57 - Pionjärerna på Neurologimottagningen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• SS - Sara Stare - Sjuksköterska, Neurologiavdelningen
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:Hej Sara Stare! Välkommen!Den här podden handlar om vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen. du jobbar på en särskild avdelning?

SS: Ja eller mottagning, neurologimottagningen.

HL: Vad gör man där för den som inte riktigt vet vad neurologi är för någonting?

SS: Ja, men då får de som har neurologisk sjukdom i länet komma till oss för lite olika saker, oftast kanske läkarbesök, sjuksköterskebesök, olika behandlingar om man har exempelvis MS eller så kommer man då och då var tredje vecka, var fjärde vecka, var tredje månad. Ja, lite olika intervall.

HL: Och hur länge har du hållt på och jobbat inom det?

SS: Ja, på mottagning har jag jobbat snart 3 år. Jag jobbade på strokeavdelningen innan så det är ju med samma typ av patienter. Det är en superbra arbetsplats.

HL: Vad kul! Anna Granenvärn också här tillförordnad Hälso- och sjukvårdsdirektör.

AG: Hej, hej!

HL: Och Anna Sjövall är också här, verksamhetsutvecklare.

AS: Ja,

HL: Våra två ständiga följeslagare i den här podden. Du Sara när man säger omställning inom vården, vad väcker det hos dig för tankar och funderingar.

SS: Ja men det har ju pratats mycket om digitala verktyg och hjälpmedel. Sen tänker jag jättemycket på det här, att vi blir äldre och äldre och det är ganska många få eller få unga i vårt land och hur? Hur får man till vården då?

HL: Hur tänker du då? Menar du?

SS: Ja, men vem ska jobba inom vården? Vi är för få vårdpersonal så det räcker för alla äldre som kanske behöver mer stöd eller de som har kronisk sjukdom.

HL: Då är vi inne på den svåra nöten att knäcka, rekrytering. Som ni jobbar otroligt mycket med. Bara ett stickspår eftersom sommaren har varit och jag vet att ni har kikat på att utvärdera den och nu satt i gång att rekrytera för nästa sommar kanske?

AG: Vi rekryterar ju hela tiden. Vi är så stor arbetsplats eller väldigt många arbetsplatser hos på vår region och väldigt många som behöver rekrytera personal av olika skäl. Ibland så är det ju vakanser som det är på många ställen, men också att vi har pensionsavgångar eller man flyttar eller ska vara föräldraledig eller så, så att rekrytering är ju någonting vi jobbar med i princip hela tiden.

HL: Det förstår vi ju såklart eftersom det är en stor arbetsplats vi kanske inte ska landa i rekryteringsträsket för mycket nu, för nu är ju du vår specialgäst och det är därför det är så himla kul att ha dig här. Hur jobbar ni då på neurologimottagningen för att nå någonstans när det gäller liksom att ställa om både digitalt och kanske i slutändan också till nya arbetssätt?

SS: Nu håller vi på med det här genombrottsprojektet med epilepsiflödet och det är ju en tanke med det att det ska vara mer tillgängligt och kanske att vi kan ha väntelistor som ska bli lite kortare och kanske neurologernas också, så vi får väl se vart vi hamnar.

HL: Och det här är ju ett utav dem åtta genombrottsprojekt vi har pratat om tidigare. och det kan ni lyssna mer om ur tidigare avsnitt för det finns även ett specialavsnitt om det faktiskt, men om du är lite mer konkret då var befinner ni er just nu? Om vi tar just tillgänglighetsbiten då att människor ska kunna nå er och ni också dem i slutändan?

