72 - Provtagningen på sjukhusets labb under lupp

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• Anna Granevärn - Hälso- och sjukvårdsdirektör
• Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• Anna-Karin andersson - Senior verksamhetsutvecklare
• Håkan Lundqvist - Programledare

Håkan:
Jaha Hörni! Ni ska välkomna allihop till det här avsnittet av denna inspelning. Anna Karin Andersson, Du är här igen. Välkommen hit! Du kallar dig själv för senior verksamhetsutvecklare. En bra titel.

Anna-Karin:
Jajamän. Jag tycker det, jag har väl funderat lite på det, men tycker jag har alla rätt.

Håkan:
Ja, och Anna Sjövall är också här.

Anna Sjövall:
Ja!

Håkan:
Du är junior verksamhetsutvecklare?

Anna Sjövall:
Hur man nu, blir det. Har inte hänt så mycket i mitt liv i sammanhanget så jämfört med Anna-Carin så är jag det.

Håkan:
Bra. Men det betyder ju inte att ni inte drar nytta av varandras erfarenheter.

Anna Sjövall:
Nej precis.

Håkan:
Det är så man jobbar ihop. Anna Granevärn är här också Hälso- och Sjukvårdsdirektör. Hur är läget?

Anna Granevärn:
Jo, men det är bra. Nu har vi ju fått börja titta lite på cykelparkeringen. Vi pratade ju lite om dina cyklar.

Håkan:
Just det. Anna frågade mig om en cykel som står upp och ner utan hjul här utanför som jag försökte repa och den är bortom all räddning. Så det var det. Var lite utanför podden innan vi började. Ja, så jag har förklarat att den åker nog på tippen om ingen känner sig hugad att ta sig ann ett projekt i sommar. Något för dig Anna, Karin och suga tag i eller?

Anna-Karin:
Vi får göra en analys på det här.

Anna Granevärn
Finns säkert delar som går att återanvända. Jag har också en gammal cykel och man kanske kan ta det bästa och bygga ihop av två gamla versioner.

Håkan:
Man blir sugen på något nytt, jag såg barnprogrammet Skrotnisse. om ni kommer ihåg den figuren på SVT? Men det ska vi inte prata om. Du var inne på analyser Anna-Karin. Vi ska snacka lite grann kring det. För att du är inne i ett förändringsarbete som berör en speciell avdelning på sjukhuset. Berätta!

Anna-Karin:
Ja, det gör jag. Och det handlar egentligen om mottagningsenheten på laboratoriemedicin som vi håller på att göra ett förbättringsarbete. Och ja, jag vet inte vart jag ska börja. Men det börjar med att verksamhetschef där jag fick ett uppdrag ifrån henne att du behövde titta på den här verksamheten för att arbetsmiljön höll på att haverera och det var väldigt jobbigt. Överbelastat, stressigt så att hon tyckte att vi måste titta på det här ordentligt och säga vad är det som fallerar och vad kan vi göra åt det? Så det var väl så det började och det började redan i höst. Sent i höst kan man säga. Så det tar ju lite tid att göra det här

Håkan:
Men hur börjar du? När de här röda flaggorna kommer upp. Hur börjar du med det arbetet?

Anna-Karin:
Uppdraget är ju liksom startskottet. Men sen så lägger vi upp det, träffar verksamheten och så lägger vi upp en plan. Jag vill ju alltid ha en arbetsgrupp av medarbetare som jag jobbar mot. Sedan så vill man ju också ha en massa data, produktion, variation och så vidare.

Sedan är det också en viktig del i det här, är ju patienternas åsikter.

Vad tycker de? Vad vill de ha? För det är lätt att säga att vi gör så här och så. Sen så är patienterna väldigt missnöjda med det. Så egentligen så handlar det om att man lägger upp den här planen för att ta fram underlaget, alltså själva genomlysningen.

Hur stora är lokalerna? Hur många provtagningsplatser har man? Hur lång tid tar en provtagning i snitt? Hur lång väntetiden är i snitt? Så man måste få fram massor med siffror från för att få den här helhetsbilden av verksamheten.

Håkan:
Hur mycket går du ner på detaljnivå?

Anna-Karin:
Ja, vad ska man säga. Jag brukar säga så här att, eller brukar titta på till exempel provtagning och kapacitet. Då fick de ta tid på en provtagning över, i tre dagar tror jag. Och så gjorde vi ett snittsiffra på det. Ja, det var 6 minuter då per provtagning. Och så är det då tre personer som jobbar heltid och då kan man försöka förstå hur många provtagningar hinner man på en dag? Och då kan man tänka sig om man jobbar 5 timmar effektivt, då blir det 50 provtagningar per person. Är det rimligt eller inte? Alltså, sådana här beräkningar gör man ju då, och det är ju en sak om den där med provtagning står där och så. Sen pratar vi också ganska mycket väntetider och är det lämpligt att man har så lång väntetid? Vi tittar på det också på över 500 patienter och tittar också på där det är mest väntetid. Vi ser ju till exempel att det är längst eller högst belastning på morgon fram till lunch. Sen minskar belastningen och det är ju variation som kanske inte önskvärd. Det bästa är ju att man har jämnt flöde hela dagen, men så är det inte och det beror ju på att folk vill ta prover innan jobbet. De fastar för att ta prover och då vill man inte vänta till klockan tolv.

Håkan:
Nej, då är man ju hungrig.

Anna-Karin:
Precis så det har sina förklaringar. Och även så tittar vi på veckodagar, hur ser belastningen ut per dag? Och det är alltid som vanligt att det är mest på måndagar. Och det här har ju också sin förklaring i. Och då kan man titta på: Är det någonting vi kan göra på de flödena som är på måndagar, så att man får titta på det. Så det är ganska detaljerat faktiskt.

