61 - Sammanfattning av 2023-års digitala utveckling inom Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• Medarbetare inom sjukvården
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

Avsnittet gästades av sjuksköterskan Carolin Andersson på dialysenheten och samtalet kretsar kring att utveckla verksamheten inom sjukvården i Region JH, metoder och exempel på arbetssätt som innebär att medarbetare verkligen involveras i verksamheterna. Dialysavdelningen har prisats för sitt arbete på vårdgalan tidigare i höst.

HL: Vet du varför vi blev så nyfiken på er idag?

CA: Jag skulle gissa på att det var för att vi var nominerad till vårdförbundspriset.

HL: Just det för att då tyckte vi ja, men det här är ju en jättepositiv grej och det handlar ju i någon form av någon slags utveckling där du jobbar.
Det är det är det vi är jättenyfiken på.
Sen måste vi också säga grattis, för ni har ju också fått ett pris vad var det för pris?

CA: Vi var nominerade till vårdförbundspriset, som är en av de största priserna man kan få som sjuksköterska i Sverige. Vi var ner i fredags (18 nov) på vårdgalan och det blev ju delad första plats för oss.

HL: Hur kändes det då?

CA: Ja, vad ska jag säga obeskrivligt, helt fantastiskt att få sådan respons på ett arbete man har slitit med så länge.

HL: Hur känns det för er, Anna och Anna när medarbetare uppmärksammas på det här sättet och när man liksom når framgång med någonting som man ha hållt på med ganska länge.

AG: Ja, men vi blir ju jätte-jätteglada och jättestolta över ert stora engagemang och slit och uthållighet i det här. Det ska ju faktiskt också sägas att det har varit en pandemi som har rullat under den här tiden och väldigt många projekt och aktiviteter har inte heller överlevt pandemin utan vi har ju stuvat om i verksamheter och gjort andra saker. Så det här är jättejätteroligt och vi vill ju verkligen på alla sätt stötta och uppmärksamma den här typen av engagemang, för det är det viktigaste för oss när vi nu behöver ställa om vår verksamhet. Det är ju verksamhetsutveckling och satsa på en god arbetsmiljö som är vår strategi.

HL: Hur känns det där och höra det?

CA: Men det känns fint.

HL: Det är härligt med feedback.
Anna Sjövall du som verksamhetsutvecklare vad får du för tankar kring när det blir sådana här framgångar som uppmärksammas och det blir lite klang och jubel och priser och sådana saker.

AS: Jag tycker är väldigt inspirerande och jag tycker det är precis det här vi ska göra och fortsätta lyfta det som faktiskt är bra.
Vi har så otroligt mycket som är bra i vår region och det är väldigt, väldigt roligt särskilt när det är medarbetardrivet också. Det kommer liksom från verksamheten själv det är extra roligt.

HL: Och det är ju där man blir lite extra nyfiken Caroline, liksom när man hör ordet medarbetardrivet. Om du skulle förklara för mig som inte kan medicin så himla bra.
Vad är det ni har fått priset för och hur växte själva metoden fram?

CA: Oj då, det är ju en lång process egentligen.
Men i det stora hela så vann vi priset för att vi jobbar med patienten i fokus och patienten är mer delaktig i sin vård. Vi har en digitaliserad lösning så att vi har kunnat utöka möjligheten till att kunna få vara hemma med sin dialysbehandling som då är livsuppehållande. Från 15 till nästan 60 %.
Så vi kan erbjuda fler idag att vara hemma tack vare en digital lösning än vad vi kunde förut.

HL: Och vad vinner vården och vad vinner patienten på det?

CA: Patienten får ju en ökad livskvalitet, man är mer delaktig. Man får en ökad makt över sin sjukdom. Vi tycker att det ska passa in. För oss i vården, det blir resurssparande. Vi kan jobba mer patientsäkert, mer individualiserat. Vi kan jobba snabbare. Justera eventuella fel eller upptäcka olika komplikationer som vi kan ta tag i tid, så man kanske slipper sjukhusinläggningar.

HL: Men den här metoden har inte varit helt okomplicerad att få på plats för att ni hållit på i flera år med att se till att en landade där den ska landa?

CA: Den här digitala lösningen till nattmaskinen kom precis när GDPR (Eu förordning) var lite stort och nytt. Så att vi hade några problem med att få till det.
Det är ju en nätbaserad plattform.

