43 - Effektiva lösningar på Ätstörningsenheten

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• NL - Nils Lund - Fysioterapeut, Ätstörningsenheten
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:
Välkommen till dagens avsnitt av effektivt arbete i en digital tidsålder. Det skulle kunna heta så, eller hur?
Det här är podcasten ifrån rRgion Jämtland Härjedalen.
Välkommen hit allihop Anna Granevärn som är tillförordnad hälso och sjukvårdsdirektör.

AG:
Tack

HL:
Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare, 2 stadiga kamrater i den här podden som är med.

Varje gång. Vi var lite oroliga att Granevärn inte kan vara med ett avsnitt som kommer i framtiden och då föreslog jag till dig Anna Sjövall att ja, men då kör vi du och jag.

AS:
Jag svarade ju att Granevärn kunde ändå.

HL:
Vi tänkte precis just det och vecklade lite grann med din fulltecknade kalender.

AG:
Men precis och det är ju ett digitalt möte så jag kan göra ett litet uthopp.

HL:
Så där ja, men ett speciellt välkommen till dig. Nils Lundh,

Hur står det till idag?

NL:
Det står bra till.

HL:
Ja vad härligt och när vi spelar in ska vi säga att det har stormat i Jämtland och Härjedalen under ett par dygn. Just idag så blåser det lite extra hårt och då tyckte vi lite synd om stockholmarna som har sportlov den här veckan när vi spelar in.

Vi gillar när det är bra väder. Det blir bra propaganda för vår region och kanske vi får tillväxt och inflyttning och allt det där.
Men det är en annan podd.
Nu ska vi ägna oss åt Nils Lund tänkte vi för att du ska få börja med att berätta vem du är och vad du gör och vad du jobbar med på Östersunds sjukhus?

NL:
Yes, jag är som sagt Nils Lund, jag är fysioterapeut och numera faktiskt också teamledare på ätstörningsenheten, på sjukhuser och jobbar också lite mer mot allmän psykiatri med öppenvårdsgrupper och även mot heldygnsvården.
Så ett lite spretigt och splittrat uppdrag, men väldigt stimulerande.

HL:
Innan vi kommer in på vad du sysslar med och din verksamhet så ska vi ändå tala om att Anna Granevärn har ju faktiskt kört Tjejvasan och vi brukar uppehålla oss lite grann vid träning, för vi kopplar ihop det med folkhälsa och att man liksom kanske kan inspirera någon själ där ute att ta lite fart i sin egen träning om det behövs eller ta hand om sig lite särskilt.

Anna berätta. Hur gick Tjejvasan?

AG:
Det var strålande sol, det var gnistrande. Det var otroligt vackert och man blir så där riktigt glad när man står och väntar på att få starta och jag får väl säga att det gick bra. Jag tog mig i mål och lite snabbare än förra året.

HL:
Inga incidenter?

AG:
Jag körde på en, men det gick bra.

Det var nerför efter Oxberg och står man i vänster spåret i fartställning. När jag säger skickar bak staven då förväntar jag mig att man också fattar att jag tänker trycka på den.

HL:
Jaha, det är så här en regel när man åker. Det där kände jag inte till.

AG:
Så kan jag trycka på den så åker vi båda lite fortare i stället för att någon ska börja hoppa ur spår. Men jag bad om ursäkt och hon var inte arg och ingen skadade sig.

HL:
Blir du inspirerad Sjövall?

AS:
Skidåkningen? Nej, det är ju inte min grej.
Nej, men jag gillar att springa långt, det tycker jag om men inte skidlopp. Sen har jag styrketräningen mer som ett måste.

HL:
Nils Lund du som är fysioterapeut när du hör det här vad tänker du?

NL:
Jag är mer än styrketräningsnörd faktiskt och jag åker väl skidor hellre än bra men jag tänker att huvudfokus alltid är att man hittar glädjen i det man gör, så det låter ju tråkigt det här med styrketräningen.

AS:
Ja, men det finns de som påstår man måste göra det också så att man inte skadar sig när man springer långt.

NL:
På ätstörningsenheten så är det mycket med träning. Fysisk aktivitet.
Faktiskt är det där det kan bli aningen problematiskt.

Vi har oftast ett samhälle som trycker i en riktning och det funkar jättebra för majoriteten. Det är jättebra att folk kommer i gång, men för vissa, en liten grupp människor då kan den pressen egentligen vara lite ohjälpsam så jag jobbar ju aktivt mycket med det och mitt klientel eller om personer jag möter, med normalisering och att hitta glädje i träningen.

