32 - Miljoner till egenmonitorering

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• GÖ - Göran Örnung - Divisionschef, område medicin
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:
Välkommen till podcasten från Region Jämtland Härjedalen, det handlar om digitala omställning, det handlar en del om förändringsarbete.
Anna Granevärn nyss hemkommen ifrån Lidingöloppet.
Om du ger oss den korta versionen, hur var det? Hur gick det?

AG:
Ja, det var inte riktigt min dag kan man säga så det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig, men jag tog mig i mål.

HL:
Ja, och du är inte nöjd med att du tog dig i mål? Hör jag ju på dig utan du hade ju någon högre målsättning då?

AG:
Ja, men absolut, jag vill ju gärna känna att jag gör ett bra lopp också.

HL:
Hade du ett tidsmål eller hade du ett placeringsmål eller både och?

AG: Nej jag, jag var ju i första hand glad att kunna genomföra loppet eftersom jag haft så mycket skador i sommar, men det har känts så bra sista veckorna så då tänkte jag att jag har ju faktiskt en chans att ligga i närheten av tiden från förra året.

HL: Ja kanske till och med hade kunnat persa (personligt rekord) ja, men vet du vad,
det är bra gjort att genomföra och nästa år kommer ett nytt Lidingölopp och jag antar att du redan anmält dig.

AG:
Inte än, men jag lär väl göra det vilken dag som helst.

HL:
Hallå, där har du sprungit Lidingöloppet någon gång Göran.

GÖ:
Ja, det har jag, både junior och senior loppet 3 gånger.

HL:
Ja, vad hade du för tid då?

GÖ:
Näst bäst på 28: är bästa tiden 2,18.

HL: Det är ju väldigt bra?

GÖ:
Men det är väldigt, väldigt väderberoende. Det är skillnaden mellan himmel och helvete om det är gyttjebrottning eller om det är liksom bra hårt underlag så att det är väldigt, väldigt, känsligt kan jag säga jämfört med ett packat fält oavsett avstånd.

HL:
Och Anna Sjövall du har ju dragits med en skada, men jag vet att du har kommit i gång och sprungit igen och det har vi ju pratat om tidigare. Längtade du till Lidingöloppet när du inte kunde vara med nu eller?

AS:
Ja, man blir alltid lite sugen när man ser andra springa. Ja, så är det. Ja, men hur går det för dig?

AS:
Idag går det framåt.

HL:
Känner du att du är i full form?

AS:
Jag känner mig aldrig i det. Men, men det går ju bra.

HL:
Ja, vad härligt. Ni funderar så klart hur det går för mig? Ja, jag förstår det, ni ser alldeles frågande ut och Göran också där på andra sidan. Jag kan säga jag var med om en händelse här för inte så länge sen, jag tränar en del på gym och då skulle jag göra marklyft och jag har ju utvecklats ganska mycket som ni ser i muskulärt.
Ja ni ser inte det kanske, eller jag vet inte. I alla fall så skulle jag prova att höja mig. Men jag skulle höja mig från 105 till110. Det är bara 5 kg och jag vet inte vad jag håller på med så att jag sög tag i stången kände jag.
Det här var oerhört tungt. Och upptäckte till min fasa efter att jag hade gjort 2 repetitioner att oj, det här var 130 kg så hade liksom räknat tokigt och ibland blir det ju så där med skallen att den hänger inte riktigt med.
Jag blev glad att jag lyckades med 2.

GÖ:
Ja det var ju skickligt, riktigt bra, men nu ser man vad som sitter i skallen också. Man pratar om att man flyttar mentala gränser.

HL:
Glad i hågen ringde jag till min yngste son som är en kraftig person och deklarerade högljutt att nu har pappa rekordet.

GÖ:
Och hur länge höll det?

HL:
Ja, det höll väl ungefär ett dygn innan jag fick ett sms tillbaka. Vi ska prata om förändringsarbete?
Vi ska prata om digital omställning. Du är ju divisionschef Göran, för den som inte har hängt med vilket område har du ansvarar för?

GÖ:
Jag ansvarar för division medicin men det är då rätt många som ligger under det här, akutmottagningen, labb och röntgen exempelvis.
Det är som att hela sjukhuset behöver beslutsstöd för att driva vården på både akut och planerad bas.

HL:
Då antar jag att det är en hel del människor inblandade i den verksamheten, om man bara hör vad du säger.

