51 - Möt nya Divisionschefen Mattias Schindele

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• MS - Mattias Schindele - Divisionschef
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:
Hör ni välkommen till det här avsnittet i region Jämtland Härjedalens podcast om vården och utvecklingen eller utvecklingen i vården. Det är det vi pratar om i de här avsnitten som ni har faktiskt nästan 50 avsnitt så där historiskt, ni som inte har hängt med riktigt och vill börja från start. Välkommen hit till Anna Sjövall hej ständig medlem i detta forum. Ja hur läget idag?

AS:
Det är bra ingenting att klaga på nu har det slutat blåsa det gör mig lite nöjd med cykeln hem sen.

HL:
Anna Granevärn hur är det med dig?

AG:
Jo men det är bra.

HL:
Jättetrevligt och sen har vi dagens gäst och du ska få berätta själv vad du heter. MS: Hejsan allihop, jag heter Mattias Shindele.

HL:
Vi tycker det är härligt att du är här, för du är lite så här om man får säga så, lite återvändare. Efter att du har gjort annat en liten tid. Men då en lång och gedigen erfarenhet inom vården från sjukhuset i Östersund.

MS:
Jag kom ju hit -95, så länge sen är det jag började jobba som AT läkare och sen har jag varit kvar och har varit narkosläkare under åren

HL:
Men du har också jobbar inom ledningsfunktion.

MS:
Det förstås, jag har parallellt med narkosläkare uppdraget hela tiden sett ett behov av att utveckla och engagera med andra, liksom angränsande saker som är viktiga för oss i vården att få koll på eller sätta sig in i eller om någonting inte funkar.

HL:
vilken bra utgångspunkt?

MS:
Ja, faktiskt kan det vara tänker jag så här: ”att det här borde vi kunna skruva på något vis”.

HL
Så du tillhör inte den där kategorin människor som sätter dig ner och ser när något inte funkar och säger det här funkar inte utan du tittar på en lösning.

MS:
Alltså om en Persien hänger snett. Då måste jag skruva runt fönstret och ordna det.

HL:
Men hör ni innan vi startar med allting så brukar vi prata lite grann om hur ni har det med träning och hälsa. Anna Granevärn.

AG:
Men jag var faktiskt i Dalarna i helgen och körde. (Cykel) Siljan runt och det är en väldigt fin runda som jag verkligen rekommenderar om. Vill man köra ett långt cykellopp som ändå inte är så extremt långt som Vättern och som ändå är lite närmare oss.

HL:
När du säger inte så långt. ska ju vara 16 mil?

AG:
Nu var den lite längre för de hade fått dra om efter samtal med Trafikverket som hade synpunkter på bansträckningen. Men det finns också 12 mil och 7 mil om man vill köra kortare.

HL:
Det är ett bra med alternativ, men du väljer som vanligt det längre, hur gick det, vad, vilken plats kom du in på?

AG:
Det vet jag inte riktigt, men jag lyckades väl hålla mig i den övre halvan i alla fall.

HL:
Bra jobbat. Ja hur många var det som cyklade?

AG:
Tror vad femtonhundra i 16 mil och sen var det ju fler i de andra klasserna också.

HL.
För sen splittras det upp och det blir klunga och så är det någon ensamseglare där ute som blev bortkollrad eller inte orkar haka på klungan hela tiden.

AG:
Det är ingen som vill cykla med mig. Jag gjorde de stora partierna ensam då.

HL:
Det är ju tufft. Sjövall. Hur har du det med löpningen nu för tiden?

AS:
Jo, men det går bra.

HL:
Ja då det säger du alltid.

AS:
Men det är för att jag tycker om att springa.

HL:
Ja precis och det är ju så när man tycker om att hålla på med någonting då blir ju allting mycket roligare så att man inte tvingar in sig i något som känns jobbigt och motigt.

AS:
Så har jag PT träff inbokad den här veckan också får vi se kanske får något nytt program tänker jag.