SS: Ja, men vi har ju kontaktsjuksköterskor till några av de neurologiska sjukdomarna och till oss kan alla patienter med neurologisk sjukdom ringa till oss, varje vardagsmorgon mellan 9 och 10, så det är ju en typ av tillgänglighet och sen så jobbar vi mycket mot 1177 och att man kan logga in med sitt bank ID och ha oss som sin vårdgivare och där kan man ju skriva, om man vill förnya sina recept eller man vill ha kontakt med en sjuksköterska eller en läkare och så, och det tycker i varje fall jag är superbra. Jag som har mycket unga patienter då är det ett jättebra hjälpmedel och verktyg som jag och patienterna använder flitigt, jag kan också skriva till dem där skriva in deras personnummer och skriva direkt till dem. Jag behöver inte ha att de först skriver till mig utan jag kan skriva till dem om jag har något och de inte kanske svarar i telefonen eller så.

HL: 1177 funktionen den har ni ändå haft ett bra tag?

SS: Ja, det har vi väl säkert alltså. Den har väl funnits de här 3 åren jag har jobbat. Jag har väl kanske kört på med det lite mer än vad mina kollegor har gjort tidigare för att jag tycker det är enkelt. Jag gillar att chatta. Jag tycker det är smart och smidigt.

HL: Ja, men det där kan vi ju grotta ner oss lite grann. Varför du skiljer ut dig lite grann då?

SS: Men jag tror att kanske det handlar mycket om vilka patienter jag har. Att det är unga patienter ofta, och äldre också såklart man har ju epilepsi alla åldrar i livet, men jag kanske har fler unga patienter än de andra sjuksköterskorna.

HL: Det finns något speciellt driv hos dig eller någon slags egenskap eller någonting annat som gör att ja, men jag tycker att det här är ett lättare arbetssätt eller enklare eller det förenklar i min vardag eller ja, men handlar kanske också mycket om det?

SS: Ja precis ja. Det handlar också kanske jättemycket om att jag har så väldigt många patienter, så jag har som inte tid, och då måste jag göra det snabbaste möjliga och då är ett snabbt litet chatt eller sms något som går jättefort för mig och det kanske sätt, men det går ju snabbt och så får jag ett lagom djupt svar tillbaka.Om de signalerar att jag måste ringa till den här personen eller kalla den på ett besök, då gör jag det.

HL: Jag tycker det här är intressant för att du klarar av att hantera ett stort flöde.

SS: Jag försöker i varje fall med hjälp av digitala verktyg.

HL: Det kanske du inte hade gjort om det inte var digitalt?

SS: Nej, jag hade nog inte kunnat ha så många kontakter under en dag. Tillgängligheten hade blivit ja, mer lidande.

AG: Det här känner vi ju igen från andra digitala arbetssätt där man lyfter just det här att kunna ha kontakt med så många fler för att det blir effektivare. Jag står lite grann och tänker också på att jag har ju faktiskt varit på en planeringsdag tillsammans med Lisbeth Gibson och pratat om just det här med digitalisering och olika arbetssätt och chatt och då var vi inne just på chatten som möjlighet för personer som också har talsvårigheter som jag tänker är en av era patientgrupper. Som också verkligen kan ha nytta och glädje av att det finns den här möjligheten att kommunicera utan att behöva prata i telefonen.

SS: Det är ju jätteviktigt att tänka på. Men jag jobbar ju specifikt med just epilepsivården, men på sätt och vis. Jag är ju epilepsisjuksköterska och den enda inom vuxenneurologen. Men jag har ju andra arbetsuppgifter också.

HL: Vad säger du då Anna Sjövall som står och lyssnar nu kring det du hör här? Du känner ju också klart också igen att vi har snackat om det här tidigare.

AS: Och det är ju ibland tror jag, att vi glömmer bort också de här enkla sakerna som du säger, att vi har haft 11,77 länge. Vi har haft den här funktionen i flera år, och det är ju inte jätteavancerat, men det är ganska effektivt ändå. Ja, det är också något som många använder redan och då är det bra att köra på med det tycker jag.