Håkan:
Så man kan säga att du samlar ihop så mycket data som egentligen finns tillgänglig, men till en viss gräns kanske? Man kan inte gräva hur djupt som helst.

Anna-Karin:
Precis, det vi också tittat på ska jag säga är ju då vilka som remitterar in patienter, alltså vilka skickar provtagningsremisserna? Då är det, var kommer de ifrån, och kommer dom från sjukhuset, från mottagningarna, från primärvården, från ja, vart de nu remitteras ifrån? Och då kan vi också se flödena och kanske titta på: Vad kan vi göra åt det? Kan vi ändra flödena på något vis? Kan vi minska där och göra annat och så vidare och så. Och då måste man ju hela tiden och kommunicera mot de externa flöden eller externa kunder eller de som skickar patienterna helt enkelt. Och då har vi ju inte den makten själv egentligen, utan vi kan ju bara påtala att så här ser det ut. Ni har jättejättemycket prover eller som ni remitterar in till provtagningen. Varför är det så just hos er? Och så får man ta den dialogen och det kan vara helt rimligt. Men ibland så är det ju liksom. ”Jag har det här. Visste inte att det var så här”.

Håkan:
Låter som man då får veta det.

Anna-Karin:
Absolut.

Håkan:
Så det förbättringsarbetet går helt enkelt utanför sjukhusets väggar, också ut i primärvården? Anna-Karin: Absolut, där man kan föra dialog om hur de också gör när de remitterar.

För det gjorde vi ju förra veckan för att vi hade en dialog med Östersunds primärvård. För ofta är det de som är närmast liksom. Vi har sett att de har rätt mycket provtagning på sjukhuset och de tar ju jättejättemycket prover. Men de har också en tidbok som är ett litet hinder (via digitalt) och så tycker patienten att: ”då går vi på sjukhuset i stället” för då det är en fri tillgång. Och det kan ju göra att det blir väldigt mycket patient eller många patienter då. Och det var det ju också. Så vi har ju liksom andra, även andra. De har ju mottagningen och de är ju även privata förstås och använder det här och inte bara regioner. Eller vad heter det, från hälsovalet, utan även privata om jag säger så då, att det finns ju allt möjligt, men primärvården tar ju också väldigt, väldigt många prover så att det får man ha all respekt för.

Håkan:
Jag var ju på mitt hälsosamtal som jag har berättat om tidigare här inför att man fyller 60 och då hade jag lite för högt socker. Det var precis över gränsvärdet och då frågade hon faktiskt mig: ”vill du ta ett långtidsprov kan vi göra det här på labb eller så får du gå på sjukhuset”. Men jag valde sjukhuset just på grund av att jag kunde komma in där lite snabbt på morgonen. Men när jag kom dit då var vi redan tio pers i kö innan de ens hade öppnat. Och det stämmer ju väl med det du berättar. När du samlar liksom en grupp, både medarbetare och kanske chefer på labb i det här fallet. Vad betyder det då att du får all input från så många medarbetare som möjligt?

Anna-Karin:
Ja, det betyder ju jättemycket naturligtvis, för då får jag liksom uppleva deras vardag. För det är ju oftast en annan sak än vad de andra säger. Ibland är det så att man får det bekräftat. De säger en sak. De säger till exempel att om en patienterna vill ha dropin och så sen så jaha, okay. Men det finns inget bevis för det. Då gjorde vi en patientenkät och frågade: Hur vill ni boka er tid? Vill ni ha en tidbok (digitalt) eller vill ni ha dropin? Ja, det var nästan 88 % ville ha dropin och då bekräftar ju det ena det andra liksom.

Och då blir det ju liksom en riktig sanning i det och då blir ju det ganska högt kriterie för att dropin ska vara kvar.

Håkan:
Och det är ju så data ska användas. Följer det här någon slags mönster i ett förändringsarbete som i det här fallet Anna?

Anna granevärn:

Det kan ju säkert göras på lite olika sätt. Nu stod jag och funderade på en helt annan fråga som väcktes i mitt huvud. Jo, men då tänkte jag så här, att när ni undersökte vad patienterna vilka var det? De som går och tar prover på sjukhuset? Eller var det alla som tar prover som ni frågade?

Anna-Karin:
Vi hade ju 320 enkäter på dem som gick på sjukhusets provtagningsenhet. Men frågorna var, och det var fyra frågor. Varför går du hit? Vem är det som har skickat dit dig eller vem har begärt proverna? Sen pratade vi också om de ville ha, hur de ville boka då och så. Sen vilken rimlig väntetid de tyckte att det var. Det var lite det vi ville berätta. Men egentligen handlar det om hur ska vi fixa det här? Och utifrån det fick vi otroligt bra idéer om vad målsättningen skulle vara. Och då sa vi det att vi ska ha dropin men maxväntetid på 30 minuter och vet vi det, då kan vi styra hela verksamheten.

Anna Granevärn:
Det är ju jättebra att det är så. Funderar på som följdfråga på det här, det är ju, vad vill patienterna som då väljer att gå på hälsocentralen där det inte är drop in?

Anna- Karin:
Det är det som de svarade. Kanske inte riktigt svar på din fråga, men det de svarade var ju det att det var enklast att ta sig dit och enklast åka dit.

Det var inte för drop in det utan det var när de visste att de kunde komma när de ville.

De hade kanske ett ärende till stan, de kanske skulle på sjukhuset också och så vidare. Så det var liksom det som var där. Man går dit är lättast att gå in i och jag förstår det, att det är så. Så det är ju, det tänker jag, viktigt att det blir kvar.