HL: Det är ju alltså den här EU förordningen eller lagstiftningen som.
Ser till att privatlivet inte på något sätt kränkts eller lämnas ut i onödan så det omgärdat av mycket olika regler och bestämmelser när det gäller individer, enkelt förklarat.
Det är en ganska lång text om man vill läsa in sig på den. Det hinner vi inte här, men du berättar hur det var, inte så enkelt för er från början att få gehör.
Ni har haft en process bakom här som när vi pratar om medarbetardriv och att få till den här utvecklingen.

CA: Vi har fått kämpa med det mesta, men just kring den här digitaliserade lösningen. När vi fick den presenterad för oss i Stockholm tjugosexton så sa man att de stora sjukhusen skulle få prova först.
Det var där man skulle lansera det och dit räknades inte då Östersund.

Vi tänkte ju att vårt län, som är 12 % av Sveriges yta, med så långa avstånd
Vi gick ju hem och vara lite trumpen över det där.
Sen så fick vi ganska nära inpå höra att de fick problem.
De stora sjukhusen med juridiken (GDPR).
Då frågade vi den chefen vi hade då och företaget om inte vi kunde få prova och se om vi kunde lyckas bättre.

HL: Ni gav er inte alltså?

CA: Det blev lite revanschsug.
Jag tänkte att ”här ska vi inte ge oss”.

HL: Vad är det för egenskaper ni har på eran avdelning eller som sitter hos dig som gör att ni inte ger er, tappar sugen, utan att man faktiskt ger sig i kast med att det ska fortsätta?

CA: Vi ska nå fram. Jag skulle säga att vi är väldigt målinriktade. Vi ger oss väl inte i första taget. Vi försöker väl hitta nya vägar och nå till det målet vi vill ha. Ja vi är drivna hela gruppen.

HL: Hur får man en grupp att bli på det sättet att liksom anammar samma mindset och drivet?

CA: Ja, från början var vi bara 2 och sen fick vi väldigt mycket att göra så idag är vi 5, men jag tror att. När man låter alla vara delaktig i hela verksamheten och man bidrar med sina olika kompetenser. Vi är bra på olika saker så tror jag att man kan ha samma fokus i gruppen.

HL: Hur går snacket på jobbet?

CA: Efter vårdförbundspriset eller menar du överhuvudtaget?

HL: Hur går pratet på jobbet när det när det handlar om att våra medarbetardriven och har den här teamkänslan?

CA: I våra team har vi ju roligt varje dag på jobbet sen kan man kan säkert upplevas jobbig ibland också för att man är lite tjatig.

HL: Ja, är det en dålig egenskap då?
CA: Det tycker jag inte, för den är ju ganska bra. Om man vill någonting och om man ser någonting klart så är det bra, vi började ju tidigt bråka om att vi ville ha mobiltelefoner och en bil.
HL: Ja. Men ni ser saker där ni vill utveckla om det är digitalt eller om det handlar om arbetsmiljön eller vad det nu är för någonting och då händer det någonting och det ser ni helt klart.
Jag är lite nyfiken på hur ni lyft det här vid fikabordet eller har ni APT (arbetsplatsträff) eller hur för ni upp det på agendan så att säga?

CA: Det kan nog vara i en massa olika forum, beror på vad det är för någonting det handlar om, kanske ibland går vi kanske bara till enhetschefen, ibland lyfter vi det på APT. Eller om det ska vara någon investering så måste man göra en plan för det.
HL: Ja, då får man gå till Anna Granevärn?
Det finns någonting i den här arbetsgruppen egentligen, när man hör dig berätta att det är något som är tillåtet också, att faktiskt säga vad man tycker och tänker.
CA: Vi har vi högt i tak, ja, vi kan prova något och sen säga nej. Men det här var väl inte så himla bra.
HL: Det som ni har, högt i tak, och tar tag i problem om det skulle dyka upp något och då har ni lärt er någonting för det har vi pratat om tidigare med andra gäster i podden,
liksom Kerstin Norrbin, som var med i förra avsnittet. Det kan ni lyssna på. Som också är en sådan där som väljer att prova.
För det värsta som kan hända är att ni lär er någonting.