HL: Jag använder en sak idag. Kontaktade min hälsocentral. Ja och sen var jag tvungen att köra min grabb till tandläkaren och då var jag tvungen att ringa i stället och då hittade jag en bra funktion som jag inte har upptäckt tidigare. När man ringer till hälsocentralen. Jag vet inte om det är bara för Lungvik, men då kunde jag liksom knappa in och fick en tid när de skulle ringa upp och det var klockan halv 4 och det är ju 25 minuter sedan så det hann jag inte med för vi började ju spela in podd, men i alla fall, jag kunde välja och den där funktionen kände inte jag till. Gjorde ni det? Att man kunde liksom bo boka den där uppringningstiden själv.

AG: Primärvården håller på att införa det på alla hälsocentraler är väl tanken.Alla har gjort det än.

HL: Jag har varit så glad för att det gav mig då en valfrihet ett och det gav mig en möjlighet och nu har jag missat tiden så jag får ringa dit och be om ursäkt kanske. Klumpigt av mig ja. Jag skäms lite grann för nu gäller det att vara lite noga. Det bygger ju på lite ordning och reda det här, men det är ju väldigt skönt för alla att veta när man ska ringa. Till saken hör att idag har jag inte haft särskilt mycket ordning och reda, panikringde till Anna Sjövall och frågade om vi inte ska spela in podd då var kl. 15.15.Men det nog om detta. Sara om du fick liksom drömmer eller har visioner om vart ni skulle vilja nå när det gäller till exempel digitala verktyg som du känner till eller till och med får önska. Hur skulle det kunna se ut tror du?

SS: Ja, men nu håller vi på att kikar på två olika digitala verktyg eller hjälpmedel för oss då och ett är liksom genom neuroregistret som är vårt forskningsregister inom neurologisk sjukdom. Och det vore ju jättekul om vi kunde använda det eller om det kan utvecklas mer, för det är ganska, men det är lite underutvecklat kring i princip patienterna just och det skulle man ju vilja att det blir bättre och om vi kan hjälpa till att liksom driva det bättre eller få det att bli mer ett verktyg som jag som epilepsisjuksköterska kan använda och som även ger bra forskning. Då hade ju det varit guld tänker jag.

HL: På vilket sätt skulle det underlätta i ert arbete? Menar du?

SS: Ja, men då kan det finnas liksom enkäter som de fyller i någon gång i månaden, någon gång i veckan, någon gång om året lite beroende på hur man kommer överens och då skulle jag kunna titta på de enkäterna och det digitala, och utifrån de liksom prioritera min tid att jag alltid ringer till de som mår sämst eftersom vi är lite för få så kan jag tro att prioriteringen blir jättemycket bättre.

HL: Är det möjligt då?

SS: Ja, absolut. Vi kanske får skapa lite eller vi kanske får öppna upp samarbeten och vi får ja, men jag tänker den där forskningsdelen känns också viktig att det liksom bygger på. forskningen kring epilepsi och vad som är faktiskt bra för de patienterna.

HL: Det var en sak, men du nämnde att två är på gång.

SS: Regionen har ju ett samarbete med några som har hemmonitoreringssystem. Och det är inte heller liksom fixat. Det är ingen region som har epilepsipatienterna på det viset, men de har vi pratat med och de är ju sugna på att vi ska ha en hemmonitoreringsaspekt eller funktion för epilepsipatienterna. Då tycker jag det är tråkigt med den där forskningsaspekten då att det inte är det och det är ganska mycket jobb för att skala upp det tänker jag. Men det kanske är jag som är lat.

AG: Men detta beror väl på lite grann hur man gör det, för att vi har ju forskning inom egenmonitoreringen. Det blir data som samlas som man kan forska på. Sen är det ju inte ett kvalitetsregister på det sättet som kanske neuroregistret är då, men det går att göra forskning på olika sätt absolut, mer lokal forskning skulle det absolut kunna vara, men det är som inte över hela landet och det är ju neuroregistret.

