Podden Öka takten

Oj, du ruskar lite på dig som en… alltså, hundar ruskar ju för att bli av med obehag.
– Ja, jag skulle mer säga att jag försöker landa.
Ja, jorda dig här i studion.
– Vattna dig.

Idag ska vi prata om fiske och vattenhälsa.
Är du en fiskare, Tove?

– Nej, det skulle jag inte säga. Jag har fiskat några gånger, följt med pappa upp på fjället någon gång och fiskat i ån, men jag är ingen storfiskare. Definitivt inte.
Du då?

– Jag är nog en fiskare som inte riktigt har kommit ut ur garderoben.
Jag körde omkring flera somrar med ett fiskespö i bakluckan, men antingen fick jag dåligt samvete, eller så tog jag mig aldrig friheten att smita iväg och fiska någonstans.

Men jag har ju också fiskat en del i barndomen – och det är ju grejen.

– Ja, det är ändå en mysig aktivitet, om man kommer sig för.
– Och väldigt spännande, för man vet ju inte riktigt vad man kan få upp.
– Nej.

Med oss i studion idag har vi två glada laxar – det måste ändå sägas – som vet mer om fiske och vattenhälsa.
Nämligen Anna Rost och Anders Rydeborg från Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Varför är ni här? Vad har ni för roller på Länsstyrelsen?

– Jag är projektledare för ett projekt som heter EcoStreams for Life, där vi restaurerar vattendrag.
Och jag tycker dessutom att det är kul att fiska!

– Är du ute mycket?
– Jag vill säga ja. Det kanske bara blev fyra gånger förra året, men jag säger ja ändå – jag har ambitionen.

– Vad är det för typ av fiske du gillar mest?
– Just nu är det flugfiske. Men om jag faktiskt vill få fisk, då är det spinnfiske som gäller.

– Ja, det beror ju på vad man är ute efter – meditation eller mat på bordet.
– Exakt!

Och du då, Anders – vad har du för relation till fisk?

– Jag är ju fiskbiolog, så jag är ganska insnöad på fisk. Vi jobbar med olika fiskefrågor på Länsstyrelsen, och också med restaurering av vattendrag.

– Men du måste också få fiskefrågan: fiskar du mycket?

– Inte så mycket längre som jag har gjort. Men tidigare har jag fiskat nästan patologiskt mycket. Nu är det på en lite mer rimlig nivå.

– Det låter som att du har nått en sund nivå.
– Kanske. Eller så är det inte särskilt sunt någonstans, egentligen.

– Det låter som att du inte fiskar alls, men du är ju nästan ute varje natt på sommaren?

– Ja… inte i år än så länge. Det har ju bara varit sommar i två dagar här uppe.

Berätta lite, vad är det för projekt som Länsstyrelsen driver för att restaurera vatten?

– Vi har ganska många projekt. Bland annat två större EU-projekt just nu: Rivers of Life och EcoStreams for Life. Båda fokuserar på att restaurera vattendrag i Natura 2000-områden.

Det handlar om att gynna biologisk mångfald – inte bara fisk, utan även insekter, fåglar och andra djur som lever nära vattnet.

– Varför är det just ni på Länsstyrelsen som jobbar med det här?

– Svår fråga… Men vi söker EU-medel för att kunna genomföra projekten. Och vi gör det nog för att vi är intresserade och ser potential – många av våra vattendrag skulle kunna må ännu bättre med restaurering.

– Så att man behöver restaurera dem, det betyder att något är fel? Vad är det man vill åtgärda?

– Ja, exakt. I de här projekten handlar det främst om vattendrag som har flottats tidigare. Det vill säga att man har flutit timmer på dem, innan lastbilar tog över.

För att timret skulle kunna transporteras lätt rensade man vattendragen på sten och grus. Man byggde murar, stängde av sidofåror – det förstörde livsmiljöerna för många arter.

Vattnet får inte längre andas ut mot kanterna, det rinner för snabbt och sjunker inte ner i grundvattnet.

– Så vad gör ni?

– Vi åker ut med stora maskiner och lägger tillbaka sten och grus, skapar fina strömpartier, öppnar sidofåror. Vi tar också bort gamla dammar som byggdes för att styra vattenflödet under flottning.

– Hur många såna platser finns det i vårt län?

– Man har flottat timmer i nästan alla vattendrag – från små bäckar till stora älvar. Det finns uppskattningsvis 3000 mil flottade vattendrag i Jämtland.

– Oj, det är mycket!

– Ja, och vi restaurerar bara några mil just nu. Så vi har mycket kvar att göra. Flera livstider, skulle jag säga.

– Vi pratar ju ofta om att vi har så fint vatten här i Jämtland. Men jag hörde om ett annat projekt som handlade om sjöbottnar, där man skapar lekbottnar för fisk? Det var något med sedimentering?

– Ja, det problemet har vi. Framförallt i Åresjön. Rödingen har nästan försvunnit – dess lekbottnar har blivit igenslammade.

– Jobbar ni med det också?

– Vi har pratat om det i många år och försöker driva på. Förhoppningsvis händer något snart. Det behövs verkligen.

– Men de vattendrag ni restaurerar nu, hur väljer ni ut dem?

– Inom LIFE-projekten måste vi vara i Natura 2000-områden. Det måste också vara vattendrag som är tydligt påverkade av flottning.

– Och för den som inte vet – vad är ett Natura 2000-område?

Ja, det handlar om vattendrag som ingår i EU:s Natura 2000-nätverk.
Det är vatten som en gång har pekats ut som särskilt värdefulla – ofta innan vår tid – och de har fortfarande höga naturvärden kvar.

Vi har ju många vatten i länet som är helt utbyggda för vattenkraft, där det kanske inte längre finns några naturvärden kvar att rädda.
Men Natura 2000-vattnen har fortfarande mycket att bevara och förbättra.
Genom att åtgärda flottningsskador kan vi höja deras status ytterligare.

Så det är alltså de Natura 2000-klassade vattnen ni arbetar med?
– Ja, exakt. Det beror på reglerna i LIFE-projekten – man kan inte söka pengar för andra vattendrag.

Men vi har också andra projekt som inte är EU-finansierade. Då kan vi jobba även utanför Natura 2000, så länge vattnet är påverkat av flottning och det finns potential att förbättra det genom restaurering.

Vad är det då för problem med de här vattnen?
Vilka arter är det som påverkas när bottnarna har rensats?

I projekten har vi vissa målarter, som öring.
I andra län, som Västerbotten, Västernorrland och Gävleborg, är även lax en målarter.
Vi jobbar också med stensimpa, olika mossor – och många andra arter påverkas positivt även om de inte är i direkt fokus.

Det handlar mycket om insekter, men också fåglar och växter som gynnas.
Till exempel jämtlandsmaskrosen och flodpärlmusslan.
Och egentligen alla fiskarter, faktiskt.

Hur är statusen i vattendragen innan ni gör något?
– På många håll är de redan ganska bra. Men det finns stor potential att göra dem ännu bättre.
Sen finns det vatten med så pass låg status att det inte är lönt att restaurera – där sätter vi inte in de här åtgärderna.

Hur följer man upp resultatet? Går man efter arterna?

– På fisksidan, som jag jobbar mest med, använder vi elprovfisken där vi räknar fiskyngel.
Vi snorklar också och räknar vuxen fisk i strömmande vatten.
Vi gör studier på insekter och analyserar vattenkvalitet.

Men ofta ser man inte resultat direkt.
Det kan ta lång tid – ibland flera år – innan vi kan se effekterna.

Fast ibland händer det direkt.
Vi har varit med om att fisken hittar till nyöppnade sidofåror medan vi fortfarande står med grävmaskinen.

– Men annars är det ett långsiktigt arbete.
Om man tittar på öring, till exempel, så säger man tre generationer – alltså 15–20 år innan man verkligen ser skillnad.

Så mycket av det vi gör nu kan vi inte utvärdera än. Men vi har gjort liknande åtgärder tidigare, och där har det blivit bra.
Vi tror på det vi gör.

Ni har alltså hållit på med den här typen av arbete länge?
– Ja, ända sedan 80-talet, och särskilt sedan 90-talet.
Inte just LIFE-projekten, men andra restaureringsprojekt.

Hur upptäckte man från början att det behövdes?

– När det gäller fisken märkte man att fisket blev sämre efter att flottningen upphört.
Många lokala markägare och fiskevårdsområden berättar också om hur det var förr – och det ger oss viktiga ledtrådar.

Det är ofta människor som själva upplevt förändringarna, eller som fått berättelser från tidigare generationer.
Så deras perspektiv är viktiga att ta med.

Finns det några andra effekter av arbetet, förutom att det blir bättre för djur och växter?

– Ja, det påverkar även landsbygdsturism.
Fiske är populärt – inte minst under coronapandemin ökade intresset.
Och det finns många företag som bedriver fisketurism, hyr ut stugor, erbjuder guidning…

Om vi lyckas förbättra fisket gynnas även de.
Vi försöker kommunicera ut vad vi gör och var vi arbetar, vilket också kan locka turister.

Det finns ju personligt engagemang också.
Ni berättade om en liten kille som fått pris?

– Ja, Edwin, tror jag han heter.
Han är runt tolv år och har varit ute själv och restaurerat vatten – lagt i sten, byggt lekbottnar.
Han har varit med i fisketidningar och tv-program och fått pris för sitt arbete.

– Superhäftig kille. Jag skulle gärna adoptera honom, faktiskt.
– Ja, riktigt fin!

– Det är tydligt att vägen till era hjärtan går via att kasta i sten och grus.
– Ja, och död ved också!

– Död ved?

– Ja, träd som naturligt fallit ner i vattnet. Det är en viktig miljö för fisk och insekter, men ofta tas de bort för att det ska se ”städat” ut. Vi återför sånt till vattnet.

Jag var ute med en skolklass en gång som skulle jobba med vattenvård.
Vi pratade om att kasta i grus – de blev jättepeppade och ville göra det direkt.
Så vi lät dem kasta i både grus och stenar.

Sen berättade jag om död ved.
Men det var kanske lite otydligt, för plötsligt sprang några upp till vedboden och hämtade vedkubbar.
De kastade i dem också – och de flöt iväg i älven…

Men det är engagemanget som räknas!

Jag gillade också att kasta sten i vatten när jag var liten.
Man kanske kan dra nytta av det – låta barn vara med i restaureringsarbetet?

– Verkligen! Sportfiskarna har ett projekt som heter Skolbäcken, där de är ute med skolklasser och gör precis sånt här.
Vi är ibland med där också.

– Det känns jättebra. Det är ju framtiden.
– Ja, och barnen har kul och lär sig massor.

Alla barn ramlade i, blötte ner sig och höll på – precis som det ska vara.

Förra fredagen var det snöblandat regn och två plusgrader.
Det var säkert tio ungar från en och samma klass som ramlade i.

Kom alla hem?
– Det vet jag inte. Jag åkte hem innan de var klara.

En återkommande fråga är hur fiskarna mår i och kring dämda vattendrag.
Är det något ni arbetar med?

– Inte inom EcoStreams, men på Länsstyrelsen jobbar vi med det.
Strömvattenfiskar som öring mår generellt sämre om man dämmer av vattendrag.
Sjöfiskar som abborre och gädda gynnas däremot.

Men hur kan man hjälpa fiskar som öring och harr?

– Till exempel genom att skapa vandringsvägar förbi dammar.
Det är bara några enstaka dammar i hela länet som har någon form av fiskväg – inte ens en handfull.

Hur många dammar finns det?

– Det vet jag faktiskt inte, men det är väldigt många. Där finns det definitivt saker att göra.

Vem borde ta tag i det här?

– Det är lite som att fråga: "Vem tar hand om disken hemma?"
När det gäller kraftverk så har de sina tillstånd, ofta på obestämd tid.
Det är svårt att påverka juridiskt om det inte sker frivilligt.

Men vi jobbar med andra dammar som inte längre används.
Där kan vi ibland riva ut dem, om vi kommer överens med markägaren.
Ofta handlar det om gamla flottningsdammar utan funktion idag.
Vi lyckas få bort någon damm varje år.

Vi hade ett lyckat exempel i Filstabäcken, strax utanför stan, för ett par år sedan.
Där fick vi snabb effekt – öring och harr kunde direkt ta sig upp.
Från att bara haft 800 meter att röra sig på fick de plötsligt tillgång till fem kilometer.

De hittade vägen direkt?

– Ja! Öringen och harren från Storsjön har alltid försökt leka i den lilla biten nedanför dammen.
När vi öppnade upp kunde de genast röra sig längre upp i vattendraget.

Och de hade inte varit där på hundra år?

– Nä, dammen hade stått i över 200 år. Kraftdriften upphörde på 60-talet, men dammen stod kvar.

Kraftbolagen har alltså juridiska tillstånd, men finns det exempel på frivilliga initiativ?

– Ja! Tranås Energi, som är ett kommunalt bolag, har byggt fiskvägar vid alla sina kraftverk.
Ingen har tvingat dem – de gjorde det frivilligt, kanske för att vinna kunder.

Fungerade det?

– Absolut. Man har konstaterat att fisk nu tar sig förbi alla deras kraftverk, vilket inte varit möjligt på länge.
Framför allt har de hjälpt en storvuxen öringstam.

Jag har hört att deras elproduktion gick ner lite, men att de fick fler kunder tack vare åtgärden?

– Ja, precis. Produktionen minskade med någon procent, men det uppvägdes av kundernas uppskattning.
Så det är fullt möjligt att göra något liknande här i Jämtland – det finns ju många som är fiskeintresserade.

Om vi går tillbaka till de projekt ni arbetar med – ett av dem heter EcoStreams for Life.
Vad går det ut på?

– Det handlar om att restaurera vattendrag.
I Jämtland jobbar vi med Ammerån, som är ett välkänt harrvatten, Rörströmsälven i norra delen av länet, och Åreälven.
Vi ska restaurera dessa vattendrag under åren 2021–2027.

Vi ska också åtgärda dåligt placerade vägtrummor så att fisken kan ta sig förbi,
ta bort gamla flottningsdammar, och samarbeta med Sportfiskarna som tar ut skolbarn till älvarna.

Barnen får lära sig om restaurering och vara med ute i fält.
Dessutom tar vi fram en fiskeförvaltningsplan för varje vattendrag, som omfattar hela området och dess fiskevårdsområden.

Vi följer också upp allt vi gör – både under och efter restaureringen.
Anders jobbar mycket med elfiske, snorkelinventering och mätningar av vattnets flöde före och efter åtgärderna.

Vad är elfiske?

– Det är en metod där man bedövar fisk med el för att kunna fånga dem och undersöka art och storlek.
Om det görs rätt skadas inte fisken, men det kräver utbildning.

– Det är ett effektivt sätt att få en tydlig bild av hur fiskbestånden ser ut i vattendraget.

Och den här... vad heter det... fiskvårdsplanen?

– Ja, eller fiskeförvaltningsplan.

Vem är den till för?

– Framför allt är den till för fiskerättsägare och fiskevårdsområden.
Men även allmänheten kan läsa den.
Tanken är att hjälpa ägarna att förvalta fisket på ett klokt sätt.

Den innehåller exempelvis rekommendationer om hur stora fiskar man får ta upp,
hur många per dag, och andra regler som kan förbättra fisket i området.

Eftersom staten, via länsstyrelsen, nu restaurerar vattendragen
ökar möjligheten för ett mycket bättre fiske – men då krävs också god förvaltning.

Hur långt har ni kommit?

– Vi är ungefär halvvägs.
Vi har fått tillstånd från mark- och miljödomstolen för Ammerån och Rörströmsälven,
och vi tror Åreälven snart får sitt tillstånd också.

Vi ska restaurera i Ammerån och Rörströmsälven nu i sommar.
Hälften av alla vägtrummor som ska bytas har vi redan bytt.
Uppföljningen pågår hela tiden.

Så vi ligger nog bra till, hoppas jag.

Det andra projektet heter Rivers of Life.
Är det någon större skillnad mot EcoStreams, förutom att det utspelar sig i Gimån?

– Det är i Gimån här i Jämtland och även i Gävleborgs län.
Projekten är väldigt lika – vi gör egentligen samma sak: restaurerar.
Det som skiljer är platsen och att det sker i samarbete med andra län.

Spelar det någon roll att det är olika län? Påverkar det fiskens rörelser?

– Ja, om det är inom samma avrinningsområde kan det ha betydelse.
Men just nu är vi inte i samma avrinningsområde som Gävleborg.

Däremot har vi mycket hjälp av varandra, vi delar metoder, utbildar personal,
och samarbetar tätt över länsgränserna.

Vi har också många partners i projektet som verkar över flera län –
till exempel SCA, Sveaskog och Billerud.

Ni var inne lite på attityder tidigare – barnen är positiva, lär sig om naturen
och har kul, även om de trillar i sexgradigt vatten.

Men hur är den allmänna inställningen till ert arbete?

– Både och, kanske man kan säga. Men absolut mer positivt än negativt.
Det är nog så att man lättare minns det negativa.
Men vi får mycket mer positiv respons än man kanske tror.

Det känns ändå som att det negativa ökat något över tid?

– Kanske. Jag har bara jobbat med det här i fyra år – du har varit med längre.

– Ja, jag får snart guldklocka...

Men visst, det finns en del negativitet – ofta nästan konspiratorisk.
Vissa menar att miljöarbete bara är något vänstertrams för att jäklas med folk.
De är ganska få, men hörs mycket – särskilt på sociala medier.

Den positiva responsen får vi oftast på plats vid älvarna,
när vi pratar med markägare, fiskevårdsområden eller fiskare.
Men de syns ju inte lika mycket som de som skriker högt på nätet.

Jag är ute på sociala medier och lägger upp mycket –
det är kanske därför de där kommentarerna kommer. Men jag svarar dem.

– Det är bra! Det är där du ska vara. Förutom när du snorklar.

Det mesta är ändå positivt. Du har rätt.

– Jo, men du sa ju själv att jag är onödigt positiv ibland.

Det är bättre än att fastna i gnäll.
Men det är klart att förändring kan skapa oro – särskilt hos markägare.

När vi säger att vi vill restaurera ett vattendrag
så är det många som undrar om vi kommer att ta ner skog eller påverka deras mark.

Det är viktigt att vi förklarar att det är vattnet vi jobbar med.
Vi vill inte röra skog eller mark, bara förbättra vattendraget.

Sen finns det ju sportfiskare också.
Kanske inte så mycket i EcoStreams, men i andra projekt vi varit med i.
I populära fiskevatten kan varje sten och varje grop vara känslig.

Därför försöker vi fånga upp deras synpunkter i förväg –
låta dem peka ut sina favoritplatser, som "Bosses grop" där han fått fisk i 40 år.
Där vill han inte att vi lägger ett stenblock.

– Nej, såklart inte!

Det är en väldigt användaranpassad restaureringsteknik.
Vi har gått igenom sträckor meter för meter,
särskilt i Jimmån och Dammån.

Det finns ett stort engagemang för de här vattendragen.
Men vad händer egentligen när ni gör era åtgärder?
Vad blir skillnaden för arterna?

– Det skapas mer komplexa och varierade livsmiljöer –
precis som det en gång var innan vi gjorde åarna till sterila kanaler.

Vi bygger tillbaka åfåran med sin naturliga variation.

Finns det något konkret exempel på hur det gynnar specifika arter?

– Ja, flodpärlmusslan är ett bra exempel.
Den är rödlistad och har inte mått särskilt bra, men har tidigare funnits i många vatten.

För att föröka sig släpper den ut larver som fäster sig på gälarna hos öring- eller laxyngel.
Där sitter de en tid och växer tills de släpps ner i sanden.

Sedan gräver sig de små musslorna ner och växer till sig under jorden
innan de kommer upp som vuxna musslor igen.

Och där tänker jag att det är ett fint samspel mellan arter.
Ju fler öringsyngel vi får, desto lättare har flodpärlmusslorna att leva vidare i våra vattendrag.

Vi arbetar också aktivt med flodpärlmusslan i våra projekt.
Vi försöker få tillbaka den till vattendrag där den tidigare har funnits.

Har den någon funktion, mer än att vi tycker det är fint med musslor?

Ja, absolut. Det är en art som har funnits naturligt i våra vatten under lång tid,
och den fyller en viktig funktion i ekosystemet.

Larverna kan till och med vara mat åt andra djur.
Dessutom filtrerar den vattnet, vilket gör det renare.

Alla arter som funnits har ju någon funktion – och den här var tidigare ganska vanlig i Sverige.
Nu finns den kvar bara på några få platser – bland annat i Jämtland.

Förr var det populärt att leta pärlor i dem.
Men det gick åt många musslor för att hitta en pärla – kanske en på 10 000.

Enligt gammal lag tillhörde alla pärlor kungahuset, så det kunde vara kronoegendom.
Man kunde tömma en hel å bara för att få ihop ett halsband.

Hur långt upp i fjällen finns den i bästa fall?

Ganska nära fjällen – men inte i rena fjällområden.
Vi har den hyfsat långt upp mot fjällkanten i vissa vatten.

Den har tidigare funnits spridd över hela landet, även i södra Sverige och längs kusten.
Men den har tagit mycket stryk – från jordbruk, skogsbruk, industrialisering, vattenkraft och föroreningar.

Den är känslig.
Försurning har också slagit hårt mot den – det är ett problem i länet generellt,
även om vi inte har det i de vatten som ingår i Ecostreams.

Länsstyrelsen kalkar därför många sura vatten.
Det är en viktig del av vattenvårdsarbetet.

Så den här lilla musslan har haft det tufft?

Ja, verkligen.
Den behöver hjälp för att komma tillbaka.

Och det är inte direkt en art som gör det lätt för sig.
För att larverna ska kunna växa måste de fästa på gälarna hos öringsyngel –
och varje yngel kan bara bära larver en gång, sedan blir de immuna.

Det krävs alltså nya yngel hela tiden.
Och musslorna lever i flera hundra år – upp till två–tre hundra år ibland.
Så det finns tid att återställa populationen, men det kräver insatser.

Många av de bestånd som finns idag består nästan uteslutande av gamla individer.
De har haft dålig föryngring i kanske hundra år.

Oj. Man lär sig något nytt hela tiden!

Ja, verkligen.

Men framåt då – har ni något drömvatten ni skulle vilja jobba med?

– Ja, Åresjön.
Att dammsuga lekbottnar där för att få tillbaka sjölekande röding.
Förr dominerades sjön av röding som lekte både i sjön och i älven.
Nu finns mest de kvar som leker i älven. De som lekte i sjön är nästan borta –
på grund av att lekbottnarna har blivit enslammande.

Det var ett planterat svar. Har du andra vatten du skulle vilja jobba med?

– Ja, om man fick börja justera dammar och göra dem passerbara,
eller släppa på mer vatten – då finns det många vattendrag att ta tag i.

Hela Ströms vattendal, till exempel.
Och ytteråssystemet hela vägen upp genom Kaxås och Offerdal.
Vi kommer jobba där i ett annat EU-projekt från Jordbruksverket och fiskefonden.

Men längst ner finns tre dammar som stoppar fisken från att ta sig från Storsjön,
vilket den kunde göra förr.

Vad ska ni göra i det projektet?

– Samma typ av restaurering som i LIFE-projekten, fast längre upp i ån.
Men vi har två dammar som inte är passerbara och en som är delvis det.

Förr gick öring hela vägen från Storsjön upp genom Neldsjön och vidare.
Det vill vi försöka återställa.

Anna, har du några vatten du drömmer om?

– Jag håller med Anders – han har så bra idéer.
Men Åresjön ligger mig varmt om hjärtat också.

Jag var med Anders när han dykinventerade och kollade på lekande röding –
det var en mäktig upplevelse.
Vattnet var klart, fiskarna var vackra – man blir berörd.

Jag tror att fler skulle känna likadant om de bara fick se vad som finns där nere.
Att se det man kämpar för gör att man blir mer villig att engagera sig.

Och det är många som säger just det – hur fisket förr var så bra.
Någon berättade att istället för att gå på syjunta brukade tanterna fiska på sjön.
De fick massor med fisk. Nu är det nästan tomt.

Det hade varit häftigt att kunna återställa det.

Man borde ha en GoPro när man dyker och filmar lekande röding!

– Det har vi testat!
Men filmerna blir sällan så bra som man hoppas – det skakar mycket i strömmen.
Ofta tror man att man fått en fantastisk film, och så blir det bara några suddiga sekunder.

– Det är för att du inte kan stå still.

– Du kan ju försöka stå still i en fors med torrdräkt!

– Har du provat?

– Det är inte så lätt att filma. Men ibland blir det coola filmer ändå.

Var kan man se dem?

– Några finns på vår Facebook-sida: Fisk och vattenvård i Jämtlands län.
Vi lägger ut material där ibland.

Och på fiskdata.se – där har vi fiskkameror under ytan.
Där kan man kolla vilka fiskar som rör sig i vattendragen runtomkring.

Åh, som stora älgvandringar – fast under ytan.

– Visst är det fint?

Vi hade faktiskt en kamera ute på ett lekgrund i Näkten i höstas som filmade lekröding.
Den låg där dygnet runt i flera veckor och hade flera tusen visningar.

Så det är ju egentligen samma sak som älgvandringarna – vilsamt att titta på.

Verkligen.

Om man nu lyssnar på det här och känner att man själv vill göra något –
kan man bara gå ut och slänga i lite stenar?

– Nja, sådant kräver oftast tillstånd, i alla fall om du frågar Länsstyrelsen.

Men sportfiskarna i Jämtland har faktiskt en studiecirkel just nu
där även privatpersoner får vara med och praktiskt hjälpa till –
bland annat med att flytta stenar i vattendrag.

Man kan kontakta Sportfiskarnas kontor i Jämtland.
Vi kommer också vara med i det projektet, och det blir arbete i till exempel Semsån utanför Östersund.

Så det är ett konkret sätt att engagera sig.

Och så kan man ju söka våra fältsommarjobb när de dyker upp.

– Ja, om man vill jobba med det här yrkesmässigt.
Vi annonserar dem varje år i januari–februari.

Det finns alltså möjligheter.

– Världens bästa jobb, helt klart.

– Ja, det verkar ju så!

Att snorkla med öring och röding...

– Med livet som insats, men det är väldigt kul!

– För vissa är det ett drömjobb.

Jag tänker att just att få dyka i strömmande vatten låter både spännande och lite farligt.
Men samspelet i naturen och möjligheten att faktiskt påverka den –
det gör det till ett otroligt meningsfullt jobb.

– Ja, det är precis det jag gillar också.
Jag sitter mest på kontor, även om det låter som att jag är ute och dyker.

Men när man väl kommer ut och ser förändringarna som sker,
att man inte bara sitter med Excel och siffror,
utan faktiskt ser något fysiskt bli bättre –
det är häftigt.

– Bara det låter som ett drömjobb.

Fint att ni har det här jobbet – och att ni gör de här insatserna.

Tack för att ni ville komma hit och berätta om det!

– Vi gör det gärna.

Det känns som att det finns stoff till en del två…

– Ja, gärna!

Men det var allt för idag.
Vi är tillbaka om två veckor igen.

Det här avsnittet finansierades av Länsstyrelsen – i En plats lär.

Tack för idag.

– Tack!

Ja, men då är vi här igen.

Och idag ska vi prata om kommunernas roll i klimatarbetet och fordonsomställningen.

Ja, precis. Vi har ju pratat i några avsnitt om upphandling och hur upphandling kan bidra positivt till klimatomställningen i kommunerna.

Nu har vi ett alldeles tvättäkta exempel på en kommunanställd som jobbar med upphandlingsfrågor – och just det här ämnet – med oss i studion.

Välkommen Karin.

Tack så mycket.

Det är alltså Karin Stierna från Strömsunds kommun. Vad har du för roll där?

Jag har en mångfacetterad roll, vilket är vanligt i en liten kommun. Bland annat jobbar jag med genomförandet av klimat- och energistrategin som vi har i kommunen.

Det är inte jag som gör allt arbete, men jag leder arbetet, stöttar och ger tips och idéer till dem som gör det.

En kommun har många roller och är därför en viktig spelare i klimatarbetet. Dels för att man har många anställda, men också för att man köper in mycket tjänster och produkter. Kommunen står också för en del transporter och kan påverka mobilitet, kollektivtrafik och energianvändning.

Det är alltså en väldigt viktig del att kommunen jobbar aktivt med omställningen.

Det omfattar flera olika områden, och idag ska vi prata lite extra om fordonsflottan.

Där har det kommit ett direktiv som påverkar – Clean Vehicle Directive – eller "rena fordonsdirektivet" som man kan säga på svenska.

Det är till för att följa upp klimatpåverkan från fordon, och det ställer också krav på kommuner vid upphandling av fordon och transporter.

Är det här något ni kommit i kontakt med?

Ja, absolut. Det är en bra grej som ger fart i arbetet.

Vi upphandlade till exempel färdtjänster för ett och ett halvt år sedan, och det omfattas av direktivet. Snart ska vi också upphandla skolskjutsar, och där ställer direktivet tydliga krav på vilka krav vi i vår tur ska ställa på utförarna.

Men det som kanske påverkat oss mest är kraven som ställs när vi köper in – eller som i vårt fall, leasar – bilar. Kraven är desamma oavsett om det är inköp eller leasing.

Direktivet omfattar personbilar, lätta och tunga lastbilar samt bussar. Det bygger på kvoter som anger hur stor andel av fordonsflottan som ska bestå av så kallade rena fordon.

Kvoterna ökar successivt, så att man får tid att anpassa sig. Kommunerna ska rapportera in detta till Transportstyrelsen, med första rapportering planerad till början av 2026.

Så det är alltså ett EU-direktiv?

Ja.

Och hur gammalt är det?