DEL 2 året 2023

HL: Utan skickliga och drivna medarbetare så finns det ingen organisation som kan fungera. Kan man tänka och inte sällan så förekommer orden medarbetar driven utveckling i den här podden där sjukhusledningen vill inspirera fler att bidra med goda förslag. Idéer kring andra nya, bättre arbetssätt och effektivare och kanske till och med vara den som driver.
Som sjuksköterskan love Granqvist som besökte podden problemlösare med ögonen på just lösningar. Vill man lyssna på hela avsnittet så gå hit och lyssna på avsnitt 53Länk till annan webbplats. Länk till annan webbplats.

HL: Love jag är fortfarande lite nyfiken på det här med vart det här liksom personliga drivet kommer ifrån för att det är ju alltid människor som ska göra grejen liksom. Det spelar ingen roll än har inte AI tagit över världen men alltså det är ju människor som ska göra jobbet och någonstans få ett mandat. Känner du att liksom eller blir det mera så här att ja, men ta det du Lova du är alltid på den där frågan eller kan du känna att du har en frihet att liksom koppla på det här förändringsdrivet, för du har ju uppenbarligen tid att göra det?

LG:
Ja, men lite grann, men tid och tid att göra det, man jag får hitta tiden ja, ta mig tiden.

HL:
Men hur gör du då?

LG:
Men från när vi började med det här så hade jag vissa dagar avsatta att bara jobba med Nova rent administrativt, titta på förbättringspotential, så jag har vissa schemalagda dagar då jag är mer frikopplad från vårdavdelningen och vårdarbetet och kan uppmärksamma saker och se att är det någonting som jag har att ”gnälla” på den här veckan.

HL:
Får det några konsekvenser då för verksamheten att du har den tiden måste man in med vikarie eller hyrsköterskor eller måste man göra någonting annat?

LG:
Ja, det blir ju lite. Det är ju någon till som måste ta den där turen som jag annars hade tagit. Men som på en akutvårdsavdelning eller en arbetsplats över lag, att om människor blir sjuk eller någonting får ju dom en mindre. 00:23:11 Ibland har vi fått skjuta upp till något annat tillfälle och så kliver jag in och jobbar på avdelningen.

HL:
Men jag tänker så och tänker lite grann på att det ändå måste vara någonstans väl investerad tid eftersom ni är dom enda som håller kvar vid arbetssättet.

LG:
Ja det tycker jag. Det måste ju vara resultaten där någonstans som talar för att fortsätta ja och de har ju blivit lite längre emellan för till en början så var ju de här turerna endast avsedd för Nova att utveckla att se att fånga upp problem att föra problemen vidare. Jag har ju inte så mycket makt att ändra i systemet själv. Jag är en sådan här superanvändare, heter det, någon som kan systemet lite bättre. Så att jag har ju viss tillgång till system, jag kan ändra färger på så det ser lite finare ut på plattorna. Men jag har ganska lite makt i det, men att jag kan ju ha ju kanske lite lättare att uppmärksamma vari problemen finns och felsöka och föra det vidare till de som kan föra vidare i hierarkin. Det är alltid att jobba nerifrån och uppåt och se vissa problem kanske kan vara nyckeln.

HL:
Jag har jobbat i organisationer där vi har haft superanvändare kring de digitala verktygen, för att då har man kunnat gå dit och fråga den ifall det är något man kör fast med och det den personen eller den funktionen har haft precis det du beskriver och det kan ju vara en utav nycklarna till att hitta framgång i det här medarbetaredrivna arbetet. Anna granevärn?

AG:
Absolut, just att den funktionen skulle kunna finnas den finns vad gäller Cosmic och journalsystemet faktiskt, okej.

HL:
Ja då vet vi det. Anna Sjövall ska alla uppfinna hjulet igen.

AS:
Nej, men alla ska ha superanvändare. Ja, sen om dom har det. Det vet jag inte nu, men det är sagt så. Ja, det är sagt så och så kommer verkligheten i kapp och så släpper man den tiden därför att jag behöver kanske ägna mig åt patienterna i stället eller nåt.

HL:
Men du Love om du blickar lite så där i backspegeln. Ni jobbar mycket med plattorna och så finns det andra då som kanske inte gör det alls. Har du något bra exempel, liksom på hur man ska kunna lösa ett bekymmer där den mottagande parten inte liksom är digital?