HL: Men alltså ibland måste man kanske ta några små steg i taget och sedan trampa på framåt. Men nu har du sagt lat två gånger om dig själv, jag tror inte att du är det. Hur står det eran arbetsgrupp då? Hur fungerar det i arbetsgruppen när man pratar om sådana här saker som ändå är förändringar i verksamheterna så här som är ska vara medarbetardrivna och sådana saker?

SS: Ja, men vi fem sjuksköterskor och en undersköterska och så är det. 3 specialistneurologer och så ganska många ST läkare. De är väl fem- sex, och sen då är vi ganska beroende av stafettneurologer hela tiden så vi har alltid ja två eller tre hos oss hela tiden så det är många läkare. Det är det är en rolig arbetsgrupp och vi jobbar på alltså. Det är väl ofta så där, att man har lite för mycket att göra så att det är svårt att få näsan över vattenytan och bara kunna tänka utveckling och ta sig i kragen liksom. Om jag ska förändra något för att det ska bli lättare för oss och bättre för patienterna då måste vi liksom tänka lite annat och göra lite mindre av det där som vi bara känner att vi måste för att vi måste vara tillgängliga för patienterna. Det är väl jättesvår avvägning. När jobbar man med utveckling? När jobbar man med faktiskt patientmöten?

HL: Har ni hittat någon liksom metodik i det då så att ni får med utvecklingsbiten och att det blir medarbetardrivet och. Och sådana saker?

SS: Ja, men det här genombrottet var ju bra alltså. Min chef Evelina är ju en superstjärna så då blev det liksom bra att hon fick i gång det, hon hjälpte till att dra i gång det. Det var ju som inte jag som stod i första steget där, utan det har vi gjort tillsammans liksom. Men jag har ju alltid sen jag började pratat om att vi måste förändra hur det är, för att jag inte hinner med. Och då var det ju bra att regionen drog i gång det där genombrottsprojektet så kunde vi haka på det, då får jag ju tid tiden och tar mig tid hela tiden och vi har en bra vikarie som kan komma in och ta telefontiden i stället för mig. Då kan jag ha en hel dag med bara utvecklingsarbete, så det är ju lyxigt för mig. Väldigt lyxigt.

HL: Hur ser de dagarna ut då?

SS: Ja, men då har vi gjort olika projekt. Antingen har Evelina och jag suttit tillsammans och funderat på var vart är vi nu, vilket steg ska vi gå vidare med? Eller så har jag suttit, stått själv och skrivit eller så. Ja, det har varit lite olika, men vi har som en tidsplan liksom, och det ska ju pågå under ett år och det är ju ganska bra för då blir det lite att man måste ta sig vidare hela tiden, och man har liksom lite deadline som man ska presentera på nästa stormöte när alla grupper samlas.

HL: Och ja, det är bra, det händer något, men det är ju ändå ett projekt som ska drivas och det finns mål och det finns mening och någonstans ska det bli någon form av resultat där borta som ska kunna användas så att det inte blir en hyllvärmare någonstans.

SS: Absolut, och det kändes väl lite så här luddigt i början bara. Var börjar vi och hur gör vi och vart är det vi vill komma liksom? Och det kanske är lite luddigt fortfarande, men det är ju mycket det här med tillgängligheten och att liksom kunna få ner den där väntelistan faktiskt.De som ligger på väntelistorna ska vara de som faktiskt behöver mitt stöd.

HL: Det är ju lite okänd mark när man ger sig ut i någonting nytt och upptäcker saker. Det blir som ett lärande under projektets gång. Att det liksom fylls på i ryggsäcken lite grann eller minnesbanken eller vad man nu använder för någonting. Och när ni jobbar då i själva projektet då och du får en dag. Att kalla det lyxigt. Egentligen borde det vara liksom en självklarhet om man pratar om utveckling.