HL:
Är det någon överraskning varje gång du träffar en PT?

AS:
Jag har väl mål. Det beror på vad det är jag ska springa för då, ja vi får se men i nuläget då är det fart eller uthållighet eller styrka eller allround skulle jag säga, men jag springer ju långt ag tycker om att springa runt en timme eller två.

HL:
Det kanske blir Lidingö (Lidingöloppet) till hösten.

AS:
Vi får se det där kanske. Ja, jag ska inte tvinga dig att sätta ett mål eller säga här i podden och säga, jag ska springa Lidingö. Men jag noterar att det finns en önskan i alla fall, att kanske om jag får ihop det schemamässigt så blir det. Du får prata med Anna Granevärn, hon kanske kan fixa det där med schemat så tänker jag. Vi nämner inte Vansbro.

HL:
Mattias, hur gör du för att hålla din hälsa i bra Schack

MS:
Men jag tycker att jag håller en bra plats vid det här bordet i den här podden just nu, för jag gillar också att träna så att det känns bra att man har något att komma med i sällskapet.

HL:
Vad är det du, vad är det du gör när du tränar?

MS:
Sommartid är det mycket cykling faktiskt och inte bara på asfalt utan på grus och i skogar.?

HL: Ja, för det gör jag också både landsväg och grus och skogar, vurpat någon gång?

MS: Ja, det har jag gjort. Men det brukar oftast gå ganska bra.

HL: Oftast har det gått bra. Ja precis, det är skogen, men det är ju inte på landsvägen och jag. har haft mer vurpor på landsvägslopp. Då dyker det upp en trottoarkant och så knäcks man över den och då går det fort och asfalten är hård den.

HL: Hur gick det då?

MS:
Det blev väldigt mycket adrenalin resten av loppet. Ja så är det och sen tycker jag om att paddla så att jag växlar lite grann för att man ska göra olika saker. Det är bra för kroppen och träna olika delar och simma. Alltså. Jag ska inte simma Vansbro, men jag tycker om att simma.

HL:
Jag trodde du skulle säga simma Vättern runt. Men du allround och du håller igång.

MS:
Ja och så på vintern blir det mycket skidåkning som jag har förstått att ni andra också tycker det är kul.

AG:
Absolut, det är ju det bästa.

MS:
Och jag tycker det varierar vad som är bäst, om det är längd, för det är ju väldigt bra, speciellt om man får skejta på skare och så där, men det är ju väldigt kul att åka utför också och så är det kul att gå på tur och gå på topptur. Då har man på något vis kombinerat allt det där så att ja, det är tur att vi har en del snö och vinter har egentligen.

HL:
Mattias du bor på rätt ställe, det får vi ju säga.

MS:
Har flyttat hit av någon anledning och det där är bland annat anledningarna.

HL:
Och där har vi en rekryteringsgrej som har pågått i många år till den här regionen, oavsett vilka branscher det handlar om så är ju just friluftslivet och närheten till aktiviteter än vägande faktor, tycker rekryteraren i alla fall.

AG:
Och jag vet ju att du Mattias har berättat om när du blev intresserad och flyttat till Jämtland. Det var ju inte bara fjällen kanske, utan det var ju någonting i det här med köer också tycker jag du nämnde. Hur snabbt det gick att ta sig till jobbet och till dagis.

MS:
Ja, ja precis. Det var när vi hade ett år i Stockholm. Vi skulle fördjupa oss min hustru är också en doktor. Och bli specialister och då hade Jämtland, regionen eller landstinget då en reklamkampanj som var ett liv i lyx. Det gillade jag för att först var det så här ”ett liv i lyx” kunde man se på T-centralen och där det stod bara det och inget mer, så det var liksom liten cliffhanger och så någon dag senare så rev de av framsidan och då dök det upp vad det var. Det var 3 minuter till dagis, 5 minuter till skidspår. Och då var vi i Stockholm och sa att på ett sätt, med små barn så att det kändes så att den målgruppen kan man säga det till med. Jag tror att många, som jag menar under pandemin var ju det en faktor, att många kände att det är ”oj man kan bo utanför storstan ” och behålla kvalificerade jobb och alltså hela digitala systemet hade ju kommit och som möjliggjorde att jobba på distans och så. Det såg vi då ett resultat utav.