HL:
Vi ska ju diskutera lite nya och innovativa arbetssätt, både digitala och analoga som används för att förbättra arbetsprocesser inom vården. Jag vet att du Nils Lundgren och dina kamrater på ätstörningsenheten jobbar ganska mycket med att försöka ställa om för att hitta en effektivitet i arbetssätt. Kanske förbättra arbetsmiljö och ta bort lite stress och sådana där saker kan du berätta lite mer om till exempel det här formuläret som jag har hört talas om som man hittar via 1177?

NL:
Ja men grunden är ju alltid lite att använda sin kompetens på rätt sätt och att vi ska kunna nyttja vår kompetens och tid till att faktiskt behandla patienter och liksom det personliga mötet, det som kräver att vi finns i rummet så det hela började väl lite med att jag kommer från många andra verksamheter. Jag jobbar också med lite digitalisering inom ramen för min forskning och har gått lite kurser.

Jag läser en master som är lite inriktad mot digitala lösningar, så mycket finns med mig därifrån och jag såg väl att när jag började på ätstörningsenheten så fanns det många saker som vi gjorde analogt som också skulle kunna effektiviseras lite för att ge mer utrymme till patientmötet. Formulär var en sådan sak där man ofta kunde sitta och fylla i ett formulär tillsammans med en patient i rummet eller till exempel.

inför en bedömning så behöver man träffa personen innan.

Sen är ju ett formulär bra för att sedan koppla ihop kanske vid ett bedömningstillfälle, koppla ihop de här sakerna som personen har sagt.

Det vi gjorde då är ju så att via 1177 så finns det formulärtjänster och det tror jag säkert också ni har pratat om tidigare.

HL:
Ja, vi har väl i alla fall snuddat vid det några gånger, men formulär tjänster för mig som medborgare eller dig som hanterar systemet eller både och.

NL:
Alla i vår arbetsgrupp har fått behörighet nu att skicka ut formulär. Sen är det jag tillsammans med bland andra som har kollat på vilka former där vi ska använda och lagt in dem i systemet. Men där finns det mycket gjort som man behöver sällan börja om från ny kula om det inte är något väldigt specifikt så. Det innebär egentligen att vi kan, inför ett besök, skicka ut ett ”paket” eller enskilda formulär till personerna vi ska bedöma eller som vi ska behandla och få väldigt mycket information innan vi ens träffat personen.

HL:
Då är ni förberedda på ett annat sätt?

NL:
Precis!

HL:
I det här mötet så har ni kommit några steg på vägen, kanske jämfört med tidigare då?

Så ni inte behöver sitta och pyssla på med en massa tråkigt pappersarbete i rummet.

NL:
Ja, det är väl någonting som ofta kan upplevas lite störande och tråkigt tänker jag som person. Man söker till vården och så ska det första man gör det och sätta sig och fylla i 4 formulär
Någon sitter och kollar i går och hämtar kaffe så det blir inte så bra kanske?

Det blir också ett lite mer professionellt bemötande och man kan lägga tiden på faktiskt etablera en kontakt och relation med personen, vilket såklart är jätteviktigt när man jobbar med någonting så känsligt som ätstörningar och där vi behöver komma lite innanför.

HL:
Innanför skinnet? Ja, du började med att berätta att du hade en master på gång där du har liksom studerat digitala lösningar. Nu är det ju kanske inte alla som har det i bagaget med sig när man jobbar inom sjukvården. Men hur mycket nytta har du haft utav det när ni diskuterar på APT och kommer med förslag och idéer och sådana saker?

HL:
Men det är väl absolut en fördel, men vi kan säga så här att de här kunskaperna som jag förvärvat mig genom forskning och masteruppsats och matprojekt och så vidare.

Den kompetensen finns ju så det räcker och blir över inom regionen.

HL:
Så allt vilar inte på dina axlar på storsjukhuset.

NL:
Det ska vi vara tydliga med, när det gäller den biten, utan det är mer så kanske att jag har ett specialintresse vilket har gjort att jag driver på lite extra hårt från vår verklighets håll.
Men det började med att jag tyckte att det fanns utrymme och då skickar jag bara till helpdesk eller servicecenter och frågade hej, hur gör man om man vill digitalisera någonting här? De skickade vidare ärendet till Bo Karlsson tror jag som är enhetschef.