AG: Men jag förstår att det finns en historik som också spelar roll liksom. Men jag har precis träffat Socialstyrelsen innan jag kom hit. Vi hade ett dialogmöte kring just tillgänglighet. Och vi pratar såklart mycket om det. Vårt sätt att angripa det här som är medarbetardriven verksamhetsutveckling väldigt mycket, för att det är där kunskapen sitter. Ni ser och ni vet. Men det är så viktigt att vi kan hjälpa er att få loss tiden så att det inte blir det här som du beskriver att det ja, men så ska man hinna det också. Socialstyrelsen säger det att just att ha tålamod, låt det här ta tid, det kommer ta tid men ni är på rätt väg men ha verkligen fokus på att vi ska skapa förutsättningar. Jag vet att jag brukar tjata om det här, att vi ska skapa förutsättningar. Jag tycker det är bra, men det, det är precis det här det handlar om.

HL: Det blir väl också att man måste ha byggt en annan kultur tror jag, att man som jag sa nu precis, liksom faktiskt utveckla och ta sig liksom tiden att stanna upp och andas och titta mer på hela den här omställningen, så det är ju alltså som hela vården gör inom hela Sverige. Det är ju det är ju liksom också präglat av hundratals år av historik. Vad är det jag brukar säga? Man ska vända en atlantångare i ett badkar någonstans.

AG: Historiens vingslag.

HL: Tack Anna Granevärn för att du fyller på så vackert. Du kan snart ta över hela podden känns det som.

Man måste ju ha en ödmjukhet inför detta också och också hjälpa varandra tänker jag, alltså att man tänker på det kanske på APT eller bara över lag när man pratar med varandra att bara hjälp av varandra med tips.Ja, men får ni in det II? När ni träffas då medarbetarna, får ni in det resonemanget?

SS: Ja, men jag tror det blir som ett naturligt inslag, att det börjar landa liksom. Vi försöker,

AG: Gör ni studiebesök?

SS: Nej!

HL: varför inte?

SS: Ja men då ska man inte stå där vid sin dator hela dagen.

HL: Då måste man vara någon annanstans?

SS: Precis ja, men det är viktigt också att komma i väg och se någonting annat, även om vi tycker att vi är på gång och vi håller på med mycket så är det så nyttigt att få den här påfyllnaden och bara se någonting annat för mig som är epilepsisjuksköterska så är det jättebra. Då har vi som en gång om året att vi träffas alla epilepsi sjuksköterskor i landet och då får man ju mycket inblick i varandras vård och hur det är. Jag har varit på utbildning i Göteborg och då var det mycket kloka människor som pratade där, så då har jag fått inblick i hur det ser ut, absolut. Men sen titta på andra har vi kanske inte gjort så.

HL: Men när du nämner studiebesök, vad är det du menar då? Anna Granevärn, är det inom andra verksamheter på sjukhuset?

AG: Ja antingen att man vill titta på arbetssätt eller hur man har jobbat med olika digitala verktyg eller vad det kan vara för någonting eller tillgänglighet kölista. Men jag tänker nog mycket också på att komma i väg till andra sjukhus och se hur man jobbar där.

SS: Det vore ju spännande, jag har ju tänkt det och det är väl det där ta sig i kragen och göra det faktiskt. Och jag känner inte att det är någon som hejdar mig förutom jag själv. Så jag har tänkt åka till Umeå till exempel.

HL: Då är det där kanske kulturskiftet då att vi tar oss an det där och kanske utan en känsla av att man lämnar patienterna i sticket.

SS: Det får jag jobba med.

HL: Och det handlar ju om ditt engagemang. Det går inte att plocka bort utan så är det ju också. Du får komma tillbaka hit och berätta om studiebesöket. Det kan jag göra, men det är ju otroligt värdefullt att titta på andra goda exempel och även lära av det som inte har fungerat att se vad gick snett där men också se vad, vad var det vi lyckades med där borta som vi som kan ”planka” och använda oss utav.

SS: Verkligen.