HL:
Men du nu när vi är inne på det här då, du har ju varit borta ett litet tag ifrån regionen och arbetet här. Men nu är du tillbaka och har en tjänst som divisionschef för område medicin. Varför fastnar du för det då helt plötsligt?

MS:
Det var egentligen inte så plötsligt utan ganska logiskt om man på något vis vet vad jag har gjort förut och jag kommer ifrån. Det är snarare så att den här pausen på ungefär 3 år kom sig av att jag inte kunde vara kvar i ledningen just där och då. Då gick jag tillbaka och blev narkosläkare, under pandemin var i första vevan och sen föll sig stjärnorna så att jag har en god vän som behövde hjälp i ett bolag i Stockholm och det passade mig jättebra där att kunna få fortsätta med utvecklingsfrågor och så, för jag kände att jobba 100 % som kliniker var på ett sätt roligt, men jag vill göra mer. Jag ville hela tiden hitta efter saker ja, någonting. Jag vill känna att det är en rolig sida av yrket att kunna få jobba med själva grunderna av det vi jobbar med. Samtidigt som man jobbar med det och jag hade den bakgrunden då, som jag precis innan jag slutade då var jag ansvarig för bland annat anordna den här nära vårdomställningen och vi pratade om tillgänglighets kluster och vi pratade om hur vi skulle ställa om verksamheten, så jag hade det med mig och innan dess hade jag varit chefläkare ganska många år. Och jobbat med den mer aktiva sidan av säkerhet. Det kan ju vara att man utreder när det går fel och det är en viktig de, l en haverikommission, men det känns också viktigt att man förebygger att det blir fel. Jag hörde Mattias Skielta här (i Podden) för en tid sedan och hann pratade just om risk och förebyggande arbetet.

HL:
Ja, han är ju chefsläkare, ska vi säga för er som inte känner till det här och ansvarar mest för patientsäkerhet.

MS:
Så vi delar den idén. De flesta som jobbar med patientsäkerhet och att man måste också ha ett proaktivt arbetssätt för att lyfta kvalité och komma bort ifrån osäkerhet och på något vis i den myllan har jag hela tiden velat vara. När den här tjänsten blev ledig här är vintras, då var det väldigt naturligt att liksom orientera sig tillbaka till regionledningen

HL:
Och tillbaka till lyxen.

MS:
Till lyxen, ett liv i lyx. Men du vet inte hur rätt du har Håkan därför att jag började känna på slutet. (I bolaget). Det här är en podd om utveckling och digitalisering bland annat. Men det finns gränser kände jag just i digitala möten som jag tror vi alla kan känna att dag efter dag efter dag så då blir det lite själsdödande och det var en del av mitt jobb i den här i det här läkemedelsbolaget att ha medarbetare utspridda över klotet faktiskt mest i Europa, men även i USA. Och det, det var ju svårt att möta alla. Det går ju inte utan då blir det väldigt mycket digitala möten och jag tyckte att det var okej, men känner igen känslan från vissa möten som inta ska vara digitala utan det är skönt att vara i samma rum. Sen, jag och min familj vi bor här, vill vara här, jag vill åka skidor och paddla och allt det där.

HL:
Men jag noterar ju då att du har ju din själ någonstans i utvecklingsfrågor även om du är narkosläkare så är det ju liksom utvecklingen och framtiden som etsar sig fast i din hjärnbark någonstans.