Det kom egentligen redan 2001, men implementerades i Sverige senare. Den första perioden vi nu styrs av gäller från 2 augusti 2021 till sista december 2025.

Under den perioden ska en viss andel av de fordon vi köper in vara rena fordon.

Det här blir både en ingång till att börja arbeta med frågan – om man inte gjort det tidigare – och en möjlighet att skapa struktur.

Man måste börja inventera vad man har, vad man behöver, och vad man kan förändra. Det kan handla om körjournaler, en mer central fordonsflotta, eller att ha en person som är särskilt ansvarig för området.

Olika kommuner i Jämtland jobbar med frågan på olika sätt, även om vi inte hinner prata om alla exempel idag.

Det är också kopplat till upphandling, som vi pratat mycket om i podden på sistone. Det här skapar möjligheter att bygga upp en marknad, med lite mer långsiktighet i arbetet.

Och en mätbarhet – man kan följa upp hur det går över tid.

För dig som lyssnar och precis ska komma igång med detta, så kan vi tipsa om projektet Förnybart 2030.

De har tagit fram en lathund för transportköpare som är jättebra. Där finns checklistor, stödmaterial och konkreta tips för hur man kan jobba.

Mer information finns via Energikontorets hemsida, eller genom att kontakta dem direkt.

Men nu ska vi prata mer om Strömsunds kommun.

Vad är det viktigaste i ert klimatarbete just nu?

Det är vår fordonspark.

Det är en av de största utsläppskällorna vi har, och där har vi en ganska lång väg att gå för att nå målet i vår klimatstrategi – fossilfri eller fossiloberoende fordonspark 2030.

Därför har vi sökt och fått stöd från Energikontoret för att under det här året jobba mer intensivt med frågan. Målet är att få en bättre bild av fordonsinnehavet – vad vi har, hur många rena bilar, och vad som behöver göras.

Först för att uppfylla EU-direktivet, men också för att lägga en plan hela vägen fram till 2030.

Och det jobbar ni med i år?

Ja, vi började lite smått redan förra året.

Vad har ni sett hittills?

Att vi har fler bilar än vi behöver. Och att bilarna vi har skulle kunna användas mer effektivt.

Vi ser också att våra fordon används väldigt ojämnt.

Inom hemtjänsten kan ett fordon snurra 5–6 tusen mil per år, medan en annan bil kanske bara går 600 mil.

Det här lägger en bra grund för hur vi vill att vår fordonspark ska se ut framöver. Det gör det också lättare att få till den här förändringen – och fler rena bilar – när vi vet hur många fordon vi faktiskt behöver.

Vad för slags fordonspark vill ni ha?

Målsättningen i klimatstrategin är att ha en fossiloberoende fordonsflotta 2030.

Det är ett mål vi strävar mot, men vi vet också att vi har fem–sex år på oss och att vi börjar från en låg nivå. Vi måste göra det här på ett klokt och smart sätt.

Och när du säger klokt och smart – vad menar ni med det? Vad är viktigt att inte göra fel?

Det vi har börjat med är att göra en inventering av fordonsparken och hur den används. Vi tittar på körjournaler – vilka dagar och tider fordonen används. Det ger oss ett bra underlag för att kunna peka framåt och avgöra vilket fordonsinnehav vi behöver.

Då kan vi se till exempel att den här bilen ska ersättas med en annan – eller att den här bilen inte behöver ersättas alls, eftersom den inte behövs.

Vi ser också att vi kommer att behöva införa någon form av bilpool. Inte bara i Strömsund, som är den största tätorten, utan kanske även i andra orter, så att flera förvaltningar kan använda samma bilar.

Idag har varje förvaltning ofta en egen bil – som används väldigt lite.

Hur är det att dra igång ett sånt här arbete? Är det ett blankt papper eller finns det inspiration att hämta?

Vi letar inspiration från andra kommuner. Vi har haft Teams-möten och dialoger med både liknande och större kommuner, och tittat på hur de jobbat och resonerat. Det är inspirerande.

Samtidigt driver direktivet oss. Både som morot och piska.

Hur har direktivet spelat in i arbetet hittills?

Jag upplever att det gör att vi får ett bra stöd från politiken. Man vet att det här är något som är bestämt – det är detta EU säger att vi ska jobba mot. Det blir enklare att arbeta med frågan.

Och sen kan vi också visa på de vinster som finns – för klimatet, för ekonomin och för arbetsmiljön. Att vi får bilar som är i bra skick och som fungerar.

Kan du säga något om hur upphandling varit en del av det här arbetet hittills?

Idag har vi möjlighet att avropa från ADDA, Sveriges kommuners upphandlingsorganisation.

Där kan man enkelt se vilka fordon som räknas som rena. Kraven justeras också, till exempel nu vid årsskiftet – då höjs kraven för vad som får kallas rena bilar.

Det gör det mycket enklare, för då vet vi vad vi ska avropa. Vi kan också titta på olika modeller, eftersom vi behöver olika typer av fordon – exempelvis lätta lastbilar eller fyrhjulsdrivna bilar, som hemtjänsten gärna vill ha.

Det handlar både om att köra långt, mycket och under vintertid – men också om att ha mindre bilar där det passar bättre.

Allt det finns katalogiserat i ramavtalet, vilket underlättar avrop.

Du nämnde också tidigare att ni jobbat med färdtjänst?

Ja, vi har ställt de krav som finns i direktivet när vi upphandlade färdtjänsten. Och samma krav kommer vi att ställa när vi upphandlar skolskjutsarna nästa gång.

För det är ju ett krav att vi ska göra det.

Det ingår dock inte i ramavtalet eftersom vi inte själva köper in några fordon där – vi köper en tjänst. Men det är viktigt att vi ställer rätt krav vid upphandlingen. Till exempel hur stor andel av fordonen som ska vara rena, eller hur bussarna ska köras.

Här har vi också haft bra stöd från landstrafiken, som efterfrågar samma typ av lösningar. Dessutom ansvarar de för en del av våra skolskjutsar – våra barn åker också med linjetrafiken.

Vilka utmaningar har ni stött på i arbetet?

Den första är nästan alltid kostnaden. Det kommer att kosta att köpa eller leasa många nya bilar.

Vi ligger lite efter och har en ganska gammal fordonspark.

Sen finns det de klassiska invändningarna – som att elbilar inte funkar på landsbygden. Fast vi vet att de gör det.

En annan utmaning är att hinna bygga upp infrastrukturen, till exempel laddmöjligheter. Det jobbar vi med parallellt nu.

Hur hanterar man kostnadsfrågan?

Det handlar om att ta fram Excel-filer. Visa tydligt: så här mycket kostar bilen i leasing, så här mycket kostar det att tanka, så här mycket är skatten.

Vi har ju också gamla fordon, och då börjar kostnaderna komma i form av reparationer istället. Det är också en kostnad.

Så klassiska Excel-filer är kanske det bästa sättet att visa på helheten.

Och det där funkar kanske sämre på attityder eller inställning till elfordon. Vad har ni för erfarenheter att dela där?

Vi har några elbilar redan, och de som kör dem har blivit våra ambassadörer.

För när man väl har börjat använda en elbil märker man att det faktiskt fungerar riktigt bra.

Vi har samma utmaningar kring energi och klimat som resten av länet.

Jag kommunicerar med koncernledningen, där alla förvaltningschefer ingår. Vi bollar idéer – kan det här vara rätt väg? Sen justerar jag och lyfter det vidare till politiken. Det är kommunstyrelsen som fattar beslut, eftersom det handlar om en strategi.

Och det passar ju väldigt bra ihop med det arbete ni gör nu?

Absolut. Det är vårt första inriktningsmål – en fossiloberoende fordonsflotta, inklusive arbetsmaskiner. Det är en av våra största utmaningar. Inte bara som kommun, utan i hela den geografiska kommunen.

De största utsläppen kommer från transporter. På andra plats kommer arbetsmaskiner. Det är där vi måste fokusera.

Självklart finns andra prioriterade områden i vår energi- och klimatstrategi, som förnybar energi – till exempel solceller på tak. Vi tittar också på återvinning av energi från avloppsvatten och fortsätter arbeta med energieffektivisering.

Den bästa kilowattimmen är den vi inte använder. Det brukar vi säga, men ibland känns det som att den tanken tappas bort i energiarbetet i Sverige.

Och sen handlar det också om cirkulär och hållbar konsumtion.

För de som inte är här i studion – ni skulle ha sett hur klimatrådgivaren Tove log när Karin nämnde kilowattimmen som inte används. Då vet man att budskapet gått hem.

Det kan bero på att jag själv har en bakgrund som energirådgivare. Systerskapet kring kilowattimmarna, liksom. Fantastiskt!

Jag tänkte koppla tillbaka till det här med arbetsmaskiner. Har ni hunnit börja jobba med det målet också?

Inte jättemycket ännu. Det vi gör nu är att inventera – vad har vi? Hur gamla är maskinerna? När ska de bytas ut, och mot vad?

Vi har börjat testa olika typer av eldrivna maskiner, både stora och små. Men vi har inte riktigt samma överblick där som vi har över fordonsflottan. Det är delvis för att arbetsmaskinerna inte är registrerade på samma sätt.

Har det arbetet fått en skjuts av det som görs med fordonsflottan?

Ja, absolut. Strategin är antagen av kommunstyrelsen, och varje förvaltning arbetar med sina egna handlingsplaner. Utifrån de tre inriktningsmålen funderar de på vad de kan göra för att bidra.

Alla förvaltningar som har arbetsmaskiner har det som en punkt. De börjar med att inventera och lägga upp en plan. Precis som med bilarna tror vi att vi inte behöver alla maskiner som vi har idag. Och de vi ska behålla, de kan vi byta ut successivt – främst till eldrift.

Jag har en fråga om upphandling, både av arbetsmaskiner och annat. Vi har pratat i ett tidigare avsnitt om hur upphandlingar bör formuleras för att ge rätt resultat. Får ni någon återkoppling från leverantörer – är det möjligt för dem att leva upp till era krav?

När vi upphandlar maskintjänster eller transporter har vi under flera år haft dialog med potentiella leverantörer. Vi frågar: Vad kan ni leverera idag? Vad tror ni att ni kan leverera om två eller fem år?

Det ger en bra dialog i stället för att vi bara ställer hårda krav rakt upp och ner. Jag upplever att transportsektorn ligger i framkant. Det händer mycket där, och snart kanske de tycker att vi ställer för svaga krav.

Johan Rede från Lundstams var här och pratade om just det – att det kan vara svårt att leva upp till en upphandling om leveranstiden bara är två år. Men om man sätter en horisont på fem eller sju år, då går det att räkna hem investeringen.

Precis. Det är en viktig parameter. Vi brukar ha längre avtal just för att vi vet att om de ska investera i en ny lastbil, då kan vi inte ha korta avtal. De behöver rimliga tider.

Så det har ni koll på?

Absolut. Även om det inte är jag som upphandlar just dem, så vet jag att det är så man jobbar.

Du fick svara på alla frågor!

Varsågod. Tack, tack.

Det var väldigt spännande att höra om ert arbete och hur det går.

Är det något du tycker att vi har missat att ta upp?

Nej, det tycker jag inte. Vi har påbörjat jobbet. Vi ser vad vi behöver göra.

Det känns som att vi har kommit en bit – särskilt när det gäller att fundera på vilka bilar vi faktiskt behöver ha kvar. Där händer det mest just nu.

Och jag har förstått att ni inte har börjat investera i nya fordon ännu?

Nej, vi väntar tills vi vet vilka fordon vi ska ha kvar och vilka vi inte behöver. När kartläggningen är klar och vi har bilden av framtiden, då agerar vi.

Då kanske vi får anledning att återkomma till dig och följa upp hur arbetet fortlöper?

Ja, gärna. För att höra hur det går!

November, eller egentligen är det december som är sluttiden, men under hösten – i oktober, november – brukar man ha en ganska bra bild av hur det har landat. Förhoppningsvis.

Bra att ha med sig.

Absolut.

Får du några spontana tankar kring det vi har pratat om idag, Tove? Förutom att du blev glad över kilowattimmen?

Jag tycker att det är spännande att höra, för det känns som att när man pratar om omställning landar det ofta i samma sak: man måste börja med att ta reda på var man står i dag, för att veta vart man ska.

När jag började på Energikontoret tog vi också fram en kartläggning av regionens fordonsflotta. Där var också fokus att ta bort onödiga fordon och använda de vi har bättre. Det var aktuellt även då.

Det ska bli väldigt spännande att se hur det går för er med det här arbetet.

Tänker du på något?

Ja, jag står här och blir så fascinerad över hur sammansatt allting är. Hur allt hänger ihop. Alla samtal vi har haft här i hubben knyter an till varandra.

Man skulle vilja samla alla aktörer i samma rum.

Och jag blev glad när vi pratade om energieffektivisering – och den sparade kilowattimmen. För egentligen är ju omställningen av fordonsflottan en form av energieffektivisering.

Det handlar om mer energieffektiva tekniker, som drar mindre energi, men också om att minska antalet fordon.

Den här bilden av att en elbil kräver mycket mindre energi för att köra en mil – den kunskapen behöver vi jobba mer med. För det tänker folk sällan på.

Att göra en omställning handlar mycket om energieffektivisering.

Vi vill ju effektivisera på många håll. Jag jobbar med lokalfrågor, och där handlar det om att inte ha fler lokaler än vi behöver. Det är samma princip med fordon – vi ska inte ha fler än vi verkligen behöver.

Vi ska inte använda energi i onödan.

Vad säger du? Är vi nöjda?

Jag tycker vi stannar där, vid de kloka avslutningsorden.

Stort tack, Karin, för att du hade möjlighet att vara med och berätta om ert arbete.

Tack så mycket! Det var roligt att få komma och dela med sig.

Och vi ser fram emot att höra mer längre fram.

Verkligen.

Har vi några finansiärer?

Det har vi. Det här avsnittet är finansierat av EU:s regionalfond, Region Jämtland Härjedalen, Region Västernorrland och Biofuel Region.

Vi hörs nästa gång!

Det gör vi. Hej då!

Ja, men det här då.
Nygammalt.
Nygammal uppställning.

Jag välkomnar mig själv som återfallspoddare.
– Mycket bra.
– Välkommen tillbaka, Lisa.
– Tack, Tove.

Till Öka takten.
Fossilfritt och energismart.

Jag heter Tove och är tillbaka här – eller rättare sagt, Lisa är tillbaka här – i studion tillsammans med mig för att programleda.
– Ja, men ett litet tag framöver i alla fall.
Så kommer jag vara med över fredagen.
– Tillbaka vår lida.
– Precis.

Hörru, är du en nörd?
– Ja, på vissa grejer.
– Är det sant?
– Ja. Jag skulle önska att jag var lite mer nördig.
– Ja?
– Vad nördar du på?
– Jag har ju bin. Och det är väldigt lätt att nörda ner sig i.

– Ja, men det verkar ju så på er biodlare.
– Varför är det så nördigt?
– Eller varför blir man så nördig?

Det är så intressant.
Det finns så mycket spännande, och hela tiden dyker det upp nya grejer man lär sig eller ser.
Så det blir liksom lätt att fastna.

Jag tänker att det är en läggningsfråga, och jag har liksom inte det där.
Men jag tror också att det handlar om att hitta rätt grej.
Så jag ska bara söka vidare.

Vi ska försöka nörda ner oss lite idag.
Och det är ju inte ett ämne jag naturligt brukar nörda ner mig i annars.
Men vi har ju två nördar här – så det är ju superbra!

Snart ska ni få höra vilka de är.
Och vi ska liksom fortsätta där vi slutade.

I förra avsnittet pratade vi om en förstudie hos oss som handlade om cirkulär upphandling.
Lite exempel på vad det kan vara, och hur man kan stötta offentliga upphandlande organisationer att jobba mer med det.

Men nu ska vi smalna in lite.
Vi ska prata om upphandling kopplat till transporter och fordon.
– Ja, precis.

Och då kommer vi till studions två nördar.
Vi är fem personer här inne – och Tove är en av dem.

– Men Johan Redhe, vad är du för slags nörd?

– Ja, jag kan nörda ner mig i skidåkning och skidor om jag ska nörda på något.
Det är något jag tycker är väldigt roligt och som jag kan förkovra mig i ganska djupt – särskilt att utveckla min teknik där.

– Vad roligt! Då behöver man prylar.

– Är det utförsåkning?

– Ja, utför.

– Ja men okej. Där känner jag faktiskt igen mig lite i nörderiet.
Men det är kanske inte av den anledningen du är här?

– Nej, precis.
Om vi pratar i yrkesväg, så kanske jag ska nörda ner mig i att vi driver ett återvinningsföretag.
Cirkulära flöden är också ett område man kan nörda ner sig i – om man vill.
Och det finns mycket att förkovra sig i där, ska jag säga.

– Vi har ju också med oss Anna Longueville som nörd här idag.

– Absolut!
Jag har nog en annan definition av nörd än du, Lisa.
Jag tror att jag är nörd inom hur många områden som helst.
För mig är en nörd någon som är väldigt engagerad och lägger mycket tid på något. Då blir man nörd.
Och då kan man ju också området.

– Så jag är absolut nörd inom massa områden.

– Vad kul!

– Och du är ju här idag för att du jobbar på Mittuniversitetet.
Har du forskat på upphandling? Eller jobbar du åtminstone med det?

– Ja, men lite har jag nog forskat.
Jag är i huvudsak lärare, och jag gillar den rollen.
Jag har varit på Mittuniversitetet i 15 år nu.
Det jag älskar allra mest med jobbet är att man får kombinera studenternas arbete i utbildningen med verkligheten – i samverkan – och sen skriva om det som forskare.

– Ja, kul! Och inom det här området vi ska prata om idag, kan du lite kort berätta vad du har gjort?

– Jag började min karriär efter universitetsstudierna för nästan 25 år sedan.
Det var långt innan jag blev nörd inom så många områden...

– Jag började som upphandlare.
Och då var det inte så många som tittade på hållbarhetskrav i upphandling.
Så om man var först – då blev man expert ganska snabbt.
Man behövde inte ens ha hållit på så länge.

Sen har jag haft förmånen att vara rådgivare till stat, kommun och landsting – eller numera regioner.
Det hörs kanske hur länge jag har jobbat...

Mitt fokus har varit: hur använder vi upphandling som ett verktyg för att ställa om?
Oavsett om det handlar om klimatanpassning, mindre kemikalier eller andra hållbarhetsmål.

Så – brett hållbarhetsarbete, helt enkelt.

Det här med hållbar upphandling är ju ett ämne som har blivit mer och mer aktuellt under de senaste åren.
Men samtidigt finns det också mycket okunskap.
Och idag ska vi försöka slå hål på några av myterna som finns kring upphandling.

– Ja! Och Johan, kan inte du kort berätta vad ni har gjort på det här området hittills?
Ni har ju faktiskt legat steget före och vågat investera.

– Precis, det har vi.
Vi har investerat i två eldrivna insamlingsfordon som går här i Östersunds kommun.
Sen har vi lagt beställning på ytterligare två fordon som kommer att gå i hela länet – här i Jämtland, Härjedalen och även i Västerbotten.

Vi väntar på att få dem levererade under kvartal tre och fyra.
Så vi kommer att ha fyra eldrivna tunga fordon i drift innan året är slut – det är tanken.

– Häftigt!

– Ja, det tycker vi också.
Det är häftigt av många anledningar.
Dels tror vi på den här typen av omställning.
Det handlar om att använda rätt fordonstyp för rätt verksamhet.

För oss passar eldrivna fordon väldigt bra, eftersom de går i stadstrafik och klarar sig med lite mindre batterikapacitet.
Men det räcker ändå för ett till två skift.

För den längre körning vi ska börja med under hösten har vi valt fordon med lite större batterikapacitet.
Vi tror stenhårt på det här – och hittills fungerar det jättebra.
Man vinner på flera plan – både ekonomiskt och inom arbetsmiljö.
Det är faktiskt en större skillnad än man tror.
Att köra ett elfordon jämfört med ett dieseldrivet fordon påverkar arbetsmiljön mycket positivt.

– Jag tycker också det är fascinerande hur snabbt utvecklingen har gått.
Det känns inte som att det var så länge sen som elektrifiering av tunga transporter kändes långt borta.
Det var svårt, kanske till och med omöjligt.
Och nu rullar de på vägarna.

– Lite kul också – när jag kom från lunchen nyss såg jag att vi har byggt snabbladdning för tunga fordon.
Och där stod två externa lastbilar och laddade – en grusbil och en vanlig lastväxlare från andra åkerier.

– Det kommer fler och fler eldrivna fordon i trafik!

– Hur känns det att ha varit med i bräschen för den här omställningen?

– Lite läskigt i början, absolut.
Man undrade: kommer det att fungera?
Och många sa ju att det inte skulle funka.

Men vi trodde starkt på det här och gjorde våra ruttberäkningar i teorin – och det har faktiskt stämt väldigt bra.
Nu känner vi oss helt lugna och trygga med att fortsätta investera i elfordon.

Det som krävs är att man tänker lite annorlunda.
Elfordon är dyra – det är en stor investering.
Därför måste man också utnyttja dem mer.
Det innebär att man kanske måste ställa om till tvåskift, och använda fordonen fler timmar per dygn.

Men gör man det, då blir det både en bra affär för företaget – och bra för miljön.

– Ja.
Kul att ha er båda här!

Vi har ju tänkt att vi ska ta upp några vanliga myter kring hållbar upphandling idag.
Och se vad ni har att säga om dem.

Så jag tänker att vi börjar med den första myten:

”Det blir dyrare att upphandla hållbart.”

– Anna, vad säger forskningen om det här?

– Jag tänker att det forskas för lite på just så stora och breda frågor.
Men det görs jättemycket studier på området.

EU-kommissionen, myndigheter och andra – det pågår många projekt som redovisar resultat om det här.
Och jag är ju en nörd...

– Jag kallades till och med för Hermione Granger av min son.
Han var arg på mig i början av tonåren.
Jag såg det som en komplimang. Det var inte så han menade…

Men det här med att läsa och gräva ner sig i vad som görs – det älskar jag.
När du ställde frågan insåg jag att det där borde jag faktiskt sammanställa och skriva en artikel om.

Det finns flera aspekter i det här.
Men ju mer man ser på helheten och det långsiktiga tänket – desto tydligare blir det.

Om vi tar ett enkelt exempel:
När vi gick från vanliga glödlampor till lågenergilampor, och sen till LED, var det mycket diskussion om att de nya lamporna var mycket dyrare i inköp.

Men när man började titta på personalkostnaderna för att byta lamporna – då insåg man snabbt att den högre inköpskostnaden betalade sig själv, eftersom de höll längre.
Och så tillkommer förstås energibesparingen.

Så fort man tittar på helheten – alla delar som hänger ihop – blir det tydligt.
Men det är inte helt lätt att tänka i livscykelkostnad.
Vad betalar vi egentligen för?

Är det krångligt att jobba med?
Innehåller det kemikalier?
Vad innebär det för arbetsmiljön? Vad kostar det i slutänden?

Så problemet är kanske inte att hållbara lösningar är dyra – utan att vi är dåliga på att räkna på hela kostnaden.

När vi väl gör det, då blir det ofta faktiskt billigare.

Så, ja – inköpskostnaden kan vara högre.
Men ser man till hela kostnadsbilden – då lönar det sig.

Det finns faktiskt ett antal studier som visar att det blir mindre kostnader totalt om man tänker till från början.

– Men om man sitter mitt i en upphandling och bara ser siffrorna rakt ner i plånboken – där det känns ont – finns det någon hjälp att få?

Vem kan man vända sig till?
Finns det någon form av "konsumentombudsman" för hållbar upphandling?

– Ja! Upphandlingsmyndigheten har jättebra material.
Sen finns det också mycket hjälp beroende på hur man har organiserat upphandlingen...

– I Sverige har vi ju upphandlingskontor och liknande, och de är jätteduktiga.
Ofta handlar det bara om att folk behöver prata mer med varandra.

Berätta: det här vill vi åstadkomma, det här vill vi göra – hur ska vi tänka?

Men det är svårt, precis som du var inne på – det där med att pengar inte pratar med varandra.
Man har en budget för inköp, och en annan för drift.

I bästa fall bara två – men ofta är det fler. Det kan vara betydligt mer splittrat.

– Du var ju inne på det här tidigare, Johan – men vad säger du om det här påståendet, att det blir dyrare att upphandla hållbart?

– För det första vill jag säga att det viktigaste är att vi faktiskt upphandlar.
Det finns en trend, i alla fall i vår bransch, där kommuner tenderar att ta in verksamheten i egen regi.
Och då tror jag att omställningsarbetet riskerar att gå väldigt långsamt.

Där finns inte samma incitament för att bli bättre.

Men om man istället ställer krav i en upphandling på entreprenörer – då kommer omställningen.
Det är ganska enkelt. Genom att ställa tydliga krav i upphandlingen så måste entreprenörerna ställa om.
Och vi kan ställa om snabbt – om vi måste.

Sen ska man också vara ärlig: omställning kostar.
Det måste vi vara beredda på.
Det är inget vi kan göra gratis – men vad är alternativet?

Vi har inga riktigt bra alternativ till att ställa om.
Titta på hur illa vi ligger till i förhållande till EUs miljömål.
Vi behöver göra något ganska drastiskt.

Därför måste man våga ställa krav.
Och det är inte omöjligt att leva upp till kraven – det är fullt möjligt.

– Jag tycker det är jätteviktigt det du säger:
Att när man ställer krav – då kan man också ställa om.

Och det har faktiskt visats i många studier:
Särskilt mindre leverantörer är snabbare att ställa om än de stora jättarna.

Det tror man inte alltid – men det är sant.

– Man tror ofta att det är de små företagen som inte har resurserna att ställa om.
Men det är ofta tvärtom – de mindre företagen kan faktiskt vara snabbare.

Det gäller också att tänka helhet – att inte bara köpa som man alltid gjort.
Ett elfordon är tystare, till exempel.
Då kanske det går att köra på andra tider.

Det finns många sådana saker runt omkring som man kan tänka på.
Men det uppstår förstås praktiska frågor som man måste lösa – både politiskt och tillsammans med näringslivet.

Till exempel, när vi började köra tvåskift upptäckte vi att vi bara får köra lastbil fram till klockan 22 i Östersunds stadskärna.
Det är en gammal regel, för att lastbilar bullrar.

Men våra elfordon är ju tysta – vi skulle gärna vilja köra till 23 eller 24 för att få ihop två fulla skift.

Där gäller det att politiken också är följsam och ser att det finns möjligheter att förändra regler som faktiskt leder till något bättre.

– Hur har det varit då? Har det varit smidigt?

– Nja, vi får helt enkelt bjuda på tid. För vi får inte köra efter klockan 22, punkt.
Och det är lite synd – för vi kan ju välja vad vi tömmer.
Vi kan till exempel ta sådant som inte låter så mycket kvällstid.

Det är inget svårt för oss. Får vi de kraven – ja, då anpassar vi oss.
– Då struntar ni i glasflaskorna?

– Precis. Då tar vi dem dagtid istället.

– Kan du säga något om kostnaderna? Har det blivit dyrare – eller hur ser det ut i ett längre perspektiv?

– Det beror lite på.
Det finns många omvärldsfaktorer som påverkar jämförelsen mellan elfordon och dieselfordon.

Om man jämför med gas – särskilt flytande biogas – så är det enkelt.
Gas är det dyraste och mest kostsamma bränslet idag.

Men när man jämför el och diesel – då spelar det stor roll vad diesel respektive el kostar.
Och det handlar också om hur mycket man använder fordonet.

Om diesel kostar runt 18–20 kronor litern, och elen ligger runt 1,50–2 kronor per kilowattimme,
ja då är det en bra affär att köra eldrivet.

– Även om elfordonet är dyrare i inköp så kan det ändå löna sig.
En motsvarande dieselbil kostar cirka 3 miljoner kronor.
En eldriven bil kostar ungefär 5,5 miljoner.

Men då får vi stöd för halva mellanskillnaden.
Så nettokostnaden för elfordonet landar på ungefär 4,3 miljoner.

För att få ekonomi i det, måste vi öka tillgängligheten – det vill säga använda fordonet under en större del av dygnet.
Och återigen – om vi får krav på oss, då anpassar vi oss. Det är inte svårare än så.

– Man ska inte vara rädd för det?

– Nej, absolut inte.
Jag tror att det finns ganska mycket ängslighet kring detta.
För att man inte vet – eller kanske inte ens vill veta.

Debatten är dessutom ganska polariserad.
Det är mycket åsikter och känslor – inte alltid fakta.
Och det påverkar ju beslutsfattarna.

– Okej. Nu har vi lyft vad som fungerar bra.
Men vad ska man akta sig för när det gäller upphandlingskrav och kostnad?
Har ni exempel på dåliga sätt att göra det på?

– Worst case scenario är att man inte samarbetar internt i kommunen.
Att behovet inte är ordentligt utrett.
Att man köper för mycket – eller fel saker.
Att man inte har pratat med branschen och därför inte vet vad som faktiskt går att leverera.

Man har kanske inte tydliggjort roller och ansvar.
Och det kan bli problematiskt – som det vi nämnde tidigare:
Ingen i upphandlingen sätter de lokala föreskrifterna om när man får köra lastbil i stan.
De verksamheterna har inget med varandra att göra – men de påverkar varandra ändå.

Så om man låter bli att prata ihop sig – då kan det gå riktigt illa.

Sen tror jag också på att titta på goda exempel.
Att se sig omkring – vad gör andra?
Vem kör vad? När passar det – och när passar det inte?

Om man tittar på fordonssidan kan man faktiskt lära sig väldigt mycket.

– Har ni något exempel på någon som ställt riktigt dåliga krav?

– Ja...

– Har ni något exempel på någon som ställt riktigt dåliga krav?