Däremot så, det vi vill. Det här är ju att man på något vis minskar flödet. Alltså inte jättemycket, men vi behöver minska det externa flödet. Men egentligen så är det största flödet in på provtagningen, är ju från sjukhusets mottagningar och det är ju också så att hälsocentralen tar väldigt mycket prover åt sjukhuset och så är det ju bestämt att det ska vara. Men jag tänker att där för de tar inga prover själv alls, inte alla, några gör det.

Anna-Karin:
Många mottagningar tar inte egna prover överhuvudtaget och det trodde inte jag fanns. Men så är det, då man pratar med dem då eller pratar med deras chef. Vi hade ett möte idag, så det är så att man inte tror att man får ta prover på mottagningarna. Man har inga grejer, man har inte det i sin dagliga verksamhet. Ändå är det sjukvården. Det här är ju något kultur som har växt fram som ingen riktigt vet.

Håkan:
Varför låter som en fråga för dig, Anna Granevärn?

Anna Granevärn:
Precis. Och det är ju det här som är så bra när man gör ett arbete på det sättet som Anna-Karin gör och verkligen ställer alla frågor och tar reda på fakta. Och det är väl säkert inte sista gången vi snubblar över någonting som styr sig självt och som man gör bara för att man tror att det är så det ska vara.

Håkan:
Men innebär den vetskapen att mottagningar kommer att föreslås. Att kunna ta sina egna prover, beroende på vad det är förstås?

Anna-Karin:
Ja, men absolut. Men det tänker jag absolut att de får använda sig av. Men det vi tänker, är ju då för patienternas skull, att när de är på ett prov på mottagningsbesök, oftast tar de prover innan så att det ska vara klart.

Men ibland så vill man komplettera efter besöket och då tänker vi att de prover som ska testa lite akut, det tar man där i samband med besöket på plats så patienten slipper gå till provtagningen (Labb eller HC) igen.

Håkan:
Det sker på mottagningen. Man behöver inte gå igen.

Anna-Karin:
De flödena skulle vi vilja ha på mottagningen. Men vi har inte kommunicerat det här än utan det var först idag vi pratade om det. På riktigt liksom om åtgärder.

Håkan:
Och idén finns där att på sikt kanske?

Anna-Karin:
Vi skulle behöva minska flödet litegrann och då tänker jag att man kan hjälpas åt med det. Så blir det inte så stor impact här på de andra enheterna så att det blir liksom. Man behöver inte ha två undersköterskor till utan man kan göra det i gemensamma resurser. Kanske vi måste titta på det naturligtvis.

Håkan:
Det här låter som ett bra exempel på någonting, att hitta en samverkan kring och komma undan de här stuprören och lösa huvudfrågan i ett paket.

Anna Granevärn:
Och lite ja, men komma ifrån det här stuprörstänket eller den här gamla traditionen av att vi skickar patienten till någon som gör sin grej och sen skickar vi vidare och så får vi tillbaka, det går i stället mot mer personcentrerat. Det pratar vi ofta om här och att man håller ihop och tänker lite helhet och gör klart saker som går att göra klart.

Anna-Karin:
Absolut. Och det är också olika situationer kan man säga. Att man tänker att det normal flöden som går via provtagningen eller hos dem, men att det är liksom de här lite akuta jag menar. För att det kan ju också vara så att de patienter som är i lite sårbara situationer, man kanske fått ett besked på en allvarlig sjukdom eller någonting, och så blir man skickad till provtagning liksom. Därför att det är bara så. Och då blir ju också provtagningspersonalen involverad i den här människans öde och det är ju väldigt svårt att ha det som en industri där det är löpande band liksom. Och då måste man kanske stanna upp och prata lite grann och så vidare som då stör produktionen eller stör. Ja, ni förstår vad jag menar. Det blir liksom en längd på inte de här sex minuterna längre utan kanske femton.

Håkan:
För man vill visa lite omsorg verkligen.

Anna-Karin:
Och det är ju jättefint verkligen. Men, då tänker man, sådana prover skulle man ju också kunna ta på mottagningen. Men det håller vi på att titta på.

Håkan:
Var spännande. Vart befinner ni er just nu då? Är ni redo liksom att sätta bitar på plats.

Anna-Karin:
Där vi är just nu. Och utifrån det här mötet idag då också, så var det ju så att de skulle titta på det här framför allt på opererande enheter. Alltså kirurgen, och ortopeden som har stora mottagningar och kolla lite grann hur de skulle kunna göra. Nu är liksom uppdraget där att de ska titta på sin verksamhet och ibland behövs det då till exempel en riskanalys. Hur mycket tid kommer det här att ta? Kommer de att bli överbelastad i stället? Och så vidare, så att de skulle titta på det.

Det som saknas helt i det här, tyvärr är ju det att det finns inget uppdrag skrivet och klart, uppdrag till provtagningen, och det innebär ju att det finns inga begränsningar.

Håkan:
Vad menar du med skrivet och klart?

Anna-Karin:
Det står ju inte liksom vilka prover de ska ta, så att de ska bli tagna, att ni är på provtagningen, där finns det inget uppdrag att det här ska ni göra eller det här ska ni inte göra utan det finns ingenting utan det är en fri tillgång. Så det uppdraget ska vi också försöka pränta ner och få ett tydligt uppdrag. Och där kan man ju också beskriva vad man inte ska göra.

Håkan:
För det innebär att det finns då möjlighet att lyfta bort saker?

Anna-Karin:
Ja då har man ju lite grann att gå på och om man tycker att, ja men nu har vi den här mottagningen, hur skickar de ner patienter? I alla fall. Ja men nu har vi bestämt det här. Nu går vi så det är mycket lättare när man har liksom ett skrivet uppdrag.