HL: Då kanske det blir Umeå inom kort, vad kul! Om man pratar om hela den här näravård reformen som pågår. Tycker du att ni börjar närma er det här patientnära förhållningssättet när det gäller era patienter eller är ni där redan eller?

SS: Vi har ju vissa saker, men vi åker på lite hembesök och så, det blir ju som nära vård i det då.Och det är bra. Vi har varit på ett hembesök för en epilepsipatipatient och det var jättekul, så det är ju superfint att göra det. Vi försöker väl anpassa oss efter individerna, men det tror jag inte vik kanske lyckas jättebra med än, det får vi jobba på.

HL: Vad skulle du säga saknas då?

SS: Ja, vad saknas? Nej, men det kanske är lite det där, mer individanpassade liksom, vad passar var och en? Nu i det här projektet så hade vi intervjuer med fyra patienter och de hade ju väldigt olika åsikter om vad de tyckte var bra vård för dem. På något vis måste man ju fråga varje individ för att göra rätt till den och sen föra det vidare så att alla gör rätt.Hur gör man det liksom?

HL: Och det där har vi också lyft i något avsnitt om att fråga patienterna, att samtala med dem och få deras svar tillbaka i stället för att bara bestämma att nu ska vi göra så här med dig.Får ni ihop teamen då eller finns det problem att lösa där när det gäller runt en patient som det ska samverkas kring? Just det gäller det här med personcentrerad och god och nära vård.

SS: Nej, men det är väl lite klurigt. Socialstyrelsen skriver mycket om team. Teamvård kring epilepsipatienterna och vi har som i vår region lite olika team mot rehab mot psykiatrin mot habiliteringen så det blir lite spretigt och kommunikationsvägarna inte så enkla, så det är något som vi har jobbat med faktiskt under flera år, men inte kommit så jättemycket framåt.Men mot rehab, absolut, det är superbra och vi rondar med dem varannan vecka och det rullar på liksom. Mot de andra enheterna är det lite svårare att få till, så där behöver vi nog sätta oss ner och ha ett möte ordentligt och skapa en bättre samsyn eller hur man nu formulerar det, men att vi gör så att vi känner att vi är ett team eller att vi borde vara ett team. Men ja, det så är det väl. Ett team ska väl känna, allihop ska ju känna att de är tillsammans och det gör vi nog inte fullt ut.

HL: Ja funktionen kan ju bestå av team, de kan ju bestå av funktioner men behöver inte alltid vara samma personer utan bara man vet vad det är samarbetet skapar då när man är där. Så här finns det lite utmaningar att ta tag i, lite problemlösning helt enkelt. *Ja, är det svårt eller lätt tycker du att hålla blicken på att våra lösningsfokuserad liksom att hitta de här eller försöka hitta lösningar på knutar.

SS: Ja, men jag är ganska positiv människa, så jag. Jag är väl lösningsfokuserad i det, men sen är det väl det med tiden eller kulturen vi pratar om förut.Att det är lätt att det går en månad och så har man liksom inte gjort så mycket. För man har ju sin vardag och det bara rullar på. Det är många patientmöten i stället.

HL: Anna Sjövall, hur bygger man en ny kultur när man håller på och ställer om inom vården? Det var ju den lätta frågan. Jag tänkte du kunde ta den.

AS: Jag kan inte svara på det, men jag tänker att flera av de sakerna så har du ju nämnt. Det har vi pratat om förut, engagerad närmsta chef, att man får tid att som Anna säger förutsättningar alltså, det är ju att ge det tid, alltså som du också sa Anna att det tar tid , en kulturförändring sker ju inte över en natt, men om vi liksom hela tiden jobbar på så kommer det ju hända, tänker jag och då blir vi också mer tillåtande både mot oss själva och våra kollegor kanske. För ibland kanske man också och får dåligt samvete mot sina kollegor som kanske får mer att göra om jag avsätter tid för utvecklingsarbete och den är ju också lite klurig. Vi har ju också valt det här yrket av en anledning. Vi vill ju liksom jobba med patienter och hjälpas åt.