LG:
Ja, det är nog att börja med kommunikation, att se var problem ligger, vad är problemet? Vad är det som inte fungerar? Att hitta lösningen på det. Det senaste jag har tittat på är att se om man kan göra en mer modern lösning på hur vi hanterar magnetkameraremisser från inneliggande patienter på avdelningen. I dagsläget så skickas dom remisserna, dels i journalsystemet Cosmic, men dels så ska det också fyllas i ett formulär. Magnetkamera har en stor magnet i sig, inte så överraskande och då vill man vara säker på att finns det någon metall i kroppen hos patienten som man ska fylla i ett formulär där man går igenom det här. Det formuläret fylls i på ett papper och skickas med fax 7 våningar ner till magnetkamera-personalen. Det tycker jag att man skulle kunna lösa på ett lite mer modernt sätt.

HL:
Ja, och hur har du tänkt det här då?

LG:
Det finns ju en funktion i Cosmic, journalsystemet som används i huset med som heter blanketter, där finns det ju olika mallar redan, för till exempel vid sjukskrivning och försäkringsärenden och sådant där. Det skulle inte vara så svårt föreställa mig att man skapar en blankett som är exakt samma frågor som på det där formuläret och sparar det och använder det i Cosmic i stället. Då får du ju också fördelen att du har lätt att hitta rätt på om patienten har gjort tidigare undersökningar med, och hur det gick då. Om det var cellskräck till exempel för att det är en ganska trång kamera man ska fysiskt in i så det kan vara hemskt för patienten om man har svårt för trånga utrymmen och då blir det också mer av värde att se. Som sagt patienter kan ha svårt att kommunicera hos oss att veta om det tidigare har varit någon cellskräck och den här biten framgår ju.

HL:
Mm, men det här formuläret, ja, du har ju en mottagare där borta som står med sladden i väggen och faxen i högsta hugg. Och har du dragit det här tillsammans med dom?

LG:
Ja, jag har fört det vidare till dom berörda och dom ska se vad man kan börja titta på. För att lösa. För det är också det att dom också tittar på deras nuvarande arbetssätt, se över ett nytt arbetssätt för att dom arbetar inte lika mycket i Cosmic. De har ett separat system förstår jag för att hantera magnetkameran och det. Så då måste de också se över sitt arbetssätt, titta över nya rutiner, göra en risk och konsekvensanalys så att det är ju en det är mycket som ska klaffa innan ett nytt sätt påbörjas. Ja, bara att säga kan vi göra så här och nästa dag så testar man nej precis.

HL:
Varför kan man inte göra det då?

LG:
Ja, det undrar jag också. Men det kanske har med sekretess och annat att göra och sekretess. Ibland kan man ju hemfalla åt långa utredningar och så till slut orkar man inte fortsätta. Nej, men jag tror arbetet som det är i vården. I alla fall så är det mycket att se att om man ändrar systemet och arbetssättet från nu och man börjar med ett nytt, finns det några risker där är det någon som kan fara illa, vad behöver man förbättra? Man måste ju utbilda en personal på det nya arbetssättet.

HL:
Det handlar om patientsäkerhet och många patientsäkerheten, men ibland kan man strunta i hinder man måste över och så testar man och ser. Det är också ett sätt att lära sig.

LG:
Ja, men det gör vi också. Vi är piloter ibland. Men vi måste ha en viss koll på att ingen far illa. Men vi brukar göra piloter för att komma fram lite snabbare. Ja med att testa, det är utmärkt sätt att testa saker?

LG:
Ja, men precis det behöver ju inte vara liksom skarpt läge. Nej, utan man kan prova sig fram.

HL:
Jaha så att du och MR gänget, vi ska inte klanka ner på dom för dom är ju ändå på ja dom arbetar med de verktyg de har fått. Men jag menar dom är ändå på din idé och säger inte nej utan säger snarare ja.

LG:
Ja dom jag pratar med i alla fall.

DEL 3 året 2023

En reform som kan svepa över hela landet, den så kallade näravårdreformen där begrepp som personcentrerad vård, att patientens behov ska vara i fokus och så vidare ska också genomsyra arbetssätten.

Vi gästades av det som kallas mintteamet mobila närvårdsteamet läkaren Magnus Gibson och distriktssköterskan Susanne Larsson, som verkligen är nära de patienter de möter. En grupp patienter som de har jobbat med sedan 2017.