GÖ:
Ja, så är det verkligen och när det gäller sjukvården i sig är det så i ett nötskal.
Det är ett komplext område därför att det ska fungera som ett system, så då är det, tror jag, få eller ingen verksamhet som har så många människor, maskiner eller enheter och som är så beroende av varandra för att funka bra tillsammans som system.

Om vi ska räkna och liksom med tänka oss medelstora sjukhuset som är som en bil då, med patienterna som våra passagerare och någon får för sig exempel, att plocka bort ett däck eller en ratt eller gör hål i vindrutan.
Då blir det svårt då kommer bilen inte rulla någonstans. Så att inga delar är liksom oberoende av de andra eller väldigt få i alla fall.
Så därför är det så otroligt viktigt att tänka i system.
På beslut i system och arbetet i systemen så att säga, men det är svårare i praktiken.

HL:
Ja precis. Det var ju min fråga, hur gör man för att tänka i system då?

GÖ:
Ja först måste man rita kartan av systemet, det vill säga vilka enheter där då som är beroende av varandra för att få det att funka som system. Sen så gäller det att vi skapar gemensamma mål. Det är otroligt viktigt om man är beroende av varandra.

Om vi säger att vi ska vinna OS om 4 år. Och en vital enhet satsar på komma ombytta till skolgympan och några då vill vinna OS.
Då kommer man ju vara väldigt disharmonisk i tempo.
Så det är otroligt viktigt att man liksom med takt går, alla berörda enheter och människor, mot de målen som man har täckt upp.
Då är det meningslöst att någon springer ihop fortare eller tränar hårdare.
Det viktiga är att man tillsammans bestämmer vad man ska göra när man ska göra det och hur man ska göra det.
På det så följer organisationens mognad.

HL:
Men om du känner då att eller märker att, här har vi inte riktigt samma bild och så där. Hur gör du då för att motivera och antas skapa entusiasmen?

GÖ:
Det är ju det här att skapa en måldriven division, alltså för att man kan liksom locka med vad som helst vara jättesnäll eller att vi får 100 kr om du gör det här eller så, men det blir ju aldrig hållbart, utan man måste få individen att tro på det. Om man inte tror på det, då är det ändå så att man måste som chef vara tvingande.
Mycket handlar om farhågor mer än förhoppningar, men inte baserat på fakta utan det är vad man tycker och tänker och tidigare upplevelser man utgår från.
Tidigare är det präglat väldigt mycket runt entusiasmen, en förändring, någonting som man har varit med om, men då det inte har blivit bra, då vill man inte uppleva det igen. Då kommer man hålla emot något i det finns inget draglok direkt. Så man får verkligen fiska in här och se vad är skälen?

Vi ska prova, inte 20 år framåt, men vi ska ta beslut för att sedan fortsätta på basen av fakta. Och även om du tycker si och tror så och går åt andra hållet så är det ingen av oss som sitter på fakta och ändåhar chansen att få reda på det. Då måste man prova.
Blev det bättre eller blev det sämre eller oförändrat?

HL:
Jag måste fråga Anna Granevärn här lite grann håller ni med om den här bilden?

AG:
Det finns ju olika sätt att leda och så vidare, men även att pröva på, det är jätteviktigt att man vågar prova, men jag står lite grann och tänker också på det vi brukar prata om. Hur viktigt det är att man kan få stöd.
För det finns ju många tappade sugar efter att man har provat olika saker och man har försökt och man har fått kämpa.

Man får allt i knät själv och man får inte hjälp, så det är jätteviktigt att det finns stöd runt omkring för att man ska få hjälp med teknik eller vad det kan vara för någonting som krånglar. I och med att det är jag hamnar det på att det är högsta ledningen, med support, engagemang, det måste vi för att de som vill och vågar, visa att vi kan gå lite före.
Det är otroligt viktigt också med full support och där kan man behöva gå sedan som bergakungen och stampa med foten lite.
Så mäkta tacksam för att de vill och vågar gå först och driva det här för det är en väldigt energikrävande process.
Men då är det också otroligt viktigt att känna att man har supportern i ryggen men också målet framför sig han som motivator för varför vi ska göra det här.

HL:
Anna Sjövall! Vad tänker du? Känner du igen dig i det här?