HL: Tänker att när du berättar står jag och tänker på flera olika saker när det gäller kulturbygge. Det är klart att det tar tid, men det finns några saker som jag står och tänker på. Det är också modet att våga. Våga släppa det gamla lite grann för att haka i det nya och även begreppet öppenhet när du säger att man kan få dåligt samvete gentemot sina kollegor. Hur resonerar man om det på arbetsplatsen? Vad har vi bestämt, hur ska vi ha de samtalen då utan att någon känner sig liksom prickad eller får dåligt samvete? Det är ju saker jag står och tänker, ni behöver inte hålla med, men så står jag och tänker om man ska liksom försöka greppa en resa som man ska åt det här hållet.

SS: Jo, man får väl både ta den där platsen och bara köra liksom på något man tror och vill och om det kommer någon stress eller någon tanke att nej, men nu tar jag någons tid så får man väl låta den passera och sen får man väl vara öppen med att just nu kör vi epilepsiprocessen och sen kör vi Parkinson nästa gång och så turas vi om att få ha lite extra tid.

HL: Att tänka att man vågar säga de här sakerna till varandra, liksom att ”du för mig blir det här för mycket, vi behöver hitta en annan lösning” så att man får det öppna samtalet så att man inte liksom håller sig själv tillbaka. Är ni med hur jag tänker?

AG: Ja, och nu står jag och tänker på vårt förra avsnitt när Anna var här och berättade om deras sätt att jobba med förändringar i sin grupp som jag uppfattat att alla var väldigt engagerade och hjälptes åt att dra framåt. Och då finns ju också den här förståelsen när man är många som vill. Du får rätta mig Sjövall. Men jag uppfattade att det var ett väldigt stort engagemang i hela arbetsgruppen och alla trivdes på jobbet ungefär.

AS: Och det är väl en grundförutsättning att man trivs tänker jag, det vill vi att man ska göra absolut, sen tror jag ju på ledarskap för det sätter ju också tonen. Har man en närmsta chef som har en öppenhet och ett tillåtande klimat så tänker jag att det ändå spiller över liksom på hela arbetsgruppen och ni har ju en jättebra chef?SS: Ja, men det sa jag ju förut.

HL: Nej, men det behöver man kanske processa i arbetsgrupperna också, liksom skapa de här kanske lite halvtråkiga dokumenten, men överenskommelser i alla fall. På det här sättet arbetar vi här med att nå åt de här hållen. Du, finns det något sådant här digitalt hjälpmedel som skulle omedelbart hjälpa er? Jag står och tänker på Anna Sjövalls paradgren. Webbtidboken används den.

SS: Ja vår fysioterapeut eller förra fysioterapeut hade den i varje fall. Och jag tror det funkade hyfsat.

AG: Det var väl kring huvudverks patienterna? Så där kanske det finns ett litet arbete att kika på?

SS:Ja ja absolut ja.

HL: Det är roligt att ha dig här Sara.Vi ska runda av lite grann tänker jag och vi ska titta lite grann på hälsosamtalet som vi alltid har i det här poddavsnitten för in i studion så kommer faktiskt Anna Granevärn fullt träningsklädd och du har förberett dig nu inför dagens motionsövningar.

AG: ja, men precis, om temat är ordning och reda och lite struktur i vardagen så gäller det ju att klämma in det där när både mamma och pappa jobbar mycket och få till det. Och jag har ju faktiskt lyckats redan morse med ett pass på SKIergen(stakmaskin), för det har varit ett sätt för mig, att jag har en sådan hemma, då kan jag köra den när jag har tid och nu planerar jag, eftersom det här är dagens sista aktivitet på plats här, att stanna på hemvägen och springa en sväng i en fin höstskog.

HL: Ja, och när man pratar om att få in det här med motion i sin vardag och så vidare så är det ju så lätt att stöta på det där motståndet.Sjövall kommer du att motionera idag?