HL:
Han har varit här och Bosse, det är en gammal klasskamrat till mig, men det är en annan historia.

NL:
Han skickar vidare till Marie som kontaktade mig hon är förvaltningsledare för 1177 e-tjänster. OK jag droppar en massa olika människor med olika kompetenser, kunniga människor som sa ja, men vi bokar in ett möte och så får du säga man berätta vad man vill göra och så ser vi om det är möjligt inom ramen för det vi har nu.

HL:
Coolt, det var det en snabb process eller fanns det en byråkratisk tröghet eller liksom lossnade det?

NL:
Men jag tror att det gick nog på en vecka eller två, så det var ändå ganska snabbt. det är snabbt inom en myndighet.

AG:
Ja, men det här det är jättebra. Jag blir jätteglad när jag hör det här. För att en av de viktigaste frågorna som har kommit upp när vi har varit ute och pratat om digitalisering och verksamhetsutveckling och nära vård och omställning, det är ju att få hjälp med de förändringar man vill göra. Och här har vi ett glasklart exempel alla fall när det handlar om det ni vill.

NL:
Absolut och där fick jag snabbt känslan av att de har ju nästan letat verksamheter och vill att folk ska komma med förslag så det var verkligen en match made in heaven.
Lite att jag vill samma sak som dem och vi var båda jättenöjda med att faktiskt kunna arbeta framåt tillsammans.

HL:
Ni som lyssnar och jobbar inom vården och går och bär på dom här tankarna och idéerna och inte tycker att ni har någon kanal att få ut det, ni ska ju ta kontakt med helpdesk.

De ska ni ta kontakt med, nyckeln är helpdesk.
Alltså bra tack Nils. Vilken värdefull information du skickar ut här.

NL:
Ja, men helpdesk och servicecenter. Dit skickar jag många frågor, det kan vara lite lurigt i den här regionen om man är ny att veta ”vilka ärenden ska vart?” men då är ju de sorteringshatten om man ska dra en Harry Potterreferens.

HL:
Och så är det så intressant att höra att dom letar efter verksamheter. Det är ju fantastiskt. Det här är ju öppet mål på ett sätt. Vilken effekt tycker du att ni har fått då på eran ätstörningsenhet om man kopplar på liksom tankar kring arbetsmiljö och arbetsglädje?

NL:
Nej, men det är det väl självklart så att någonting som förenar oss i arbetsgrupperna är ju att hjälpa de personer som söker till oss och det är väl jättekul att kunna ägna mer tid och fokus åt det, så det är väl den stora vinsten tycker jag, att det är lättare att också hålla sig motiverad i arbetet och känna att man gör nytta när man faktiskt får ägna sig åt det som gör nytta i stället för att ha en tung administrativ analog historia där borta som jag också måste ta hand om.

HL:
För omvårdnad handlar ju om driv, att man vill ge det finns ju någonstans i hjärtat och hjärnan och magen.

Anna Granevärn och Anna Sjövall. Vad tänker ni kring det som Nils berättar här? Det är öppna mål och det finns människor som letar och man skriker efter förslag på digitala lösningar som i det här fallet, formulär och annat stöd.

AG:
Jag tänker på den omställning vi håller på med också, att gå mot mer medarbetardriven verksamhetsutveckling i stället för att vi ska trycka ut lösningar. Det här är ju ett jättebra exempel, men vi behöver ju bli ännu bättre på hur vi kan stötta verksamheterna i att hitta. Det var ställer man frågan kring vilken hjälp man kan få med det man behöver? Det är ju något vi måste fortsätta jobba med.

HL:
Och om du funderar lite extra då kring just det hur ska man kunna tänka då? Handlar det om att det behöver kommuniceras mer eller? Behöver man ta liksom specifika möten eller ska det lyftas på agendan på något annat sätt eller?

AG:
Ja vi jobbar ju ganska mycket på att få ner vår mötestid nu så att vi ska kunna få lite mer verkstad emellan så vi ska nog inte skapa fler möten. Däremot jobbar vi jättemycket med kommunikation, att det ska vara lätt att hitta information och vi ska förbättra de kanalerna. Det här är ju också en viktig kanal(podden) där man kanske hör saker för första gången och förstår att det är möjligt. ”Vi kan göra det här vi också.”