– Ja. Men du behöver inte avslöja någon?

– Jo då, det kan jag faktiskt göra...
Det finns ju både bra och mindre bra upphandlingar.

Nyligen hade vi kontakt med två exempel.
Den ena var en liten kommun som ville upphandla väldigt snabbt.
I första vändan ställde de krav på Euro 6 – vilket är ganska lågt ställda krav i dag.
De begärde också två referenser.

Vi lämnade in ett anbud. Men två år – det är väldigt svårt att räkna hem ett fordon på så kort tid.
Det gällde dessutom slam- och spoltjänster, vilket innebär dyra fordon som ska gå mycket tid men inte nödvändigtvis så många mil.

Vi var de enda som lämnade anbud. Och vad hände?
Jo – kommunen i Västerbotten meddelade att det var för dyrt.
De avbröt upphandlingen och gick ut med en ny.

Den nya upphandlingen krävde bara en referens – men fem fordon.
Och de fordonen finns inte att köpa idag.
De tillverkades för 15 år sedan och klarar inte dagens krav på utsläpp.

Det gjorde man helt enkelt för att man tyckte det blev för dyrt.
Men då blir det ju heller ingen omställning – och ingen egentlig ansträngning.

Jag ringde upp och föreslog:
”Om ni istället lägger upphandlingen på fem till sju år, då får ni ett helt annat pris.”

Men det föll inte i god jord.

– Så du checkar av alla varningstecken där. Man har inte pratat med branschen, man har inte tänkt långsiktigt...

– Precis. För det är en investeringskostnad.
Och det är viktigt – för det är ju ett kollektiv som betalar.

Man vill ju också känna trygghet i tjänsten man får.
Det ska inte dyka upp något gammalt skrot på gården.
Det ska komma ett fordon som är tyst, miljövänligt – och som signalerar framtid.

Och gör man det långsiktigt, så blir det inte dyrare.
Tvärtom.

För mig var det svårt att förstå varför man inte såg sambandet mellan:

• Hur långt ska avtalet vara?
• Vad är det vi faktiskt köper?

Det är en jätteviktig intern diskussion att ha.

För att kunna räkna hem ett fordon måste avtalet helst vara på fem – gärna sju – år.
Eller åtminstone fem år med två optionsår.
Eller varför inte ett plus ett. Det är faktiskt inte svårt att upphandla på det sättet.

Ett gott exempel kommer också från Västerbotten, där Vakin upphandlade insamling av hushållsavfall.
Där valde man att ge en rabatt på 300 000 kronor per elfordon – i utvärderingssumman, inte i anbudssumman.
Det var ett riktigt smart grepp.

Så om man som anbudsgivare angav att man skulle använda tre elfordon, så fick man 900 000 kr i reducering i utvärderingen.

– Smart kravställning!

– Ja, jag tycker egentligen att man borde kunna skriva in det i kontraktet också.
För då öppnar man upp för fler som inte redan har elfordon att faktiskt våga investera.

Det här var ett stort steg – i det lilla.
Jag blev faktiskt lite glad.
Vi har inte sett så många sådana modiga initiativ, men det här kan kanske inspirera fler att ta större steg.

– Kanske det är ni två som ska skriva handledningen i upphandling?

– Jag tror generellt att vi är för dåligt utbildade i upphandling.
Inom kommunerna är vi ofta för bekväma, tycker att det är svårt och komplicerat – och så gör vi inte vår hemläxa.

Vi lägger för lite tid och resurser på det.
Det är få som är nördar i upphandling.

Som vi sa tidigare – det här är ett förhållandevis nytt fält.
Men det är en väldigt viktig fråga.

Jag tror att Sveriges kommuner skulle bli mycket bättre på att upphandla om man:

• Fokuserar på kärnverksamhet – som skola, vård och omsorg
• Och upphandlar det man kan och bör upphandla, med kontroll

För gör man inte det – då tappar man kontrollen.
Och då kan det bli riktigt dyrt för medborgarna.

Det är ungefär 50 procent av kommunernas budget som går till upphandling.
Det är alltså jättemycket pengar.

– Så... borde de vara bättre på det?

– Jag tycker det är lite fel att säga så.
För det finns fantastiska upphandlare i varje kommun.

Problemet är snarare att styrningen saknas.
Man har inte riktigt lyft fram hur man ska jobba med upphandling som verktyg.
Att tänka helhet.
Att koppla in rätt kompetens i tid.
Att ha tydliga roller, ansvar och processer.

Det är ett viktigt verktyg för styrning – eftersom det rör så mycket pengar.

– Så, om vi knyter an till den första myten – att hållbar upphandling blir dyrare – så är slutsatsen:

Gör man det rätt, så behöver det inte bli dyrare.

– Nej, exakt.
Och som du var inne på tidigare – var ute i god tid.
Tiden är avgörande.

Ska ett kontrakt börja gälla 1 januari 2027 – ja, då måste det upphandlas nu.
Då får alla parter chansen att räkna, planera och anpassa sig.
Och man kan också förbereda sig – oavsett om man får eller inte får anbudet.

Vi ser en stor utmaning i att anbuden ofta kommer in för sent.
De är slarvigt sammansatta.
Samma fel återkommer gång på gång – trots att vi redan har lyft dem i frågor och svar.

Och det är synd.
För det skulle kunna bli bättre – både för leverantörerna och för medborgarna – om man la lite mer tid och energi på upphandlingarna.
Och kanske även utbildade fler medarbetare i det.

– Jag tror att varenda offentlig upphandlare i Sverige skulle älska det du just sa.

För ofta kommer det in:

"Vi behöver det här – nu!"

Och så finns det bara en kravlista – som någon måste försöka rädda, rätta och anpassa.
Allt för att det inte ska bli ett lagbrott eller en upphandlingskatastrof.

– Vissa går till och med ut själva, utan att kontakta upphandlaren.

– Ja, och gör man en otydlig upphandling – då riskerar man fem år av tjafs och bråk.
Man lägger massor med energi på att försöka tolka ett avtal som ibland inte ens går att tolka.

– Så egentligen skulle tydligare upphandlingar gynna skattebetalarna?

– Absolut.
Fokusera på det. Bli bättre på upphandling.
Och det handlar inte om att upphandlingskontoren är dåliga – de är ofta väldigt duktiga.

Problemet ligger hos beställaren, alltså verksamheten.
Det är där man behöver prata ihop sig i god tid.
Låta det ta tid.
Och koppla in upphandlarna tidigt i processen.

– Precis. Det handlar om att samla rätt kompetens runt bordet.

– Ska vi köra vidare?

– Ja!
Nu gick vi från nörd till supernörd.
Det var inte bara skidåkning längre...

– Nej, det här är faktiskt något jag går igång på.
För det är viktigt för oss alla.

Myt 2: Företagen vill att hållbarhetskraven ska vara låga.

– Vad säger du om den, Johan?

– Jag säger: det stämmer inte.

Jag pratar nu utifrån vårt perspektiv – vi är ett familjeägt återvinningsföretag.
Vi har vårt namn på fordonen och verksamheten – det betyder mycket för oss.

Vi säger till politiker vi träffar:

"Ställ krav på oss! Utmana oss!"

Det är så vi utvecklas. Det är så vi kan ställa om.
Vi är inte rädda för krav – vi vill ha dem.

– Varför då?

– För det ger oss möjlighet att urskilja oss från konkurrenterna.
Och det driver på att vi blir lite bättre varje gång.
Lite effektivare. Lite mer cirkulära.
Och det är det som räknas i längden.

– Men... det låter nästan för bra för att vara sant.
Hur mycket är goodwill – och hur mycket är pengar?

– Ni vill ju ändå tjäna något. Så vad tjänar ni egentligen på att hållbarhetskrav ställs?

– Ja, alltså... ställer man krav så måste man också vara beredd att betala för det.
Det är ju en grundläggande princip.

Traditionell upphandling handlar ofta om lägsta pris.
Men det finns också något som heter funktionsupphandling, där man betalar för en funktion snarare än en produkt.

Man specificerar vad man vill ha, inte exakt hur – och så får leverantörerna lösa det på bästa sätt.
Det används alldeles för lite, men jag tror att det skulle kunna driva utvecklingen framåt.

Det kräver dock kunskap, mod och att man faktiskt vågar göra den typen av upphandling.

– Ja, och det kräver att man tänker efter ordentligt som beställare.
Vad är det jag verkligen vill ha? Vad förväntar jag mig?

Det måste man sedan formulera tydligt i upphandlingen – och det bör vägas in i utvärderingen.

– Nu pratar du ju utifrån ditt företag – men tänker alla företag så här?
Eller finns det de som gärna vill fortsätta med sina gamla fordon?

– Det kan jag inte svara på – och det vore fel av mig att spekulera om.
Jag kan bara utgå från hur vi ser på det.

Men generellt tror jag att de flesta – både som företag och som individer – vill utvecklas.
Man vill bli lite bättre varje gång.

Jag tror faktiskt inte att det är en myt – att företag inte vill ställa om.
Snarare tror jag att det finns en rädsla – en upplevd osäkerhet.

– Ja, jag håller med. Jag har varit med på många branschträffar och dialoger.
Ofta hör vi:

"Vi har de här målen i vår organisation…"
"Vi når dem inte. Vad gör vi för fel?"

Där kommer vi ofta in i bilden – vi hjälper dem att förstå hur man kan jobba smartare.
Kanske genom innovationsupphandling, funktionsupphandling eller andra sätt att tänka nytt.

– Hur gör vi det här tillsammans?

Det är ofta där det brister.
Många är rädda.
"Kan vi verkligen ställa så här tuffa krav?"

Men på nästan varje branschdialog jag varit på så har man sagt:

"Varför ställer ni så mesiga krav?"

Företagen säger:

"Vi har redan gjort de här investeringarna."

Här i Jämtland har till exempel Samling Näringsliv publicerat en tydlig klimatstrategi – en riktning man vill gå i.

Man har redan gjort jobbet.
Och då är det den offentliga sektorn som ligger efter – när det gäller vilka krav man faktiskt ställer.

– Jag tror också att det hänger ihop med en annan sak:
Om man ställer krav – då måste man också följa upp.

Och det kan vara både svårt, utmanande och lite jobbigt.
Så ibland undviker man att ställa krav, just för att slippa det jobbiga uppföljningsarbetet.

– Men varför är uppföljning så viktigt?

– För att det är skattepengar vi upphandlar för.
Det är medborgarnas – vårt kollektivs – pengar.

Och om man betalar för något, då ska man också få det.

Så om du har upphandlat något med ett visst krav – ja, då ska du säkerställa att det faktiskt levereras.
Det kräver någon form av kontroll, uppföljning eller avstämning.

Man kan inte bara skriva ett avtal och sen tro att allt löser sig.
Det krävs ett fortsatt arbete – tillsammans.

Och det handlar både om tid och kompetens.

När man har ont om tid, är det ofta för- och efterarbetet som ryker.

Förarbetet: att prata med branschen, lyssna in verksamheten internt.
Efterarbetet: att följa upp – vilket tyvärr inte är reglerat i lagstiftning.

Men de är avgörande delar av upphandlingsprocessen.

Och det är just de delarna som ofta prioriteras bort när tiden inte räcker till.
Och det är då det börjar gå snett.

– Så man prioriterar fel, helt enkelt. Det blir kortsiktigt.

– Anna, ur ditt perspektiv – finns det något att säga om vilka företag som gynnas av hårdare klimatkrav?

– Ja, det brukar man tala om i innovationsforskning.
Det är ofta de mindre, nytänkande företagen som är snabbast på att ställa om.

Har man redan ett avancerat hållbarhetsarbete – då är man ofta snabbare att anpassa sig.

De som gynnas av lågt ställda krav är ofta större aktörer som kan lägga lägsta pris, eftersom de har marginalerna.
Men då får man sällan innovation på köpet.

– Jag gillar verkligen det jag hör här – trots att vi kommer från olika perspektiv, så tänker vi väldigt lika.

– Men håller du med om idén att mindre företag ofta har ett starkt eget klimatfokus – och därmed lättare att ställa om?

– Ja, absolut.
Jag skulle säga att vi är ganska små i det stora sammanhanget – även om vi är stora lokalt.
Så vi tar ganska mycket risk när vi ställer om.

När vi gjorde våra första två investeringar i eldrivna insamlingsbilar – då var det ingen som betalade extra för det.
Vi gjorde det för att vi trodde på det.
Vi tänkte att vi kan ställa om och ändå hålla ekonomin – men med bättre arbetsmiljö och med ett bevis att det faktiskt går.

Nu, med de två nya fordonen vi har beställt, har vi faktiskt fått beställaren med oss.
De var villiga att betala lite mer för att köra eldrivet.

Alternativet där var biogas. Man hade kört på HVO100 och ville kliva upp till biogas –
men vi föreslog att istället hoppa över det steget och gå direkt till el.

Det här blir det enda exemplet i Sverige – åtminstone på det här sättet och i den här typen av glesbygd.

Och det känns jätteroligt – inte minst att beställaren faktiskt ville vara med och dela på kostnaden.

– Det blir spännande att se hur det faller ut – förhoppningsvis bra för båda parter.

– Ja, verkligen. Jag vill också förtydliga vad jag menade med "mindre företag".
Vi pratar ju om en EU-marknad, inte bara lokalt.

Så även om vi är stora här i regionen är vi små i ett större sammanhang.

– Och visst, det kan vara tufft att finansiera ett fordon – det måste man ha respekt för.
Men om man har ett kontrakt i botten kan man ofta gå till banken och säga:

"Jag har det här avtalet, jag ska leverera detta, och jag behöver det här fordonet."

Då får man oftast låna pengarna.
Så jag tror det handlar mer om vilja och intresse, än om faktiska hinder.

– Och innovationsforskningen visar just det.
De riktigt stora företagen har så omfattande processer och strategier att de inte är lika flexibla.

När något nytt dyker upp är det svårt för dem att bara vända om.
De små aktörerna har ofta lättare att vara agila och tänka nytt.

– Just det.
Så då kan vi väl säga att myt två inte heller stämmer?

Företagen vill inte ha höga hållbarhetskrav – det verkar helt enkelt inte vara sant.

– Nej, inte riktigt.
Ibland kanske man vill något, men kan inte leverera på det – och det är en annan sak.
Det kan handla om ekonomiska hinder eller andra praktiska utmaningar.

Men jag tror, kanske naivt, att de flesta vill bidra till omställningen.
Sen har man olika förutsättningar för det – och det är okej.

– Ofta hör vi faktiskt mer klagomål på lägsta pris.
Företag säger:

"Varför har ni bara lägsta pris som kriterium?"

Då känner sig de lokala och regionala företagen chanslösa.
Istället vinner någon storspelare från EU-marknaden.

Det är faktiskt ett vanligare klagomål än att kraven är för höga.

– Ett tips till de som inte gjort det tidigare, eller tror att det inte går att få bra resultat i offentlig sektor, är att dela upp upphandlingen.

Gör hälften i egen regi och hälften upphandlat – och jämför.
Jämför prestation, ekonomi, arbetsmiljö, och så vidare.
Det är ett sätt att utvärdera.

– Verkligen. Det blir väldigt tydligt då.

Myt 3: Hållbarhetskrav slår alltid ut små, lokala företag

– Vi har redan nosat lite på det här, men låt oss ta det ordentligt.

Jag tänker att det handlar mycket om dialog – både internt och med marknaden.

Till exempel, om man i en upphandling ställer krav på att företaget redan ska ha ett visst fordon – då utesluter man många.

Istället borde man använda hela verktygslådan i upphandlingen.
Inte bara sätta krav – utan se hur man formulerar dem.

Och inte säga:

"Har ni inte detta redan – tack och hej."

Utan se på helheten.
Hur långt är kontraktet?
Kan vi göra det längre – så att det blir möjligt att investera?

Ju längre kontrakt, desto mer lönsamt blir det att satsa.

Sen måste man också titta på behovet i den egna verksamheten.
Hur hänger det ihop med annan verksamhet?
Vad kan leverantörerna erbjuda?

– Jag tänker på ett exempel vi nämnde tidigare.
Där man sänkte kraven rejält i upphandlingen – troligen för att man ville ge en lokal entreprenör en chans.

Företaget körde redan på gammalt fordon och hade inte möjlighet att investera nytt.
Och på två år – ja, det är svårt att investera i nytt fordon.

Men om upphandlingen hade sträckt sig över sju år, eller åtminstone fem – då hade det varit en helt annan sak.
Då hade företaget kunnat ställa om, och leveransen blivit både bättre och mer hållbar.

– Så gör man det här rätt, så kan man faktiskt använda upphandlingen till att hjälpa småföretag att ställa om – inte tvärtom.

– Det blir ju en affär som faktiskt hjälper till att finansiera omställningen.
Så ja, jag tror verkligen på det.

Men det är jätteviktigt att man pratar med varandra.
Även om jag tycker att upphandlare är fantastiskt kunniga, så är det omöjligt att ha detaljkoll på allt.

Vad blir det egentligen för kostnader?
Det måste man fråga marknaden om.

– Ja, och om vi återgår till storlek: ni är ganska små i ett nationellt perspektiv.
Men om man är ännu mindre – säg ett företag med bara ett eller två fordon – är man för liten då?

– Nej, inte nödvändigtvis.
Titta på alla hantverksföretag – det är ofta en eller två personer.
Och många av dem kör elbil redan idag.

Kanske för att man är entusiast.
Kanske för att man tycker det är rätt väg att gå.
Eller för att man vill visa omvärlden att det är möjligt.

Så nej, det är inte ett hinder i sig att vara liten.

– Sen ska man komma ihåg att fordon finns med i många fler upphandlingar än bara de som handlar om att köpa själva fordonet.

Ta till exempel livsmedelsupphandlingar – där ingår ofta mycket transporter.
Och samma sak gäller i de flesta andra upphandlingar också.

Det är där man kanske behöver tänka nytt.

Ett stort hinder för lokala matproducenter har ofta varit att de måste kunna leverera till varenda skola och förskola i hela kommunen.
Och då blir det förstås svårt för mindre aktörer.

– Så man kanske måste fundera:

Ska vi köpa in allt i ett enda stort avtal?
Eller kan vi dela upp det?

Kanske kan en leverantör leverera till några skolor, inte alla.
Och om man bara ska leverera lite potatis –
då behöver man inte köpa en lastbil.

Det gäller att tänka efter:

Vad är möjligt, givet den verksamhet och leverans det faktiskt handlar om?

– Ja, exakt.
Och jag tror inte man ska vara så rädd.

Ställ krav i upphandlingen – och vinner man affären,
ja, då har man ju också möjlighet att göra de investeringar som krävs.

Det som är synd är när man ställer för oklara krav i en upphandling.
Till exempel:

"Det ska vara fordon med alla typer av drivmedel."

Då blir det väldigt svårt att räkna hem något.

Den som är ambitiös kommer räkna på el eller biogas och riskera att räkna bort sig.
Den som inte är lika ambitiös kommer kunna lägga lägsta pris – och vinna.
Så det gäller att vara tydlig och rättvis.

Och sen ska man heller inte ställa jättetuffa krav i en upphandling,
för att i nästa upphandling ta bort dem.

För då står de som gjort investeringar – i god tro – där med kostnader de inte får igen.
Det finns alltså ett långsiktigt ansvar från offentlig sektor här.

"Testa inte bara en gång – visa att det här är något vi ska jobba med på sikt."

Därför behövs också tydlig kommunikation:

"Det här är vår ambition. Hit är vi på väg. Så här kommer vi ställa krav framöver."

Man kanske inte kan vara exakt – men man kan visa riktning.

För det här är en svårighet för både små och stora företag –
att det är så stora skillnader från en upphandling till en annan.

Ena gången är det hårda krav – nästa gång inget alls.
Från samma organisation.

– Ja, och det finns ju också tydliga mål –
Vi har EUs klimatmål, Sveriges klimatmål, och lokala klimatmål i kommunerna.

Men för att det ska hända något på riktigt, så behövs näringslivet.
Och upphandling är ett kraftfullt verktyg för att driva förändring.

När vi ställer krav – så sker omställningen nästan automatiskt.
Det krävs bara att man gör en genomtänkt upphandling.

– Ja, vad fint ändå.
Jag tycker vi har fått väldigt bra svar på de här myterna.

– Så, vi har alltså fått bra svar på alla tre myter!
Men innan vi avrundar – kan vi få era bästa tips?

– Ni har ju redan slängt ur er massor av tips sedan vi började!

– Haha, vi har fler!

– Mitt tips: Starta en podd, ni två! "Upphandlingspodden med Johan & Anna" – den hade jag lyssnat på direkt!

– Jag har ett tips till, som kanske inte är så vanligt, men som jag tycker fler borde känna till:
Inför något som heter utmaningsrätt i kommunen.

– Vad är det?

– Det är en politisk fråga, men det går att införa i varje kommun.
Det innebär att ett företag kan utmana kommunens egen verksamhet.

Till exempel:

"Jag kan sköta avfallsinsamlingen mer effektivt än kommunen."

Om företaget kan visa att det är möjligt, går ärendet upp till kommunstyrelsen och kommunfullmäktige.
Om de godkänner det – då ska tjänsten upphandlas.

– Alltså, man som entreprenör utmanar kommunen att bli effektivare?

– Precis. Det tvingar kommunen att vara på tårna.
Och det ger företag chansen att ta över något de faktiskt kan göra bättre.

Östersunds kommun har nu infört utmaningsrätt –
dock bara för verksamheter inom teknisk förvaltning (alltså inte måltidsservice eller städ).

Så alla företagare där ute – det här gäller allt inom teknisk förvaltning utom just de två undantagen.
Håll utkik på kommunens hemsida – information kommer snart.

Det här beslutet togs i fullmäktige för bara några veckor sedan.
I Härjedalen har det funnits länge, och jag hoppas fler kommuner tar efter.

Det kostar ingenting att införa.
Det stärker företagsklimatet och är bra för medborgarna,
för då vet man att kommunens verksamheter faktiskt kan bli utmanade – och förbättras.

– Men det är alltså kommunen själv som måste fatta beslut om att införa detta?

– Ja, det är kommunen som måste införa det.
Men sen är det upp till oss företagare att utmana – inom de områden där det är tillåtet.

Och om man gör det, så är det politiken som avgör om de antar utmaningen.
Om de tror att vi kan göra det billigare, effektivare – eller kanske miljövänligare – då låter de det gå till upphandling.

Och då får alla intresserade företag lämna anbud.

– Okej, om du gav ett tips till näringslivet – då vill jag ge ett tips till offentlig sektor.

Se till att det finns en intern organisation där olika kompetenser är med.

Det behöver inte vara alla på förvaltningen som jobbar med upphandling.
Men det bör finnas någon som känner verksamheten och som också lär sig upphandla utifrån just sin förvaltning.

Sen ska man jobba tillsammans:

• Verksamheten
• Upphandlingskontoret
• Hållbarhetsexperter (de finns ofta i kommunen)

Och det krävs ett arbetssätt och en struktur för det här:
Interna dialoger.
Externa dialoger.
Uppföljning.

Jobbar man så – då kommer man otroligt mycket längre.

– Vilket matnyttigt samtal vi har haft!

– Ja! Och vi bjuder gärna in till fler dialoger.
Vi delar gärna med oss av våra erfarenheter –
och tar gärna emot kunskap och input från offentlig sektor också.

– Jag tror jag har ett sista tips, kanske färgat av en lång karriär...

Det är så sjukt mycket roligare att få jobba nytt och innovativt.
Att prata med varandra. Kombinera kompetenser.

I början var jag nog lite rädd – jag kunde inte allt, och det kändes ovant.
Men det är så mycket mer givande att samarbeta, att ha dialog med branschen –
än att bara sitta med Excel och kopiera det man gjorde förra gången.

– Så fint sagt!

– Och som bonus: det blir ofta både bättre ekonomiskt – och bättre arbetsmiljö...

– Och det blir ju faktiskt både bättre ekonomi, bättre arbetsmiljö – och roligare – när man börjar jobba på det här sättet.

– Eller hur? Det låter ju fantastiskt!

– Ja, och inte minst: vi ställer om.

– Vi ökar takten!

– Och det får man komma ihåg – vi gör inte det här bara för oss själva.
Vi gör det för kommande generationer.

Vi måste våga tänka längre än här och nu.
Försöka i alla fall.

– Ja, det är svårt ibland – men det är just därför vi gör det här.
Därför omställningen är så viktig.

– Exakt.
Mic drop på den!

– Då rundar vi av, va?

– Ja, det gör vi.

Nästa avsnitt – vad handlar det om?

– Då ska vi prata om solceller!

– Och se vad som har hänt sedan vi pratade om det sist – 2020.

– Ja, det var ett av våra mest lyssnade avsnitt faktiskt.
Så det är dags för en uppdatering.

– Det kommer alltså snart – med lite färskare info.

– Men tusen tack till er båda –
ni var alldeles föredömligt nördiga.

– Tack så mycket!

– Tack till Anna och Johan för att ni kom hit.

Finansiärer för det här avsnittet:

• Europeiska regionala utvecklingsfonden
• Region Jämtland Härjedalen
• Region Västernorrland
• BioFuel Region

Välkommen till detta avsnitt av Öka takten – fossilfritt och energismart.

Jag heter Tove och idag är jag här tillsammans med min kollega Katarina Ryckenberg.

– Hej!

Du jobbar i projektet Fossilfria besöksmål och destinationer. Vill du säga något kort om vad det är ni gör?

– Ja, namnet säger lite om vad det handlar om också. Vi jobbar för att skapa bättre och mer fossilfria besöksmål och destinationer. Vi hjälper aktörer inom den här näringen att ställa om – till exempel genom att byta till bättre arbetsmaskiner.

Det är också på det temat som det här avsnittet kommer att handla om. Vi ska prata om HVO100 som en här och nu-lösning för att ställa om och minska sin klimatpåverkan.

Det här är användbart för arbetsmaskiner på destinationer och besöksmål – till exempel i skidanläggningar.

Därför har vi bjudit in Lina Normark från SLAO som är med oss här idag.

– Välkommen!

– Tack! Hej!

Anledningen till att du är med är bland annat att ni har tagit fram en FAQ – en sammanställning av vanliga frågor med svar – om just HVO100.

Jag tänkte att vi börjar med att påminna oss om vad HVO100 egentligen är. Det är lätt att förvirras av alla förkortningar.

– Ja, HVO står för hydrerad vegetabilisk olja. När det står 100 bakom, betyder det att det är 100 % ren produkt, alltså inte utblandad.

Den är kemiskt väldigt lik vanlig diesel, även om den är syntetiskt framställd. Klimatpåverkan kan minska med upp till 90 % jämfört med fossil diesel.

– Men om det finns HVO100, finns det då också annan HVO?

– Ja, det stämmer. Den rena produkten är HVO100, men HVO kan också blandas in i vanlig diesel, till exempel för att uppfylla reduktionsplikten. Då är det inte 100 % utan en mindre andel.

Den framställs av restprodukter – som rapsolja, tallolja eller animaliska fetter, till exempel från slaktavfall.

Och den har lite andra egenskaper än vanlig diesel också.

– Ja, till exempel är den luktfri och mer biologiskt nedbrytbar. Så om det skulle ske ett spill blir det mindre miljöskada än med fossil diesel.

Vi fick också lära oss en intressant sak om lagringstiden i går, Katarina?

– Ja! Om man till exempel använder HVO100 till reservkraft, så har den längre lagringstid än fossil diesel. Det är en klar fördel.

– Precis. Den innehåller inte ämnen som svavel eller aromatiska kolväten, vilket gör att den kan lagras länge utan att tappa i kvalitet. Och ur ett beredskapsperspektiv är det väldigt intressant.

Den klarar också kyla bättre, med låg grumlingstemperatur. Den fungerar utmärkt i kallt väder – ner till minus 32 grader.

– Det är jättebra om man till exempel behöver kallstarta ett fordon på vintern.

Och eftersom HVO100 är kemiskt lik vanlig diesel så fungerar den i de flesta motorer – men man kan behöva kolla med sin fordonstillverkare först.

– Just det. Och vi ska också säga att HVO100 är en typ av biodiesel – men det finns andra biodieslar också, och de kan ha andra egenskaper. Det vi pratar om här gäller alltså just HVO100.

– Då har vi ändå lite koll känner jag.

– Ja, lite koll i alla fall!

När vi nu ändå pratar om förkortningar och begrepp... Lina, kan inte du berätta lite mer om dig själv och vad SLAO är?

– Absolut! SLAO står för Svenska Skidanläggningars Organisation. Från början stod det för Svenska Lyftanläggningars Organisation, vilket kanske var en närmare beskrivning då. Men idag är en lyftanläggning så mycket mer än bara skidåkning, så därför heter vi numera Svenska Skidanläggningars Organisation.

Jag har jobbat på SLAO i åtta år. Organisationen kom till för att vi ska kunna arbeta gemensamt kring riktlinjer och rekommendationer för att erbjuda en säker produkt.

Själv jobbar jag mer med det som är branschöverskridande – som hållbarhetsfrågor, ekonomi och sociala frågor. Hela hållbarhetsspektrat, kan man säga. Jag är en del av mycket, men kanske inte expert på just lyftteknik eller drift.

– Just det. Och om man är en skidanläggning i Sverige, då är man medlem hos er?

– Ja, precis. Vi är en branschorganisation för lyftanläggningar i Sverige, och vi har ungefär 200 medlemmar – vilket är i princip alla lyftanläggningar i landet.

– Så både stora och små?

– Absolut! Vi har till exempel Gustavsbergsbacken som medlem – och även Skistar Åre. Och det finns ytterligare 198 medlemmar.

– Wow! Jag förstår att ni jobbar med många olika frågor då.

– Ja!