AS: Ja, men jag sprang ju min maratondistans i lördags faktiskt. Så jag ska springa kort idag bara för att återhämta mig.

HL: Ja, för er som inte har hängt med och så, Anna Sjövall anmälde sig till ett lopp. Men på grund av omständigheter som hon inte riktigt råder över om jag får säga så räckte gick det inte att genomföra loppet, men då tog du tag i det ändå i lördags och sprang 42 vad är det 4 mil och 195 m? Eller?

AS: Jag kan inte exakt jag sprang 42 km, jag tyckte liksom.

HL: Du skulle ju springa med din man vet jag.

AS: Han vek ner sig efter 5 km och klagade på vaden. Så att jag fick springa själv, men jag hade jättemånga poddar att lyssna på så det var bara bra.

HL: Hur hade du liksom förberett dig? Det här är ingenting som alla behöver hålla på med. Jag vill bara säga det, utan det här är ju lite mer åt det extrema hållet. Men hur hade du förberett dig med vätska och intag av socker och sådana saker som man behöver?

AS: Ja, jag är ju inte det, om Anna är jättestrukturerad så är jag inte det, så att jag hade med så att komma ihåg och dricka under tiden.

HL: Men sprang du en runda eller flera rundor runt samma spår.

AS: Ja, en runda kan man säga.HL: En runda okej? Ja, grattis!AS: Tack!HL: Tiden då?

AS: Springa med ryggsäck och ensam då går det inte fort. Under 5

AS: Ja. Jag vet faktiskt inte exakt. Jag kollade faktiskt inte i tiden.För att jag ville genomföra det.

HL: bra mål för det var exakt det svaret som jag blev så glad över att du sa nu faktiskt, att det faktiskt handlar om att genomföra. Det behöver inte vara så att man behöver uträtta något stordåd utan gör det som behövs.Sara, hur har du det med motionerandet?

SS: Ja, men jag tycker också det är lite svårt att få till det i vardagen jättebra att gå och träna, så då kör jag på det här med att cykla till och från jobbet. Det tycker jag är bra. Jag har 12 km så det blir ju 24 om dagen. Det funkar bra för mig och det är kul. Jag brukar ha träningskläder jämt, men nu skulle jag ju vara fin.

HL: 24 km på cykel låter ju som att, har man aldrig cyklat tycker man och det är ju jättelångt, men på cykel är ju är ju den klart lämplig distans att hålla i gång på. Kul och du kör gravelbike, har du berättat?

SS: Det är min ögonsten.

HL: Yes och gravelbike. Vad är det då Anna Granevärn?

AG: Ja, det är ju en sådan man kan köra på grus.

HL: Ja, just det, som en landsvägscykel, men för grövre underlag kan man säga ja. Men ingen motion i dag då det motionerades igår, för mig. Ja, jag var på gymmet. Det blir mycket häng på gymmet för min del och vad gjorde jag igår? Jo, igår körde jag ben, ganska tunga benövningar så att och det är också bra att man får upp flåset om man liksom håller på med lite tempo ja så det kan vara lite noga att hålla på med. Då får du både styrka och kardio, alltså hjärtträningen och idag ska jag också träna har jag fått veta. För jag har ju en annan person i mitt hushåll som håller reda på strukturen. Ja, det är så det fungerar. Ja, ni förstår vi brukar alltid fråga på morgonen: ska vi träna idag? Jajamän, brukar svaret bli Bra säger jag och så blir det av. Ja, det är min fru. Ja, hör ni vad roligt att ha er här igen i detta avsnitt av denna podd.

Sara lycka till i framtiden och vi vill gärna höra mer om genombrottsprojektet när det har kommit en liten bit till på vägen får du gärna komma tillbaka.Ha det så gott!

SS: Detsamma!

HL: Tack till er också Anna Sjövall och Anna Granevärn

ALLA: Tack så mycket tack!