HL:
Och det finns ju exempel på. Där någon hört av sig till dig som har lyssnat på den här podden som vill komma i gång.

AG:
Men det finns ju det och det är jätteroligt och jag är också mycket ute i verksamheten. Jag går med ute minst en dag i månaden ombytt och pratar mycket med olika medarbetare.
Får väldigt många exempel som vi också kommer lyfta här nu under våren.

HL:
Anna Sjövall får du några tankar?

AS:
Ja, men jag tänker på att det ändå är verksamhetsutveckling.

Men jag tänker dels medarbetardriven och att det är liksom att det är där som nyckeln är någonstans.
Men sen just det att man får hjälp också, för det tror jag, om vi inte fångar upp när det kommer ett önskemålbehov eller att man vill ha hjälp, måste man fånga det på en gång, för annars tröttnar man ganska fort och så får man höra att ”det går inte eller vi behöver starta en lång process”. Vi måste liksom hitta dom där ganska enkla sakerna och det vi kan lösa fort ska vi göra fort tror jag. vi behöver liksom hitta det där. Jag tror jag tror på det.

HL:
Det kan man ju också övervinna genom att kanske hitta ett argument för ja, men det här kommer förbättra vår verksamhet. Jag tror inte i min vildaste fantasi att det finns sådana motstånd egentligen på Östersunds sjukhus, utan att det finns den här framåtrörelsen och tankarna och förslagen och idéerna.

AG:
Men det gäller ju att hitta rätt hela tiden och det vi får ju ganska många exempel. Jag hade ett exempel för några veckor sedan.

Jag fick jag höra att ambulanssjukvården har infört novaplattor i ambulanserna men det fanns inget SIM-kort i dem och då var väl reflektionen att ”ja, men det kommer väl om några år så kanske vi också kan ha plattan med oss ut ur ambulansen”.

HL:
Att lite så där lätt hopplöshet på något sätt?

AG:
Men ja, men det finns ju med SIM-kort, men då måste man beställa den plattan.

Men då lyckas vi ju lösa det för de här plattorna funkar ju jättebra på vårdavdelningar, så då byter bara.

HL:
Ja och så där kan det ju vara liksom att man. Ja, man blir lite nedslagen, det kom inget SIM-kort. ”Det förstod man, det är som vanligt” och så drar det där tugget i gång i stället för att man kanske då kan flytta sitt eget fokus.
Så det är jag menar, det måste vara förlåtligt att ja, men vi missade det. Ja, men okej, vi löser det. Att hitta den energin.

AG:
Men det finns nu SIM-kort i dem, och det som är lite olyckligt är väl att det här var ju en slump att jag hörde det där. Det finns säkert fler exempel som jag inte har hört.

HL:
Så här var kanske då läget att liksom förtydliga någonting i beställningen.

AG:
Ja, men det här kanske vi kan lösa tillsammans eller att vi lyfter det till nästa nivå hittar en lösning.

HL:
Fast. Det kanske inte är så lätt att förstå att plattan behöver ett SIM-kort rent intuitivt om det inte står någonstans eller att det finns en instruktion eller……

AG:
Och sen var den ju dyrare också.

HL:
Ja då sitter man och väljer utifrån det, för man vill vara varsam med skattebetalarnas pengar?

AG:
Ja, och det är också bra att man tänker så, men nu behövde vi den här grejen och det kommer att gynna alla både mig själv i mitt arbete och även ytterst de vi är satta att vårda och det lyfte ju lite essensen i varför arbeta med förbättringsarbeten.

HL:
Det är ju liksom att man måste våga göra misstagen också, så någonstans gäller det ju bara att börja plocka lite lågt hängande frukt, få lite momentum och faktiskt ja, men komma i gång och märka vad funkar, vad funkar inte?

AG:
Ja inte var rädd för att prova och vi har ju nytta av dom här plattorna i alla fall.

HL:
Såklart och det här tycker jag är så intressant för att vi människor kan ju ofta vara lite så där, att man är lite ängslig för att det blir fel och då backar man och vågar kanske inte.

Eller oroas över vad någon annan kommer att tycka och så och så kommer man inte framåt. Här börjar det mera handla om att det liksom finns ett tillåtande klimat, att det är OK och det är ju det där man kan koppla på, det ni pratar ofta om, det som är medarbetardrivet det kan komma en flodvåg av idéer och förslag.