Och idag ska vi alltså prata lite mer om den FAQ ni tagit fram om HVO100. Vad var bakgrunden till att ni ville ta fram den, och hur har den tagits emot?

– Kul att ni uppmärksammat den! Vår bransch ser framförallt arbetsmaskinernas drivmedel som den största källan till direkta utsläpp. Vi mäter detta varje år i vår utsläppsrapport.

Alla pistmaskiner i Sverige kan köras på HVO100. De har också ganska lång livslängd. Så även om vi ser HVO100 som en övergångslösning tills det finns fungerande, prisvärda elalternativ, så är det ett väldigt viktigt steg här och nu.

Vi tror fortfarande att elektrifiering är vägen framåt på längre sikt.

Men en pistmaskin har lång livslängd och är ofta fortfarande otroligt bra – även om den har några år på nacken.

Därför tycker vi att det är högst relevant att titta på vad man kan göra här och nu.
Och att byta drivmedel är ju ett suveränt alternativ – där du faktiskt kan minska utsläppen från en dag till en annan.

– Ja, det är ju jättespännande!

Har ni några krav på er att göra det här arbetet, eller är det helt på eget initiativ?

– Det är 100 % på eget initiativ. Men samtidigt är vi en bransch som lever och verkar i naturen. Vi behöver vara förebilder i omställningsarbetet och har satt som mål att vara fossilfria till 2027.

Vi är en del av Fossilfritt Sverige och har – precis som 22 andra branscher – en egen färdplan.

– Hur tycker ni att det går med det arbetet då?

– Det har gått jättebra i flera år, men nu har det stannat av lite.
Därför är det extra viktigt att vi hjälper våra medlemmar – till exempel genom en sådan här FAQ om HVO100.

Vi vet att man kan byta snabbt, att maskinerna klarar det, att efterfrågan och utbud matchar.
Priset är högre, men just nu inte så väldigt mycket högre.

Så det finns egentligen inte så mycket som hindrar – mer än tradition och vanor, och det är där vi i branschorganisationen kan spela en viktig stöttande roll.

– Är det också något ni märker hos medlemmarna, att det är just vanor och beteenden som är det största hindret?

– Ja, verkligen. Jämfört med andra branscher... Jag själv har till exempel en dieselhybrid. Min försäkring täcker inte motorhaveri om jag kör den på HVO100 – för att modellbeteckningen inte stämmer.

Men här har vi både försäkringsbolag och leverantörer som säger att det är helt okej att köra på det här drivmedlet.

Så det finns egentligen inga strukturella hinder.
Det handlar mer om ekonomi, viss logistik – och framför allt inställning.

– Hur ändrar vi den inställningen? Hur får vi folk att förstå att HVO100 inte är farligt – utan att det fungerar?

– Jag tror att vi måste rusta oss med fakta, och det är just vad den här FAQ:n bidrar med.

Sen handlar det om att lyfta goda exempel, inspirera, och sprida kunskap.
Det är fortfarande inte känt för alla.

– Har ni satt några konkreta målsättningar inom branschen?

– Ja, vi har ganska höga målsättningar. I färdplanen står det att de 15 största anläggningarna ska ha bytt till HVO100 senast nästa år.

Där är vi inte helt i mål än – men vi får se hur det går.
Det övergripande målet är att hela branschen ska vara fossilfri till 2027.

Och då räknar vi även in skotrar, som i dagsläget inte går att köra på HVO100.

– Får jag fråga: Vad menar ni med “topp 15”?

– Jättebra fråga! Det är ett sådant uttryck som känns självklart för oss i branschen.

Av våra cirka 200 medlemmar har vi 15 anläggningar som står för en stor del av aktiviteten – när det gäller skidåkardagar, liftkortsförsäljning och så vidare.

Det är de stora anläggningarna. Och vi har alltid sagt att de stora måste gå först.
Det är till exempel anläggningar här i Dalarna – som Åre, Sälen och liknande.

– Har ni räknat något på ekonomin i att byta drivmedel – på kort eller lång sikt?

– Vi har inte gjort någon omfattande kalkyl, men vi följer prisutvecklingen.

Vi tittar på vad hållbart framställd HVO100 kostar jämfört med konventionell diesel.
Just nu är den ungefär 2,50 kr dyrare per liter. Effekten är densamma, så det är lätt att jämföra.

När priset var mycket högre för några år sen – då det var upp mot 8–9 kronor mer per liter – såg vi tydligt att det påverkade anläggningarnas inställning.

Har du en stor förbrukning påverkar det såklart resultatet på sista raden.
Så visst, ekonomi spelar roll.

– Det måste också vara stor skillnad mellan stora och små anläggningar? Hur mycket en pistmaskin går, hur stor del av omsättningen det handlar om...?

– Absolut. I vår utsläppsrapport har vi sammanställt att branschen totalt förbrukar ungefär 5 miljoner liter drivmedel per år.

Av dessa är redan 2,5 miljoner liter HVO100 – vilket är jättepositivt.

Det betyder att hälften av drivmedlet redan är fossilfritt.
Och eftersom de stora anläggningarna står för den största förbrukningen, så har många av dem redan ställt om.

Men om man räknar på det – säg att HVO100 kostar 2 kronor mer per liter...
Då skulle vi alltså, för 10 miljoner kronor, kunna ställa om hela branschen över en natt.

– Det är ju faktiskt helt otroligt.

– Ja! Det är ändå mycket pengar, men i förhållande till vad branschen omsätter – så är det ingen omöjlig insats.

En punktinsats som skulle göra jättestor skillnad.

– Logistiken måste förstås fungera, och alla måste ha tillgång till HVO100.

– Absolut, det är så klart flera faktorer som måste på plats.

Men vi har många medlemmar som är redo att köra på HVO – bara de har pengarna till det.

– Du nämnde att de stora anläggningarna har börjat ställa om. Har ni också exempel på mindre anläggningar som har börjat tänka om och göra förändringar?

– Ja, absolut! Det finns många mindre anläggningar som redan har börjat.

Det är en ganska spretig bransch, sett till hur anläggningarna ägs och drivs.
Många mindre anläggningar ägs eller drivs – eller båda – av kommuner.

Och om kommunen har mål och strategier om fossilfri drift, så inkluderas pistmaskinerna i det.
Så det är faktiskt ganska många små anläggningar som redan kör på HVO100.

Sen har vi också ett gäng som drivs av ideella krafter – till exempel alpina klubbar eller Friluftsfrämjandet.
De har det ibland tufft bara att få ihop verksamheten. I vissa fall har de inte ens någon pistmaskin.

Så att ställa krav på dem att ställa om är kanske inte där vi lägger vårt största fokus – för de gör redan ett fantastiskt jobb.

– Det är klokt. Och de stora anläggningarna, de som bytte för fem–sex år sedan, börjar nu titta på nästa steg?

– Ja, precis. Flera av de större som ställde om till HVO för flera år sedan ser nu på hur de kan bli utsläppsfria – inte bara fossilfria.

De börjar byta till elektrifierade pistmaskiner som nu börjar rullas ut i lite större omfattning i Sverige.

– Det såg vi faktiskt prov på under vår roadshow i januari. Då fick vi chansen att titta på nya elektrifierade arbetsmaskiner – inklusive en pistmaskin!

– Ja, det var verkligen roligt. Och som en liten parentes: för några år sen letade vi med ljus och lykta efter elektrifierade snöskotrar – och nu hade ni fyra olika modeller representerade på mässan!

– Ja, "Larven" var ju också med – kanske inte ett arbetsfordon för våra medlemmar i första hand, men ändå härligt att se utvecklingen.

– Det händer mycket nu! Och det är spännande att se att några större anläggningar redan testat elmaskiner. Det kan ju inspirera mindre aktörer att våga ta samma steg.

– Har ni sett några effekter av bytet, till exempel vad gäller serviceintervall eller påverkan på maskinerna?

– Det frågar vi ofta våra större, drivande medlemmar – de som verkligen vill se den här förändringen.
Och de intygar gång på gång: det finns inget som hindrar.

Det påverkar inte hur maskinerna fungerar, inte förbrukningen, inte handhavandet.

– Just det! Det finns ju ett snöläggningsprogram som heter Järpen som också har studerat detta?

– Ja, exakt. De har gjort tester och kommit fram till samma sak – inga problem med motorerna eller maskinerna vid drift med HVO.

– Det är ju väldigt skönt att höra. Då behöver man inte oroa sig för den delen.

– Har ni räknat på klimatnyttan? Vad händer om alla anläggningar ställer om?

– Ja, det har vi faktiskt. När vi tog fram vår FAQ gjorde vi ett enkelt räkneexempel:

Om en mindre anläggning förbrukar cirka 5 000 liter diesel per säsong – och byter till HVO100 – minskar de sina fossila utsläpp med cirka 67 %.

Det är ett fantastiskt resultat.
Och det här är alltså möjligt att uppnå med befintlig maskinpark – vilket är viktigt att komma ihåg.

– Ja, för det är lätt att tro att man måste byta ut all utrustning direkt.

– Exakt. Men här kan vi använda det vi redan har – länge. Det är hållbart i sig.

Vi måste ha med oss livscykelperspektivet också.
Att producera nya fordon kräver både material och energi. Så att förlänga livet på maskiner vi redan har är jätteviktigt.

– Och även om HVO100 ger upphov till biogena utsläpp, så är det ändå en stor förbättring jämfört med fossila bränslen.

– Ja, verkligen. Vi ska komma ihåg att biogena utsläpp ändå är en del av ett naturligt kretslopp.
Men det största värdet ligger i att vi använder det befintliga – istället för att kassera och köpa nytt.

– Vi var inne på det här tidigare också – att HVO100 är mer köldtåligt. Har det märkts något i praktiken?

– Absolut. Det är en intressant beteendefråga också.

Många maskiner får stå på tomgång medan personalen går och fikar – för att slippa kallstarta.
Men det behövs inte längre – HVO klarar kyla mycket bättre, och grumlar inte lika lätt.

– Men vanan finns kvar?

– Ja, beteendet lever kvar, trots att det tekniskt sett inte behövs.
Så det handlar också om att ändra hur vi tänker.

Det kanske blir lite kallt att sätta sig i maskinen ibland, men om det är vad som krävs för att bidra till omställningen... ja, då får man ta den lilla uppoffringen.

– Precis. Det är tekniskt möjligt att minska tomgångskörningen – och det är viktigt!

– Ja, och det tar vi också upp i vår FAQ.

Det handlar inte bara om att byta bränsle eller elektrifiera – utan också om beteenden.

Till exempel: effektivare körning, att inte lägga snö där den inte behövs, att använda digitala verktyg som hjälper dig styra produktionen rätt.

Det handlar om att inte producera mer snö än nödvändigt, och att kunna lägga den exakt där den behövs.

– Just det. Det är en helhet – flera åtgärder som tillsammans gör skillnad.

– Jag kan bara hålla med er. Det är jätteintressant, och härligt att ni jobbar så aktivt med hållbarhetsfrågor.

Jag tror också att den yngre generationen – som inte är lika fast i gamla vanor – har ett annat tänk kring körbeteenden, slingan man väljer, var man lägger snö och så vidare.

– Du var inne lite på kommunikation tidigare – ser ni att det finns ett tryck från gästerna? Är det något som hjälper till att driva på utvecklingen?

– Det är en jättebra fråga. Vi ställer faktiskt just den i en återkommande undersökning.

Det är ingen renodlad gästundersökning, utan en bred enkät till svenska folket som vi gör vartannat år.
Vi ställer frågor som: hur många skidåkare finns det i Sverige, hur ser utvecklingen ut, och – hur viktigt är hållbarhetsarbete i valet av skidsemester?

Vi skiljer där på skidorter och hemmabackar.
Ungefär 150 av våra 200 medlemmar är tätortsnära anläggningar – sådana man åker till i vardagen.

När det gäller valet av vart man tar sin skidresa, så frågar vi om hållbarhetsambitioner är en viktig faktor.

– Och vad ser ni där?

– Än så länge är svaret lite vagt. Det är framför allt utbudet av pister och annan service som styr.

Vi anar en viss förskjutning – men frågan är ganska ny i undersökningen, så det är för tidigt att dra några slutsatser.
Kort sagt: hållbarhet syns inte ännu som ett aktivt val i gästens ögon.

– Finns det då någon marknadsföring från skidorternas sida kring att man använder till exempel HVO100?

– Inte särskilt mycket, faktiskt. Och det hänger ihop med det jag nyss sa – vi har varit ganska dåliga på att prata om det.

Det kan bero på ödmjukhet, men det är nog också något vi behöver bli bättre på.
Hållbarhetsarbetet kan absolut användas mer i marknadsföringen framöver.

Alla verksamheter måste i dag också rapportera mer kring vilka initiativ de tar – så det här kommer nog att öka.

– Jag tänker också att det kanske inte alltid är så lätt att kommunicera. När man åker på skidsemester vill man koppla av och ha kul – inte alltid tänka på klimatfrågor.

– Precis, det är ett jättebra perspektiv. När man är ledig prioriterar man annat – och kanske tar för givet att hållbarhetsarbetet redan pågår.

Många tänker nog inte på klimatpåverkan i det ögonblicket.

– Samtidigt vet vi att människor som vistas i naturen oftare bryr sig om att ta hand om den.

– Ja! Det är faktiskt något vi sett. Att bara vara i fjällen kan väcka ett miljömedvetande. Så ju fler gäster vi har i våra fjäll, desto större blir möjligheterna att skapa engagemang för naturen.

– Men finns det någon certifiering eller märkning för “hållbar skidanläggning”? Något som skulle göra det enklare att kommunicera?

– Vi har funderat på det i flera år. Men vår bransch är inte tillräckligt stor för en egen certifiering.

När vi gick med i Fossilfritt Sverige tittade vi på andra typer av hållbarhetsmärkningar – det finns ju inom hotell och restaurang, och i andra branscher.

Men vi hittade inget som riktigt passar för skidanläggningar.

Dessutom är vår bransch ganska spretig, och vi vill inte ställa våra anläggningar mot varandra.

Vi jobbar alla mot samma mål – därför vill vi hellre lyfta goda initiativ än att jämföra siffror eller tävla.
Andra får gärna göra bedömningar, men vi vill undvika att det sker på felaktiga grunder.

– Har du något bra exempel på någon som har lyft sitt hållbarhetsarbete på ett inspirerande sätt?

– Ja! Jag måste erkänna att vi själva på SLAO blivit bättre på att lyfta det.

I höstas delade vi för första gången ut Årets hållbarhetspris. Det var inte för att jämföra anläggningar, utan för att premiera ett gott initiativ.

Priset gick till Hammarbybacken i Stockholm – en hemmabacke som drivs av Skistar.

De har som mål att bli den första helt fossilfria skidanläggningen i världen.
De har använt HVO100 länge och har nu siktet inställt på att bli helt utsläppsfria.

Eftersom de elektrifierade pistmaskinerna fortfarande är i utvecklingsfas och delvis prototyper, har de först tagit steget till att bli fossilfria.
Men målet är att bli utsläppsfria inom något år – vilket är otroligt ambitiöst.

– Det är verkligen ett föredöme.

– Ja! Det gäller drift av liftar, maskiner och allt annat. Och ju fler som går före, desto fler goda exempel kan vi lyfta.

– Absolut, det är så spännande att följa det här. Det finns så många goda initiativ i branschen.

Men jag tror att många är lite rädda för att prata för mycket om dem.
Precis som vi alla kan vara – att om man lyfter något bra man gjort, får man direkt tillbaka kritik om det man inte gjort.

Det gäller ju hållbarhetsarbete generellt.
Man måste hela tiden försvara det man inte hunnit med – istället för att bara få visa det man gör bra.

– Ja, jag håller verkligen med. Det stör mig också.

– Och det är ju inte nödvändigtvis fel.
Man ska inte "sälja myggen och svälja kameler", som man brukar säga.
Men det gör också att hållbarhetskommunikation blir svårare och upplevs som ganska kämpigt.

– Exakt. När någon vågar visa mod och göra en förändring, riskerar det ändå att straffa sig.

– Precis. "Den bruna industrin" har fått existera i hundratals år.
Den gröna har bara funnits i några få – och ändå får vi inte en ärlig chans att göra rätt, utan det vänds emot oss direkt.

– Ja, skeptikerna får lite för mycket luft ibland.

– Det där påminner mig om det nya EU-direktivet som är på gång, kopplat till hållbarhetskommunikation och marknadsföring.

Det handlar mycket om att undvika greenwashing.
Vad betyder det egentligen när någon säger att de har gjort något? Vad står det för – och hur ska man kunna lita på det?

– Direktivet säger väl i stora drag att man bara får kommunicera det man faktiskt har gjort – och att det ska vara sant och tydligt.

– Ja, och jag tror att det kan vara bra. Då blir det mer konkret vad man får säga, och det blir lättare att jämföra utan att kommunikationen spretar åt alla håll.

– För det finns en stor rädsla där ute – att inte våga säga något alls.
Men har man gjort något bra, så ska man få säga det!

– Verkligen. Och det gäller även när man sätter upp mål, som vi själva har gjort.
Det kan vara svårt att säga exakt hur man ska nå dit – men det är mycket enklare att säga vad man redan har gjort.

– Och det har ett stort värde för andra.
Inom energirådgivningen, som jag jobbar med, är goda exempel alltid efterfrågade.

– Ja, man vill veta: vad har någon annan gjort? Vad kan vi lära oss?

– Precis. Men då måste också någon vara villig att dela med sig – annars kan ingen annan ta efter.

– Och när man pratar med företagare som säger "Jag kan inte ställa om allt på en gång", då brukar jag svara: nej, men du kan börja med något.

Varje steg räknas.
Och det är så vi kommer framåt – genom att vara glada för det som faktiskt blir gjort.

– Det där är så viktigt. En kulturskillnad, verkligen.
Vi måste bli bättre på att säga: "Bra jobbat!", även för små förändringar.

– Och jag tror att den FAQ ni tagit fram kan vara en jättebra hjälp i det arbetet.

– Vi hoppas det! Nu samlar vi in siffror igen efter säsongen till vår utsläppsrapport.

Hur värdena blir påverkas så klart också av reduktionsplikten, som svajar lite fram och tillbaka.
Det gör det hela lite knepigt.

– Vi får väl se om det blir någon skillnad den här säsongen?

– Ja, kanske inte tack vare FAQ:n – men vi hoppas att den bidrar till att fler får upp ögonen.

– Fast nu ska du inte förminska er insats! Det är jättebra att ni har gjort det här arbetet.

Jag läste FAQ:n och tyckte att den var superbra. Jag fick med mig nya saker – och tänker att även den som inte är i skidanläggningsbranschen har nytta av den.

– Helt klart! En av de viktigaste delarna är faktiskt uppmaningen: gå till din leverantör och fråga.

"Är det okej att jag byter bränsle?" Om svaret är nej, ja då vet du det – och då finns det något att jobba vidare med.

– Exakt! Som med min egen bil, där jag inte får köra på HVO100 – det är inte jag som tagit det beslutet, utan tillverkaren eller försäkringsbolaget.

– Och där tycker jag det är så tydligt: när det gäller pistmaskiner, reservkraftverk och liknande så säger leverantörer och försäkringsbolag att det är okej att köra på HVO100.

Det är viktigt att de är med på det.
För risken verkar vara mycket liten – även i andra fordon. Men visst, det är bra att kolla, så man inte stöter på problem om något händer.

– Ja, precis. Läs manualen. Eller kontakta försäkringsbolaget innan du byter drivmedel – så vet du att du är på säkra sidan.

– Och det gäller ju även dig som lyssnar nu – även om du inte jobbar i skidbranschen.

Att byta drivmedel till något mer klimatvänligt kan vara ett sätt att minska din klimatpåverkan utan att byta bil.

Och säger din leverantör eller försäkringsbolag nej? Ja, då tycker jag du ska säga ifrån.

Rösta med fötterna.

– Jag funderar på en sak...

Det är ju många delar som ska till för att vi ska lyckas med omställningen.
Ni står för en viktig del – men det finns också andra delar, kanske ännu större, som spelar in. Hur tänker du kring det?

– Jag tänker att vi alla behöver göra vår del.

Färdplansarbetet har varit jättebra genom åren, eftersom flera olika branscher satt upp sina egna mål.

I vår bransch har SLAO en rådgivande och stöttande roll. Vi samlar in data och försöker ge stöd – men det är våra medlemmar som måste ta besluten:
Ska vi byta till HVO100? Elektrifiera maskiner? Ta nästa steg?

Och ska man vara ärlig – vår bransch står inte för de största utsläppen.

De största utsläppen sker inte i själva driften av anläggningarna, utan när folk reser till och från skidorterna.

– Så transporterna är det största utsläppsområdet?

– Ja, exakt. Fossilfria transporter är helt avgörande.

Där har till exempel regioner en viktig roll, eftersom många besökare reser långt för att komma hit.
Vi måste fortsätta jobba med hela infrastrukturen – särskilt kring laddning.

– Det är ju en jättestor fråga.

– Vi gjorde ett jobb tillsammans med Trafikverket där vi jämförde deras beräknade trafikvolymer med de faktiska siffrorna.
Och det visade sig vara enorm skillnad.

– Oj! Fler bilar än väntat alltså?

– Ja, mycket fler – särskilt under sport- och jullovsveckor.
Trafikverkets mätningar görs ofta på sommaren, men vintertrafiken är väldigt intensiv. Det måste tas med i beräkningarna.

– Det är verkligen viktigt att lyfta det, även om det är en indirekt klimatpåverkan.

– Verkligen. Det är ändå en viktig del av helheten.

– Det har varit så kul att prata med dig idag, och att få veta mer om ert arbete med FAQ:n och potentialen med HVO100.

– Tack detsamma! Jag tycker att ni gör ett fantastiskt jobb i det här projektet.

Jag var superimponerad av mässan ni höll – ni lyckades samla så många leverantörer på ett ställe, vilket inte alls är lätt. Vi försöker själva med det, och vet hur svårt det är. Grymt jobbat!

– Tack!
Jag vill också tacka er båda – och passa på att fråga, Katarina: har ni något spännande på gång i projektet framåt?

– Ja! När vi ändå är inne på mässor:
Den 13 maj kommer vi hålla ett event i Järpen som vi kallar Volt & Vrid.

Det blir fokus på arbetsmaskiner – fyrhjulingar, gräsklippning, slyröjning, drönare och förhoppningsvis även båtmotorer.

– Det låter ju jättespännande!

– Och innan vi avslutar: jag vill också nämna vilka som finansierat det här avsnittet.

Det är finansierat av Regionala utvecklingsfonden, samt med medel från regional utveckling.

– Och i nästa avsnitt?

– Då ska vi prata om cirkulär upphandling.

– Det låter väldigt intressant.
Jag ser fram emot det!

– Det gör jag också.

Nu smiter vi lite bak här och har dragit i gång. Vi är på äntligen, kan man väl ändå säga, The Roadshow Winter Edition.

The Roadshow Winter Edition och det är till och med vintern ute. Det kommer ju några extra små flarn i natt.

Jävla otroligt orolig att vi skulle stå här i något slags barmark eftersom det har varit så fruktansvärt dålig vinter hittills. Ja, helt fantastiskt, men sen så regnar ju allt bort, så för en vecka sen lite drygt, då var det grönt här i Östersund. Riktigt risigt, riktigt risigt. Men nu levererar det.

Ändå, nu är det vinter och det känns bra för att, ja, jag tänker att det är ju en utställningsdel här. Man kan köra snöskoter, elektrisk snöskoter, fyrhjulingar, maskiner. Alla möjliga.

Ja, det är otroligt. Och mycket folk?

Mycket folk. Det är ju två parallella seminarier som körs samtidigt. Ett om tunga lastbilar.

Mm. Och så har vi ju fossilfria, besöksmål av destinationer.

Precis. Som är ju mer lite lättare typer av foton. Ja, lite arbetsmaskiner och annat. Och sen så är det fossilfritt 2030 som håller i seminariet kring tunga lastbilar.

Vi ska ju göra nån slags, ja, vad säger man då? Mäss-podd idag. Ja, lite som repris, det vi gjorde på svenska mässan, maskinmässan.

Ja, exakt. Vi får försöka att säga rätt typ, för då sa jag ju traktor till allt hela tiden. Och vi tog innan till att lägga in ett extra, liksom såhär... Pip, där du sa traktor. Det var inga traktorer, alls.

Nej, men så vi ska försöka hitta intressanta personer och prata med. Så det kommer bli en väldigt bredd, tänker jag.

En väldigt bredd och lite korta kommentarer från folk. Inte så djuplodande, men vi vill få bredden idag.

Ja, snyggt. Ska vi ge oss ut då och leta efteråt? Det gör vi.

Första, man ska inte säga förr i tiden så sa man intervjuoffer.

Ja, nej, det här är mer... Intervjuperson. De villiga jävlar. Ja, det vill jag. Ja, vi skulle ju inte kalla dem offer. Vi skulle ju kalla dem intervjuhjältar.

Här står vi i vår absolut första som vi har hittat.

Hej, vad heter du? Jag heter Annika Lidgren.

Vad kommer du ifrån? Biogasjämtland Härjedalen, där jag är marknadsansvarig.

Och vad gör du här? Nu är vi här för att berätta om vår verksamhet som vår biogasanläggning som driftsätts nästa vecka.

Kan du berätta lite kort vad är det som är så unikt egentligen med den här anläggningen i Jämtland?

Det är den första vi någonsin har. Och det blir ett helt lokalt kretslopp där vi använder matavfall, gödsel och mejerirester för att göra biogas och biogödsel. Och det är häftig grej.

Det är en jättestor anläggning. En fabrik.

Hur stora är det då?

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva på hur många hektar eller så. Men den kommer att producera som mest om några år 60 000 ton biogödsel. Och 36 GVH flytande biogas.

Så här kan man köra mycket lastbilar på?

Ja, och ganska så många lastbilar kan jag köra på det faktiskt.

Men hur har det sett ut? Jag vet att Reaxcer som har en avsiktsförklaring kring att köpa biogas. Det här var mina senaste nyheter. Jag har inte riktigt tänkt det. Är det kommer att bli så? Och kommer det att bli mer också som kommer att gå till annan användning?

Vi har ju gått ut och begärt in anbud som man säger då. Där vi har två kriterier för vem som ska förköpa gasen. Och det är dels pris. Och sen är att man ska ha vilja och förmåga bygga upp en infrastruktur i regionen.

Exakt vem som kommer att köpa hur det kommer se ut är inte riktigt klart den. Men vi har fyra intressenter som har lämnat bud. Så mycket mer kan jag inte säga idag. Men det kommer att bli klart inom kort. För i juni kommer vi att börja producera.

Gud vad spännande. Vi har ju också upplevt det här med att man tog bort skattebefrielsen. Och som man väntat flera år och nu har den kommit tillbaka igen skattebefrielsen. Är det bra framtidstro på biogasfabriken här?

Ja men verkligen. Det var ju ett otroligt glädjande besked. Vi hoppade och studsade på kontoret. Vi fick pressmeddelandet i inkorgen. Det betyder ju jättemycket för oss. Och för hela produktionen och känslan och geisten och så klart.

Men sen glömmer man gärna lätt. Vi kommer också att producera en jättefin produkt i form av biogödsel. Till landbruk som de kan använda i sina odlingar. Så det är inte bara biogas. Utan vi har två fina produkter.

Det låter helt fantastiskt. Väldigt glad att du stannade och pratade lite med oss.

Vad vill vi se om vi hittar någon som också kör? Det hade ju varit något.

Tusen tack. Tack så mycket.

Jag har förflyttat oss ut. Jag tänkte på en sak som Annika sa. Hon började ju prata om biogasen. Biogasen måste ju komma någonstans. Hon började ju prata om matavfall. Och då pratade hon om hur långt man kommer på en liten påse. En liten brun påse. Kaffesump, apelsinskal och gurksnötar. Exakt. 4 km. Det är rätt sjukt ändå.

Hon var verkligen så här. Kan ni snälla förmedla lite? Till era lyssnare. Om du vill göra en riktigt bra insats för klimatet. Och för biogasproduktionen. Sortera ditt matavfall.

Exakt. Alltså en riktigt lokal insats. Om man nu sitter och har lite klimatångest. Ja men annars gör det. Gör det. Nej men det är helt otroligt. Biogasen är fantastiskt. Och inte slänga in till plast i skiten. Alltså ta bara. Inte in celler. Det ska vara mat bara.

Nu har jag två dudes som hoppar in i en UTV här borta. Ja exakt från Polaris. Vi kollar om jag får åka med. Jag hoppas det. Ska du inte vara så hära? Jag var lugnare. Du tar det lite lugnt. Vi måste fixa det först. Jag har en kilo.

Har vi börjat? Ni får presentera. Vad heter ni för någonting? Jag heter Petter Karlsson. Jag heter Petter Karlsson. Jag går snö-forden i Järpen. Vad heter du som sitter vid Ratten? Jag heter Casper Berge. Jag går på skola i Åre. Vi går i samma klass.

Och vi sitter ju... Vad är du som sitter vid för någonting? Det är en eldriven ATV. Polaris. Ja exakt.

Vi sitter ju bredvid varandra. Det är det som är skillnad mellan UTV och ATV. Vi ska prova att vi körer här. Casper, du tog... Du tog tag i Ratten. Ja. Du får Petter säga hur man får i gång. Ja, det är vridt. Nu tror jag att det bara är gasa. Ja, det var väldigt tyst. Det kanske behöver hjälp.

Det känns ju tryggt att åka med er. Nu kanske. Nu är det så. Det är dörrare i gång här. Det behöver hjälp.

Ja, vad är det nu? Du vill åka i väg? Ja, jag har startat. Du har lagt ur handran. Och gassar på hållet. Vad är det, Daniel, som gör att den inte bara är ute? Hon har lagt i högen. I högen, ni? Vad står det då? Jag har läggat parkeringen först. Den är lite så här.