Vill man lyssna på hela avsnittet så gå hitLänk till annan webbplats. Länk till annan webbplats. och lyssna på avsnitt 46.

SL:
Ja, det kanske är det är ju framför allt äldre. Det är dom vi fokuserar på och det är väl kanske man kan säga att det är de som inte riktigt passar in i den vanliga vården, de hamnar lite på sidan det grundläggande problemet för dom kan vara, är min uppfattning, att dom är ju ofta multisjuka, gamla, svaga. Ofta så har de en ångest och oro som man kanske inte riktigt hinner med att göra så mycket åt i den vanliga vården.
Jag tror att det är svårare att fånga upp dem i vad vi kan tänka oss att traditionell vård är.

HL:
Är man äldre och kanske demenssjuk eller någonting annat så brukar man ju kunna känna sig otrygg och orolig.
Man vet inte riktigt vad det är som pågår och du ligger ju liksom i sjukdomens natur.
Det här är ju en grupp som kanske inte är så himla digitala.
Vi brukar ju prata mycket om digital omställning i den här i den här podden, så att det här är en grupp som kanske inte alls är så himla digitala men som ändå behöver få tillgång till den här vården som finns och er då.

MG:
Ja precis ja nej, vi vill ju gärna träffas så att säga fysiskt och jag tycker att det du säger Susanne, med trygghet är ju ett ledord, kontinuitet.

Att verkligen vara på plats och se personen i sinnmiljö, det blir ett verktyg som jag får ha som läkare och ja, och du som sköterska då, Susanne.

Det verktyget har vi ju inte när vi är på sjukhuset där jag jobbar mina andra 2 veckor så att säga. Så att det tillför ju verkligen någonting tycker jag i bedömningen och i bemötandet.

HL:
Det ju inte liksom ett teamsmöte med era patientgrupper utan det är helt andra verktyg ni utgår ifrån?

MG:
Telefonen, sen har jag ju datorn jämt så att jag är uppkopplad om det inte är någon svacka på fyrtiofemman (E45).

HL:
Ibland har man ju varit med om det, inte bara på E45 utan även på E 14.

Och så kan det ju vara, men om man då funderar kring ert arbete och så kopplar man på det här stora omställningsarbetet som pågår inom sjukvården, hela Sverige med nära vård och det ska bli mer personcentrerat och vi ska bilda team runt patienter med olika kompetenser som ser till att jag får den absolut bästa vården, samtidigt som jag också själv ska bli lite mer medveten om vad är det jag har att tänka på och försöka ta ansvar för själv om jag har en egen sjukdomsbild eller något sådant där?

Hur nära kommer ni era patienter för det låter ju som att ni är väldigt nära?

MG:
Vi är väldigt nära, vi är väldigt nyfikna också på gränsen, ibland skojar vi om att vi är på gränsen till skamlöst, nästan obehagligt nära.

Det suddar ut det vi jobbar med oss ju verkligen nära.

In i köksskåpen höll jag på att säga, och tittar.

Men jag har aldrig någonsin upplevt att någon tycker att vi är för närgången, men vi kanske vill det, alltså när vi är där då vi behöver det, kanske vi känner det.

Och vi kommer ju väldigt nära och vi får ju ta del av mycket historia och vad som trycker dem, vad de funderar på, och det är en stor tillgång tycker jag i vårt jobb också att lära känna och skapa den här tryggheten som det ju blir då. Och det säger ju också våra patienter att de känner sig trygga.

HL:
Men vad får ni för kvitton? För någonstans måste man ju känna tillfredsställelse med det man håller på med, för nu gillar att ge vård. Vad får ni för liksom kvitton och feedback som gör att det där kändes bra?

MG:
Ett kvitto kan ju vara det att man tittar på antalet sjukhusinläggningar jag menar sjukhuset är ju fantastiskt och sjukvården är ju fantastisk så att jag vill betona det, liksom, att med våra ögon vi står ju liksom på en annan plattform och ser vården från ett håll som kanske inte alla andra ser den ifrån. Så att jag tror att sjukvården i stort fungerar ju fantastiskt det man ser, men då de här som vi får, de har ju kommit lite på sidan.

Jag vill inte säga att det varit misslyckat, men vi behövs där tror jag för att spåra rätt om man har kört i ett dike, kanske fått en diagnos som man till och med kan ifrågasätta om den var rätt och den där utredningen behöver den verkligen göras? Och de där läkemedlen.