AS:
Ja men absolut och jag tycker väldigt mycket handlar om att man ska våga prova. Det här med att man inte har stöd kan göra att man ger upp.
Vi har en liten utmaning i att vi är lite färgad av det.
Man har provat genom åren och så lyckas man inte och då vill man inte prova igen.
Man tänker det är ingen mening.
Nu påstås att det ska funka, men det gjorde det ju inte sist och varför ska jag prova igen?
Det kan uppstå någon slags kant, eller idé om att det känns meningslöst, för vi har gjort det förut.

HL:
Ja lite så, och då är det väl väldigt viktigt att man försöker hitta det.
Men det är en utmaning och jag står och tänker på. Pippi Långstrump, kommer ni ihåg vad hon sa? Det här har jag aldrig gjort förut, så det ska jag göra.

GÖ:
Det är ju inte nytt för oss. Men vad är då skälen att det inte har fungerat?
Det, varför gick det eller att det började bra. Men sen tappade vi och det är liksom alltid samma svar när man tittar.
Det är liksom fortfarande chefens driv och engagemang och sen att följa upp. Det blir fokus och det uppfattas av omgivningen som att det är viktigt. Så fort man slutar fråga eller göra det……du kan ta träningen som ett exempel.
Där är kunskap som inte går att installera utan man måste träna sig, slutar man träna så det kommer det ganska fort sluta vara bra, det går otroligt fort.
Det går utför och man kan räkna med ett chefsbyte, så är man borta från matchen från en vecka till nästa för att han/hon får då ett annat fokus eller annan inriktning.

HL:
Nu pratar vi ju ledarskap, någonstans i det här så att följa upp och också kunna visa resultat är ju någonting som kan så klart sporra människor om jag ser själv att ja, men det här blev bra eller det här blev inte så bra.
Men vi ser en lösning på problemet.
Det måste ju då på något vis skapa ett engagemang.

GÖ:
Ja ja, och att vi firar varje lite delmål.
Det är otroligt viktigt också.
Gärna med en tårta eller glass eller något annat också.

HL:
Men du, jag håller fullständigt med att fira framgångar stora och små det sporrar också. Hör du Göran det när vi pratade med dig för några avsnitt sedan så var vi inne på att ni skulle få lite pengar för att vidareutveckla monitorering. Kommer du ihåg det?
Har ni fått dom än eller inte?

GÖ:
Ja då det har vi. Varenda krona faktiskt det är ju också en bekräftelse på att vi vill göra rätt saker. Det är 7 miljoner kronor så att det kommer ju också hjälpa till i uppskalningen. Att vi har liksom den finansieringen också klar för att göra det.
Den devisen stämmer ju nästan alltid också.
Man måste investera tid och pengar för att sedan vinna tid och pengar och kvalitet och arbetsmiljö så att det är ett stort plus nu för en uppföljningsplan som faktiskt går i gång den här veckan.

HL: Vad är det ni ska göra? Vad kommer ni att göra?

GÖ: Uppföljning kontinuerligt av patienter med kroniska sjukdomar, framför allt har det varit högt blodtryck, men nu också hjärtsvikt.
Men nu är det verkligen första gången man testar som vi kan ge vård på lika villkor och i tillgänglighet. För att nu kommer vi följa de här patienterna.
Den här uppgraderingen av den här plattformen som vi använder.
Har vi sett är otroligt stabil nu, sen veckan efter midsommar.
Vi fick tillgång till den och den nya appfunktionen, den testades i måndags och gick ut igår så att nu ska vi alltså sätter ett mål på att vi ska ha femtonhundra patienter uppe i systemet före nyår och det ska vi verkligen tillsammans se till att vi klarar.
Det är de åtgärderna vi kan göra, det är framåt här och nu.

HL:
Hur viktigt är det här klivet?

AG:
Det här är ett jätteviktigt kliv. Vi har ju väntat länge på att tekniken skulle bli stabil och att allt skulle kunna fungera. Men vi har haft väldigt goda resultat av de arbeten som har gjorts tidigare med egenmonitorering, så vi har ju all anledning att tro att det här också kommer fortsätta leda till goda resultat för våra patienter och för verksamheten.

HL:
Vad säger du Anna Sjövall?

AS:
Ja, men jag tycker det här är jättespännande att vi äntligen är på väg. Vi har väntat länge. Så det är jätteroligt.