MS:
Men precis. Jag har så väldigt svårt för det här att se att det är lite fyrkantigt hjul som rullar och så acceptera det och så rullar det fast det är trögt. Det borde gå att svarva till det. Då tänker jag så när det dyker upp sådana saker så ja, det känner jag ju att jag går i gång på, det och att då få ett uppdrag där man har det som en del är att vara helt övertygad att som divisionschef så är allt möjligt. Det är nog rätt mycket fyrkantiga hjul som måste hanteras i den form de är, och några kanske man kan skruva på. Det är ju inte enbart utvecklingsuppdrag så klart, utan det är en förvaltning också. Men det känns väldigt viktigt. Det finns ju ett uttryck som heter KASAM känsla av sammanhang och mening. Kommer från Antonovsky, en filosof, och det där har jag liksom känt att ja, det där är ju viktigare. Man kanske tänker först och man har en känsla av ett sammanhang där man befinner sig och en mening med det man gör. Ja, men det och då är det viktigt. Och har man inte det då spelar det nästan ingen roll vad man får i andra typer av belöningar för att om man inte har sammanhanget och meningen på plats då är det liksom känns inget känns inte rätt.

HL:
När du säger du, vi pratades vid lite grann på telefon igår, då nämnde du det. Alltså inte bara att man är på rätt ställe utan att jag sa till dig då så här, att jag förstår vad du menar det. Det handlar lite grann om att vissla när man går till jobbet och inte när man går hem. Anna och Anna när ni hör Mattias beskriva här liksom vad, vad tänker ni om den här nya divisionschefen nu som står i startgroparna. Vi ska ta honom på pulsen lite strax om lite visioner och sådant där. Vi får också ha lite respekt för att han är hyfsat ny på posten så det finns en startsträcka.

MS:
Jag har ju 2 dagar bakom mig.

HL:
Du borde ju nästan vara klar, men hur tänker ni kring det som Mattias beskriver KASAM känsla av sammanhang för det tycker jag man kan identifiera med vården ganska mycket, att det finns en enorm trivsel på sin arbetsplats trots att det är oerhört mycket att ta i.

AG:
Absolut. Och det här, det kommer bli jätteroligt Mattias för att du är precis rätt på det. Du kliver på ett tåg som rullar och där du har massor av medarbetare som också ser fyrkantiga hjul och som behöver ditt stöd att ha rätt förutsättningar för att göra något åt det här och det är så vi hoppas att vi kommer att rulla framåt brett nu, att den här vågrörelsen som vi pratat om tidigare, att vi börjar ana att den ska fortsätta så att många ser och vill göra det här som du beskriver, att man går till jobbet då och visslar och ser fram emot att göra någonting idag också.

HL:
Sjövall, hur tänker du?

AS:
Men jag tycker det ska bli jättespännande att du är tillbaka Mattias. Vi har ju jobbat också ihop lite grann tidigare. Att tänka att den här, just den här utvecklingsdelen och som både jag Anna och min chef, även Elisabeth Liljeqvist, som är divisionschef för kirurgi. Det finns liksom en anda av framåtrörelse tycker jag. Som är väldigt rolig att jobba i hon är divisionschef för nära vård.

HL:
Bra, det är ju lite så här. Vi måste ibland vara tydliga med titlar och personer som vi inte bara namedroppar till höger och vänster och så sitter folk och inte vet vilka vi pratar om. Det är ju inte så bra. Nu reder vi ut det. Mattias då ska vi känna dig lite grann på pulsen, liksom vad när du kliver på det här uppdraget, har du några sådana visioner kring till exempel den digitala omställningen som du vet att här är man i alla fall inne på rätt spår och där den här biten skulle jag vilja kika lite extra på. Vi har ju pratat om egenmonitorering i den här podden och vi har pratat om nära vårdreformen som är på rull och de bitarna och vi har pratat om digitala vårdplatser med din företrädare då som var divisionschef innan dig så att vad väcker det för tankar?