Behöver dom verkligen användas?
Jag kan nästan tro att vi sätter ut, eller jag har någon sorts tanke att jag sätter ut 10 läkemedel innan jag sätter in ett.

HL:
och sätter ut betyder att man avslutar.

Det är som att ni är lite stökiga typer.

MG:
Ja när man säger det på det sättet.

Det kan ju vara så att det har gått lite långt och om man har haft många vårdkontakter.

Och alla vill ju väl liksom, men då när vi kommer in med ett annat perspektiv då uppfattar jag i alla fall att vi har liksom vårdens förtroende och chefernas förtroende att jobba på ett annat sätt.

DEL 4 året 2023

En annan spännande gäst som dök upp i podden var Lena Lindholm som jobbar på ögonkliniken som verksamhetsutvecklare. En omsvängning av arbetsfördelningen från läkare till specialistsjuksköterskorna har inneburit en väldig effektivitet.
På köpet har man kanske också hittat sjukhusets trivsammaste arbetsgäng.

Lyssna på det här, så kanske du får veta mer om varför alla vill jobba på ögonkliniken eller nästan alla i alla fall. Vill man lyssna på hela detta avsnitt så gå hitLänk till annan webbplats. Länk till annan webbplats. till avsnitt 42.

HL:
Kan du ge exempel på någon annan konkret åtgärd som liksom har vuxit fram?
Tack vare medarbetardriven utveckling.

LL:
Alltså det är det vi har gjort med makula mottagningen.
Det är ju inte bara själva mottagningen.
Det vi har gjort också är att vi har utbildat 2 ögonsjuksköterskor att ge ögoninjektioner så att från och med vecka ett det här året så har vi varit i gång med den nya makulamottagningen i full tappning både på mottagningen och infektionsmottagningen. Förra året så stod läkarna för 89 % av alla besök på makula mottagningen 89 % av 4700 i år så står läkarna för 22 % av 4700, radikal omställning.
Vi har vänt på pannkakan helt.

HL:
och när man vänder på en pannkaka då kan man ju få bästa sidan upp.

LL:
Ja men precis.
Men det jag tror är en framtida förbättring.
Det är ju dels specialistsjuksköterskor tror jag, de kommer vara jätteviktiga för kompetensförsörjning, dels också undersköterskor och medicinska sekreterare som jobbar på toppen av sin kompetens och vi har jätteduktiga medarbetare som tycker det är jätteroligt med ögonsjukvård som vill patienternas bästa och inte är rädd för att prova nya saker.

HL:
Vad kul.

LL:
Ja, det är jätteroligt att jobba med dem de är helt fantastiska.
Vi har sekreterare som lägger ut läkarremiss.
Det brukar läkare att göra på andra ställen, men vi har sekreterare som fixar det och sekreterare som bokar och undersköterskor som gör sjuksköterskearbete och ögonsjuksköterska som gör läkarjobb.

HL:
Hur är sammanhållningen då?

LL:
Jättebra.

HL:
Hur yttrar sig det?

LL:
Ja, men dom här sitter ju inte på jobbet och så ska dom ut på något quiz nu vet jag.
Många är med i personalföreningen och följ med på aktiviteter som dom ordnar. Så att ja det är det. Det är bra sammanhållning och det är stort intresse för patienterna och.
Idag på APT så berättade en optiker om sin resa till Mexiko där han provat ut glasögon till fattiga med en organisation som heter Vision för då jobbar hon ideellt.

HL:
Ja. Inspirerande att få lyssna till sådant så klart.

Jag tycker är jätteintressant att höra om just det här med sammanhållningen och personkemi och sådana här saker för att med det kan man ju faktiskt uträtta ganska mycket när människor trivs med det man håller på med och visslar när man går till jobbet brukar jag säga och inte när man går hem.

Men vart kommer den kraften ifrån om vi får bli lite smått filosofiska.

LL:
Ja, men dels tror jag är att våra patienter är väldigt nöjda. Det hör vi dem säga ofta direkt till oss och man hör när dom kommer, att dom pratar så om jobbet, att det är så bra på ögon. Även om vi har dålig tillgänglighet, så har man väl kommit till oss så är patienterna nöjda och det tror jag är drivet.

HL:
Så när man får höra den här feedbacken om nöjdheten då händer det någonting mer, än man känner att man gör skillnad också för dem.