HL:
Det låter lite grann som att proppen går ur här? Att det blir någon form utav lättnad och nu tar vi nästa steg.

GÖ:
Ja, så är känslan och det är teamen som ska köra. Nu är vi väldigt taggade för det här, men sen är det ju så alltså pengen.
Vi hade ju gjort det här ändå enkelt uttryckt, men det är ju så, bedriver man eller arbetar i offentlig verksamhet så kommer det man var så att man alltid kan både vilja och kunna göra mer än vad plånboken tillåter.
Så att det är fördelen när man kan få kapitaltillskott.

När man gör något som initialt kostar mer, för att inte behöva liksom prioritera om det. Tillskottet blir ju att man inte tappar tid och kan hålla fullt driv så att det är stor fördel, i det här fallet är det ju jättebra.
Det är verkligen precis i fas nu med vår uppställning här som går i gång med det här under kvartal 4.

HL:
Vad häftigt det låter och för den som sitter och lyssnar som kanske inte förstår vad monitorering är så är det att kunna följa patienter med kroniska sjukdomar som hjärtsvikt och blodtryck på distans och man ser hur det ser ut dag för dag om jag fattar det.

GÖ:
Ja och det är patienten som hjälper till att göra jobbet. Den som ska vård som vårdgivare då, oavsett om det är jag som doktor eller sköterska eller undersköterskan
som tittar på det här så är det patienten som väger sig och kollar sitt blodtryck och kan göra det hur många gånger som helst.
Det i sig innebär att det blir bara ett bättre beslutsstöd för oss som ska styra medicineringen eller har koll på att man inte ser någon objektiv försämring där man ska göra någon medicinsk justering.
Man behöver inte ta sig som patient då till den fysiska miljön för att kolla blodtrycket eller pulsen eller andningsfrekvensen eller vikt eller syresättning utan det kan man göra, på mycket mer kontinuerlig bas, otroligt mycket bättre.

HL:
Kommer det uppstå en skillnad vad gäller människors hälsa då i de här patientgrupperna att man helt enkelt att färre kan dö?

GÖ:
Jag tror att man egentligen kan få helt annan feedback på att det verkligen hjälper eller att när jag tar mina mediciner så ser jag att den har effekt även när jag inte tar min medicin någon dag så kommer jag se effekten av det också.
Men även beroende på lite hur lojal man är, med sin doktor och hur rädd man är för sin sjukdom.

HL:
Det kommer också omedelbart eller ganska omedelbart att kunna se konkreta resultat då eller, även personalen?

GÖ:
Ja och sen kommer det ändå kanske en möjlighet att prata och hjälpa 25 personer om dagen i stället för kanske 5, 6.

HL:
När vi spelar in det här så är det den 28 september. När ska liksom allting vara i gång så du?

GÖ:
Igår.

HL:
Där ser man vad fantastiskt. har du legat sömnlös i natt?

GÖ:
Jag har faktiskt inte kunnat bevaka hur abstraktionen gick men det kommer jag strax kolla. Lite senare i eftermiddag.

HL:
Jag förstår, så du är lite nyfiken på det, så klart.

GÖ:
Ja faktiskt. Jag inte fått några trista besked så att jag har tolkar tystnaden som någonting bra.
Faktiskt om vi då lämnar den här delen lite grann Göran.
Och tittar på någonting som jag vet att du, Anna Granevärn är väldigt nyfiken på.

AG:
Ja, hur går det göra med den virtuella vårdavdelningen?

GÖ:
Ja den ligger i pipeline, men den ligger inte som nummer ett nu.
Nu har vi ju workshop med både stora medicinkliniken och HR då för att se hur ska vi nyttja framtidens vårdplatser så bra och så klokt som möjligt med alla berörda spelare från professionen.
Vi hade en första halvdagen den 21 september, vi kommer ha nästa dag med fortsättningen där den olika scenarier.
Då är den virtuella med liksom på spelplanen. Jag kan ju förstås plantera en färdig lösning och säga att så här blir det, men det är inte så bra.
Viktigare är den kreativa responsen, att den är bergsäker.
Det gäller att jag får alla de andra med på banan också.

HL:
Det kan ju hända då att ditt förslag på lösning rimmar mycket bra med vad övriga faktiskt kommer fram till.