MS:
Men jag tror ju att allt det där är bra steg framåt. Jag tror att mycket av det ska vi göra och tekniken finns ibland där redan och ibland finns den inte riktigt där. Det fungerar inte riktigt som vi hoppas, det tar tid och det är alltid frustrerande. Men jag undrar om det inte är en lika stor eller kanske större utmaning är att få med sig de som ska jobba i de nya systemen både kollegorna, vårdfolket och sen ska patienterna också förstå hur man förhåller sig till det här och beteendeförändring är ju också en utmaning. Där tänker jag att just personcentrering inom nära vård, att vad behöver Agda 87 här för att må bra i sin hälsa. Och liksom att vi alla enas om att det är det som är idén, varför vi har det, för att hjälpa Agda. Jag tror att en del, framför allt på sjukhuset har ibland lite svårt att se det där. Man tänker liksom att jag är på min mottagning. Här gör vi det här och så ska vi få så många patienter som möjligt igenom den här. Fysiska platsen när man ibland är helt säker på att det skulle kunna jobbas på andra sätt, så jag är jättenyfiken på att träffa de här verksamheterna. Som narkosläkare så är man ju ganska central i många olika funktioner på sjukhuset. Så jag känner mig hemma överallt. Vi sköter också intensiven. Det är oftast där jag jobbar. Det är ju som någon slags landningsplats för alla möjliga tillstånd. Så oavsett vad man kommer in med så kan man hamna där. Så att jag känner mig hemma i stora delar av sjukvården, men jag behöver ju verkligen träffa personer som jobbar för att höra hur de ser på tillvaron och vilka idéer dom har, vilka behov som finns för att kunna stötta dom på någon mer strategisk nivå och veta vad vi ska gemensamt lägga våra vårt krut liksom.

HL:
Låter spännande och det bli spännande processer. Och, och vad tänker du? Anna granevärn då som ändå är uppdragsgivaren i det här fallet? Vad, vad behöver Mattias, vad behöver man för det första för verktyg från er?

AG:
Men Mattias, ja, vi har jobbat tillsammans om klusterägare tidigare. Du var inne på det lite och var tidigt i arbetet med omställning till nära vård och digitalisering. Du hade väl uppdraget tillgänglighet och jag hade det fokuset kring de patienter som behöver mest vård egentligen. De som behöver många olika insatser och hur vi kan jobba då på olika sätt. Vi hade en pyramid där vi beskrev vad man kunde, om man kunde göra mycket själv, eller om man behövde mycket eller lite stöd från sjukvården, så det jobbade vi med tillsammans och Mattias är ju precis som jag är också väldigt driven med utveckling och visionär och ser saker som vi kanske inte har på plats, men ser det som möjligt och ser också att det finns en väg framåt och sen ha förmågan att få andra att se samma sak. Så jag tror ju att det här kommer bli riktigt, riktigt bra och sen behöver ju vi som är lite visionära omge oss med också fyrkantiga personer för att det ska bli en bra kombination och det har vi ju i Henrik till exempel som har varit här i ett avsnitt tidigare och pratat om operativ plan för hälso- och sjukvårdens utveckling bland annat. Henrik är vår absoluta struktur. Han är superduktig på att hålla ihop olika ärenden och rapporter och liksom få ner det i processer, han har de egenskaperna, ska vi säga. Olikheter är bra och en mångfald av människor alltid bättre än likriktad. Det är jätteviktigt. Sen är ju dina kollegor, divisionscheferna också väldigt utvecklingsinriktade, både Elisabeth och Anna och jag tror att det är bra att vi har det tänket på vår nivå som vi inte fastnar i något förvaltande för att vi har en så stor utmaning med den omställning vi måste göra tillsammans för att klara vården, befolkningens behov och ekonomin. Alla de svåra stora frågorna.