Håkan:
Det är ändå inte. Det låter inte så enkelt att genomföra allt det här. Man kan ju tänka sig att om en mottagning då plötsligt ska börja ta prover, att då börjar de känna att nu ökar vår arbetsbelastning också. Så här krävs det ju verkligen samverkan och dialog. Ja kanske framför allt att man provar sig fram lite grann.

Anna-Karin:
Absolut, man kan ju testa på någon mottagning först, och det är också att gå tillbaka i tiden lite grann. Så är det så att en hälsocentral införde ju tidbok(digitalt) av en anledning, därför att det var överbelastat och då var konsekvenserna av det, att provtagningen blev överbelastad och det följer ju varandra, sådana här beslut.

Man måste liksom hela tiden titta på hela processen. Vad händer då tills det brakar ihop där? Då får vi, eller då får de här på provtagningen då jobba tillbaka liksom.

Och vi har ju också åtgärdsförslag på att ha och införa tidbok. Vad får det för konsekvens? Eller att vi lägger ner hela provtagningen? För det är egentligen inte laboratoriets huvuduppdrag, utan det är att analysera prover. Alltså det här kommer ju inte hända, men det är ju ändå en tankeställare liksom att då kommer det att bli en över och det blir utlåning då till primärvården bland annat. Eller mottagningarna.

Då kommer de att få mer, oavsett om vi reglerar upp det på provtagning (Labb). Det blir som samma sak fast tvärtom. De måste hela tiden titta på bästa flödet totalt sett. Om vi hjälps åt lite grann där och där och där, då kommer provtagningen att överleva och fungera bra och så och så vidare. Men då måste man vara överens om det. Och det är därför vi tänker att vi ska göra ett tydligt uppdrag och få ett beslut på det.

Håkan:
Det låter också som att ordet prioritera kan kännas tråkigt ibland, men ibland måste man ju faktiskt ta till att prioritera så att man gör rätt saker så att det blir så effektivt som man vill ha det.

Anna-Karin:
Och det är det analysen är så bra till, att man gör en analys och ser hur det verkligen ser ut, för då är det mycket lättare att ta fram rätt åtgärder. Det är ju så det blir och jag tror eller hoppas att mottagningarna, att det inte kommer att bli något krig om det här, det tror jag inte, därför att det blir så lite extra arbete för många och det räcker för att det här ska gå i hamn.

Håkan:
Och sätter man patienten i fokus också?

Anna-Karin:
Och det har vi verkligen gjort för att vi tänker så. Liksom att, vi nu vet vad de tycker om det här och dels så kan man ju förstå liksom att de kan ta prov där de är och inte gå till nästa ställe och ta prov.

Håkan:
Inte bli rundpassad hit och dit som man kanske kan känna som patient?

Anna-Karin:
Med prover som ska tas om två månader eller något uppföljningsprogram är ju en annan sak för då kan man ju ta det här provet (på labb eller HVC). Man behöver inte ta det exakt det datumet. Och då kan man gå och ta det när det passar en. Det är en helt annan sak, och då ska man ju naturligtvis kunna gå på provtagning.

Håkan:
Vad står du tänker på Anna Sjövall?

Anna Sjövall:
Ja men dels så är det att jag känner igen mig i det här. Det är så att det tar tid. Och sen hur viktigt det är att man har liksom fakta man baserar på. Och dels är det viktigt att ha uppfattningar och hur man själv upplever saker också, dels kunna visa på att. Men så här ser det ut. Ibland kan vi också basera saker på känslor.

Men det känns som att det är jättemycket på måndagar. Men är det så eller är det att jag går på jobbet på måndag morgon och tänker att nu kommer det bli mycket att göra den, stressen, vi behöver liksom ha fakta på sådant.

Det tycker jag är jätteintressant. Och de här sakerna som kommer upp från sidan att mottagningen inte tar prover. Men det var kanske inte det ni skulle utreda. Men det dyker alltid upp sådana saker när man gör sina analyser. Det tycker jag är jättespännande.

Håkan:
Då kan man ju se någon slags lösning på det i slutändan.

Anna-Karin:
Men sen så är ju det ett annat exempel att akutmottagningen, alltså de som tar egenkontroller, Waran och så vidare

De har ju väldigt många prover som provtagningen egentligen tar. Det är ganska okomplicerade prover, det går väldigt fort, men det är väldigt många och de ska ut och tas på måndagar där det är högst belastning och det kanske därför de har högst belastning då.

Det kommer ju att minska. Det kommer nog inte minska provtagning totalt, men däremot så kommer det slätas ut på variationen.

Håkan:
Det vi pratade om i förra avsnittet, AK-mottagningen är ett resultat av det vi pratar om nu. Så det.

Anna-Karin:
För att jag var och pratade med dem och hade dialog med dem. Kan ni göra något utifrån att jag såg att de hade så mycket, och då berättade de om det här för mig.

De hade ett annat förslag de kunde hjälpa till med, men att man just inte behöver ta provet på måndagar. Förut kunde man skicka brev då, och det är ju något som belastar liksom tidsfristen så att då behövde man ta det på måndagar. Men det kommer man inte behöva. Jag vet inte riktigt när de skulle börja med det där.

Håkan:
Jag kommer ihåg, i höst.

Anna- Karin:
Det passar ju väldigt bra i det här jobbet så det var vi väldigt glada för att där händer någonting. För det är också bra i sådana här frågor. Att kunna ge exempel, om än de har gjort så här, det kommer underlätta och ja, och så vidare att man ser att man hjälps åt. Nu hade de tänkte göra det här ändå. Men det har ju effekt på olika andra instanser av förändringsarbete.