Ja, just det. Vad? Nu bara kör jag. Snyggt.

Nej, yes.

Nu, förgång.

Och det har lite plogblad här. Ja. Här har ju vonna sänker det. Asså.

Nej, det hade ju varit fan.

Nej, det var inte. Nej, det var inte här.

Ja, men yes. Det känns ju ändå som det här är det ni gör om dagarna, kör omkring.

Ja, ja. Det är inte så ofta, men... Omstågat är fredag och så skruvar vi.

Då kommer jag till att köra när det är klar. Och vad är det ni skruvar på då, vanligtvis?

Ja, det är mest skotrar och så lite pistmaskiner. Men hur kommer ni att sätta er här då på en elektrisk mässa?

Ja. Hur var det? Det fick frågan om vi ville åka på en mässa. Så har vi ja. Så att vi är hit. Det har varit ganska intressant ändå.

Är det som sticker ut som lite intressant då?
Ja, det kan det ju inte.
Ja, det har varit folk.
Det är ingen av dem.
Vad tycker du?
Ja, men det är ju fränt med all grej faktiskt. Och sen är det väl kul att se hur framtiden blir?
Ja.

För jag vet att jag gjorde en intervju med en av era lärare, Stefan Lööf.
Ja, visst. För något tag sen. Och han sa ju väldigt mycket...
Han hade lite självinsikt och sa att...
Det är ju inte bland ungdomarna som motståndet mot elektrifiering finns, utan bland oss gubbar så.
Är det så... Dela ni den bilden eller?
Jag vet inte, men...
Nu vill du ju också.
Det är ju ganska nice igen.

Men sen är det väl det här med räckvidden. Om man ska i väg och köra skotet i någon gång eller nåt. Och både där över en helg. Då kanske elen tar slut i en skoter.
Ja, då behöver man ju ladda. Det är väl sådant som kanske...
Jag vet inte.
Ja, precis. Rätt fordon vid rätt tillfälle.
Ja, men...
Ja.

Men hur kändes den här att köra, Kasper?
Ja, då. Den kändes bra.
Nej, det var kul ju.
Ja.
Kolla den där.
Nu är vi fränt. Nu är den öppen.
Precis.

Ja, det här blir...
Nu känns det som att vi kommer att klippa någonting.
Ska jag... Nej, det går va? Eller?
Det går va?
Ja, va?
Nu körde vi på en liten bambupinne som satt som...
Ska jag gå ut och flytta på den där lite igenom?
Känns ändå ganska tryggt.
Tycker du?
Ja, jag tror jag ska se.
Nej, det täcker jag också. Faktiskt.

Ska ni provköra något mer... På mässan, eller?
Ja, det vinner det kanske.
En skål. Testa att känna att klippa på så.
Ja.

Har ni kört el förut, eller?
Nej, fan, det sa jag inte.
Nej, typ inte.
Kolla vad den axar upp i, då.
Ja, det är alltså... Det är max.

Lisa, det här såg helt fantastiskt.
Du snurrar ju runt som en galning här på parkeringsplatsen.
Hur var det här? Som fattar vilket ställ vi fick på, va?
Ja, de var duktiga på att hitta sladden.
Extremt duktiga.
Man ska ha ungdomspersoner till om...
De är de perfekta...
Sladdpersoner?
Ja, testkörningar.

Vi fick inga begränsningar. Vi fick på ett fint spin på parkeringen.
Vilka var de, då?
Det var Casper och...
Men de kommer från en skola, eller?
Ja, exakt. I åren.
Skoter och snöfodonslinjen.

Jag säger jätte, jätte, jättefel programmet.
Jag säger jätte, jättefel programmet.
Jag säger jätte, jätte, jätte fel programmet.
Det är ett program som man kan läsa. Eller i Järpen.
Om man är intresserad av pistmaskiner, snöskotrar, snötillverkning och sånt.
Garanterat jobb efteråt.
Ja.
Du får också vara med om du vill.
Ja, om du vill.

Kan du presentera dig? Vad heter du? Vad kommer du fram?
Jonas Ludvigsson.
Jag är säljansvarig för Norge och Sverige. Aurora Powertrains.
Och har jobbat med bolaget i nästan ett halvt år. Ungefär.
Och vem är du?
Pontus Carlson heter jag.
Jag är väl den svenska, ska vi säga den tekniska hjälpen.
Ambassadör kan man säga, för märket. Närvaro i Sverige ska jag försöka hålla.

För det här är väl ett finskt företag? Eller vad är det?
Aurora Powertrains. Finskt som om, ja, etablerades 2017.
Men det har sitt ursprung från universitetet i Rovaniemi.
Helt tillbaka till 2011. 2011 var ett projekt.
Och så vann man massa priser i USA bland annat för bästa elektrifierade snöfordon och stundskotor.
Och så tänkte man, nu ett arbete, vi bygger väl bolag.
Och så har den varit i kommersiell, alltså vi har haft kommersiell business sen 2018.
Den annan har vi haft vår snöskoter på Svalbard sen 2019.
Så de har gått i 5 år där uppe.
Vi har nu kört mer än 200 000 km med de här skotorna.

Man tänker Svalbard ändå. Det måste vara en bra arena att testa på, eller?
Ja, självklart.
Ja, det har en helt annan miljö har det.
På Svalbard har ju dels att det är ute. Det finns inte så mycket annat för byggelse i närheten.
Jonas ska ju berätta om mötet han hade här med Sorg Björnsborg.
Jag var på Svalbard förra veckan och vi levererade åtta stycken nya skotrar och konfigurerade och så testade vi.

Jag körde ut lite utanför Långerbyen. 3-4 km i mörkret och sa inte för långt, för att de skulle vara öppen.
Ja, okej, fine. Och så vände jag om, körde lite utanför spåret och där ser jag Isbjörns spår.
Så var det bara raka väggen tillbaka till Långerbyen.
Men vi fick testa skotrarna och körde 30 km i minus 22 grader och vi hade använt 28 % av batterit.
Så det stämmer bra med det vi säger, att den går 100 km oavsett temperatur.

Det är lite intressant. När vi pratar om miljön, runt om när det åker skoter.
Vi hade precis två stycken som stod här. De tyckte att det var lite för kallt.
Vad har vi? Minus 3, lite lätt vind. Och de tyckte att det var för kallt ute.
Och du kom precis hem från en resa med minus 20.
Man åker ju sällan snöskoter, i varje fall för nöjeskull safari och så vidare i gärna till väderna, att det är lite trevligt ute.
Men när vi har testat det nu och även stora fjälloperatörer, skidanläggningsoperatörer och använder dem.
Så det fungerar ju. Jag tror människan sätter gränsen mer än vad tekniken och produkten sätter gränsen faktiskt.

Jag tänker att jag handlar om att använda hitta sitt användningsområde också.
vi har hört en del om att operatörer, olika turarrangörer börjar söka sig till snöskoter.
Men hur ser ut på den privata marknaden?
Det har varit för oss lite jobbiga för att det är ganska hög prisnivå.
Det dyrar att köpa in, men de är också mycket billigare att drifta och ha äga, om man ser så.
Men det är inte alltid så lätt för en privat konsument.
Så det är primärt när turoperatörer safari-operatörer guida turer. Business to business som vi jobbar med.

Vad tycker du? Nu har vi, vi står ju här och folk kan provköra.
Vi har ju ändå vinter faktiskt. Det är ju fantastiskt. Det är snö och man får provköra.
Vad är liksom första reaktionen när de kliver av det här?
Vi kan ju fråga.
Ska vi fråga?
Ja, men snyggt.
Tack!
Tack för att ni...
Tack för att ni ville vara med.

Jag kommer. Jag har ju mina pullar här borta.
Vi hackar på dig igen.
Nu har du ju varit ute och provkört...
Satana!
Jag vet inte vad jag ska säga.
Det är en fantastisk maskin.
Vad är det som är bra med det?
Hur känns det?
Det är alltså Kasper här från GGY.
Ja, vad gör du?
Jo.
Vad är det?
Det gör den ska eller mer?
Nej, han gör som man ska.
Tysst, lite skönt, lätt och smyr.
Vilken var det du provkörde?
Ja, tajgan här och den röv svarta.
Ja, tajgan.
Hur använder du skoter, liksom, annars?
Ja.
Över allt till allt?
Ja.
Skulle du kunna tänka dig liksom en elektrisk variant?
Ja, när jag skulle ut och slada redan där hemma hade jag lätt kunnat ha den när jag skotade.
För jag har ju nu två takt. Skrip, burk och allt.
Grannare blir det lite som när man kommer där med natten. Så, ja...
Jag skotade det fantastiskt.
Jag heter Thoring Maskin. Ledmaskin och leder ut på familjetur eller någon grilla.

Det låter ju helt fantastiskt.
Vad skulle du säga skiljer den från din två takt där?
Ja. På det här lilla som du körde?
Ja, den skriker mindre.
Det är väl typ det.
Skriker med andra sker det ganska.
Det är bra fart, alltså när du väl trycker på maxillationen.
Ja, den är ju lite snabbare upp i fart och snabbare upp till någon vasthet.

Just det.
Nu har du ju funderat på...
Fan om det hade varit något jag hade köpt.
Ja.
Jag hade ju köpt det, men nu, nu, jag gillar mer att leka och hålla på.
Det känns som att det är sin linda, men att det kommer mer och mer.
Nu har vi i alla fall 2-3. Den ska intressant.
Ja, kul.
Tack igen.

Okej, Lisa. Nu står vi här beside Taiga. Och vi...
Vi talar om engelska. Vi ser hur det går. Och varför gör vi det?
För att vi står här... Vi är här med Jeff från representera Taiga.
Vad gör du? Vad är ditt fulla namn? Vad gör du?
Ja, så mitt namn är Jeff Barber och jag jobbar för Taiga baserad av Montreal, Kanada. Och jag manager de kommersiella Sales, so all sales to ski hills and other operators around the world. And Canada.
Why are you here in Sweden?
Well, I mean, Sweden is a small, snowy country with a lot of snowmobiles and better than that, very receptive behavior towards electric vehicles, especially. So, we are very happy to be here.
We have some good customers in the region.

You mean that Sweden, as a receptive country, is not as receptive as Canada?
No, I would say Canada is very receptive, but the market for snowmobiles in Canada and in our area in Quebec with a population of 3 million people has double the amount of snowmobiles compared to the entire country of Sweden.
So Sweden is a little more focused and it feels a little more on the commercial side, and I think Taiga really responds very, very well.

And what kind of reactions do you see when people try their snowmobiles here or in other places?
I would say they are usually pleasantly surprised.
I think there is a misconception about electric snowmobiles being a bit more powerful, a bit better built, and I think it's a common reception, often like "Wow, this is like a regular snowmobile, just electric." So I think people are surprised by the size of it and the fact that it basically is a regular snowmobile that just happens to be electric.

And how far can you go with your type of snowmobiles?
There's a range of 100 kilometers between charges.

Is that typically a normal distance for people to go to ride their snowmobiles or do you know about that?
Yeah, absolutely. I'd say it's a very typical distance.
Again, going back to why Sweden's a great market for us, the distances are generally a little shorter than in North America, especially with our ability to do DC fast charging.
You can go 80-100 kilometers and then charge up in about 20-30 minutes at a car charger and be able to go again.
So, you know, there is the opportunity to do longer rides as well.

That's really cool, I didn't know that.
So then you can just grab a coffee and continue your adventure.
Yeah, exactly.

What would you say is the biggest obstacle?
We’ve been talking quite a lot about generations, and we have a couple of guys from a school here, and they are generally very positive towards electric vehicles.
But what would you say? What are the reactions? What are the obstacles for an electric snowmobile to become really popular?
Yeah, I would say there are a few.
Obviously, there's the range issue for snowmobiles; it's really an enthusiast sport.
People who do it love it, and so often those people, they have to work all week, and then they get their Saturday and just want to go, go, go. So it's a little bit more challenging for someone like that who maybe has to wait around to charge.

So I'd say with the hardcore enthusiasts, that's going to be a market that's going to be a little bit harder to overcome.
But for someone who, let’s say, owns a farm or just goes out once in a while, that’s a really good product for them.
And then, on the ski hill side, they're using them every single day and it's working quite well.

I think, especially in Sweden, it seems like people are really receptive of all ages.
I've encountered very little resistance to this idea compared to, let's say, if you tour around in North America.
And maybe you will find entirely different types of people buying snowmobiles.
I mean, me, for example, I have no interest in ordinary snowmobiles because of the smell and the sound and everything, but this is interesting for me, so maybe I will be a new type of customer.
Yeah, that’s a really good point actually.
I would say that people who are buying Taiga snowmobiles and Taiga products in general are people who wouldn’t otherwise own one.
I think 80% of our customers are first-time snowmobile owners, or often they are people who maybe owned one 20 years ago, and kind of fell out of it and are buying them again because they are enthusiasts of electric vehicles.

We also make an electric jet ski.
Cool!
Yeah, it's called Orca. Check it out online, it’s really cool.
Yeah, you do that.

But thank you so much for this.
You have to take care of everyone else.
Absolutely. Thank you guys.

Det är så mycket sladdar, Lisa.
Särskilt för dig.
Jag envisas ju med att höra i hörlurar.
Men det är ju för att jag ska kunna peta upp din hand då när du kommer för långt ifrån.
Ja, bra.
Men nu har jag väldigt hög volym så du får inte bara säga allt.
Fan sen.
Nej men du kom ju på den genialiska idén att vi kanske måste re-capa lite grann vad jag sa.
Nu har jag använt inget stort det.
Om du kan göra det på engelska.
Nej men vi pratade ju med Jeff från Taiga och han pratade ju utomlands.
Jag är glad över att han inte pratade franska för då hade jag inte förstått någonting.
Det hade jag kunnat göra så att jag tattade dig.
Det hade ju varit coolt.
Men alltså...
Vi ställde ju jättemycket frågor till honom.
Men pratade ju lite grann om skillnaden mellan Kanada och Sverige kring utvecklingen.
Ja men exakt.
Han upplevde ju Sverige som ett väldigt upplyst land.
Och ju för sig...
Men mer än vad Kanada är egentligen.
Men också lite såhär.
Det kanske är lättare i Sverige.
Han verkar i alla fall att man kör kanske lite kortare sträckor här än vad man gör i Kanada.
På sina skotrar.
Det kanske är lite lättare på den här marknaden också.
Ja men exakt.
Så.
Han nämnde ju också att de har en vattenskoter.
Som ett Orca.
Men allt finns ju på Taigas hemsida.
Såklart, om man går in där och tittar på alla typer av modeller som de har.
Det var den kortaste sammanfattningen jag någonsin har hört. Jag har inget närminne.
Jag tycker det blev jättebra.
Men...
Här du.
Spännande saker.
Jag fattade ju ingenting.
Vi hade ju ett litet seminarium här innan vi gick ut. Och då pratade jag om larven. Ja.
Här har vi den. En ny variant av larven som...
Jag kanske måste ha hjälp med historieskrivningen här lite grann.
Men det känns som att det är ett klassiskt gammalt fordon. Man måste ha skidor på fötterna för att kunna köra den här.
Det är som en snöskoter utan egna skidor.
Som har...
Som nu finns som el-variant.
Och det här verkar ju vara någonting som har varit väldigt stort.
Men har funnits regionalt här i Jämtland också. Ja, för vi sa en liten regional...
Jag känner mig väldigt novis.
Vi kanske ska försöka hitta någon som faktiskt kan någonting om den här.
Men det ser väldigt coolt. Och lite lite trassligt också.
Det ser också väldigt, väldigt roligt ut.
Jag skulle behöva filma det här.
Kan inte du hålla i det här?
Jag håller i din mic.
Och...
Vi har ju faktiskt en Instagram där vi tänker att man kan lägga upp det här.
Så man kan hitta oss faktiskt på Instagram så försöker vi väl lägga upp lite bilder här på olika maskiner också vidare.

Nu berättar, vad heter du och vad gör du här?
Jag heter Micah Lawson och är här för att presentera vår elektrifiering av Snöskotern Larven.
Jag tror att vi måste flytta på. Nu kommer en buss här. Så här är den när man kör live.
Jag pratade ju...
Du och jag pratade om att vi har egentligen ingen bra historia för det här.
Vi vet inte vad det är. Jag känner mig för ung för att förstå vad det här är för någonting.
Vad är det vi har tittat?
Vad har du gjort?
När vi tittar på vad vi har framför oss är det faktiskt en jämtländsk konstruktion av en tillverkad skoter som heter Larven som kom på 70-talet.
Och det som vi har gjort här är att elektrifiera konceptet och sen byggt vidare.
Så det här är modell nummer två som vi släppte förra året och lite senare nu i vinter så släpper vi den fullständigt färdiga seriemässiga som vi vill börja ta beställningar på.
Kan du förklara vad en som inte känner till Larven?
Vad är det för något speciellt med den?
Jag ser ju här nu.
En som inte känner till och en som har på det här.
Nu måste vi prata i bilder nu.
För att prata i bilder så är ju, vad heter det?
Larven är ju en snöskoter där man inte har skidor och framvagn, utan man har ju skidorna på sina egna fötter.
Så det här är ju då någonting som ger en enorm möjlighet för framkomlighet.
Den har varit väldigt populär inom rennäring och kanske till och med för elverket också på den tiden.
Nu kommer in en modern tappning.
Hur kan vi ha tysta koldioxidfria fjäll?
Vi har löst den.
Det är Magnus här som står bredvid och som har varit pappa som tog och gjorde det här hemma i Ede utanför Hammerdal och elektrifierade.
Det är Magnus.
Bredin heter jag.
Hur kom du fram till det här?
Det var väl en sådan idé som växte fram.
Du Larven är gamla historien om Larven och allt det där.
Kort sagt, man ser att med elektrifiering så ser man ju att det är ganska mycket som stämmer.
Det här är en lätt fordon och så där. Det var väl en tokig och bra idé.
Det började i ett garage och sen har det bara växt.
Jag tänkte så här. Varför tog man bort skidorna?
Men du förklarade ju så himla bra att framkomligheten.
Det här är lite mer framkomligt där det är svårt att ta sig fram.
Vart ser ni mest att man kommer använda en sån här? Om det nu blir en serieproduktion och så vidare?
När serieproduktionen blir för den blir av. Vi är klara för serieproduktion.
Det är framkomligheten som är det stora men du kan ju också titta in med Agenda 2030 och koldioxidavtrycken som vi jobbar mycket med så är det minimalistiska något vi måste sträva efter.
Vi har idag ett PLM-system för hela produktionen, som är Product Life Management, där man jobbar med koldioxidavtrycket och Second Life som vi kan erbjuda.
Detta är verkligen Second Life när vi tar en tidigare produktion från Jämtland.
Det är nästan så att man vill prova den här.
Man kan inte snälla.
Tack så jättemycket för att vi var med.
Vi har sagt att vi kör den bara.
Jag behöver inte.
Vad sa du när generation 3 den skulle komma nästa vecka?
Den kommer nu här i vinter så vi tar emot beställningar här idag.
Så det är bara hur många vill ni ha.
Släpp loss Fredrik.
Superkul och intressant, tack så jättemycket att ni var med.
Ja, roligt.

Jag heter Mattias Nilsson och kommer från ett företag som heter Norlund Tracks och jag är här med tre stycken fordon med mig, allihopa.
Ett som genererar otroligt mycket glädjebrand som provkör.
Det är en 100 % elektrisk snowbike som heter Moonbikes, kommer från Frankrike från början.
Hur ser den ut? Kan du berätta?
Skida fram, band bak och eldrift.
Snö och ped.
Jag är jätteglad ungdomsperson uppe på.
Absolut.
Det här var det roligaste de har gjort.
Verkligen.

Vi står här också med någonting annat som verkar helt förträffligt.
Kan du berätta lite om det här? Vad det är?
Ja, men absolut.
Om du tänker på den här till höger.
Ja, men det här är en norsk skapelse.
Det är ett norskt företag som heter Exotec som tillverkar den här i Ålesund i Norge.
Den kallas för Exo-Quad.
Det är en terränggående elektrisk fyrhjulsdriven rullstol.
Och det är för att fler kan ta sig ut.
Absolut.
Den är gjord för att så många människor som möjligt ska ta sig ut i naturen, oavsett hinder och förmåga.
Så den är otroligt kraftfull och jättestark och tar sig fram precis överallt.
Det är svårt att köra fast med den.
Det måste vara lite bredare stigar, eller kör man i terräng också?
Ja, den tar du fram i terräng.
Vi har fått den klassad som el-cykel i Sverige.
Vi hittar lite kryphål.
Du får köra på cykelbanor och så där också.
Sen är det ingen fartmonster.
Den går 15 kilometer i timmen med 2-hjulsdrift och 6 kilometer i timmen med 4-hjulsdrift.
Den är gjord för framkomlighet.
Fjällvandring om man inte har förmågan själv.
Vi har kunder som använder den här.
Eller kunder, användare som använder den.
Några som aldrig har varit uppe på ett fjäll innan, helst i sitt liv.
Sen har de med hjälp av den här tagit sig runt på våra fjälltoppar.
Det kan vara en sån enkel grej som att gå ut med hunden.
Det är frihet, även på 4-hjulsdrift.
Det låter helt fantastiskt.

Hur ser marknaden ut för den här Exo-Quad då?
Vilka köper den?
Första främst är den tillverkad för människor med funktionshinder eller funktionsvariationer.
Sen får vem som helst köpa den såklart, givetvis är det så.
Vi har en användare som har diagnosen MS.
Hon har en sån här.
Hon tas inte fram på det sättet som hon skulle vilja göra.
Det har gått ganska fort i hennes liv, väldigt beklagligt.
Det har utvecklats ganska snabbt för henne, den sjukdomen.
Hon har en sån här för att kunna ta sig runt i skog och mark och så där.
Även till vardags.
Åka runt.
Åka och handla eller vad som helst.
Det är en rullstol fast den är väldigt kraftfull och stark.
Även smidig såklart.
Det är privatpersoner men är det också destinationer eller besöksmål som har köpt in den?
Inte än.
Privatpersoner först och främst, lite föreningar som har investerat i den.
Sen så är den ganska ny i Sverige.
Vi började importera den för bra precis ett år sedan, eller i december förra året.
Förra året blir det nog.
Det finns intresse från företag.
Men verkar vara okunskap.
Det här är ett främmande ämne med funktionshinder och tillgänglighetsanpassning.
För att ofta ser det så att man tänker för stort.
Man tror att det behövs mycket mer än vad som egentligen behövs.
Så det här fordonet är en brygga mellan.
Du behöver inte tillgänglighetsanpassa några vandringsleder när du har en sån här.
Det räcker med att du har en sån här.
Så kan du köra på de flesta vandringsleder som finns.
Då behövs inte de här bryggorna eller vad det nu kan vara som de förvisso bygger idag.
Skistar uppe i Åre har tillgänglighetsanpassat uppe på Åreskutans topp.
Så där finns det hur du kan åka rullstol.
Om du åker med kabinbanan upp så kan du liksom åka.
Liftstolar finns lite grejer.
Det finns lite överallt.
Ni hade testat och kört den hela vägen nu.
Den här har varit på Åreskutan.
Ni har inte tagit kabinbanan upp mer än?
Den åkte kabinbanan upp och sen åkte den färdmaskin ner.
Men jag har ju kört den i onsdags och har kört runt i Rödkullen.
Jag har även kört den här för de som lyssnar som bor i Östersund.
Jag kände till Gustavsbacke.
Så jag har ju kört den upp för Gustavsbacken.
Vintertid. Men tillåtelse faktiskt av personal.
Snyggt.
Hur långt tar man sig?
För den är ju eldriven.
Den är eldriven.
Och det är lite grann så här.
Hur långt är ett snöre?
Du kan åka 6-7 timmar blandad körning.
Blandad terräng.
Är det kraftigare terräng går du åt mer ström.
Och ladda gör man bara med vanligt?
Vanligt vägguttag.
Det är norskt batteri som sitter i.
Jättebra batteri.
Den är ju som sagt jättestark och jättekraftfull.
Snyggt.
Det är superkul att få höra om den här.
Tack så jättemycket.

Så är det ju lite grann och det är det som är det roliga.
Sen här dagar är ju kul.
Allt händer.
Det är inte varje dag heller.
Vi är med och arrangerar någonting kring Nyhetsmorgon.
Sen här event är väl lite mer vana.
Där kan det mer vara lite väder som ställer till det.
Lite halka och lite annat.
Men vi är nöjda med dagens arrangemang.

Hur har intresset varit för att prova?
Jag har inte sett våra bilar som de har varit ute på snurr hela tiden.
Jag ser att det har varit stort.

Vad brukar reaktionerna vara när man har provat?
Har ni fått höra något?
De som aldrig har suttit i en ellastbil, de säger: "Wow."
Vad tyst det är, den rullar verkligen på.
De tror ju inte att det är sant.
Det är ju som att sitta i en...
För om man har kört en elpersonbil så känns det lite samma sak.
Man tror inte att man sitter i ett så stort fordon.
Just den förra miljön, så faktiskt är det ju helt otroligt.
Och särskilt om man är van vid lite andra fossila fordon med lite mera brum, kanske någon V8 som muller på,
så blir det en helt annan känsla.

Hur skulle du säga att stämningen är? Det kändes som en sån sportfråga.
Inom segmentet tunga eldrivna fordon, hur går det även för biogas?
Ja men även biogas.
Är det verkligen på G? Eller vad händer?
Det är klart det är på G.
Det är väl som alla står och surrar om.
Spelreglerna måste ändras, de var klara från början.

De politiska spelreglerna?
Ja, politiska spelreglerna.
Det är en stor investering man gör och en satsning.
Ifall man vill vara fossilfri, då vill man gärna veta att det här kommer hålla de åren som man kommer ha lastbilen.
Det är väl det som är det stora.
Så långsiktighet och möjlighet till investeringsstöd.
Absolut att det finns på plats för de här som vill pröva.
Man vill inte att de ska köra i diket på en gång, de här som går före.
Det är alltid tråkigt med diket.

Men hur gick det för Noterius just då? Vad tyckte han då?
Hade han ett leende på läpparna?
Ja, ja, ja. Han skrattade sig genom hela förmiddagen.
Han fick lite backövningar som sagt, han körde lite bana.
Det var kul, och sen hade han faktiskt under hela tiden kört runt på en gräddtårta som man skulle leverera som en riktig chaufför.
Så vi skulle se om den var intakt och det var den.
Så det var kul. Roligt avslut.

Tack så jättemycket för den här historien.
Det var väldigt kul.
Tack så jättemycket.
Okej.

Nu står vi här med lite teknik.
Eller hur? Vad heter du?
Rasmus Linde.
Jag har ju varit med fler gånger tidigare i podden också och pratat lite om laddinfrastruktur och så där. Men nu är ni här idag.
Aldrig har du varit så frusen.
Nej.
Jag har varit frusen förut.
Men det var kallt.

Vad har din roll varit här idag? Vad har ni gjort?
Vi har pratat om laddinfrastruktur och vikten med att ha bra laddning för att möjliggöra laddningsbara transporter på el.
Så har vi även visat upp en ellastbil som kör som plogbil.
Både plogning och sanning.

Vad är det för typ av fordon?
Vad har du då?
Det är DAF som vi har visat upp.
Det är en 3AX lägger kroppbil med frontplog och sannspridare.
Du pratade här innan, precis när vi slog på.
Det är lössnö när man kör runt här.
Men det funkar bra eller?
Det har funkat jättebra.
Den har bättre drivning än dieselbilen.
Lättare att reglera och har haft betydligt bättre resultat än vad man trodde innan vi började testa och programmera den.

Du pratade om att ni har pratat laddinfrastruktur.
Hur många laddare har ni igång?
Vi har i vårt nätverk i dagsläget 15 olika publika platser.
På varje plats är det mellan 2-23 uttag.
Kan du berätta, hur har den här resan från 0 till 15 varit?
Det har gått fort.
Hur har det varit?
Det har varit hektiskt, men väldigt intressant.
Vi har stött på många problem längs vägen.
Vi har tagit ur och löst.
Nu är det väldigt bevis på att vi faktiskt har löst det.
Vi har ju åkt el-lastbilen den här veckan runtom i norra Sverige upp till Umeå, Ö-vik, Sundsvall, tillbaks till Frösön.
Då märker man vikten med att laddinfrastrukturen behövs och att den ska vara bra och snabb.

Vad är det som är extra viktigt?
Det är lätt att tänka på storleken.
Det måste finnas plats för lastbilen.
Men är det något annat som är viktigt när man ska bygga laddinfrastruktur för tunga fordon?
Den behöver vara pålitlig och ha tillräcklig kapacitet så att man får den strömmen eller effekten man vill ha åt.
Det är en jättestor skillnad när det kommer en bil till och laddar och så drar den ner till under hälften vad man förväntar sig att få.
Då tar det väldigt lång tid att ladda en lastbil med stora batterier.
Då blir det en lång fika-paus helt enkelt.
Lite för lång.
En vilopaus. Man får hitta på något annat.
Det vill man verkligen undvika.

För The Roadshow, det har varit inte bara Östersund utan på de andra platserna som du nämnde.
Övik och Sundsvall.
Hur har intresset varit?
Det har varit generellt sett bra och de som har kommit har varit väldigt intresserade.
I Umeå tyckte jag det var jättebra uppslutning.
Övik var väl kanske stor förbättringspotential till nästa gång förhoppningsvis.
Sundsvall var också ganska bra.
Här i Östersund var det väldigt bra tycker jag.
Många intressenter framför allt som har kommit fram och diskuterat och frågat saker efter de första pitcharna vi hade på förmiddagen.