MS:
Jag tänker också att vi har liksom vissa fördelar jämfört med andra regioner. Det är ju att vi har ett journalsystem vi har haft ganska länge där alla är, primärvården och sjukhuset talar samma språk och kan dela information. Andra organisationer berättar ju om hur de sliter med att hoppa in och ut i olika system för att, beroende på vad patienten har varit tidigare, så finns dokumentationen inte alltid tillgänglig. Hos oss är det liksom tillsammans och det är en jättebra grej. Vi har ett sjukhus med ett konglomerat av primärvårdens hälsocentraler runt omkring. Det är ganska så här fysiskt greppbart. Det är långa avstånd, absolut. Jag tänker storleksmässigt är det en bra förutsättning, jättebra i vårt hela sjukvårdssystem. Vi känner varandra rätt väl, till och med jag då som varit borta några år känner ju igen väldigt många av cheferna och medarbetarna. Det är mycket enklare att jobba när man känner den där man ringer och mejlar och där man har relationer till, så jag tycker det är viktigaste faktorn när jag tänker på möjligheterna här. Att folk vill att det ska vara bra i Jämtland, och då till det räknar jag mig själv som är hitflyttad även om jag bott halva livet på annat håll. Det finns en stolthet att vara jämte och liksom, ”det här ska bli bra”. Vi ska klara det här och jag tycker väldigt många visar goda exempel på det om det är matlagning eller om det är turism det är, men folk liksom har en bra inre kraft att få till någonting.

HL:
Man jobbar ju åt det allmänna, alltså på en myndighet åt skattekollektivet eller vad vi nu kallar det på uppdrag utav politiken. Våra förtroendevalda som sätter ramarna och man måste kanske ibland sträcka på sig och känna att det här är ett fantastiskt fint uppdrag. Det vi håller på med oavsett vad man gör inom regionen, om det är vården eller vad man nu pysslar med. Att man känner den här stoltheten för att det är ett fint uppdrag. Nu är det ju dagen efter nationaldagen när vi spelar in. Nu var jag kanske lite väl nationalistiskt.

MS:
Men det var intressant, för jag var faktiskt på jamtli igår och då var presidenten (Eva Röse) där och höll ett jättefint tal. Där hon tog upp den här biten av att vi behöver hjälpas åt att förvalta det vi har gemensamt och att det är viktiga uppdrag. Hon ville liksom skicka med alla som lyssnade och alla medborgare att liksom det här har vi, men vi får hjälpas åt att bevara det och utveckla det. Jag känner rätt starkt för det den tanken.

HL:
Då har vi plötsligt en KASAM känsla över hela regionen. Till slut kanske vad vet jag? Ja, men just att känna stolthet är ett sådant där kanske slitet värdeord som används i många olika managementsammanhang och bikupor. Man sitter och pratar och man kommer fram till stolthet. Det är verkligen ett. Det är ett statement som vi ska stå för i våran värdegrund och det är ju viktigt att man menar allvar med den, att man förmår medarbetare att känna stolthet och det tycker jag som vanlig människa som betraktar det lite mer utifrån, att när man tittar på vården och pratar med människor som jobbar inom vården kanske mer ute på avdelningen och notera att de känner en enorm stolthet över det jobb de gör, även om det kan vara en frustration över att det är få vårdplatser och det är dåligt med resurser ibland. Att dom här hjulen som kan vara lite fyrkantiga som behöver fixas under resans gång. Men hur ska du få då medarbetarna att känna den här stoltheten då, att känna som du gör?

MS:
Ja, det är en bra fråga. Jag tror egentligen inte att man behöver få dom att förändra sig. Jag tror att det här finns i folk. Väldigt många som har sökt sig till vården och den verksamheten för att man vill göra val. Så att det är kanske möjligen att en del behöver påminnas om det.

HL:
Just det, varför är jag här egentligen? Vad var det jag tänkte när jag började studera till sköterska eller doktor eller vad jag är, vad var tanken med det där och hur kan jag bidra till någon högre funktion om det nu är kvalitet i eller patientsäkerhet eller vad det är.

MS:
Men alla är viktiga i detta och jag tror att det finns hos de flesta. Det som kan vara kanske lite längre bort, det är just patienten, fokus och den tanken. För då är det ganska lätt att tänka ja, men okej, vi jobbar ju på det här viset, men om vi gjorde på det här viset så blir det ju enklare för patienten och då kanske man ska tänka på någon om man har en äldre släkting eller något barn som är sjukt och hur skulle jag vilja att vården var för den personen?