Håkan:
Vi pratar mycket om att det måste få ta tid och man måste få en möjlighet att samla in och möjlighet och ta del av så mycket som möjligt. Men finns det tillfällen när förändringsarbete ändå kan gå snabbt? Eller behöver det vara så här för att vara helt patientsäkert?

Anna Granevärn:
Och ett blir exempel på när det har gått snabbt det var pandemin. Det är ju ett bra sådant exempel.

Vi ställde om otrolig mycket verksamhet och service jättesnabbt.

Håkan:
Ja, när det blir kris, då går det att jobba snabbt.

Anna Granevärn:
Ja då brukar vi också samla ihop oss mer från alla olika expertfunktioner och ledningsfunktioner i Regionen. Och det kommer vi ju faktiskt att göra från och med i morgon (21 Maj). När det gäller sommaren som är ett besvärligt läge för oss nu, att vi har svårigheter att bemanna sommaren, då samlas vi i en särskild ledning och kan ta snabba beslut och vi har med all kunskap i rummet. Lite på det sättet jobbade vi under pandemin också. En särskild ledning

Vi förstärker för att kunna jobba effektivare och ta snabba beslut och få ihop all fakta.

Håkan:
Samordnar, och allt hänger ihop med den pågående vårdkonflikten såklart.

Anna Granevärn:
Konflikten och att det är svårt att få svar på avrop på hyr. Det är många faktorer som spelar in. Men det är lite mer besvärligt än vad vi hade önskat. Men det var ett litet sidospår.

Håkan:
Ja, men vi kom ändå in på det, för ändå, det som också är väldigt aktuellt inom precis hela Sveriges regioner.

Anna Granevärn:
Men apropå att kunna göra förändringar snabbt så är det ju på det sättet vi jobbar nu.

Håkan:
När om man nu pratar om att få till en bättre arbetsmiljö då för de som arbetar på labb, vad skulle vi kunna skicka för budskap till dem? När kan man, tror du börjar säga att förändringsarbetet börjar bära någon slags frukt.

Anna-Karin:
Ja, vi har ju också tittat på den interna miljön. Vad har de för arbetstider eller öppettid där? Hur många är dem där? Går de på rast? När går de på lunch? Kan man göra någonting där? Kan man då i vissa fall låna folk från inifrån labb och avlösa, eller vid hög belastning. Jag tittar på mycket sådant där också om man kan göra något och det kan vi säkert göra bitvis, och schemalägga öppet mellan 07–15. Då kan man fundera på, liksom ska man ha mer utsmetat eller inte? Men det är ju en sak, och det är ju deras jobb att göra.

Håkan:
Men vad säger medarbetarna själva då?

Anna-Karin:
Ja, det är de själva som har sagt varför det här med lunch och pauserna till exempel.

Vi kanske inte behöver gå två på fika samtidigt?

Men det kanske ska vara två samtidigt hela tiden och så får vi rodda med lunch och fika tider. Såklart att folk måste få paus.

Håkan:
Så de är ändå med själva. I slutändan kan det komma något eget, medarbetaredrivet?

Anna-Karin:
Ja, och det är ju mycket medarbetardialog och de har idéer. Men jag tänker framför allt så är det ju deras beskrivning av situationen. Hur det går till och så där. Och man kan även gå dit själv och titta om man varit dit och titta. Du hade varit där sa du, men det kan ju vara kö ända bort till pastors och expeditionen där

Är det tio pers. redan klockan sju. Det är ju inte bra liksom tycker jag, utan det är liksom en. Ja, det är inte så bra för patienterna att stå där och vänta för de kan ju vara sjuka också. Så är det ju inte jättebra.

Håkan:
Men vi höll distansen. Det gjorde sig helt naturligt. Det var helt naturligt att ställa sig med en två meters lucka.

Anna-Karin:
Men som sagt, man är ju så med, att man tittar på väntetiderna tycker jag är viktig för då ser man var man kortar väntetider för att få en bra, effektiv verksamhet.

Håkan:
Man tycker du det är kul att hålla på att jobba med de här bitarna.

Anna-Karin:
Jag tycker det är jätteroligt att jobba verksamhetsnära med andra, det blir så påtagligt när man jobbar med verksamheten direkt och de folk som verkligen gör de här sakerna.

Och naturligtvis ska väl också tilläggas nu att chefs och ledarskapet är jätteviktigt i det här. Vi har ju haft avstämningsmöte med verksamhetschef regelbundet för att se vad mer vi behöver ta fram, för svar, och så vidare som också då i sin tur kommunicerar då med sina chefer. Vi har ju också haft med verksamhetschefer, varit med hos primärvårdens ledningsgrupp eller med divisionschefen.

Förankrar i alla led liksom så att alla känner till det och varför vi gör det här. Och då är det jättebra

Håkan:
Varför jag frågar om du tycker är kul är för att man måste ju ha ett eget driv och gilla det man håller på med. Brukar du känna någon gång när det har gått i lås, att nu är det dags att korka upp en vichyvatten här och fira lite grann.

Anna-Karin:
Ja det händer ju att det kan vara lite olika resultat. Det kanske inte alltid blir som de mål man satt, men det kan ju bli det ibland. Kan ju få andra vändningar som man inte har väntat sig. Men det blir bra ändå, och ibland kanske man kommer halvvägs och ibland så lyckas man helt och det är ju jättejättekul, för då ser man ju verkligen att det blir en förändring.

Så är det. Jag tycker att det är jätteroligt att jobba på verksamhetsnivå och även när det blir lite kring det externa med att det blir lite bredare än bara just på en än en enhet. Det klarar de oftast själva.