GÖ:
Ja, för jag tror att det gäller konceptet. Det vill säga som är också helt i linje då med nära vård eller att man ser närmare vardagen för att det måste vi i framtiden och då pratar vi rätt nära fram bestämma.
Vad ska vi kunna göra i hemmet? Kunskapen har vi den, går det att flytta dit? Men vad har vi då för prylar för övervakning eller någon annan utrustning för att patienten inte ska behöva ta sig i den väldiga riskmiljön som finns med sjukhusets avdelning.
Men är men ändå hemma och kan känna sig trygg så är det bra.
Slipper smittorisker, man har kanske infarter där man ger läkemedel.
Du sätter handen på grannens sjukhussäng eller stol och på bordet där och har stor risk eller chans att dra på sig någonting annat eller att man snubblar på grannens droppslang eller sänggavel som inte finns i hemmet så att säga.
De här delarna nu vad vi ska göra på respektive vårdnivå. Det är otroligt viktigt steg framåt vad gäller besluten, att också flytta närmare patienten, inte bara kunskapen och behandling. Man inte ska behöva ta sig långväga för att göra den här mest basala undersökningarna eller provtagningarna som sker idag.

HL:
Det kan ju uppfattas som att man inte vill ha in människor på Östersunds sjukhus och så är det ju. Man vill ju ha dem som verkligen behöver besöka sjukhuset. Men virtuell vårdavdelning. Vart ska man dra gränsen någonstans? Hur ska man tänka som medborgare?

GÖ:
Är det så att det är att du får hemmavård och omvårdnad. Då kommer du få samma medicinska förutsättningar, vård och omvårdnad.
Men du ligger i sängen hemma i stället.
Många patienter ligger inne liksom för observation bara för att man är orolig för att det är någonting farligt eller någonting konstigt. Då har man inte möjligheten att göra de utredningarna. En hjärtövervakning som pickar och pickar som inte kan bli akut farligt. Man kanske fångar rytmrubbningar så det kan man ju ligga med hur många dagar som helst hemma i stället utan att behöva sjukhusplats.
Det som innebär att ligga på en vårdavdelning, att man bara har en övervakning på sig eller att man ska vänta på provsvar som tar mer än ett dygn så att det är lite speciella prover och sådant, Det måste vi bli mycket bättre och klokare på för att kunna sköta hemmavid i stället.

HL:
Men jag kan tänka mig att när man hör dig berätta lite grann så kanske man som medborgare hackar till lite grann och just den här trygghetsfaktorn, liksom det. Hur säkert är det kanske sådana frågor som dyker upp.

GÖ:
Ja och det är otroligt viktigt. Det gäller ju alla för både vårdgivaren och vårdtagaren. Men det känns ju alltid bättre och säkrare nu när man tror att patienterna är liksom några meter bort eller doktorn är på akuten och så vidare.
Men det som jag sa ändå, det är inte fakta, utan det är tryckande och tro.
Därför att där man har gjort de här exemplen så har det ju gått så över förväntan bra, så att fakta verkligen talar 100 % åt det här hållet.
Och vi skulle säga du riskerar att minska omvårdnadsriskerna.

HL:
Du har ju erfarenhet av att arbetat med den här frågan tidigare när det gäller virtuella vårdplatser?

GÖ:
Ett exempel. Covidpandemin slog till första gången och det blev stort behov av platser i vårt land, men framför allt med övervakning av syresättning då och då. Men då låg man ju bara och mätte syrehalten och hur man mådde.
Alla mådde ju lika dåligt, några hade bra syresättning, några dålig och man visste inte riktigt vilka som skulle krokna, men det var ju otroligt mycket enklare att ha de patienterna hemma och sen ser man här nu börjar det inte räcka till.
Då får man Packa sin lilla väska och får skjuts in till sjukhuset.
Men det hade bara varit dödtid och ligga med den ökade risken då och drar på sig någonting annat förstås med. Både smittorisk och fallrisk och som det är i den fysiska miljön, men där det är indicerat så definitivt så ska vi ha det.
Väldigt mycket går att göra annorlunda än idag.

HL:
Anna Granevärn, vad skulle det här betyda för planeringen för antalet vårdplatser för den frågan dyker ju upp rätt ofta när det rör sjukhuset, att det är brist på vårdplatser och det här syftet här är att kunna också frigöra lite vårdplatser för de som verkligen behöver.