Har det varit fullt upp?
Du säger ändå att det finns förbättringspotential till nästa gång.
Vi kör en gång till.
Det hoppas jag.

När folk skriver ut och har provkört, vad är deras första reaktion?
Vad är det man ser från dem?
De säger att det är tyst.
Man hör allting runtomkring och att det är väldigt imponerande.
Nu på plogbilen hör man lite skrapljud och lite sånt från plogen också.
Det är sådant man kanske inte annars hör i en lastbil när man ligger och kör.

Vi har till exempel när vi byter däck nu och har ett vinterdäck med dubbdäck på plogbilen.
Tidigare på lastbil så brukar det inte reagera över att ljudnivån ändrar så mycket som ni gjorde nu.
Det är inte att den är högre på den här däcken utan det är att man inte hör dem annars.
Ja, helt ny upplevelse.

Tack så jättemycket för att du var med.
Nu ska vi börja värma oss lite.
Jag tror att vi ska börja runda av.
Tusen tack.
Tack tack.

Men du...
Den kanske inte behöver...
Ska vi bara runda av?
Vi backar lite.

I solen ändå.
Vi möts av solen.
Den håller väl på att gå ner nu.
Ljuset är tillbaka.
Det är fantastiskt.
Det har varit mycket folk.
Jättemycket folk.
Det är kul att se ganska mycket ungdomar här som provat.
Så otroligt glada.
Det är många som är glada.
Typ eldrivetpeppen.
Man blir ändå ganska glad när saker axar.
Det är ju...
Trams...
Riktigt...
Jag tycker att eldrivet ska vara lite roligt också.
Några glädjeämnen kan man få förvärra på.
Det här är ju faktiskt vår sista podd ihop.
Sen ska vi fortsätta med två veck.
Det har varit väldigt roligt.
Ja, verkligen roligt.
Jag kommer sakna dig också.
Så det är stort lycka till framåt.
Tack detsamma.
Ja, vi ses ju.
Ja, det kommer vi göra.
Men ska vi runda av med de orden?
Vi ska inte glömma våra finansiärer.
Den här fantastiska podden.
Det är ju EUs regionalfond.
Region Jämtland Härjedalen.
Region Västernorrland och Biofuel Region.
Och landsstyrelsen är också med.
Tack för oss.
På återhörande.
Hej då.

Hur kickar vi igång nu?

Lisa, du står här i en röd tröja. Jag tänker att den symboliserar julen, eller kanske dagens tomte?

Ja, det känns som många på jobbet också har börjat gå runt i röda kläder och säger att nu är det julklädseln som gäller.

Vad fint! Är det så på länsstyrelsen också?

Ja, kanske det. Det har dykt upp julgranar i korridorerna och tomtar överallt. Om man gillar det är det ju mysigt.

Jag tror vi har ganska lite julkänsla hos oss, men jag har inte varit på kontoret på några dagar.

Nej, det gäller att vara på kontoret för att märka allt julpynt.

Ja, det är nog så. Men julen då, många pratar ju om den, men det är inte riktigt vårt ämne idag.

Nej, inte idag. Vi ska prata om något annat. Det blir som en inför Roadshow-snackis.

Jag har nämnt några gånger att vi i slutet av januari kommer ha en mässa för projektet "Fossilfria besöksmål och destinationer" och "Förnybart 2030" i samarbete med Energigas Sverige och Biofuel Region, bland andra aktörer.

Det kommer bli en mässa ute på Frösöparkhotell och den kommer att handla om tung trafik och även om lite lättare arbetsmaskiner.

Som representanter för dessa områden har vi Marianne Kurtzson från Sandberg och Jonsson, och Johan Holmlund från Östersund Arena.

Välkomna!

Tack så mycket!

Johan, vi börjar med dig. Vem är du och vad gör du här?

Jag jobbar på Östersunds kommun inom kultur- och fritidsförvaltningen. Där ansvarar vi bland annat för skidspår och idrottsanläggningar i kommunen. Jag fick frågan hit för att vi nyligen har investerat i en elektrisk snöskoter, som vi kommer börja använda på skidstadion i Östersund.

Vad är skillnaden mellan Östersund Arena och skidstadion?

Skidstadion är den vi benämner här i Östersund, och Östersund Arena är en annan anläggning. Skidstadion är där vi har snöskotern, så det är där vi använder den.

Så ni valde att investera i en elektrisk snöskoter. Hur kom ni fram till det beslutet?

Jag började på kultur- och fritidsförvaltningen för inte så länge sedan, men tidigt förstod jag att vi får hjälp med att ställa om till fossilfritt. Och det gäller inte bara snöskotern, vi har bytt ut andra saker också, som motorsågar och röjsågar, till mer hållbara alternativ.

Vad var det som gjorde att ni valde just en elektrisk snöskoter?

Vi fick ett uppdrag att se vad vi kan byta ut, och det måste ju funka i praktiken också. Vi kan ju inte köpa en elektrisk skoter om den inte fungerar i vardagen. Men den har faktiskt fungerat bra, och vi är väldigt positiva hittills.

Och personalen då? Är de nöjda med den nya skotern?

Ja, faktiskt. De som jobbar med det är positivt överraskade. Många är tveksamma till att börja med, men det har varit övervägande positivt.

Marianne, Sandberg och Jonsson har ju lyfts fram i många sammanhang, bland annat på webbinarier. Ni har också satsat på eldrivna lastbilar, eller hur?

Ja, det stämmer. Vi började titta på eldrivna lastbilar och investerade i vår första lastbil 2022. Vi visste redan då att det kanske inte var den bästa ekonomiska affären just nu, men vi var nyfikna på att testa och vara en del av utvecklingen.

Varför har ni satsat på eldrivna lastbilar?

Sandberg och Jonsson är ett gammalt företag, grundat 1951, och vi har alltid haft en innovativ kultur. När elbilar började bli aktuella var vi tidigt ute för att testa. Vi är andra generationen som driver företaget, och det kändes naturligt att fortsätta på den inslagna vägen.

Vad tycker chaufförerna om de nya eldrivna lastbilarna?

De är faktiskt väldigt positiva. Vi bytte ut en gammal bil mot en ny eldriven, och även om skillnaden inte var jättestor i sig, har chaufförerna märkt att elbilar är mycket tystare och att det inte är några vibrationer. De tycker också att det är lättare att köra och att de inte blir lika trötta efter en arbetsdag.

Jag har hört samma sak från chaufförer på Lundstams, de pratar om hur mycket piggare de känner sig efter en arbetsdag när de kör elbilar. De nämner också att de kan ta turer i stadsmiljö på kvällen utan att känna sig lika trötta.

Det är precis så! Och även om eldrivna lastbilar kanske inte är den bästa ekonomiska affären just nu, så har vi fått övervägande positiva reaktioner från både personal och chaufförer.

Ja, det är verkligen där bullret verkar påverka mer än man kanske först tänker.

Det du nämnde om vibrationer och buller var inte något jag tänkte på från början. Jag tänkte mer på vilket drivmedel vi använder i fordonen. Men de som kör mycket märker ganska snabbt att det gör en skillnad, som du säger. Vi har inte haft den så länge så vi kan inte riktigt utvärdera det än, men om det finns en arbetsmiljöfördel är det ju fantastiskt.

Jag tänkte på skidstadion också – det är ju sällan man ser pistmaskiner där. Men när man är ute och åker och kanske möter en skoter eller pistmaskin, så är det faktiskt ganska trevligt när det inte luktar motoravgas.

Ja, absolut. Vi försöker ju inte pistar när åkarna är ute i spåren, utan vi kör på nätterna för att spåren ska hinna frysa ihop. Och om man kan undvika den där tvåtaktsdoften, så är det ju klart en fördel.

Jag håller med! Det vore skönt att slippa den doften.

Ja, du nämnde ju också att ni investerat i både en konventionell lastbil och en eldriven lastbil. Ekonomin kring det här är ju något många undrar över. Det kostar ungefär dubbelt så mycket för en eldriven lastbil som för en dieseldriven. Hur har det gått för er?

Nej, det går inte riktigt runt än. Den första eldrivna lastbilen vi köpte för två och ett halvt år sedan har inte blivit lönsam. För att kalkylen ska gå ihop måste du ha ett väldigt högt nyttjande, och det är svårt att nå om du bara kör inom Östersund och Frösön. Vi kör den ungefär 12,5 mil per dag, och det räcker inte för att den ska bli lönsam.

För att kalkylen ska gå ihop behöver man nog upp på 6-7 000 mil per år, beroende på bränslepriser och andra faktorer.

Och hur skiljer sig de andra lastbilarna ni har? Är det några stora förändringar där?

Ja, de andra lastbilarna vi har använder mindre batterier, vilket gör dem billigare. Den första lastbilen vi köpte hade ett större batteri, vilket är den dyraste komponenten. Batteriet kostade ungefär lika mycket som hela bilen, så det var en stor investering.

Men de andra elbilarna har mindre batterier, och vi får också ett högre nyttjande på dem. Hur då?

Vi försöker tänka på ett annat sätt än att bara fokusera på vilket bränsle lastbilarna kör på. Vi vill tänka på hur vi använder våra resurser bättre och inte slösa. Om du ska hålla en lastbil i drift under flera år måste du få ut det mesta av den. Så vi har lyckats få till så att vi kan köra våra lastbilar på två arbetspass per dag. Det gör att vi får ut mer av lastbilen och kan göra dubbelt så mycket arbete på en dag.

Det är möjligt för att det är en eldriven lastbil, så den kan snabbt vara redo för nästa pass utan att behöva ladda så länge mellan turerna.

Exakt. Och vi har skrivit ett avtal med Östersunds kommun för att leverera fossilfria transporter under avtalstiden. Det här kommer att öka successivt. Vi började faktiskt med projektet redan våren 2023 och har jobbat tillsammans med kommunen för att få detta på plats.

Ja, det här är ett riktigt bra steg framåt. Och ni kan köra till skolor och daghem på andra tider när barnen inte är där. Det är både bra för miljön och ekonomin, men också en säkerhetsaspekt. Det finns många fördelar med att kunna göra leveranser på andra tider än vanligt.

Vi började verkligen i mars 2023 och har fortsatt framåt med det här projektet.

Första veckan va vecka 8, så förstår ni att det är en lång tid, och man måste ha tålamod för att alla ska vara med och kunna förändra och ändra arbetssätt.

Ja, det är ju en hel samhällsapparat som måste stämma överens, som du säger. Transportbranschen är ju rätt konservativ, men jag tror ändå att vi har varit ganska proaktiva i det här och att man har velat testa. Man vill veta på förhand om det här faktiskt kan fungera.

En skillnad när man gör det med en elbil istället för en konventionell är ju att man måste ha tid för laddning. Och om ni kommer ihåg förra vintern, så var det ju inte lite snö. Det är en komplikation när man kör el, eftersom det drar mer el beroende på det transportarbete man ska göra. Men det fungerar.

Så de börjar idag mellan 4 och 5 på morgonen med första passet och kör fram till 13:00 på dagen. Sedan laddar vi mellan 13:00 och 16:00, och klockan 16:00 börjar nästa arbetspass som går fram till midnatt. De kör inte riktigt så länge idag, men de kan göra det. Sedan laddar man igen mellan midnatt och 4 på morgonen, och det fungerar när du bara kör inom staden, för det blir inte så många mil. Det blir många timmar, men inte så mycket mil.

Och det funkade även i vinter. Jag tänker att all den här erfarenheten ni har samlat på er, det är ju precis sådana saker man ska ta med sig till roadshowen och prata med aktörer om, för att hämta inspiration till sin egen omställningsresa. Och det handlar ju om att gå i rätt riktning, men man behöver många olika aktörer involverade för att få till det.

Det är inte bara transportbranschen som kan göra det här själv. De som köper transporter och upphandlar måste vilja betala lite extra. Och vi som konsumenter har också en del i det.

Jag tänker på Johan, när du lyssnar på Marianne som pratar om att man måste tänka på extra faktorer – hur har ni jobbat med det nu när ni ska börja använda lite eldrivna fordon?

Ja, det är en bra fråga. Vi kommer att testa nästa sommar att använda en eldriven gräsklippare för Hovallen, en gräsytan. Det öppnar upp helt nya möjligheter för oss. Istället för att försöka klippa på morgonen innan skolorna eller träningar, kan vi nu klippa på natten. Det gör att arenan är redo när vi ska öppna, och det ger oss också mer tid för ordinarie personal att göra andra saker som annars inte hinns med.

Så det ska vi testa till sommaren, vilket ska bli superintressant. Gräsklipparna är anpassade för sportytor, och vi hoppas att vi kan växla upp det här till större anläggningar i våra kommuner, där det skulle kunna användas. Och det är ju ett bra incitament för föreningar också, som sköter sina egna anläggningar.

Hur har ni jobbat med laddinfrastrukturen för de eldrivna maskinerna?

Vi har inte riktigt löst laddinfrastrukturen än. Det är maskinen först, och laddinfrastrukturen kommer sen. Men vi ser inte det som ett problem. Vi har fått bra hjälp från leverantörerna som har tittat på lösningar för oss, och vi känner oss trygga med att det kommer att fungera.

Så ni behöver inte ladda uppe på spårvägarna med el-snowmobilerna?

Nej, vi försöker planera användningen av elskotern så att den inte behöver laddas under arbetsdagen. Vi använder mest pistmaskiner runt skidstadion för att få till bra snöbredd, så snöskotern blir mer ett komplement för mindre jobb. Vi kommer öppna ett nytt längdspår i Torvallan här i vinter, så det blir bra att testa den där. Det är kanske 2-3 km långt, och vi är ganska säkra på att den kommer att klara det.

Och kring skidstadion kommer vi fortsätta testa det här för att hitta var det passar bäst. Vi får se om vi får återkomma med riktigt knivskarpa erfarenheter när vi vet mer.

Det låter väldigt intressant. När ni nu investerar i eldrivna fordon, hur ser ni till att de används? För det är ju dyrt att investera i sådana maskiner, och för att det ska bli lönsamt måste de användas.

Ja, det är exakt så. Vi hoppas att föreningarna också kommer att använda elskotern, särskilt när det gäller större arrangemang. Vi hoppas verkligen att de använder den för att transportera saker som skyltar och utrustning istället för att använda en bensindriven skoter, som de kanske har fått sponsring för. Det handlar om att få ut så mycket som möjligt av den här investeringen.

Om vi tittar på spårpreparering, så är det ju så att när det kommer mycket snö, vilket vi hoppas på, så ska snön först packas ihop och sedan pistas ut. Och det är där vi befinner oss nu, vi måste testa vad snöskotern klarar av. Det handlar om drivlängden, eftersom vi har ganska långa slingor. När vi nämner spårvägarna, så utgår vi ju från skidstadion, men innan vi är där har vi redan åkt en ganska lång sträcka. Sedan får vi fundera på var det finns möjlighet att ladda längs vägen, utifrån vissa punkter. Men det blir också en fråga när vi ser på pistmaskiner, hur vi kan få det att fungera rent ekonomiskt.

Vi tror att det kommer att bli dyrare än vi tänkt oss. Vi har inte kommit så långt i tankarna än, men vi ser ju att utvecklingen går snabbt. Idag finns det ju hybrider, man kan gå halvvägs på en lösning. Vi kör idag på HVO med våra maskiner, vilket är ett bra alternativ, även om det fortfarande är dyrare. När det är dags att byta ut våra maskiner kommer vi definitivt att överväga elektriska alternativ. Men eftersom utvecklingen går så fort, kan det vara mer aktuellt om några år.

Det finns också frågetecken kring att köra HVO i pistmaskiner, vissa är tveksamma. Vad har ni för erfarenheter av det?

Vi har inte haft några problem alls. Det har fungerat alldeles utmärkt för oss, och det handlar egentligen bara om köldegenskaper. Vi ser inte det som ett bekymmer. Vi använder det här för att spara maskinerna och undvika onödigt slitage, men vi har inte haft några problem med själva bränslet.

Ja, det kanske skulle vara billigare att köpa en helt ny elektrisk maskin för att göra en insats för att minska utsläppen. Vi har ju en livslängd på våra fordon, och när vi börjar titta på att byta ut dem, så kommer vi att överväga alla alternativ. Det beror ju på vilka behov vi har för maskinen.

Jag tänker på er process att testa och undersöka olika maskiner. Hur viktigt var det för er att ni faktiskt fick möjlighet att provköra fordonen innan ni bestämde er?

Vi hade en elbil i en vecka för att testa den. Min bror har varit mer involverad i det här och har provkört fler elbilar än jag. Men vi har ju testat olika maskiner. Fordonsleverantörerna vill ju gärna att man testar deras produkter innan man bestämmer sig. Och det är ju precis sådana möjligheter som finns på roadshowen, att få gå in i maskinerna och prata med leverantörer för att testa och lära mer.

Vi var med på en testkörning tidigare, men det var inte med vår egen bil. Det var Scania som tillhandahöll bilen. Vi gör ju transporter för en grossist både till kommuner och hotell, och vi hade ett samarbete under sportloven där vi testade det här. Vi fick till och med en mobil laddstation på plats för att visa hur det kan fungera om du har laddning på plats.

Det fungerade ju ganska bra, men vi fick köra mer än vi brukar, och vi behövde stötta upp med andra fordon för att allt skulle fungera. Men det var ett sätt att visa och marknadsföra för alla som var med på evenemanget, särskilt under sportlovet.

Och det kommer också att finnas representanter för mobila laddlösningar på roadshowen, så man kan få en bättre uppfattning om hur det fungerar.

När det gäller HVO och att byta diesel mot HVO, fungerar det verkligen i kallare temperaturer?

Ja, det fungerar utmärkt. Det finns inga skillnader att tala om, jämfört med de äldre bränslena som hade mer problem med frysningspunkter. Vi har inte upplevt några problem med HVO. Det har fungerat precis som det ska.

Ja, vi använder HVO i stor utsträckning, både för kundkrav och för vårt eget behov. Men om vi skulle fortsätta köra på HVO idag skulle vi behöva kompensera för den högre kostnaden. Det är fortfarande dyrt, men vi ser det som ett bra alternativ för att minska utsläppen.

Och som du sa, Marianne, vi måste sköta spåren för våra medborgare, men vi är också arrangörer för stora evenemang. Och de har höga krav på hållbarhet, så det driver verkligen på utvecklingen. Vi måste hjälpa dem att göra de här evenemangen hållbara, och det hjälper oss också att fortsätta driva utvecklingen framåt.

Det är klart, de externa kraven och betalningsviljan från de som köper transporter eller arrangerar tävlingar, kommer att påskynda omställningen. Och de som har svårt för att åka elektriskt kommer så småningom att göra det, så det är bara att fortsätta driva på omställningen.

Det var bara en kontrollfråga. Men när det gäller roadshowen, kommer ni ta med er elsnöskotern?

Ja, vi kommer att ha med snöskotern. Vi hoppas också att vi får leverans på den nya fyrhjulingen, så att vi kan ta med den också. Det är de fordonen vi planerar att visa upp.

Men på roadshowen kommer ni inte ha snö eller några larvfötter att byta ut?

Nej, vi har ju en snöskoter på skidstadion, men den är eldriven. Det är det vi tror krävs för att visa upp. Men den här kommer inte att användas på skidspår, utan till andra anläggningar. Men vi kommer att testa och se hur det fungerar. Vi börjar väl i det lilla och får sedan växla upp när vi lär oss mer.

Det känns som en väldigt intressant möjlighet. Vi har pratat med Lina från Slaulit och många har fordon av den typen. Prisskillnaden är stor, men om man kan söka stöd för det, då är det ju aktuellt. Men det beror också på om det fungerar i praktiken.

Ja, exakt. Det är också viktigt att vi inte glömmer att banden på snöskotrar ökar förbrukningen avsevärt. Men vi ska nog kunna titta på andra alternativ också.

Och på Sandberg och Jonsson, kommer ni att vara med och delta med en elbil?

Ja, vi har funderat på det, och det är nog troligt att vi kommer att vara med med en av elbilarna. Annars är vi gärna där som gäster, för att prova andra modeller och prata med aktörer. Vi har ju mycket erfarenhet och kan bidra med det.

Fredrik, du ska ju också vara där, eller hur?

Ja, det stämmer. Jag jobbar på Länsstyrelsen och är med och ställer ut. Jag jobbar med klimatklivet, som är ett investeringsstöd där man kan söka stöd för exempelvis publik laddinfrastruktur och andra investeringar. Jag kommer att vara där och prata mer om det.

Och det är en ny ansökningsomgång för Klimatklivet i januari, eller hur?

Ja, precis. Den är från den 16 till den 21 januari, och man kan läsa mer om det på Naturvårdsverkets hemsida. Klimatklivet handlar om att göra snabba åtgärder, alltså åtgärder som kan genomföras snabbt. Det kan vara saker som att byta ut en oljepanna eller installera en pump, och beslut fattas snabbt efter att ansökan skickats in.

Det är bra att man kan få snabb hjälp om det gäller åtgärder som är genomförbara på kort tid.

Ja, det är viktigt att förstå att det handlar om snabb genomförbara åtgärder. Om någon inte har lösningen för laddinfrastruktur än, kan de kanske få stöd där?

Det är en bra fråga. Det är lite knepigt när det gäller andra typer av fordon, som maskiner eller fordon som inte är personbilar eller tungtrafik. Klimatklivet riktar sig mest till just fordon och transporter, men det är värt att undersöka vidare.

Jag har en kompis, Johan, som inte riktigt har löst laddinfrastrukturen. Är det något som kan täckas av Klimatklivet?

Ja, det kan vara knepigt om det handlar om andra typer av fordon eller maskiner, men för personbilar och tungtrafik fungerar det bra.

Och om någon är nyfiken på att veta mer om roadshowen, kan de gå in på TheRoadshow.se och läsa mer om vilka som kommer att delta. Det kommer att vara olika föreläsningar och presentationer från aktörer med erfarenheter av omställning.

Ja, och om någon inte kan vara med i Östersund finns det fler städer som också har roadshow. Till exempel i Övik, Umeå, och Sundsvall. Så det är många möjligheter att delta och få information.

Det är verkligen kul och ett bra tillfälle att träffa andra, testa nya lösningar och diskutera omställning.

Ja, precis! Jag tycker det är ett ypperligt tillfälle att komma dit, prata med andra, och kanske hitta inspiration till sin egen omställningsresa.

Absolut, det är också ett bra sätt att utbyta erfarenheter och prata med människor som har gått igenom liknande omställningar. Det blir ett fantastiskt tillfälle!

Så, tack så mycket, Marianne och Johan, för att ni kunde vara med och dela med er av era erfarenheter.

Tack själv! Det var väldigt roligt att vara med.

Tack för kaffet också!

Och vi vill tacka några av våra finansiärer, som till exempel Europeiska regionalfonden, Region Jämtland Härjedalen, Biofuel Region, och Region Västernorrland.

Nästa avsnitt kommer att vara från The Roadshow, där vi kommer att vara på plats och intervjua deltagare, så håll utkik!

De säger att vi har en spanjor i studion.

Ja, jag har en spanjor. Det är min lilla spanjor som fick följa med mig. En liten spanjön.

Jag återlär mig lite. Annars kan man ju tänka sig att det är något annat.

Vad heter jag? Filip och jag har ju tittat jättemycket på La Casa de Papel. Jag är lite efter alla andra. Han har sett det förut, men jag har inte sett det. Jag känner ju verkligen att jag är inne i det här spanska modet.

Jag trodde att du skulle säga att du kände att du också ville ha en liten spanjor.

Ja, exakt. Det hade ju inte slagit helt fel.

Ja, alltså, alltid mellan spanjor. Väldigt stor spanjor.

Men vi ska inte prata om det nu. Den har väl pappa sjungit in?

Ja, gemenspanjor. Gud, det har han. Fantastiskt.

Återigen, inte om det som dagens avsnitt handlar om.

Nej, precis. Jag tänker att det är bra att börja på glada toner. Jag vet inte, vad känner du efter valet?

Valet har vi haft. Jag har haft ett val i föräntastaten. Ja, det känns nästan så. Jag vill bara stirra i marken och gå med bestämda steg framåt. Fyra år framöver, och hoppas på en bättre valutgång.

Jag tycker att det känns krångligt. Hade du en annorlunda reaktion från 2016 när Donald Trump vann? Känner du att det var en skillnad nu och då?

Ja, men lite luttrad känner man sig nu kanske. Fast... ja. Och kanske inte fullt lika nedslagen över det faktum att det är en färgad kvinna. Återigen de här kvinnorna som inte får nå hela vägen fram.

Just det. Jag kände mig också väldigt nedslagen då, 2016. Nu känner jag så här: jag orkar inte prata mer om den här gubben.

Men det finns jättemånga som har pratat om Mattias Goldman. Han är ett ständigt inslag i olika energikontorssammanhang. Han är ju en hållbarhetsprofil i Sverige, kan man säga.

Han har skrivit en artikel om det här temat, med sex olika punkter. Jag tycker att man kan gå in och läsa för att få lite hopp. Det kanske inte är helt kört.

Han är ju faktiskt ganska fantastisk när det gäller att leverera ganska dåliga analyser på dåliga scenarion. Så är han ju väldigt bra på att inge hopp.

Jag tycker att det är väl det vi också kanske får försöka förmedla här, Lisa. Att det finns hopp. Man kan ju styra mycket med politik, men man kan verkligen inte ta ifrån enskilda individer vad de gör.

Man har ju alltid ett val varje gång. När man står där och ska köpa nånting så har man ju faktiskt ett val. Det är så förståndigt.

Alla organisationer har fortfarande ett val. De kan göra nånting – kommuner, regioner eller länsstyrelser. På alla nivåer kan man faktiskt fortfarande göra saker. Det är oavsett vilket land man befinner sig i. Man har fortfarande makten nära sig.

Då känner jag mig jättedålig som sa att jag ska se rakt ner i marken och gå fyra år fram till tiden. Jag ska försöka göra nånting också.

Ja, exakt. Action. Och så skit vi i den där.

För idag ska vi prata biogas. Och också lite el och så där. Det kommer ju positiva nyheter faktiskt.

På tal om positivt och negativt så kom det lite positiva nyheter om biogas. Vi nämnde det när vi släppte vårt förra avsnitt som handlar om biogas. Då hade den här nyheten precis kommit, så själva avsnittet berör inte nyheten, men biogas är stort.

Nu ska vi få gräva djupare i det här, nämligen att EU-kommissionen beslutade den 23 oktober att godkänna Sveriges skattebefrielser för biogas och biogasål. Och som vi har väntat på detta beslut.

Det är ju superefterlängtat. Det var ju den 21 december 2022. Då kom det ju en dom från tribunalen om att EU-kommissionen inte riktigt klarade av sitt beslut om skattebefrielser för biogas i Sverige. Vi har ju haft det tidigare.

Det var ju efter att det tyska företaget Landvärme väckt åtal mot EU-kommissionen och sagt att beslutet inte gick rätt till.

Men sedan dess har vi inte haft några skattebefrielser för biogas, och det har ställt till det för åkerier, tillverkare och lantbrukare som valt att investera i biogas. De har svävat i ovisshet i flera år. Och verkligen känt av det här.

Nu är det ändring på det här, och det är vi jätteglada för.

Vi har inte fått det officiella beslutet från Skatteverket än, men vi väntar på det, och vi hoppas att det blir bra.

Inom ramen för det här träffade jag Scanias hållbarhetsansvariga, Catharina Qvist, för att prata lite mer om hur de ser på det här. Så jag tänker att vi klipper till mig och Catharina där ute.

Det är faktiskt attraktivt för väldigt många.

Nu ska inte det här bli en produktpodd, men vi har ju gaslastbilar som både kan gå med en lite mindre motor och som kan gå i fjärrtrafik med större motorer på 420–460 hästkrafter och med ganska stora tankar.

Har man flytande biogas kan man köra ganska långt. Medan det i en stad ibland finns krav på att det ska vara tystare, eller att det ska vara lite mindre utsläpp och så vidare.

Jag tycker att det är något för alla. Om man kan tanka, låter det ju perfekt.

Men efter den här skattebefrielsen, du har ju inte gått så lång tid, måste vi säga ändå. Har ni märkt något ökat intresse än?

Det är väl precis som du säger, att det inte har gått så lång tid. Men jag tycker i alla fall att jublet från vår egen säljkår var väldigt roligt att höra. Jag tror att det kommer finnas ett litet uppsving, även om man inte kan läsa av det riktigt än.

Nej, så hörde jag att du nästan skrek rakt ut, eller?

Ja, nästan. Jag ropade så här: "EU-kommissionen har godkänt skattebefrielsen."

Jag bara, "ja!"

Det kanske är lite förnördande just nu, eller?

Nej, men det är ju fantastiskt. Jag tänker att det kommer ju säkert komma mer och mer. Nu pratar vi biogas också. Vi har pratat mest om elfordon tidigare, men nu pratar vi mer och mer om biogas igen.

Men om man kollar på biogas som ett alternativ, vad är prisskillnaden mellan fordon?

Vi kan väl börja med diesel-fordon först.

Om man kollar på inköpspriset så kostar en gaslastbil 10–15 % mer, kan man nog säga.

Och då finns det också idag investeringsstöd att söka via klimatpremien, där man kan få antingen en del av mellanskillnaden mot samma dieselfordon eller en del av inköpspriset.

Och då räknar man ju ut baserat på vilket belopp som blir det minsta.

Så det är ju inte jättestor skillnad?

Nej, jag skulle säga att det inte är ett så stort steg att ta. Det är också en etablerad teknik som har funnits ett tag. Den är ganska lik konventionell diesel i hur man jobbar.

Det är ungefär samma prisnivå på lastbilen och ungefär samma prisnivå på bränslet. Ungefär samma, precis som du sa, som HVO till exempel.