Håkan:
Jag står och tänker på det. Kanske hör hemma i en annan diskussion men testare frågan i alla fall. För att du har varit med länge, Anna-Karin Andersson. Och om man pratar kunskapsöverföring från en senior verksamhetsutvecklare som Anna-Karin då och vi ser att den ska över till Anna Sjövall på något vis.

Värdet av det? Det här är ju oerhört viktigt att den inte försvinner bort. Om Anna-Carin någon gång bestämde sig för att nu ska jag jobba mer, ring inte mer för att nu ska jag göra annat. Nu ska jag ta hand om mig själv och lite annat.

Hur tar ni till vara på Anna-Karin och hennes kunskaper så att de kommer tillbaka eller blir kvar?

Anna Granevärn:
Ja, precis, det här kanske ni svarar bättre på än vad jag gör. Jag tänker att ett sätt, det är ju just att du jobbar kvar fast du egentligen har slutat.

Blir liksom lite friare former när man jobbar på det sättet som du gör.

Du behöver inte sitta på precis alla möten, du väljer ut var du engagerar dig.

Du kan göra det helhjärtat och tillsammans med andra verksamhetsutvecklare, chefer, medarbetare och du är duktig på att dokumentera det du gör så det går att följa i efterhand.

Jag tänker det i några bitar, men ni får fylla på.

Anna-Karin:
Alltså jag tänker ju att det är lite brist på kompetensöverföring kan jag tycka. Men det är inte så hela tiden.

Men till exempel på medicin som jag jobbat med. Deras mottagning och jag tillsammans med medicinsk verksamhetsutvecklare. Vi har liksom gått igenom så det här var en ren kompetensöverföring. Så det är lite olika.

Men jag tänker också att själva arbetet är, om det blir så, att man ska säga att det blir att många blir involverade på något sätt, och om många märker det här så tror jag att man lär sig av det också.

Håkan:
Anna Sjövall blir du sugen på att skugga Anna-Karin under några månader?

Anna Sjövall:
Jo, men jag har ju jobbat tillsammans med Anna-Karin emellanåt så det är ju mycket man får.

Absolut! men jag tänker på de här genombrotten som vi har, det är ju ett sätt också där Anna-Karin var den som höll i det arbetet och många verksamhetsutvecklare var med. Plus att vi försöker fånga in hela verksamhetsutvecklare-nätverket. Alla samlar vi några gånger per år och försöker ha erfarenhetsutbyte också för det finns ju också ett gäng som har jobbat länge som är kvar i organisationen och så kommer det nya och så behöver vi fundera på hur. Hur får man in de nya då?

Som kanske i genombrotten, blir det tydligt för några? Man är lite nervös, man har inte Hur ska jag ta mig an det här? Och så får man liksom lite tips och hjälp och man kanske ibland gör något tillsammans med någon som också har jobbat länge. Jag tror mycket handlar också om att prova.

För att det är ju en sak med teori och en annan sak när man liksom Jag har det här som händer. Jag ställer kanske frågor. Är det så här man gör en processkartläggning?

Håkan:
Är det för viktigt att den här kunskapen får leva kvar och frodas och utvecklas ännu mer?

Anna Granevärn:
Ja, det är jätteviktigt. Jag står och tänker på att du måste vara en av våra flitigaste gäster här också i podden. Det tror jag med att du är och det är också ett sätt att se till att det finns kvar och man kan gå tillbaka och lyssna.

Håkan: Apropå genombrott. För den som inte har hängt med i svängarna så finns det några avsnitt att lyssna på som handlar om just det vi pratar om. Begreppet genombrott och det var sju genombrott på olika håll och kanter inom sjukvården.

Anna-Karin:
Precis! Team som jobbar med förbättringsarbeten över gränserna, över områdesgränserna då. Men vi har börjat påbörja den utvärderingen kan jag säga och bland annat då med dem som är verksamhetsutvecklare och där har man ju lite olika kompetens. En del är ju väldigt nya som du säger och kan inte så mycket om det med metod och verktyg och en del är väldigt vassa på det här så det har ju var lite blandat. Men det man hör är ju det att folk tycker att det här är roligt men man kan inte riktigt allt, det har man sagt. Men det har de också tagit med i olika uppdrag och modeller för utbildning och så. Och om man tänker på vad man har gjort.

Jag är ju vanlig sjuksköterska, men jag har ju liksom över tid gått olika kurser och gjort mycket kring det här och man får prova sig fram som du säger också. Men man behöver också kunskap i processen.

Man behöver kunskap i hur man för dialoger med olika verktyg. Det viktigaste är ändå det här med att ta dialogen brett så att man hela tiden har med sig folk som är så kallade intressenter så att man inte glömmer någon och att man liksom har en

Håkan:
Kommunikationsstrategi?

Anna-Karin:
Men lite så. Den är jättejätteviktig. För vad tycker ni om det här? Det vi har kommit fram till. Har ni några åsikter om det? Varför är det så här? Och det behöver inte vara hotfullt, Jag vill bara veta hur det förhåller sig och det behöver inte vara så att nu har du gjort så här med pekfingret utan det handlar mer om nu jobbar ni på det här, Var vad? Varför gör ni det liksom?

Anna Granevärn:
Är det lättare att komma utifrån, i stället för inifrån själva enheten?

Anna-Karin:
Det är nästan en förutsättning, för att säga att det är mycket lättare för mig att göra det än någon som är i enheten.