AG:
Och då tänker jag att det kan skapa trygghet också i att vi har mer kapacitet att vi kan ha lite mer gummiband. Och att det finns andra alternativ. Det blir som ett verktyg till och vi jobbar ju redan nu med sommaren tjugotjugotre. Den planeringen är uppstartad och det hade ju varit suveränt fint att ha även det här verktyget med sig in i den sommaren.

HL:
Hur får man med sig då medarbetarna på det här tåget?

GÖ:
Genom att skriva, just så prova det landar vi tillbaka till.
Du får inte övertygelse om att det här förrän du har provat och kan säga att det här var ett bättre sätt faktiskt.
Att det blir bättre än vad jag trodde.
Att testa en annorlunda slinga på gymmet eller köra en övning på ett annorlunda sätt eller en övning som du aldrig har provat och ser även ”ta mig tusan.
Jag har gjort så här 10 år, så där känner jag direkt att det här kommer att vara bättre för mig och då får du övertyga”.
Då blir det hållbart på en gång. Men om vi gör det på grund av tvång eller att du bara gör det för att du får pengar? Eller gör det här för att vi måste spara pengar så är det ju lite av en dikeskörning ändå, inte ens värt att prova.
Men kommer det här att som Anna nu önskar att kunna finnas på plats till nästa år?

GÖ:
I övrigt måste jag säga, ingen aning, utan vi får ju se det där. Andra saker som är viktiga att sätta först nu är det systematiska förbättringsarbetet som innebär att sätta standard för arbetssätt, mål och arbetssätt som leder oss mot de målen.
Kvalitetsmålen som vi har för tillgänglighet och utfalls kvalitet.
Det är det viktigaste nu framåt.
Det bygger den bästa arbetsmiljön, att bygga bort det som stör.
Det bygger ett medarbetardrivet engagemang det är det absolut viktigaste att komma upp och få lite fart och så stadigt i det.

HL:
Tack så mycket Göran. Det var härligt att ha dig med igen.

GÖ:Ja men tack.

HL:
Och jag vet att du någonstans tycker att det är kul själv också.

ÖG:
Absolut, det måste man vara, entusiasmerar och vara katalysator. Det är otroligt viktigt.
Just det här att vi ska summera och katalysera och visa att man tror på det själv.
De signalerna sänder man medvetet och omedvetet, inte med ord utan språk och med kroppsspråk och inställning och allting. Så att det är otroligt viktigt.
Att var kulturbärare för det man vill genomföra. Förändring. Men det ska vi lyckas med tillsammans. Det är 100 % säker på.

HL: Ja, det låter bra att göra och det säger jag inte bara för att det måste sägas, utan det är också något som är nödvändigt.
Men, nu ska vi släppa i väg dig Göran så får du kuta i väg och kolla in den här siffrorna vi snackade om tidigare

HL:
Ja, här har vi ett exempel på en ledare som är oerhört förändringsdriven och med klart synsätt på delarna isynsättet fullt ut.

AG:
Ja, det är jätteviktigt. Det som Göran säger med att vi behöver ha tydliga mål och vi behöver följa upp och vi ska inte detaljstyra utan nu jobbar vi också tillitsbaserat och då är det viktigt att arbetet får komma under ifrån att högsta ledningen stöttar.
Och att vi har stödfunktioner runt oss som ser till att i bästa fall eliminera de här störande momenten som gör att vi inte kommer framåt.

HL:
Anna Sjövall vad tänker du då?

AS:
Nej, men jag tänker att en av nycklarna är ju medarbetarna tänker jag, att få med sig dem för jag tycker att det som Göran säger att tror inte dem på någonting då är det ju som ingen mening. Och säger man att chefen har bestämt, det är ju lite. Ja inte lika roligt, så är det ju.

HL:
Det låter också lite gammaldags om man får säga så!

AG:
Jag tänker det, medarbetarna har jättemycket goda idéer och vill prova och då måste dom få göra det också, tänker jag.

HL:
För det är ingen klyscha att medarbetarna är det bästa man har i en verksamhet.