Så övergången till att välja det är inte ett jättestort steg.

Den klimatpremie som du pratar om, det är ju Energimyndigheten där man söker för det. Så där kan man ju gå in och läsa mer om man är intresserad.

Men elfordon då, hur står det sig där?

De är, jämfört med dieselfordon, kanske 2–2,5 gånger dyrare.

Så dubbelt så mycket eller 2,5 gånger mer.

Ja, det gäller även biogas.

Jag tänker att vi lämnar över till studion, så får vi snacka lite med Miliza där också.

Ja, absolut. Så kommer vi tillbaka.

Det är inte bara priset som får aktörer att välja att köra på biogas. Det måste ju gå att tanka också.

Just nu finns det bara tankställen i Östersund och Sundsvall när det gäller Jämtland och Västernorrland. Det är ju lite svårt om man inte har sin bas där.

Därför har det varit glädjande att lokala aktörer som All Tank i Västernorrland och i Åkser i Jämtland har signalerat att de faktiskt vill bygga upp tankstationer för biogas i vår region.

Och det kan man göra om man är ordentligt med stålars, men man kan också söka stöd från Klimatklivet, som också varit föremål för en del tråkiga nyheter på sistone.

Och du jobbar ju med det här, Fredrik. Kan inte du berätta vad Klimatklivet är för någonting och vad det har varit för trassel kring det?

Ja, precis. Jag jobbar ju med Klimatklivet nu för tiden och det gör man ju när man faktiskt har bytt arbetsgivare och jobbar på länsstyrelsen. Vi kör ju den här podden tillsammans nu för tiden.

Jag tänker att vi kan trycka på det, Skikontoret eller regionen av länsstyrelsen.

Klimatklivet, det är ju ett investeringsstöd för åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser. Och det är Naturvårdsverket som beslutar om man får ett stöd eller inte.

Men länsstyrelsen har också ett finger med i spelet. Man ska vägleda och yttra sig kring ansökningarna.

Om man har en idé där ute, om man är ett företag eller organisation – egentligen alla förutom privatpersoner – kan man söka det här stödet.

Så kan man höra av sig till länsstyrelsen för att få lite mer guidning.

Det finns jättemycket mer information på Naturvårdsverkets hemsida om Klimatklivet och det där.

Men Klimatklivet har ju faktiskt satts på paus lite grann nu. Vi skulle ju haft ansökningsomgångar här i november, i början av november och också i början av januari, eller mitten av januari nästa år.

Men det blev tyvärr inte så för att... Och det här är lite komplicerat.

Det är tråkigt.

Det är komplicerat.

Man har gått ut från regeringens håll och sagt att vi förstärker Klimatklivet. Man har lagt till mer pengar i budgeten för att fatta beslut. Samtidigt har man tagit bort Naturvårdsverkets förmåga att fatta nya beslut.

Den så kallade bemyndiganderamen, väldigt fint ord.

Det där har ställt till det. Det är flera miljarder som man har sänkt bemyndiganderamen. Det är mycket svårare att ta nya beslut för Naturvårdsverket.

Vi kan inte ta emot några nya ansökningar innan vi har dels beslutat om alla som har kommit in och börjat betala ut pengar.

Om Naturvårdsverket börjar betala ut pengar till åtgärder, då kan man fatta nya beslut.

Det är en balansgång mellan det där.

Man har varit tvungen att sätta det på paus.

Mitt besked är väl att det kommer nya besked. Januari, det är mycket besked. Det var ett bra besked.

Vi försöker se det positivt. Grejen är att det finns jättemycket pengar i Klimatklivet. Det är en av de mest konkreta sakerna vi har för att minska utsläppen av växthusgaser.

Det har lett till så många bra saker. Det är ett superbra stöd. Det hjälper verkligen till med regional utveckling. Det här är regional utveckling på riktigt.

Ta hem pengarna till Jämtland och Västernorrland från Klimatklivet och gör investeringar i de länen.

Ja, man ska alltid lyssna på mig.

Jag och Katarina, vi snackade också lite grann om det här i vår intervju. Vi kan vända tillbaka och säga lite mer om vad hon hade för syn på det här.

Vi är tillbaka i gamla teatern. Katarina sitter här.

Klimatklivet, vi pratade ju om det här i studion också. Det har tillfälligt stoppats.

En av de ansökningarna som inte kan lämnas in är just en ansökan om att bygga en ny biogastankstation här i Jämtland. Hur ser ni på det här, Skania?

Det behöver inte vara just det här lokala exemplet, men på den här osäkerheten i de här frågorna.

Jag tror att det kan vara förödande för den här omställningen. Det är inte bara Klimatklivet, utan det är generellt det vi har sett. Dieselpriserna går upp till väldigt höga nivåer och sen går de ner.

Vi har haft, som vi precis pratade om, skattebefrielsen på biogas som försvann och som kom tillbaka. Nu är Klimatklivet där, nu får vi ställa in nästa ansökan.

Det gäller biogastationer som du sa här, men också laddstationer.

Vi brukar säga nästan med andakt att våra kunder behöver långsiktiga spelregler för att våga investera i nya hållbara lösningar.

Hur går det för Skania tillsammans med andra? Har ni dialog med regeringen?

Ja, så mycket vi kan. Sedan är det ju en balans för oss också, men vi försöker ta vad kanske våra kunders röst i vissa fall när vi är så pass stora och etablerade.

Om vi också i vissa frågor kan gå samman med våra konkurrenter på marknaden, så är det ju en ganska kraftig röst.

Nu ska vi skifta fokus till Skania. Fokuserar ni inte enbart på biogaslastbilar, utan har också ett välutvecklat sortiment med ellastbilar.

I slutet av oktober kom nyheten om att försäljningen av ellastbilar går trögare än förväntat. Enbart 0,26 % av de sålda lastbilarna är eldrivna av de som såldes i år.

Samtidigt har vi lokalt här sett en enorm utveckling av laddinfrastrukturen för ellastbilar de senaste åren. Och det här hade Katarina en del att säga om också.

Ska vi återvända dit igen?

Ja, men nu Katarina, vi har ju skiftat fokus nu. Låt oss glömma biogas ett litet tag och prata el istället.

Du nämnde ju här i studion att försäljningen av ellastbilar går lite trögt. Du var nog med på att det är ett globalt fenomen. Ser det annorlunda ut i Sverige?

Ja, men det är lite bättre i Sverige, absolut.

Jag tror att registreringen av ellastbilar under 2023 i Sverige var 4 %. Och under första halvåret 2024 var det 6 %. Så det ökar, men från en låg nivå.

Ja, just det. Vad är huvudanledningen, tror du, till att det går lite trögt?

Alltså, det är ju flera anledningar. Dels finns det absolut ett kundtryck. Det görs ju inte så att vi har kunder som har väntat väldigt länge på sina ellastbilar.

Men det är fortfarande väldigt många av de som köper som också gör det av ideologiska skäl. Den bakomliggande anledningen är ändå någonstans att man vill ställa om och bidra till ett bättre klimat.

Vi behöver ju komma till en nivå där det mest fördelaktiga är att köra ellastbil.

Så det ena som behövs är att det helt enkelt ska vara billigare att köra fossilfritt jämfört med att köra fossilt.

Jag kan personligen tycka att det är bättre att subventionera det fossilfria än att lägga pengar på att trycka ner det fossildrivna priset.

Men vi har ju förstås också en del egna utmaningar med upprätthållning av produktionen. Så det är ju den andra delen.

Ja, det är lite olika. Men om vi bortser från Skania och ser på andra aktörer, har de liknande problem?

Jag vågar faktiskt inte säga det, men om man får tro vad jag hörde på Almedalen till exempel, då pratade ju Volvo lika mycket som Skania gjorde om det här.

Så de ser ju också det här, att det behövs mer stöd för att komma igång. Och på sikt så behöver det ju vara som jag sa, det måste helt enkelt vara billigare att köra fossilfritt än att köra fossilt.

Vad säger de som har köpt ellastbilar då?

Ja, men dels så tycker jag att de flesta faktiskt är helt lyriska över produkten, vilket är fantastiskt. Och det gör ju alla oss på Skania superstolta och glada.

Och det är kanske lite konstigt att jag precis sa att det måste vara fördelaktigare att köra fossilfritt. För att de flesta som har köpt en elbil tjänar ju på något sätt pengar, mer eller mindre.

Vissa kanske faktiskt har en mindre marginal på sina elektriska transporter, men vi har också folk som faktiskt gör en riktigt bra affär eftersom deras körning passar så bra att göra på el och att de har väldigt bra kontroll på sitt elpris.

Ja, det vill man väl alltid tro, att någonting som är nytt och dyrt kommer att bli billigare.

Jo, men på sikt, när det här är upp och serierna produceras och är i gång, så kommer det sjunka. Det händer ju kanske sällan så snabbt som man önskar.

Men jag tror ändå att det kommer. Det har ju skett otroligt mycket de senaste åren när det gäller batteriernas prestanda och pris, så den utvecklingen kommer nog fortsätta neråt. Bättre batterier till lägre elpris är väl inte omöjligt.

Men jag ser inte framför mig att de kommer att kosta samma som en dieselbil, i inköpspris alltså.

Nej, men att det kommer...

Precis. När vi tittar på våra kunder så jämför vi ju alltid vad den totala kostnaden för drift blir. Vad kostar den att köra med ränta, service, drivmedel? Och så jämför man med vad blir kilometerskostnader eller årskostnader för det här fordonet.

Och hur ser kalkylen ut? Den beror ju oerhört mycket på hur mycket du kör.

Jag körde många mil, då går det relativt lätt att få en bra ekonomi på det elektriska fordonet.

Jag sa ju att inköpspriset var två till två och en halv gång högre, men även för elektriska lastbilar har man möjlighet att söka klimatpremien. Och om man är ett litet företag så kan man få ett ganska stort investeringsstöd.

Just det.

Ja, men det är ju jätteviktigt att komma ihåg att tänka på det, och just med TC-O-N som man brukar kalla den totala kostnaden för drift.

Men något som jag funderar på är det här med elbilar. I alla fall för elbilar drivs ju priset oftast upp ganska mycket av större batteripaket. Mycket kapital går åt för att skapa större batterier.

Hur jobbar man på Skania för att optimera hur mycket batteri man egentligen behöver för att köra i sin lastbil för det uppdraget man ska göra?

Ja, målet vi har är ju att ha modulära lösningar även på våra batterielektriska lastbilar, på samma sätt som vi är kända för när det kommer till diesellastbilar. Då kan man sätta ihop de här olika batteripaketen till olika nivåer, så att man kan försöka hitta en lösning som passar.

Kommer ju säkert bli att många åkerier vill ha en lastbil som är så flexibel som möjligt.

Men man kan inte åka till Skania och liksom få ett paket och bygga på efter att man har köpt den. Det är något man gör från början.

Nej, det är en ganska komplicerad process, inget vi erbjuder som någon form av service.

Ja, intressant.

Men de som ändå köper, du har ju varit inne lite grann på affären. Hur blir den möjlig, när man investerar i lastbilar för att öka nyttjandegraden? Ja, faktiskt att öka nyttjandegraden är ju ett utmärkt exempel för att få en bättre ekonomi. Om man till exempel kan kanske köra sitt vanliga uppdrag, och i vissa fall så kan man kanske få köra lite senare på dagen eftersom det är en tystare transport.

Och det kan också vara så att man får en konkurrensfördel, för i vissa kommuner eller regioner så har man prioriterat elektriska fordon i vissa zoner, eller att man får en specialkö som gör att elektriska lastbilar kommer fram snabbare.

Just det. Så det kan ju också vara en uppmaning till kommuner så att de kan på så vis stötta omställningen till elektriska fordon.

Ja, jag vet att man har gjort försök i Stockholm och kanske i de flesta städer med natttransporter, till exempel. Och jag pratade med ett företag som jobbar med det och då frågade jag om det var svårt för dem att få tag på förare, eftersom man ofta hör att det är brist på lastbilschaufförer. Tänkte att de kanske inte är så sugna på att jobba natt.

Intressant. Men då berättade han att alla vill köra på natten, för det är så oerhört mycket mindre stressigt.

Det kan jag ändå tänka mig. Ja, faktiskt. Jag kör ju helst inte på dagen i någon storstad, så jag kan tänka mig att det är bättre på kvällen.

Nej, men det här exemplet, som du var inne på, man har gjort det i Östersund som ett samarbete mellan Martin, Cervera och Samberg och Jonsson. De har gjort det möjligt att ersätta två dieselbilar med en lastbil, just för att el-lastbilen går tvåskift istället och man kan servera, tänkte jag säga, men att man kan komma åt skolor vid andra tider och så vidare.

Och det blir också säkrare för barnen eftersom de inte är där.

Nej, det är perfekt. Ja.

Det låter ju helt perfekt, men det låter ju också lite som en mardröm för de som tillverkar lastbilar. Hur ser du på det?

Ja, visst, det skulle man ju kunna tro, men vi brukar alltid säga på Skania att så länge våra kunder är lönsamma så är vi på något sätt också lönsamma. Och om det till slut skulle handla om att vi levererar färre fordon, så tänker jag att då får vi ta det och jobba med smarta lösningar, med tjänster kopplade till fordonets data eller på något sätt.

Jag tänker att om vi utgår från devisen att lönsamma kunder är bra för oss, så ser jag inget problem med det. Ni vill ju också ha produkter som håller länge.

Exakt. Alltså, fordon som inte går sönder onödigt mycket.

För annars kan man ju argumentera för att de borde gå sönder så folk köper nytt, men det är ju inte så vi tänker.

Den där filosofin har vi aldrig haft. Den har vi skrotat, det låter ju bra.

Men har du några exempel på andra transportköpare som väljer oss för att de ser något långsiktigt i vår lösning?

Ja, faktiskt. Vi var här idag på ett referensgruppsmöte och då pratade vi med en kund som övervägde en elektrisk lastbil och funderade på lite samma sak, om man skulle kunna göra något med kommun och skolmat, kanske påverkad av det exempel du nämnde. Men den kunden såg också att det här var väldigt bra.

Jag vet att vi har exempel där man försöker hålla den elektriska lastbilen i rullning så mycket som möjligt, även om man kanske inte strikt levererar under kontorstid. Det handlar mer om att hitta nya sätt att tänka, och för varje ny försäljning jobbar våra säljare väldigt mycket med ruttanalyser och ser över hur man ska köra och hur långt batteriet kommer att räcka.

Man ser på den stora helheten, och där kan vi också ha diskussioner tillsammans med våra kunder, och ibland även med transportköparen, för att titta på systemperspektivet snarare än bara en transaktion av en lastbil.

Är det en del av ditt råd till någon som funderar på hur man får ekonomin att gå ihop?

Ja, faktiskt. Tänk utanför boxen. Låter ju alltid bra, men man måste nog tänka nytt – både för hur lastbilen ska köras och när man kan köra. Finns det något sätt att göra en extra körning? Om man ska vara väldigt kort och koncis, så handlar det om att få ekonomin i en el-lastbil att fungera. Det handlar om att köra många mil och ha koll på kostnaden för sin laddning.

Då kommer du att flyga. Och också fundera på hur man tar betalt. Jag hade en diskussion om det där med någon som var väldigt van vid att indexera priset baserat på diesel eller biodiesel. Men här var det en kund som sa att en el-lastbil kanske kan köra nästan dubbelt så långt på en laddning på sommaren jämfört med vintern. Och så har elen olika priser på sommaren och på vintern. Hur ska man då säsongsindexera?

Ja, det är väldigt många olika parametrar och det kan säkert vara skrämmande för en del. Jag hoppas ändå att man ser det som något spännande och fantastiskt. Det är en chans att vara del av en bransch som är mitt i en förändring och som faktiskt kan vara starkt bidragande till att rädda vår planet.

Ja, det är helt fantastiskt. Den chansen och möjligheten tycker jag att man ska ta om man kan. Om man har funderingar så kan man alltid vända sig till energikontoret, till exempel på Region Jämtland här idag, för att få lite hjälp eller kanske kontakt med återförsäljare.

Det var också på tal här idag att om man funderar på att satsa på en el-lastbil, så ska man börja överväga möjligheten att ha laddning på sin egen depå.

Just det, hemmaplan.

Och där kan man, när allt är som det ska och Klimatklivet är uppe, faktiskt söka stöd för laddningen också.

Men det är också viktigt att tänka på om man har en elbil hemma. Jag tror att om man har en el-lastbil och laddar på natten, då klarar man sig ganska bra med den effekt som finns. Men det kan vara bra att redan nu ta höjd för att gå elektriskt.

Det känns ju som att man kanske blir sugen på fler elbilar om man väl har en.

Ja, precis.

Jag tänker att det ska vara en roadshow, och den är på gång. Sista veckan i januari. Roadshow Winter Edition, är den döpt till.

Och det är Energikontor Sverige som arrangerar den här tillsammans med projektet Nybart 2030. Det är ju deras referensgruppsmöte vi har varit på.

Men det är också ett annat projekt på energikontoret som är med och det får sig fler besöksmål och destinationer. Då kommer det finnas möjlighet att testköra både biogaslastbilar, som vi har pratat om, och el-lastbilar också.

Vi har ju Scania, Volvo, DAF, bland annat, som kommer. Så det blir kul!

Jag tänker att det ryktas också om att det ska vara snöskotrar och så där. Man får hålla utkik.

Men vilka tycker du ska komma dit och uppleva det här?

Gud, alla vill man ju säga. Men jag tänker att framför allt de som är lite nyfikna men som tror att det här nog inte är något för dem. Alltså, kom dit, ställ frågor, prova att köra och passa på att testa.

Ibland kan offentlig verksamhet vara lite tveksam till att träffa en leverantör, och då är det ett utmärkt tillfälle att flera aktörer är på plats. Det som är lite unikt med det här är att det är flera aktörer.

Men superbra, vi ser fram emot att träffa er där!

Ja, vi är jätteglada och stolta över att få vara med.

Kul, jag tänker att vi lämnar härifrån Gamla Teatern och låter mig själv och Lisa avsluta i studion.

Men tack så mycket!

Tack själv för att jag fick komma.

Jäklar, vad kul att ni pratar lite om Roadshow, det är ju faktiskt jag som är rätt inblandad i det här projektet. Det blir ju en dag för både transportnäring men också besöksnäring, med allt från el-snåskotrar och fossila arbetsmaskiner till tunga lastbilar. Det kommer också att finnas korta presentationer om erfarenheter som olika omställare har gjort och möjligheter att få veta mer om stöd som finns att söka för sina investeringar.

Så 30 januari, för åkeribranschen, besöksnäring och alla intresserade – helt enkelt. Jag kommer över för att prata om Jämsteg. Det finns chans att träffa Fredrik också. Det ska man inte förrakta!

Och förresten, förlåt, jag tror att du sa fossila arbetsmaskiner, men du menar fossilfria, eller?

Ja, exakt. Det är så lätt att ta bort det där ordet när man är ivrig.

Ja, det är faktiskt fossilfrihet.

Från och med idag kan man gå in på theroadshow.se och få massa mer information. Man kan klicka sig fram till Östersunds event så ser man allt matnyttigt som finns att beskåda, klämma och känna på. Man kan också anmäla sig om man är ivrig, och om man är utställare och vill visa upp något så kan man få en mingel-lunch också. Efter lunchen är allmänheten välkommen.

Jag tänker att det är väl ingen dålig grej att fler utställare kommer, och lunch brukar ju locka folk om man vill ha det.

Vad sa du att hemsidan var?

theroadshow.se.

Det låter coolt. Men förresten, det är inte bara i Östersund, eller?

Nej, det är även ett tillfälle i Sundsvall och längre norrut i Övik och Umeå också. Men det ser man ju på hemsidan.

Exakt! Det är lite olika upplägg på de olika ställena.

Ja, precis. Det som skiljer sig här i Östersund är att även besöksnäringen kommer in, annars är det ett event som är för transport- och åkerinäring.

Jag tycker vi rundar av här. Jag är lite sugen på att klappa din lilla spanjord i studion.

Han gick nästan och gömde sig. Det blir mysigt!

Men vi säger stort tack till våra finansiärer, EU:s regionalfond, Region Jämtland här i Dalarna, Region Västernorrland och Biofuel Region.

Och med det säger vi tack härifrån. Tack för att ni lyssnade!

Hej då!

0:02 Fredrik:
Sommar, sommar.

00:04 Lisa:
Sjung!

00:05 Fredrik:
Sjung! Men det är svårt att sjunga på beställning.

00:09 Lisa:
Ja, det är sant.

00:09 Fredrik:
Men vi har i alla fall tänkt att under sommaren, vi ska ha lite semester, men att vi ska spela in lite sommaravsnitt.

00:17 Lisa:
Ja men precis, lite längre prat med intressanta människor som på lite olika sätt bidrar till omställningen.

00:25 Fredrik:
Ja, och vi var ju så otroligt ivriga när vi körde igång det första avsnittet, så vi glömde ju helt att introducera vem det var och så vidare. Så vi gör det i efterhand helt enkelt.

00:36 Lisa:
Vi drog liksom igång och sörplade kokkaffe direkt.

00:39 Fredrik:
Det var ju så otroligt trevligt. Nej men i det här första sommaravsnittet som ni ska få höra på nu så träffade vi Sofie Werner. Och hon jobbar ju som naturguide och är en turistpersonlighet kan man ju säga. Och tänker ju ganska mycket på olika hållbarhetsfrågor.

01:00 Lisa:
Och vi besökte henne i hennes hus i Handöl där hon utgår ifrån.

01:06 Fredrik:
Så var god att lyssna. Är det så man säger? Varsågod.

01:10 Lisa:
God lyssning. Och det här avsnittet finansieras av EUs regionalfond och Region Jämtland Härjedalen.

01:27 Fredrik:
Spelar vi in då?

01:27 Lisa:
Ja.

01:30 Fredrik:
Vad trevligt.

01:32 Lisa:
Ja, det här är ju nytt. Idag är vi på exkursion.

01:40 Fredrik:
Sitter här och har väldigt mysigt vid kaffebordet? Eller vid fikabordet? I en liten stuga i Handöl. Säger man att man är där, Sofie, i Handöl?

01:51 Sofie:
Ja, det skulle jag säga.

01:55 Fredrik:
Idag är det ju ett sommaravsnitt med Sofie. Du kan ju berätta lite kort om dig själv. Vad gör du här ute i Handöl eller i din lilla stuga?

02:05 Lisa:
Vad gör vi här?

02:06 Fredrik:
Ja, vad gör vi här?

02:07 Sofie:
Jag vet inte vad ni gör, jag kan bara berätta vad jag gör här. Jag är väl lite mångsysslare, jag driver ju en del med turistverksamhet och sen fortsätter jag också lite grann, men jag har jobbat som tv-fotograf en längre tid får man säga. Det gör jag ju bitvis också men inte alls i samma utsträckning som jag gjort förut. Så så går dagarna mycket ute till fjälls eller sitter och planerar och skriver risk- och konsekvensanalyser hemma vid datorn.

02:36 Lisa:
Man fattar ju att du inte har så himla mycket tid att vara tv-fotograf när du berättar om dina senaste 30 arbetsdagar på raken.

02:45 Sofie:
Ja men då har jag ändå knutit in ett par arbetsdagar som tv-fotograf också. Men det är ju behändigt i maj och juni, då kan man jobba dygnet runt. När man jobbar med djur och sådär. Vi har ju ljuset och det fina så länge. Det är svårt att gå och lägga sig.

03:04 Lisa:
Du pratade om, vad var det för fågel?

03:07 Sofie:
Dubbelbeckasinen, det är ju vår superhjälte här till fjälls. Det är en av våra fyra spelande fåglar, men kanske också den minst kända. Många känner till orre, tjäder och vad heter den här som har så stor, ja nu tappar jag namnet. Den har en krans, det ser ut som en sån där 1700-tals farbror. Ja just det. Ja, jag tappar namnet.

03:32 Fredrik:
Tjäder?

03:33 Lisa:
Nej.

03:33 Fredrik:
Nej, inte tjäder.

03:35 Sofie:
Nej, men den spelar också här nere. Men den är inte lika häftig. Men dubbelbeckasinen är ju häftig just för att den är ganska okänd. Den är rödlistad. Så jag tycker att den förtjänar att lyftas.

Det blir aldrig riktigt mörkt den här tiden på året, men de spelar ju när det är som mörkast. Så man börjar jobba vid sju kanske, och så kanske man kommer hem vid två och halv tre. Beroende på hur länge gästerna vill stanna.

04:09 Lisa:
Men vilket bra liv du har.

04:11 Sofie:
Ja, för då kan man knyta in lite guidning till vattenfall och såna här andra guidningar, vandringar. På dagtid också.

04:18 Lisa:
Ja men det är ju superbra att kunna göra så, särskilt om man inte är i behov av sömn.

04:25 Sofie:
Nu är det bara ni två som ser mig just nu, men jag är inte den piggaste fågeln ute i skogen.

04:37 Lisa:
Men hur länge har du bott här i den här stugan?

04:40 Sofie:
Jag har bott här i drygt tio år faktiskt. I en gammal sommarlada som har stått nere på byn.

04:47 Fredrik:
Och varför då? Varför bor du här?

04:50 Sofie:
Varför inte kan du svara på?

04:54 Fredrik:
Ja, jag tänker att det kanske är många som ändå drar sig från att bo liksom. Det är inte mitt på fjällen, men det är en bit ändå.

05:02 Sofie:
Jo, förstås. Men jag kan ju gå rakt ut genom dörren och komma till fjället. Och jag kan... Till havet så är det väl åtta, nio mil. Och så till Trondheim som är en väldigt stor, bra, kulturell stad. Så är det 10-11 mil. Så det är ju ändå väldigt centralt.

05:22 Fredrik:
Ja, och du har ju egentligen, med vad du beskriver, så har du jobbet rätt utanför dörren bara.

05:28 Sofie:
Ja, men det var väl det. När jag hade jobbat så mycket som tv-fotograf då orkar man inte resa. För det består ju extremt mycket av resor. Jag har ju varit så privilegierad, så jag har bara haft roliga jobb. Alltså verkligen, varje dag har jag gått upp och tänkt, wow, nu ska vi få göra det här. Och det blir man ju bortskämd av, och det måste man ju uppskatta. Men det gör ju också att man reser extremt mycket. Och det är slitsamt, det tycker jag. Så det var ju därför jag började jobba med turism och besöksnäringen och guidning. Det var ju för att kunna vara hemma någon gång också.

06:01 Fredrik:
Ja, det låter helt fantastiskt. Vi satt och pratade lite egentligen, i bilen upp, jag och Lisa om man vill man jobba med sen? Inte när du blir stor kanske, men vad vill man jobba med sen om man skulle byta jobb?

06:13 Lisa:
Vi var ganska överens om att det inte är att jobba som är målet egentligen.

06:16 Fredrik:
Nej, jobba lite mindre kanske. Det låter ju som att du jobbar väldigt mycket ändå. Men det är roligt.

06:23 Sofie:
Jo, men det går ju i vågor. Det är det som är med säsonger också. Utmaningen är ju att jämna ut säsongerna. Och att inte behöva anställa 20 guider för att man ska kunna jobba när alla är här utan försöka få människor att komma jämt spritt under året så man får en normal arbetsgång, apropå hållbarhet. Så är det så. Jag försöker tänka i alla fall och tänker att det är så jag ska kunna fortsätta i 40 år till. För vi måste väl jobba i 40 år till innan vi får gå i pension.

06:54 Fredrik:
Exakt. Ja, jag tänker att det är väl också lite vår baktanke med att vi besöker just dig här. Vi pysslar ju ändå en del med turism, besöksnäring och försöker hjälpa andra företag med hur man kan ställa om sin verksamhet och använda mindre fossila bränslen och bli hållbarare på olika sätt. Är det en viktig del av ditt varumärke och det är en tjänst som du ändå vill förmedla?

07:25 Sofie:
Ja, absolut. Precis som du säger, hållbarhet sträcker sig över så många olika spektrum och det beror helt på vad man bedriver för verksamhet. Har man skoteruthyrning är det hållbara att övergå till elskotrar. Det beror på vad man har för företag och hur man driftar det. Jag tror absolut att man kan justera hållbarheten och tänka mer långsiktigt. Alltså vad det gäller människorna, det man äter eller hur man hanterar alla våra fossila tillgångar.

07:59 Lisa:
Men var det en tanke också med att flytta hit, att minska ditt eget avtryck? För jag föreställer mig att det är en ganska liten stuga. Det står i stort sett av ett rum. Jag tänker att det inte går åt jättemycket energi till ditt själva boende här. Det är inte golvvärme på 24 grader om vintern.

08:21 Sofie:
Nej, det är minusgrader på golvet på vintern. Så det är lite annat kanske.

08:26 Lisa:
Men var det en tanke med att flytta hit också och minska?

08:29 Sofie:
Nej, det är väl mer att jag tycker generellt att om man är enskild individ då har man inte så stora behov. Varför ska människor bo i villor eller ha stugor som är på 200 kvadrat? För mig är det orealistiskt. Sen kanske jag inte skulle bli ledsen av att kunna ha ett förråd till exempel. Eller kunna ha någon liten mer yta. Så generellt så behöver man inte så mycket. Det är väl bara att kolla hur det var förut. Hade alla liksom... Bodde folk på 200 kvadratmeter? Nej, för man hade inte råd att värma upp det. Nu har vi råd och tycker vi, ekonomiskt kanske, ja nu, de senaste åren kanske har förändrats lite grann, hur man ser på det där. Men har man råd att hålla det varmt, liksom? Det kan man ju fråga sig.

09:16 Sofie:
Varför ska man äga så mycket om man inte kan ta hand om det?