Eller det är stor skillnad tror jag. Så det där har jag en fördel att jag kan ställa dumma frågor om varför är det så här? Och så vidare och vem gör det och varför gör ni så? Har ni tänkt på det här? Vi får en ganska tydlig bild av hur man jobbar. De får beskriva r en arbetsdag, hur går det till? Och så beskriver nästa och nästa och så blir det så här att jag har att de gör samma saker men flera gånger eller vad det nu kan vara. Man upptäcker liksom……

Håkan:
Kan du få fem olika bilder?

Anna-Karin:
Ja! Och det är ju också fakta på något vis.

Anna Granevärn:
Kan vi tänka oss att som verksamhetsutvecklare är det bra att ibland byta plats med varandra, att gå in i varandras verksamhet.

Anna-Karin:
Det tror jag. Jag vet ju att det är lite att man inte gillar det. Jag vet själv att jag inte har tyckt om det.

Håkan:
Men det är också ett förändringsarbete.

Anna-Karin:
Ja, och väldigt nyttigt därför. För då kommer man från ett annat ställe.

Håkan:

För vi är så lite vi människor. Vi gillar ju att hålla på med det vi är jätteduktiga med. Men så blir det lite utmaning där borta och då kanske inte det känns lika angenämt. Men det kan ju vara väldigt kul och man kommer ur det så har man lärt sig något väldigt bra, absolut.

Anna-Karin:
Men jag tror ändå liksom att det här måste man tänka på. Det är ju den här helhetsbilden eller processen tänker jag. Man får inte gå för fort fram så det är nog det viktigaste. Plus det med kommunikationen, dialogen med alla, alla inklusive jobbet med kommunikation.

Håkan:
En hel del brukar kalla det där för kontrollpunkter, att man har lite bestämda nedslag så att man checkar av avstämningar och så löser man problem under punkterna så man kommer vidare. Kanske liknar varandra på något vis.

Anna-Karin:
Och jag brukar säga det att man kommer ingenstans innan man har löst de interna konflikterna.

Håkan:
Det är också viktigt att få lösning på.

Anna-Karin:
Ja precis. Och det kan vara pyttesaker egentligen, men man har fastnat i någonting. Hur du kommer till en fikavagn eller vad det nu kan vara. Kanske man ska sätta upp skyltar där det ska stå så alla vet. Det kan vara sådant som gör att det inte att det blir en konflikt.

Anna Granevärn:
Ja men det hänger ju ofta ihop. Och när vi tittar på riskanalyser så är det ju utifrån patientsäkerhet och arbetsmiljö vi arbetar och väldigt ofta så hänger ju de där ihop.

Är det någonting som inte fungerar i flödena och det blir en patientsäkerhetsrisk så blir det också en dålig arbetsmiljö. Det finns många exempel på det.

Anna-Karin
En precis ja det är det ju, och det gäller ju att få ihop det där så att folk förstår den här situationen liksom. Vad beror det på? För ibland börjar man skylla på varandra eller man skyller på att man är för lite folk. Det är en vanlig fråga med för lite folk. Det är liksom den första grejen man säger. Men sen när man börjar titta på hur och när man kan göra en enkel process och se vad som händer och så där och så börjar man se att liksom, då börjar man se det själv också. Att det här, om att det skulle kunna gå att göra det så, eller så i stället.

Anna-Karin:
Så att man liksom börjar rota i det helt enkelt.

Håkan:
Och vågar rota i det.

Anna-Karin:
Absolut. Ja, det är ju och det är det. Det är bra när man känner att man törs det.

Håkan:
Ibland får man kanske vara lite besvärlig mellan varven.

Anna-Karin:
Ja, absolut. Det är ofta besvärligt.

Anna Sjövall
Och det är ofta då det kommer. Då får de ju förklara varför man gör på ett visst sätt. Det brukar många uppskatta och de vill gärna berätta om det att det förstås.

Håkan:
Man kan inte gå som katten kring het gröt. Man måste ju få ställa den där frågan även om den är obekväm eller verka dum annars får man ju aldrig veta.

Anna-Karin:
Absolut, det är ju viktigt för då löser man upp knutar och till slut så blir det liksom någon typ av tvärtomeffekter. Men om vi inte får göra det här då, men då gör vi så här i stället.

Håkan:
Då kommer det.

Anna-Karin:
Det kommer ganska fort faktiskt.

När de väl har kommit på vad det är de bråkar om eller bråkar. Ja nu. Det är ju så jag raljerar lite nu, men ofta är det så att det är ganska enkla lösningar på det. Det kan räcka med att man inte vet. Ja, det var jag. Kan ge ett exempel. För många år sedan att det var en vårdavdelning där man då skulle ha rapport kvart i sju och kvart i sju, då var det tre som deltog, resten kom indroppande eftersom.

De kom ut på golvet först halvåtta. Så varför då? Ja, det var det här att man kom indroppande så att de fick ta rapporten om igen, och om igen. Rapportera samma sak tre gånger och då har de ju missat en halvtimme på jobbet och så blir det bråttom.

Håkan:
Och ganska omständligt för en som ska dra ner rapporten.

Anna-Karin
Ja, och det slutade med att det här förstod man ju att det här var inte bra liksom. Utan den som kommer sent får ingen rapport utan då säger vi att kvart i sju är det rapport. Sen går vi ut och jobbar. Så det förstår man ju ganska tidigt att det här är inte bra.

Håkan:
Kom man till kvart i sju då?

Anna-Karin:
Ja, det tror jag. Tror att de till och med satte upp en skylt på dörren.

Det har varit väldigt konkret så, sen vet jag inte hur det gick sedan. Men det var ett exempel på en enkel grej.

Det där var kultur. Vi kan komma sent.

Men det är inte det okej liksom? Och så gör man det. En del kan ju ha jättesvårt. De ska lämna på dagis och så naturligtvis. Och då kan man ju kanske meddela där att i morgon kommer jag nog lite sent och så där, men att det är sådana grejer som förekommer liksom.