HL:
Så ser du något annat Nils Lund när ni jobbat med er extremt viktiga verksamhet. Hur fångar du liksom upp? Vad är det som händer i dig? Liksom kommer det bara oj, det där skulle vi kunna sätt i ett system eller?

NL:
När det handlar om att försöka hitta lösningar? Nej, men lite både och.
Mycket kommer ju utifrån tidigare erfarenheter och jag tror jag har litet öga för att se förbättringspotential och min sambo kan hemma bli lite irriterad för jag bara ser ett problem och då ska jag lösa det direkt. Så det är på gott och ont kan man säga, för jag kan sitta i timmar med samma problem.
Men vi har också byggt in lite strukturer för att hitta vägen framåt. Just mitt team ledaruppdrag fanns inte utan, jag bollade med min chef.

”Får jag göra det här?”

Det var ju alla saker som driver på verksamhetsutveckling egentligen och då skapades mer eller mindre teamledareuppdraget för att kunna vara lite närmare verksamheten och utveckla sådana här frågor.

HL:
Ja, men då fick du plötsligt ett mandat inom ramen för någon liten låda, att här får du vara då, de här besluten kan du ta själv. Vilken bra chef!

Det är ju det. Det är ju kanonbra, en frihet under ansvar, det ger ju liksom luft under vingarna och inom ramen för det så har vi också fått lite mer mötestid och vi möts ungefär 45 minuter varje tisdag morgon.
Som vi ofta lägger IT-tid på, men utifrån det också verksamhetsutveckling.

Vi arbetar mycket med teams och då har vi en stående dagordning egentligen som hela tiden växer, vilket kan vara frustrerande för många. F
ör det blir en lång lista till slut, men där alla som kan ha svårt att komma på någonting kan gå in och lägga in i dagordningen och så sitter vi i början på varje möte och kollar.

Ja, men vad ska vi ta idag? Vad är mest akut?

HL:
OK då prioriterar ni.

NL:
Precis, men då kommer också allas önskemål fram stort som litet och man tappar inte bort det.

HL:
Annars är det lätt att gå med en tanke och sen så skriver man inte ner den och så ja, försvinner den.

Det är anledningen till att alla borde ha med sig antingen telefon eller ett anteckningsblock på toaletten till exempel? Förutom det man ska göra där sitter man ju verkligen i lugn och ro och kan reflektera lite grann, eller sitter, man kanske står också, men det är bra att sitta.

AG:
Eller så har man ett teams möte.

HL:
Ja det också du har faktiskt haft teamsmöte på toaletten.

AG:
Men vi har ju ibland så att blir lite trångt med lokala utrymmen och vi har en hel del korta möten, avstämningar också som bara behöver göras, man behöver få stänga en dörr bakom sig.
Och det hände faktiskt igår att den enda dörren jag kunde stänga bakom mig var en toalettdörr så jag tog med mig datorn, hoppade in, stängde och körde.

HL:
Då vet alla det.

AG:
Så om någon gick förbi och undrade varför det lät som det gjorde.

Så vet de varför det var många olika röster.

HL:
Men alltså man det viktiga för dig var får stänga dörren?

Då är frågan, blev det extra produktivt möte?

AG:
Ja, för jag, jag ville ju gärna ut därifrån.

HL:
Nils om du fick fundera lite grann? Om du fick inspirera eller skicka med någonting till dina kamrater på Östersunds sjukhus? Vad skulle det viktigaste vara tycker du?

NL:
Men jag tror att tröskeln är lägre än vad man tror och jag tycker att man alltid ska driva på och försöka få förverkliga de idéer man har och sen så ibland möter man motgångar som man kan övervinna och ibland så märker man att det här var ingen bra idé alls.

HL:
Men då har man i alla fall gjort det. Då har man liksom gjort sitt för att för att kunna ha möjlighet att bidra och det där har vi också varit inne på många gånger i den här podden att våga testa. För det finns ett lärande i det.

Det finns, även om det inte lyckas, en kunskap att hämta in. Där behöver vi inte göra om samma misstag eller lösa samma typ av problem längre.

NL:
Mycket omsätter vi i faktiska rutiner sen och det är väl också en fördel med att ha verksamhetsnära utveckling.
Att det alltid finns någon fråga i stunden.
Vi kör väldigt mycket öppna dörrar och då kan det vara så att ja, men hur var det med 1177 den här delen? och hur var det med det här? Och ja, vad var det med den här rutinen och så där? Och det tror jag är lättare att faktiskt hålla upprätthålla rutiner om man har de som faktiskt har utarbetat rutiner på plats så då blir det samsyn.