HL:
Att kunna relaterat och du nämnde Agda här som ett exempel tidigare. Att titta på resultatet av vad blev det då? Hur, hur blev det? Hur gjorde vi för att Agda skulle få bästa möjliga tillvaro med sin ohälsa och kan ha ett schysst Sjuk. Det här kanske blir jobbigt för dig, men jag måste ställa frågan, känner jag? Vad har ni för förväntningar då på Mattias?

AG:
Ja Mattias förväntningarna är ju förstås jättestora, gigantiska. Ja, men jag tänker inte att det är svårt för dig för att du, du är ju den vi har rekryterat till den rollen för att vi tror att du passar allra bäst till att driva det här arbetet och det finns väldigt mycket som pågår. Egen monitorering, den har utvecklats mycket. Vi har många fler patienter i det systemet nu än vad vi hade tidigare. Det är implementerat i olika flöden från sjukhuset där man börjar ansluta patienter med olika diagnoser. Från din division där du jobbar nu. Vi har jobbat enormt mycket med webbtidbok men också under de här åren och det har gått upp och sen har det gått lite ner. Men det jag hör när jag är ute, bland annat på din division, är att medarbetare säger att det här skulle vi vilja göra. Vi vill införa webbtidbok för vi tror att det kan vara bra. Vi ska bara ha lite tid att ta tag i det.

HL:
Då har du det på din lista nu Mattias. Men du måste ju få bli lite varm i kläderna, men du får jag fråga en sak, du när du varit borta från vården här i den här regionen, den perioden du har jobbat med vårdrelaterade saker i ett läkemedelsbolag. Finns det någonting du tar med tillbaka för det är ju ibland bra att göra utflykter och hitta andra perspektiv och se andra lösningar och hur andra gör.

MS:
Ja, men det tycker jag. Det har varit en bra resa på så vis har lärt mig om ett fält som är precis angränsande till oss, men som man inte ser när man jobbar i vården, nämligen hur läkemedelsindustrin fungerar. Alltifrån liksom hela det här regulatoriska ni vet biverkningsrapporter. Hur man sköter det så att det återigen är patientsäkert men också hur man utvecklar en förståelse av en terapi det handlar om. Det är ett svenskt bolag som driver med intensivvård, så det är väldigt nära min grundprofession. Men hur bra var den här terapin som bolaget försökte utveckla? Ja, då får man forska för att ta reda på det och finns det gränser? Så det blev mycket forskning som jag ju inte håller på med eftersom jag är ingen forskare, men det har jag fått prova.

HL:
Om du har forskat så är det ju forskare.

MS:
Men jag är inte någon registrerad forskare, men det stämmer så det är 2 bitar. Och sen är det ju så att ett det är ett bolag som man kan karaktärisera som ett uppstartsbolag så det växte väldigt snabbt och hur gör man då? Hur hanterar man det? Hur tar man in? Tillfälliga resurser och se se till att ha rätt kompetens på plats och vi fick ju sträcka oss rätt långt tills armarna inte höll längre och då blev det en ny person och snabba beslut.

HL:
Så då har du med dig lite erfarenheter som kanske går att omsätta i ditt arbete som divisionschef?

MS:
Vi var ganska ordentligt mycket bättre på att hålla ordning på våra dokument och struktur, var vi lägger allting. Och vi ska ju vårda skattemedlen på samma sätt, tänker jag. Jag är ny chef på en stor division som har andra utmaningar utöver digitalisering och den som lyssnar kanske tänker mest på det just nu, att vi har ju inga sjuksköterskor här och vi saknar specialister på vissa håll. Men vi behöver ju också titta över och fortsätta att jobba med det. Som jag vet att ni har gjort Anna med hela arbetsmiljön och liksom hur man får personalen och komma tillbaka och hur man löser det som hela Sverige har problem med, personalbrist. Det kommer också att vara på mitt skrivbord.