Håkan:
Så är det nog på alla arbetsplatser.

Anna-Karin:
Ja.

Anna Granevärn:
Och jag förstår att man ser samma process varje dag, dag ut och dag in, år efter år så är det klart att man ser mönstren och man ser de här sakerna som skulle gå att förändra. Men därifrån till att vara den som kan driva utveckling. Det inte säkert man har tid avsatt att prata om de sakerna.

Kanske är väldigt skönt att det kommer in någon som verkligen ställer alla de här frågorna och inte ta något för givet.

Anna-Karin:
Jag tänker också att det kanske hamnar lite illa till också. ”Ska du komma här och bestämma” det kan ju finnas informella chefer och så vidare. Det kan vara svårt.

Håkan:
Då är man ju också inne på att kultur.

Man kommer ganska långt med öppenhet, att det är tillåtet att säga saker. Det är ju ingen som vill något illa med det, utan man kanske bara vill få ur sig det och det kan ju också vara så att man kommer med en lösning.

Anna Karin:
Jag tycker nog att det där var bättre när vi fick de här morgon- och pulsmötena och sådant där.

Där var det ju lite så att där kommer vi med lite av allt det här. Att man då hade de här pulsmötena och det var i alla fall ganska öppet med sådana här frågor. Hur gör vi nu? Det här är ett problem? Och att man då lärde sig det här med lite mera öppenhet. Jag vet faktiskt inte hur det är idag med det. Men jag skulle ju önska att det var så att jag ser ju att den här kan jag hjälpa. Vart det fel här i går i dag? Vad det nu kan vara för någonting, och vem var det som var inblandad?

”Ja det var jag” och så säga. ”Men jag kan hjälpa dig med det här och tala om hur det ska vara” så får du hjälp i stället. Det liksom att man talar om det här och hjälper varandra.

Håkan:
Lägga kraften på att lösa problem inte leta syndabockar.

Anna-Karin:
Det var lite så var det med när ledningssjuksköterskorna kom till också, att när sådant här händer då får de hjälpa till och visa hur det ska vara liksom. Och undervisa och visa handboken och allt det här. Det är ju inget jätteproblem, men det finns otrygga nya personer kanske som inte har varit med om det där förut. Men de provar och så blir det tokigt.

Anna Granevärn:
Då är det viktigt att det finns sätt att jobba med det. Jag tänker på Gröna korset. Det är ju också lite sådant arbete.

Anna Sjövall
Daglig avstämning. Tror en del jobbar med också. Alla gör nog det. Ja, precis ganska många verksamheter gör det numera.

Anna-Karin:
Ja, det tror jag. Och det är ju en jättebra grej att liksom diskutera. Så det här hände igår. Vad var det som hände egentligen och vad gör vi åt det?

Håkan:
Ja, men vad är Gröna korset för någonting?

Anna Granevärn:
Men det är ett arbetssätt för att identifiera förbättringar och avvikelser.

Håkan:
Tack! Ska vi ta och summera de viktigaste grejerna här i det förändringsarbete som pågår på labbet på Östersunds sjukhus som har varit i gång sedan i höstas. Som kommer att landa i förhoppningsvis en bättre arbetsmiljö och bättre flöden. Och som helhet helt enkelt bättre för alla inblandade, inte minst patienterna.

Ska vi ta och kasta oss över hälsosamtalet? Solen skiner det är den 20 maj(inspelningsdagen). I morse var det frost hemma hos dig där du bor Anna-Karin, berättade du för mig innan vi började spela in.

Jag hade sju grader man var inte så sugen på att kliva utanför dörren. Vad gjorde du på morgon?

Anna-Karin:
Jag drack kaffe sen så ut i skogen med mina hundar.

Håkan:
Vad ger det dig?

Anna-Karin:
Naturen ger mig jättemycket. Jag gillar i skogen och gillar att gå där och filosofera och jag skulle inte gå där om jag inte hade hundarna. Sådan är jag. Jag vill inte gärna ut och torrgå, som man säger utan jag har jag alltid med mig dem

Håkan:
Men om det händer något. Man förstår att det blir lite motion men händer det något med knoppen?

Anna-Karin:
Det är väl det liksom. Man kan kalla det för rogivande. Skönt. Inte alltid tänker det kan vara snö och snålblåst och allt det där då år det inte så skönt, så då får man ju liksom skynda då. Men oavsett så tycker jag att det är jättejätteskönt att vara i skogen.

Håkan:
Anna och Anna när ni vill få någonting mentalt som är bra?

Anna Sjövall:
Jag älskar också skogen. Jag är ju uppvuxen i skogen. Känner mig väldigt trygg och lugn. Väldigt trygg i skogen. Jag är inte är rädd för björnar och så där som en del av mina kompisar var när man växte upp. Jag tycker det känns väldigt rogivande.

Anna Granevärn:
Jag tycker om mycket med skogen. Men jag tycker lite mer om fjället faktiskt.

Håkan:
Ovan trädgränsen?

Anna Granevärn
Ja! Vara där uppe och blicka ut över de här enorma vidderna och bara känna lugnet.

Håkan:
Då händer något med dig. För handlar om välmående och att ladda batterier och kanske glömma bort andra saker för en liten stund och då brukar jag flugfiska. Så ja, det var det för nu. Tack för att ni kom hit idag! Anna-Karin Andersson, senior verksamhetsutvecklare och Anna Sjövall verksamhetsutvecklare.

Anna Granevärn (hälso- och Sjukvårdsdirektör.
Tack, tack.

Anna-Karin:
Tack!