Så blir det ett levande samtal kring samma saker och att vi är också väldigt, nästan systematiskt måna om det här som är utvecklingsstadiet.

HL:
Förändring och att prioritera och också värna om arbetsmiljön under tiden.
Ja, men det här med att ständigt vara i en slags fas av förbättring eller utveckling.
Det pratar ju många om, att det är ganska viktigt att det finns ett utvecklingsfokus hela tiden i ens verksamhet, annars stänger man av och då kommer man ju ingen vart om man stannar upp och är nöjd där man är.

NL:
Jag tror mycket handlar om att dels få tid från verksamheten till och faktiskt på sikt spara tid. Det är väl en del, sen också så har vi väldigt öppet med vem som tar vissa delar utav utvecklingen och då blir det oftast den som känner sig manad, taggad, och är extra driven. Vi delar liksom inte bara ut arbetsuppgifter.

Jag tycker det är jättekul så jag tar på mig väldigt mycket och så gör jag arbetet som behöver göras och så tar jag tillbaka det till verksamheten med ett förslag.
Finns det några andra saker vi kan göra? Kan vi tänka annorlunda?

Man måste verkligen inventera hela gruppens kunskap och synpunkter med.

Alla behöver inte sitta i samma möte och göra samma sak.

HL:
Då blir det luststyrt tänker jag, liksom att den där känslan i magen eller knoppen eller vart den finns liksom. Ja Nils vilka goda råd och kul att höra om hur ni tänker och hur ni jobbar på ätstörningsenheten och vi ska väl säga att ätstörningsenheten på Östersunds sjukhus prisas ju ganska högt i vårdsverige.
Den brukar framstå som ett gott exempel på det ni håller på med. J

Så alla de här goda exemplen som lyste upp i en sådan gigantisk organisation som sjukvården i Jämtland Härjedalen.
Den behövs ju delas med sig utav så att man inte uppfinner hjulet igen någonstans där borta när det redan finns ett hjul så att där blir ju ni ambassadörer kan man ju säga Nils.

NL:
Absolut med goda exempel och det är många andra ambassadörer som också inspirerar oss.

HL:
Anna Sjövall, jag ser att du står och nickar gillande hela tiden.

AS:
Ja, men jag blir alltid inspirerad när man får höra direkt från verksamheten när man har gjort någonting och det behöver inte vara jättestora arbete men ändå förbättra för både personal och våra patienter. Jag tycker det är väldigt roligt att höra att det finns ett mindset här som de använder som ni levererar.

AG:
Jag är jättejätteglad också att ni skulle komma hit och dela med sig av de här exemplen, för det är ju precis det som Sjövall lyfter också att kunna dela och dela med andra och höra hur andra har gjort inspirerar och som vi var inne på tidigare. Ja, men våga prova och våga fråga och veta var man kan ta kontakt och vi ska se till att vara bra på att visa de vägarna.

HL:
Tack och innan vi rundar av så tar vi lite fokus på kvällens träning. Jag är förkyld. För mig är det ingen mening. jag kommer kanske gå promenad.
Ja, gå med stavar kommer det bli, men det kommer ju inte att bli så där så att jag riskerar min hälsa.

AG:
Stavarna var ju mest för att du inte skulle halka.

HL:
Tack för omtanken för härligt. Ja, så många bra tips.

Vad står på din agenda Nils gymmet eller?

NL:
Jag vet inte riktigt, jag har ett hemmagym så det är sällan jag går i väg så mycket. Men kanske ett litet pass hemmagymmet i alla fall ikväll.

HL:
Låt det härligt ja, Sjövall ska du ut och köra en mil i motvinden?

AS:
Det var planen, men jag vet inte om jag är så sugen på det nu.
Det är så väldigt mycket motvind där jag bor, så det kanske blir styrketräning i stället att jag kastar om lite? Ja vi får se.

HL:
Anna Granevärn. Du har ju flera lopp på gång i Vasaloppet. Då är det riktiga Vasan.

AG:
Ja fast jag kommer ju faktiskt köra på lördag också då för barnen vill ju åka Vasaloppet 10 och det är ju fristil.

(Här önskar vi Lycka till! Och tackar de som medverkat i detta avsnitt)