HL:
Vad spännande för att då använder vi det slitna uttrycket arbetsgivarvarumärket som också är lite poppis och använda ute i vida världen till höger och vänster.

MS:
Och det är jätteviktigt.

HL:
Det är väl nästan dit jag ville komma att vi ser själva innehållet, inte bara att säga att vi jobbar med arbetsgivarvarumärket utan faktiskt konkret berätta OK, hur gör vi då för att inte sjuktalen ska gå i höjden, eller hur gör vi då för att kompetensutveckling ska finnas och att människor trivs och få det här KASAM liknande tillståndet?

AG:
Ja, otroligt viktigt och det vi tittar mycket på nu är bland annat personalomsättningen för att fånga vart är det mest rörelser, vart är det många som slutar Vi jobbar också mycket med rak. Det har vi gjort tidigare också. Men rak (rätt använd kompetens) och det handlar ju om att utveckla arbetssätt där en annan yrkesgrupp kanske kan ta över en arbetsuppgift eller att patienten själv tar över och gör vissa saker så att vi nyttja kompetensen rätt. Här pågår ju de här 8 genombrotten till exempel som vi har varit inne på i ett tidigare poddavsnittet om genombrott och då blir ju det satsningar på kompetensutveckling, fortbildning till personal som får göra andra saker.

HL:
Mitt intryck är ändå att ni håller på och vänder en atlantångare någonstans i ett lite för trångt badkar mellan varven.

AG:
Ja, ja, men det är lite så man kan tänka och tycka så. Därför är det så viktigt att prata om de här sakerna och göra verkstad utav det så att det blir de här resultaten man vill uppnå.

HL:
Mattias, nu är ju du ny på den här positionen, men du kan regionen historiskt sett och nu har du. Tror jag, en hel del bollar i luften som ska landa, så du får ett riktigt grepp om hela verksamheten och så vidare är det fjärilar i magen då? Eller är det bara lust och KASAM?

MS:
Ja, det är ganska lite fjärilar i magen, det kanske jag borde ha fler. Jag vet inte. Jag tänker att det hur svårt kan det vara tänker jag. Vi vet ungefär vad det handlar om och så kan det vara så att det är lite för mycket att göra i stunden och att det är för många bollar. Då får man prioritera och så får man göra det tillsammans. Vilka bollar jobbar vi med nu och de vilka kan vi parkera för stunden någonstans och vilka tar vi bort om det finns något sådant?

HL:
Mycket tack för att du kom hit, men innan vi rundar av när det gäller just jonglerande så jonglerar du med olika träningsformer. Det hörde vi ju här i början av på den vad står på tapeten idag? Vad är det som lockar och drar i dig?

MS:
Ja, just nu är det faktiskt att jonglera upp ett tält i trädgården. Jag har en dotter som tar studenten. Ja vad roligt, så att jag tror att jag ska prioritera det faktiskt.

HL:
Roligt. Det ska ju också vara ett minne för livet någonstans. Ja kul lycka till med de. Sjövall ja, vad har du på gång.

AS:
Då är det någon styrketräning i ikväll då. Jag och jag ska hem också, men det blåser ju inte lika mycket den här dagen. Kulturen till och från jobbet som också det är bar plågsamt.

HL:
Anna Granevärn vad har du för planer?

AG:
Men jag var ute och sprang på Anderssön i morse, så det blir nog styrketräning ikväll. Men Håkan vad ska du göra ikväll?

HL:
Jo, jag är lite inne på Sjövalls linje. För nu blåser det inte så fruktansvärt som det har gjort i ett par veckor. Jag funderar på Brunfloviken runt eller mot Åshållet och kanske klippa Rödön där är också fint,

AG:
Vet du varför det har slutat blåsa nu då?

HL:
Nej, förklara för mig.

AG:
Det är för att jag har kört mitt sista långpass,

HL:
ja tack Anna, ha det så bra hörni sköt om er hejdå

ALLA:
Hejdå!