AG:
Det är absolut ingen klyscha, utan så är det. Det är verkligheten. Och vi har ju pratat ganska mycket om det här med mål. Vi har pratat om det här innan och vi har haft regionens planeringsdagar för några veckor sedan där vi också pratade mycket om mål. Det som kom fram där på ett väldigt tydligt sätt är att målen behöver ju finnas nära och i verksamheten och vara det när man kommer till sin arbetsplats för att jobba mot varje dag.
Att man känner igen sig att det är de här 4 som vi jobbar för här och nu på min arbetsplats och det kan ibland bli en ett ganska stort avstånd till alla övergripande målen och fina formuleringarna i våra system och dokument.
Men det här är ju en väldigt viktig uppgift för oss att lösa att se till att varje verksamhet kan ha de där 4 målen på sin whiteboard och jobba för och att vi ändå ser att det finns ett sammanhang och att det hänger ihop så att vi kan göra de rapporter som vi skriver. Månadsrapporter. Delårsbokslut, årsbokslut och vidare och rapportera hur det går när vi jobbar mot de beslutade målen.
Det här är ju en del i det, men man behöver kunna använda dem på ett sätt så att de skapar mening, så det är jätteviktigt och det är som Göran också pratar mycket om att följa upp, att fråga, att följa hur det går hela tiden också.
Otroligt viktigt för engagemanget.

HL:
Ni är ju ute på en resa kan man ju säga. Om vi tänker oss att det här kommer det framgångar på de här planerna och sedan kopplar vi på då rekryteringsmöjligheten och att vara en attraktiv arbetsgivare? Hur ska man tänka där tänker jag? Hur ska det slå igenom? För någonstans när resultaten börjar tala så uppmärksammas det ju utav av yrkesgrupperna där ute. Vad tänker du kring det?

AG:
Att vara en attraktiv arbetsgivare är lätt att säga, men det är inte så lätt att genomföra och därför har vi nu samlat oss ganska kraftfullt i regionens ledning kring hur vi ska kunna kompetensförsörja och vara en attraktiv arbetsgivare.
För det gäller att varje del av organisationen jobbar åt det hållet att vi verkligen sitter på samma buss allihop, att vi styr i den riktningen tillsammans och skapar det här och det som händer nu är att det finns många olika arbetsgrupper som jobbar med olika frågor. Med allt från arbetsmiljö till löner, ersättningar, förmåner, till arbetssätt, teknikstöd och funktioner.
Allt möjligt man kan tänka sig finns i de här olika grupperingarna.
Och när det görs i en särskild ledningsform så är det ju också att det görs skyndsamt, att vi jobbar i en hög takt och har avsatt tid och resurser för att jobba med de här frågorna. Det är i alla fall min tro och förhoppning att det här kommer att kunna ta oss mot målet att vara en attraktiv arbetsgivare.

HL:
Man pratar ju också ofta om i förändringsarbetet att man vill ha närvaro man vill ha närvaro av sin närmaste chef och kanske också den högre ledningen. Hur jobbar ni med det då?

AG:
Det är jätteviktigt att ha närvarande chefer och vi har i allt högre utsträckning enhetschefer som befinner sig i verksamheten, ofta ombytta, som är med sina medarbetare och det är en viktig del.

Verksamhetscheferna är också mycket mer engagerade i sina olika verksamheter nu och har också ett större mandat att ta beslut än vad man har haft tidigare. Men även på divisionschefer nivå så ser jag att våra divisionschefer är mycket ute i verksamheten ofta ombytta och därmed där ute i alla delar.
Sen har vi också en regiondirektör som är väldigt intresserad av verksamheten och som vill lära sig så han gör så många besök han kan i verksamheten. Inte ombytt, men han vill ändå ut och se hur det fungerar och vad vi har för olika verksamheter.
Jag hänger på oss ofta jag kan och försöker också planera in egna besök, för det är viktigt. Jag kan inte alla delar heller och jag vill lära mig mer och det man inte lär sig eller inte kan finns det ju alltid någon annan funktion som stödjer.

HL:
spännande vi ska ta och runda av det här avsnittet.
Jag har träningsledigt idag lite sliten. Anna Sjövall. Hur är det med dig?

AS:
Ja, det blir ingen löpning idag. Vi får se om jag hittar på något annat. Man sitter också mycket på jobbet, så det är ganska skönt att göra någonting fysiskt.

HL:
Anna Granevärn? Ja, men jag väntar ju på snön så att jag faktiskt har varit ut och gått lite skidgång i morse i en backe.

HL:
Hörni tills vi hörs nästa gång så ha det fantastiskt bra. Båda 2

AS+AG:
Tack detsamma.