Vad ligger bakom den här snabba omställningen?

LL:
Frågan var ju att ta ställning till att utbilda de här sjuksköterskorna.
Så den har varit uppe hos oss.

AG:
Jag står lite grann och tänker här också på det du säger medicinska sekreterare. Det är en fråga vi har pratat om idag på hälso- och sjukvårdsledningen. Bristen på utbildningsplatser för just medicinska sekreterare som är ett bekymmer och vi behöver ju vara på den bollen i tid och gärna lite före, så att ni kan planera verksamheten och ta de kliv som ni ser är möjliga. Då behöver vi vara snabba från vårt håll.

HL:
Ja, och då är vi inne på rekryteringsbehovet som alla skriker efter i hela landet kan man väl säga så finns det något generalrecept mer än att lova en miljon i månadslön till dom medicinska sekreterarna.

AG:
Här handlar det om att skapa tillfälle till att kunna utbilda sig till medicinsk sekreterare i Östersund och det ser vi inte ut att ha just nu, om inte vi från regionen gör någonting åt den frågan.

HL:
Ja, men det här låter ju jättespännande. Kan du berätta mer? Har ni funderar på att starta ett utbildningsprogram eller samverkar med universitet eller var landar ni? Vad kan du berätta?

AG:
Ja, men det vi diskuterar idag handlar ju om ska vi köpa en uppdragsutbildning till exempel. Vi försöker påverka så klart att det ska finnas den utbildningen här i Östersund.
Det är ju förstahandsvalet såklart, men har vi inte det då kanske vi behöver satsa på en uppdragsutbildning så att den som är intresserad av att bli medicinsk sekreterare har möjlighet att utbilda sig här och göra sin praktik här hos oss.

HL:
Det låter ju spännande att det kan finnas någon form av satsning på gång då?

AG:
Ja, det är jätteviktigt för vi ser ju också att behovet förändras. Vi får ju nya arbetsuppgifter när vi jobbar med att omfördela precis så som man har gjort här på ögonmottagningen så behövs det plötsligt en medicinsk sekreterare som gör någonting som någon annan tidigare gjorde och då räcker det inte med att bara räkna på pensionsavgångar och hur mycket vi behöver utbilda utan vi behöver också utbilda för att kunna göra andra arbetsuppgifter än vad vi gjorde.

LL:
Medicinska sekreterare är oerhört viktiga. För några år sedan så hade vi specialistsjuksköterskor som satt och bokade alla tider och det var drygt en heltidstjänst som vi har fört över till sekreterare.

HL:
Ja, som kanske inte är specialistsjuksköterska egentligen ska behöva jobba med dom ska ju stå i injektioner och bedriva vård.
Ja, det är ju lätt att säga att man slösar på kompetensen där till höger och vänster. Men det är ju också tecken på att alla som jobbar vill få ihop det, liksom att verksamheten ska fungera. Även om jag är specialistsjuksköterska så jag tar det här ändå liksom för att se till att det funkar.

LL:
För det ser man ju att personalen tycker det är roligt att jobba på toppen av sin kompetens och dom blir ju stolta när man klarar av det här och vi har ju till exempel en sekreterargrupp som är jättestolt och lyckas och undersköterskorna är ju jätteduktiga. Vi har undersköterskor som assisterar på operation, det gör inte sjuksköterskor.
Det är ju och då det gör också att man trivs och stannar på en arbetsplats

DEL 5 året 2023

Utveckling är ju viktigt, så är även forskning.
Är det en fördel då att regionen kan erbjuda och bidra till både och? Kan det innebära att man är en attraktivare arbetsgivare?

Ja, det tror man att kunna kombinera forskning och innovation med att arbeta inom primärvården, till exempel som distriktsläkare och forskaren Ina Asklund gör. Hon har tillsammans med sitt team skapat en digital inkontinent kompis som heter ”Tät” som är en app. och en innovativ lösning som i vården hjälper personer med ansträngningsinkontinens. Vill man lyssna på hela avsnittet så gå hit till avsnitt 49.