09:20 Fredrik:
Ja, verkligen. Det känns som att fler och fler börjar ställa sig de frågorna. Även om det finns den här motsatsen som du också beskriver. Att man ska ha tre hus och alla ska vara 200 kvadrat för man ska få plats med hela familjen överallt.

09:36 Lisa:
Vad spännande att du ändå tänker så, jag tycker att det känns lite, inte vet jag, eller folk kanske ställer sig för det

09:44 Lisa:
Också som att folk kanske shoppar sig till möjligheten att ha, eller jag vet inte, att man försöker konsumera sig ur knipan.

09:50 Fredrik:
Ja, men det tänker jag är lite så här varför i alla fall jag blev väldigt nyfiken på att besöka dig idag och för ett av de här sommaravsnittena, just för att det känns som att du via din Instagram, som du är väldigt aktiv på, och på hemsidan, ändå vill förmedla någonting annat, som kanske ändå har börjat komma upp mer på tapeten, det lite mer långsamma. Komma bort från stressen. Håller du med där?

10:24 Sofie:
Jo, absolut. Men det jag tänker på att det är också att vi som bor här som har ansvaret att komma med kunskapen. Förr var det ju så, alltså kom det någon storstadsturist och skulle ta sig en fjällmarsch. Då tog man ju alltid in och lejde en lokalbonde eller någon av renskötarna som hade koll på områdena. Och då fick man med sig den kunskapen. Idag tror man och kommer med ett stort övermod att man har all kunskap. Hur den här platsen fungerar och hur vi kan behålla den och bevara den. Men det är inte alltid så. Så det är vårt ansvar att förmedla det också, tänker jag.

11:03 Fredrik:
Hur tänker du att du gör det?

11:05 Sofie:
Jag vet inte, jag tänker väl att jag blir väl bara en liten del av det, men också fördela, visa min syn, visa hur vintrarna är, och visa hur man annars tar hand om sig själv och naturen då. Och framförallt för den kan vi inte nyttja som om den vore ändlös.

11:24 Fredrik:
Vad är din filosofi där kring det? När du planerar olika turer och sådär för att minimera avtrycket.

11:34 Sofie:
Det är en ganska svår fråga egentligen. Jag utgår ju från mig själv. Hur mycket behöver man och vad behöver gästen? Gästerna kan ju oftast tro att de behöver ett eget hotellrum och alla måste ha egen toalett och dusch på rummet. Förr hade man ju inte det. Behövs det idag? Nej. De kanske får ta sig det innan tiden kommer och lära the Nordic lifestyle. Det går att använda utedass. Vi kan basta. Vi behöver inte ha enorma oändliga duschar. Vi behöver inte ha stora avlopp överallt. Man får anpassa sig för det vi har. För vi har inte sådana möjligheter. Det är väldigt få i Västjämtland som har så stora möjligheter när det kommer till infrastruktur. Är det då hållbart att bygga nytt och större? Ja, det kan man ju fråga sig.

12:23 Lisa:
Men det där är ju också, jag har funderat ganska mycket på vad det gör med tillgängligheten till naturen om man måste gå via en, jag är inte riktigt säker på var den här frågan ska leda någonstans. Men ibland tänker jag att det är lite ledsamt att man säljer in kurser i skidåkning, löpning eller vandring. För att det också berättar för människor att du inte kan. Fast min utgångspunkt är att alla som har ett par gummistövlar eller jeans egentligen kan befinna sig i naturen. Man behöver kanske inte gå åt ex.

12:55 Sofie:
Jo, det behöver inte vara det extrema, men som du säger, om alla har det, alltså det är ju många av dem som har det tankesättet som kommer hit, som till exempel fjällräddningen hämtar. Det är så himla mångbottnat. Såklart ska allemansrätten finnas till för alla. Men vi har ju tappat kontakten med naturen och vi vet inte hur vi klär på oss att ta hand om oss. Eller ta hand om naturen. Så många gånger man kan gå i naturreservatet och se hur det sågas grenar och eldas och hur det cyklas. Hade man kunnat läsa och ta till sig alla uppmaningar hade det inte varit något problem. Men nu görs det ju inte. Så då hamnar man som en svårsiktig sits också.

13:37 Lisa:
Så individen kan behöva någon att hålla i handen?

13:41 Sofie:
Ja, generellt så tror jag det. Och ska man generalisera ännu mer så är det de som förstår att de behöver någon att hålla i handen. Det är ju de som vill lära sig att göra rätt och göra riktigt. För det är jättemånga som vill det. Men så finns det de här, alltid är det någon som sticker ut och ska klara sig själv. Och liksom, ja, ta ner på gränsen åt andra sidan.

14:03 Fredrik:
Det kommer en mygga här? Hur är det möjligt att en mygga kan låta så mycket? Jag har headset på mig. Och den låter massor!

14:15 Sofie:
De håller sig närmast dig, då vet vi det också. För det kom väl in ett gäng här när vi öppnade dörren.

14:19 Lisa:
Ja, det är så.

14:21 Sofie:
Det har ju nyss kommit regn också så det är helt blickstilla ute.

14:26 Fredrik:
Det var otroligt fint. Jag trodde att det skulle vara bara gråmulet idag men så svängde vi in här och upp mot fjällen. Det är så otroligt vackert. Jag tänker att det är det kanske många gäster kommer hit också att få uppleva det här storslagna.

14:42 Sofie:
Ja, men verkligen, och så få se olika väder och känna på olika möjligheter. Det är ju jättebra och jätteviktigt. Men det viktiga med att ha människor som kommer hit är också att de förstår varför det måste bevaras. För det är extremt enkelt att sitta på en stol, om man ska nu generalisera i Stockholm eller någon annan storstad i hela världen, och tänka på att där borta, men det gör ingenting. Där kan vi sätta upp vattenkraftverk och vi kan sätta upp, vi kan förstöra naturen, vi kan skicka in gruvor och så där, men har vi inte rent vatten eller har vi inte liksom en natur som fungerar här, då kommer inte heller kretsloppet fungera i storstäderna i slutändan. Och så det tror jag är viktigt att man får med sig när man ser att wow, det här var fint, det här kan vi inte förstöra.

15:27 Sofie:
Det tycker jag är viktigt.

15:29 Fredrik:
För det är ju oftast lite sådär, ja, man jobbar med turism och det är ju i sig självt att folk ska resa eller uppleva. Det kan ju vara en sån där... När man vill minska på ett klimatavtryck så är det oftast resandet som är det stora. De stora utsläppen sker egentligen. Men tänker du att det är där man får det stora värdet, alltså förståelsen för olika platser eller kulturer, i och med att man får göra det?

15:58 Sofie:
Ja, det tror jag absolut. Sen tycker jag också att det finns ganska stora förbättringsmöjligheter i själva resandet, om man ser den fysiska transporten. Där tror jag att det finns stora förbättringsmöjligheter som kan göra det ännu bättre. Vi väntar ju på tåget här, det är en ganska spänd förväntan kan man säga. Meråkerbanan som håller på att elektrifieras. Det skulle göra mycket för resandet, kan vara att åka tåg genom hela Europa. Mina gäster kommer ju från Europa bara. Jag vill inte marknadsföra mig mot USA eller mot Asien eller sådär. När jag började hade jag att man fick rabatt om man åkte tåg hit. Vart man kom ifrån. Det kan också vara en sån morot. Men det blir den stora vinsten. Varför måste vi ta hand om naturen, djuren och hela kretsloppet och inte bara tänka på att jag behöver det här just nu.

16:58 Lisa:
Vi jobbar med grön omställning och elektrifiering bland annat. Det pratas ju väldigt mycket om hur den också kommer att påverka fjällvärlden längs hela fjällkedjan i princip, precis som du nämnde lite tidigare, gruvnäring. Och såklart också fjällvärlden, där många lever. Hur ser du på det?

17:25 Sofie:
Alltså, jag tror generellt så finns det väl ingen grön omställning. Alltså så. Någonstans, när man gör förändringar så kommer det måste göras avkall i olika ändar. Det tror jag. Sen är det ju svårt. Det är en ganska svår debatt. För det är svårt att sprida ut någonting. Vi sitter ju här och säger ja. Men slå upp alla era gruvor eller vindkraftverk och alla såna här kärnkraftreaktorer, gör det mitt på Stockholm, mitt på Stureplan. Du bara dundrar upp det där. Det skulle ju inte hända, för där skulle så många påverkas. Och då blir det så skevt att säga att ja, men ni är så få som påverkas där uppe. Jo, men vi påverkas ju. Och erat liv kommer ju påverkas där nere. Inte just i år eller om tio år, men sen kanske. Då kommer det ju bli förändringar.

18:18 Lisa:
Ja, det är en väldigt spännande diskussion kring vad som är centrum och vad som är periferi.

18:23 Sofie:
Och det är det jag tycker är så intressant när folk säger att jag bor i liksom avliden på nån vis, liksom. Fast för mig är ju det här centrum. Allt du behöver finns ju här. Allt som jag behöver för att leva finns ju här. Alltså, varför behöver vi stora shoppingcenter eller stora höga betonghus? Inte vet jag. Alltså, det är ju exakt som du säger. Det som är centrum för dig behöver inte vara centrum för mig. Men det är oftast de som hörs då, de som har de stora centrum. Och det är deras livsvillkor som gäller. För oss som är mycket färre som har andra livsvillkor, de är inte någonting. Det blir ofta så.

19:08 Lisa:
Och sen så blicken på vad som är någonting av betydelse och vad som signifierar ett traditionellt centrum. Om det nu är en asfalterad gata eller kan det vara en myr eller kan det vara, alltså det är ju centrum för något annat.

19:26 Sofie:
En viltkorsning, där kan det ju vara extremt mycket mer trafiken på Stureplan ibland liksom. Men vad är centrum, bara för att de inte kan se det.

19:35 Fredrik:
Det här med perspektiven och sånt, är det sånt som man ofta pratar om? Alltså när du får upp gäster och sådär. Eller hur går samtalen med gästerna?

19:45 Sofie:
Nej, vi pratar inte om perspektivet på det sättet, utan de upplever nog bara att wow, vad skönt, vad härligt, vad häftigt att det finns en sån här plats och det finns något annat än ständig trafik, än ständiga ljudföroreningar och ljusföroreningar. De bara tänker att det finns något annat. Det vill de snarare också ta hand om i sin tur. Det är inte så mycket perspektiv. Men vi får berätta att det finns ju affär och vad man behöver. Även om det såklart finns förbättringar, om man tänker till Jämtlands samhället erbjuder.

20:28 Lisa:
Vad kommer dina gäster ifrån? Många kommer från Europa sa du.

20:32 Sofie:
Ja, det har varit mitt fokus nu att försöka få hit mer européer under pandemin. Det var ju svenskar såklart och lite norskar. Nu har jag börjat få hit en del belgare som tycker det är väldigt spännande och fascinerande. Sen vet man aldrig. Där var det lite spridda skurar, holländare, tyskar och schweizare. Mellaneuropa.

20:55 Fredrik:
Vad tror du de lär sig mest när de kommer hit?

20:59 Sofie:
Ska jag generalisera så är det en nordisk livsstil. Det enkla livet. Att man kan vara nöjd i det lilla. Många av dem som kommer till mig behöver inte ha ett lyxhotell, utan de är nöjda bara att få se hur vi har, hur vi bor, hur vi lever, hur vi jobbar, vad vi äter för mat och hur vi hittar vår mat. Jag kan få be om termosen.

21:22 Fredrik:
Ja, vi måste ju fylla på här.

21:25 Sofie:
Ja, jag måste ha lite te. Jag känner att jag blir helt hes, med guidning här 30 dagar i rad. Så jag tappar rösten.

21:30 Fredrik:
Ja, det är ju viktigt att använda magstödet och allt vad det är.

21:38 Fredrik:
Vad heter det? Egentligen den allra första gången som jag stötte på dig och ditt namn det var ju, vi var på Copper hill, på den här stora turism... Turistdagen, jag vet inte, det var en stor konferens på Copper Hill och då blev du utsett till årets turistpersonlighet. Hur kändes det?

21:58 Sofie:
Ja, det var ju märkligt. Det var väl oväntat, tänker jag. De hade ju aldrig delat ut priset förut. Det har känts som, i min fördom i alla fall, att det har exploderat väldigt mycket i hela länet med turism. Det är inte bara fokus på Åre, utan Klövsjö, Vemdalen, Funäs, Tännäs, även österut i de östra kommunerna och lite norrut också mot Ström och Vildmarksvägen. Det finns ju stora områden där turismen kanske är betydelsefull för större samhällen eller för levnadsvillkor för fler. Jag är helt ensam och bor och verkar i min egen periferi och har inga andra. På det sättet var det jättekonstigt.

22:50 Lisa:
I ditt eget centrum skulle jag vilja säga.

22:55 Sofie:
Nej, men alltså det är ju inte en hel by som lever av turism här. Det är ju jag. Alltså, man måste se det perspektivet också.

23:04 Lisa:
Jag tänker också att det var lite ovanligt att turism omgärdas av någon större kommers. Går det att komma med något generellt tips för den som vill ta sig ut?

23:21 Sofie:
Du sa att man bara skulle ta stövlarna och gå ut. Det är där det börjar egentligen. Jag tror att det är svårt för många som kanske inte har erfarenhet eller har lärt sig när de var små barn och fått följa med sina föräldrar. Det är hur man beter sig generellt, allt från packning till planering till utförande och vad som händer när någonting går snett eller inte går som planerat.

23:47 Sofie:
Det är många som får det i uppväxten, men man får inte gå och dra bort det också. Den största medparten får det inte i uppväxten idag. Så på det sättet som vi fick när vi var små. Så det tänker jag att det är svårt att kunna sina egna begränsningar och sin egen kunskap. Det är svårt att se den, för det vet man inte först efteråt vad man borde veta.

24:12 Fredrik:
Ja, precis. Jag är ju väldigt dålig på att läsa instruktioner och sånt. Jag måste ju oftast prova och misslyckas. Men hur kan man börja lite smått då om man vill börja förstå sina begränsningar? Har du något tips där? Tycker du att man ska boka dig direkt? Eller ska man...

24:29 Sofie:
Jag tycker oftast det generella för att se om man gillar eller om det är något som passar en, det är att börja gå dagsturer. Tänk inte att man ska gå hela gröna bandet med tält och gå två månader i sträck. Utan gå dagsturer och se alltid till att det finns möjlighet att vända. Då blir det ju tryggt. Om man inte, speciellt om man går själv, men även när man går med andra så är det alltid bra att börja gå med dagsturer. Se vad som händer, du lär dig det ju stegvis. Även om man vill spendera en hel semester och fjällvandra, så kan man alltid gå dagsturer. Och sen alltid komma ihåg att det är ingen skam att sno.

25:08 Fredrik:
Sno om?

25:09 Sofie:
Nej, precis. Om det blir dåligt väder. Men blir det dåligt väder, jaha då är det trist, då får vi försöka en annan dag. För fjällen, de står ju kvar, det är som det enda vi vet. Även om man bara råkar ha en semester en vecka.

25:21 Fredrik:
Jag vet inte var det här ska leda riktigt. Men nu när jag möter dig här och hör på dina tankar och funderingar. Vi satt här och snackade lite innan, en månads tur. Inte gröna bandet, för det är ju lite tråkigt. Det ska vara glaciärer. Det behöver inte vara det. Men jag tänker att, vad man än ger sig in på så blir det värre och värre. Man pushar gränserna lite grann. Jag skulle ändå säga att jag har vandrat lite i fjällen och sådär. Och då tycker vissa som inte håller på med det, de tycker att jag är extrem. Och så bara, jag är ju ingenting, har du mött de här som sitter på sylarna och ska ut med sina topputrustningar och klättra på glaciärer och allt sånt? Det blir så extremt hela tiden.

26:25 Sofie:
På ett sätt kan jag hålla med. Det blir också mycket utrustningsprylnörderi. Men samtidigt, för mig funkar det inte så, det handlar mer om att vara ute. Ja, det var dåligt väder, men då gick vi in till en stuga och sov. De flesta grejerna som jag gör.. inget klassas in som extremt. För mig handlar det inte om det. Det handlar inte om att pressa mig. Det har jag gjort som elitidrottare, så det har jag som inget behov av längre. Eller testa gränser, för det ser jag som inget behov av. Speciellt inte som jag är ute själv oftast. Utan för mig handlar det mer om att vara ute och tiden som jag är ute. Alltså jag brukar säga det till mina gäster också. Det är inte den som går fortast och kommer fram först som kommer ha den bästa fjällupplevelsen.

27:21 Sofie:
Det är den som fikar längst eller den som upptäcker mest längs vägen. Det är den som kommer få den bästa fjällupplevelsen. Desto mer man stressar, desto mindre kommer du att uppleva.

27:32 Fredrik:
Jag känner att jag faller väldigt lätt i den här kategorin. Fort.

27:36 Sofie:
Du är lätt att stressa.

27:37 Fredrik:
Ja, oj oj. Jag känner att jag sitter här på tårna redan nu. Jag tror att det också kanske handlar om vilket umgängeskrets man hamnar i. Om det är väldigt tävlingsfokuserat eller att man ska prestera när man ska vara i den miljön. Jag har verkligen försökt de senaste åren att vara lugn. Men det sitter djupt rotat i.

28:02 Lisa:
Kring vandring tänker du?

28:03 Fredrik:
Ja, vandring, skidåkning, fjäll, allt sånt. Det här hade kunnat gått fortare, är liksom min tanke. Fast jag vill ju vara där och njuta av det jag ser.

28:13 Sofie:
Precis, det är ju så. Alltså, mänskligheten, vi har väl triggats av tävling ganska lång tid, så vi kan väl skylla på det. Men det blir lätt att man hetsar, speciellt om man är i en grupp, när det handlar om prestationer. Men då är vi tillbaka till, friluftslivets två eller tre budord. Friluftslivet, naturen får ju aldrig bli en arena för prestationer, för då handlar det inte om friluftsliv, utan då handlar det om tävling. Då kan du ju lika gärna gå ut och springa Stockholm Marathon, för det handlar om en prestation. Så friluftslivet får aldrig kombineras i det sammanhanget. Men nu blir det vanligare och vanligare att fjällen och naturen är en arena, det är till för att skapa stora prestationer. Jag förstår att det är lätt att falla i sådana gropar, för det är det som läggs till rätta för.

29:11 Sofie:
Det är ju ingen som lägger till rätta för att komma och mys, häng och ta tid själv.

29:17 Lisa:
Men jag tänker också att man inte behöver blanda uttryck och intryck. Är man i naturen för att tävla, då råkar man vara där för tävlingens skull. Men sen kan man ju befinna sig i naturen av andra anledningar. Men det är två olika arenor.

29:34 Sofie:
Det tror jag absolut, men jag tror att för många är det synonymt. Med att ska du gå ut och vandra, åka skidor eller cykla, då är det en tävling. Alltså är du med i någon...tävling.

29:54 Fredrik:
Det är väldigt lätt att man frågar sig hur lång tid tog det? Eller hur många timmar tar det upp och ner? Ja, det tog en dag. Alltså vad spelar det för någon roll? Nej, jag känner att jag måste, eller det är väldigt bra att tänka på det här. Jag tror också att det skulle vara bra för min egen själ att hamna lite längre ner.

30:14 Sofie:
Men det är det som är problemet.

30:22 Sofie:
Jag tänkte bara säga att det var vad jag skulle säga. Det är väl oftast det som är problemet. Att du måste vara så himla medveten om att du måste tagga ner. När det normala är att tagga igång. Jag hade några kompisar som skidade i Vita bandet i vintras. De passerade Storlien och så gick jag med dem en dag. Jag frågade dem hur länge de skulle vara ute. Då sa de att de inte vet, men de har väl tänkt kring två månader för att vi tänker att vi ska mysa lite och träffa folk under tiden. Och det är ju väldigt få som säger det. De flesta är ju så här, jag ska slå rekordet.

31:00 Lisa:
Och vita bandet det går mellan Grövelsjön och?

31:02 Sofie:
Hela svenska fjällsjön. Ja, Skanderna på skidor kan man säga. Precis, och det har ju blivit mer och mer populärt, men det handlar ju mycket om prestationer, om man ska has fastest snow time, ska man slå sig där liksom. Men de köpte med sig riktig mat och gick inte med torrfoder och nötte varje dag. Träffade folk och fick låna stugor och verkligen levde livet.

31:27 Fredrik:
Det är helt fantastiskt. Ja verkligen, man blir väldigt sugen. Jag tycker ändå att det är lite temat, ta ett djupt andetag och köra det här lite lugnare. Det är kanske det som mer måste in i turistbranschen. Om man ska få en hållbarhet, inte bara ekologisk hållbarhet, men social hållbarhet för befolkningen som kanske bor på den här platsen. Och så tänker jag också, du lär väl vara mycket där det är renar och samer, hur funkar det samarbetet där kring? Hur ser du på att göra det på ett bra sätt?

32:13 Sofie:
För mig har det aldrig varit något problem, för jag har bara ringt och frågat dem om jag ska gå med och hur många. Vi tänkte gå ungefär här. Vad tror ni om det? Då säger de att jag är knäpphuvud. Det är klart att det funkar bra. Du är ju vår granne och du vill vara här och jobba på lång sikt. Du behöver inte höra av dig. Och det har ju alltid varit grunden i mig, vare sig när man jobbar med vandringar då är det ju alltid att man måste ta hänsyn till markägaren, där man går och nyttjar stigen. Man ibland måste ha specialtillstånd och så där. Så det gäller ju vare sig det är på statens mark eller på privata marker.

32:52 Sofie:
Men jag har alltid bara, det är bättre att prata med någon direkt än att det ska komma upp saker i bakänden och så får man tillbaka det sju reser värre. Men generellt så är det väl att man kan tycka att vi som bor här, när vi sätter gränser, då är det för att gränsen är nådd. Och inte för att vi gör det för att jävlas. Som sagt, jag måste ju tänka på att de stigar jag går på idag, de ska kunna nyttjas i all evighet. Jag ska inte bara kunna nyttja dem i två säsonger och sen slita ur det och sen dra. De här stigarna som vi trampar på måste hålla, även för människor att trampa på, om hundra år.

33:35 Lisa:
Och sen så tänker jag att bara ställa frågan till någon som bor där är också nyckeln till en trakt. Jag vet hur det var ett gäng som hängde i Alperna massa och så åkte vi till en dålig liten by i Schweiz och åkte skidor som de välutrustade skidåkare vi tyckte vi var. På en afterski kom byns enda skidåkare fram, någon schweizare, och frågade ni har varit här i tre veckor nu, varför har ni inte frågat oss vad de bästa åken är? Vi hade ju sett varandra på varje after ski i tre veckors tid, ändå blickat på varandra, de på sitt håll och vi på vårt håll. Efter det samtalet blev det sju resor roligare att vara där. Vi fick kontakt med folk som kunde peka ut bra ställen. För det första trodde vi att vi hade någon slags kunskap när vi kom dit.

34:32 Lisa:
Precis det du pratade om tidigare, att man tror att man har på bakfickan. Men i själva verket så var vi ju noviser jämfört med de som hade växt upp på platsen.

34:44 Sofie:
Ja men så är det.

34:46 Sofie:
Ja men det gäller inte bara skidåkning, vart man hittar bra svängar, utan det kan ju vara så här, ja men det har varit extremväder, nu har vi extremväder varenda dag, det finns ingenting som går att förutse. Så har det blåst eller regnat, eller hur ligger sluttningarna? Bara en sån sak. Det är ju säkerhetssynpunkt. Det är inte alltid, absolut att vi har jättebra här i Sverige och i Norge. Jättebra lavinprognoser och ett stort arbete som görs där. Men här svänger det från dag till dag. Så får du en senaste uppdatering, det är det som kan göra skillnaden. I säkerhet. Förutom en så trevlig och skön upplevelse. Men det är ju alltid bra. Och som grannar är det viktigt att vi pratar med varann.

35:33 Sofie:
Att vi inte sätter käppar i hjulen för varandra utan att man respekterar och lyssnar på vad de andra säger och vad de önskar. För det går ju att leva sida vid sida. Det är många som inte tror det, men det går ju jättebra. Om man respekterar varandra.

35:49 Lisa:
Att man inte tar den där kaffen eller inte tar det där samtalet grannar emellan. Det tycker jag man upplever här i trakten. Just när det gäller friluftsliv, turism och rennäring framförallt.

36:02 Sofie:
Ja, för det är mycket som man skulle kunna lösa bara med att ha ett gemensamt samråd en gång om år. Vad vill du göra? Vart kommer du gå? Bra, då kan vi få hålla oss till det. Alltså så. Och sen respektera när saker och ting kanske händer oförutsägbart och så där, att man ändå kan anpassa sig. Det är inte konstigt.

36:24 Fredrik:
Tycker du att det är så om man ska utveckla det här mera, alltså få till ännu mer sådana här samtal och så. Ansvaret för det, tycker du att det ligger på de som vill nyttja naturen till att ändå, som du gör, ha naturguidningar och på det viset, eller är det också på kommunal nivå eller länsstyrelsen eller regionen, behövs det någon mer part in i det?

36:57 Sofie:
Jag tror att på vissa ställen så kan man behöva en lite mer neutral part som kanske har ett drivande ansvar, ett dragande, att man ser till att man kommer att ha lite framåtrotation. Som till exempel på statliga renbetesmark så är det ju länsstyrelsen man har kontakt med. Och då är det ju bra att de driver. Och vi har ju ett naturreservat här och det är ju bra. Det är klart att man hade önskat ha samråd med dem en gång per år där vi alla aktörer sätter oss och liksom ser på förändringar och ser vad som kommer ske. För det skulle ju gynna mig men även dem. Dels får jag veta hur de tänker och vad de kommer lägga tid och energi på. Då slipper jag använda stigar och sånt leder kanske som de tänker begrava och som de tycker att ingen ska gå på.

37:40 Sofie:
Men det vet ju inte jag för det är ingen som säger det till mig. Eller så ska de restaurera upp en gammal stig då. Men det är ingen som säger det så då vet inte vi om den går att använda. Jag tror att, och samma sak att, liksom när man kommer ha som mest tryck och hur stort tryck på naturen man kan förvänta sig. Det tror jag är ganska enkelt och kan man som styra och anpassa sig om vi skulle till exempel ha ett samråd en gång per år.

38:05 Fredrik:
Prata med varandra helt enkelt. Ja, exakt. Jag tänker att det skulle nog vara bra i fler sammanhang.

38:11 Lisa:
Tänkte precis säga det. Tänk att det ska vara det svåraste. Herregud vad som pratas egentligen.

38:16 Fredrik:
Man pratar om varandra, kanske inte med varandra.

38:19 Sofie:
Nej, men det tror jag generellt är den moderna tidens tand som har gett oss det. Det är arvet att vi inte ska prata med varandra.

38:30 Fredrik:
Det är konstigt egentligen.

38:32 Sofie:
Istället för att bara lösa problemen. Då blir de ju oftast väldigt små, när man sitter runt ett bord och dricker kaffe. Men möts man ut i terrängen, då kan det bli extremt svårt att prata med någon annan.

38:44 Lisa:
Eller ett inlägg på något socialt forum?

38:47 Sofie:
Ja, där blir det ännu värre. Jag håller mig inte där så jag håller mig undan.

38:53 Fredrik:
Det är också en taktik.

38:56 Sofie:
Jag menar, jag håller mig inte undan diskussioner så, men jag håller mig undan det stora svarta nätet. Det som händer i luften. Vill man prata får man komma i verkligheten.

39:06 Fredrik:
Ja, det är mysigt.

39:08 Lisa:
Då får man kokkaffe.

39:10 Sofie:
Då får man kokkaffe och lite kola och choklad och fruktremmar från Handlers jordgubbar.

39:16 Fredrik:
Otroligt mysigt. Jag känner att jag har fått mycket med mig och jag skulle vilja springa ut i skogen själv. Synd bara att jag har så dåligt knä.

39:30 Sofie:
Det är för att du ska gå, du ska inte bara hålla på och springa.

39:33 Fredrik:
Nej, men springa har jag inte gjort på länge. Men åka fort skidor eller något sånt där. Absolut.

39:44 Fredrik:
Har du något medskick till eller något som vi har glömt?

39:48 Lisa:
Oj, några sista ord.

39:51 Sofie:
Nej, jag vet väl inte det. Men det är väl att... Nej men att det behöver inte vara så, alltså man behöver inte göra allt på en gång om man vill förändra någonting eller justera någonting. Alltså vad är det för hållbarhetsarbete med företag eller aktiviteter eller vad man driver med. Det är som, man behöver inte göra allt på en gång. Det blir jättesvårt om man tänker att man måste förändra världen på en gång utan man fokuserar på en sak. Och sen kanske ta hjälp av de som kan mer. Om man inte alls vet vart man ska börja då är det bra att ta hjälp av de som kan hjälpa en. Och liksom strukturera upp. Så att man blir medveten om det. Många företagare, precis som mig, allt går ju ett. Och så ska man göra allt själv då har man svårt att se helheter.

40:39 Fredrik:
Tycker jag var väldigt bra. Ändå något som vi pratar ganska mycket om. Det kan bli väldigt svårt. Man ska göra alla de här tre hållbarhetsdimensionerna och så är det 17 olika indikatorer där under och så ska man börja någonstans. Och vart ska jag börja? Bara börja. Oöverskådligheten. Börja bär en planka. Sen har du ett helt hus, tänker jag.

41:01 Sofie:
Exakt, precis.

41:05 Fredrik:
Men det känns som att kaffet har tagit slut.

41:08 Sofie:
Nej, det är mer.

41:10 Fredrik:
Det finns mer. Kaffet stiger aldrig. Men tack så otroligt mycket, Sofie.

41:22 Sofie:
Tack själv.

41:22 Fredrik:
För att du bjöd hit oss.

41:30 Lisa:
Tack.