IA: De är ju 3 appar men hör till samma forskningsprojekt som heter Tät. Det startades ju redan tvåtusenåtta av en kollega till mig, som är distriktsläkare också här i Regionen, Eva Samuelsson. Hon har forskat i många år om bland annat inkontinens. Och hon började då tvåtusenåtta med ett forskningsprojekt där dom ville se om man just kunde hitta, först var det alltså både internetprogram och appar som ett lättillgängligt alternativ till medborgare eller patienter som man kan använda hemma. Så det var så det startade och då ville de utveckla och utvärdera i forskning och sen också implementera. De hade ett ledord att det skulle också komma till användning så det var väl en grundtanke från början också, att de ville gärna forska om någonting som de såg kunde liksom användas i framtiden så att det inte bara stannar vid forskning utan verkligen blev liksom användbart.

HL: Vad är det man får för hjälp utav den här appen då?

IA: Ja, men det är ju, apropå träning. Det är väl lite som en träningsapp fast syftet med den är ju att det är ett behandlingsprogram för urinläckage och specifikt då kanske ansträngningsinkontinens och det är ju det här att man kan läcka urin när man just hoppar eller står. Det kan vara att man skrattar eller nyser och så där.

HL: Marklyft?

IA: ja det kan nog säkert hända och då är det ju bra att lägga på ett litet knep innan precis och det är sådana knipövningar som det finns då ett program för i den här. Plus att det finns liksom bilder och information om hur musklerna ser ut och hur inkontinens funkar också lite andra råd, det finns ju lite om ja, men det här med träning står det lite om och vikt och lite om det spelar nån roll, vad man dricker och så där, hur mycket man dricker och sen finns det ju sådana funktioner som man har sett kan öka motivationen till träning och också öka liksom följsamheten så att man verkligen gör de där knipövningarna, så det finns påminnelser och det finns lite feedback och det finns lite statistik funktion så man kan se en del gillar ju det. Vill du se hur det går? Ja, men hur långt har jag kommit? Märks några resultat, allt det där, så att det finns lite sådana funktioner för att det ska bli lite, för att det vi har hört och lärt oss är att det är ju lite småtråkigt kanske alltså en del på träning ska vara roligt så kanske just liksom knipövningar tycker ju många är lite småtrist kanske och man vet också att man ska gärna göra det varje dag regelbundet och så där så att då verkar det som att det här stödet liksom att ha den här appen och titta på en bild som rör sig, att det är gör att det blir lite lättare och det blir som en liten digital kompis som kanske hjälper.

HL: Så att man faktiskt kör igenom de här knipövningarna.

IA: Jag intervjuade en del kvinnor som använder appen och de sa att det var lite som att någon liksom knackar en på axeln och sa att ja, ”men nu, kom igen, nu gör det här” nu och då hjälper det till. Det som står i behandlingsprogram är ofta att man ska försöka hålla i det där liksom regelbundet i 3 månader för att riktigt få bra effekt och det är ju ganska länge ändå 3 månader så att det gäller att hålla i det, då kan en app kan hjälpa. Vi tror vi att då kan det göra att många får hjälp av det och det är ju skönt att man får hjälp med sitt problem för det. Det är ju det man är ute efter om man då tittar. HL: Det här är en digital lösning. Vad bidrar den med, tycker du? I det stora hela, när man pratar om vården och omställning och digitalt verktyg som hjälpmedel för er som jobbar inom vården.

IA: Ja, men jag tycker väl att, om jag tänker för oss som jobbar inom vården då tänker jag mycket det här att det fanns inte så jättemycket annat att erbjuda patienterna som stöd innan. Utan det vi gjorde var ju att vi muntligt liksom att ja, ”men gå hem och träna nu tre månader så blir det bättre. Blir det inte bättre så hör du av dig och så följer vi upp det så går vi vidare för det finns ju annan behandling, alla blir ju inte, alla blir ju inte helt bra eller bättre av det, men det är ett första steg och sen ibland så skrev vi. Många kvinnor berättar om det också, att de kanske fick en liten sådan här svartvit, lapp som de skulle sätta på kylskåpet och det är väl i och för sig bra. Och då kanske det var en bild på liksom ett underliv i genomskärning eller nåt och så. Det var väl kanske det bästa vi kunde då, så att säga, men den har man ju inte med sig och den kanske man glömmer bort och så där så att här kändes som att vi kan erbjuda någonting mer. Något som kanske hjälper lite bättre och sen så ska jag också säga att ett syfte med hela forskningen var ju också faktiskt och nå en del som aldrig kommer till oss på hälsocentralen. För att vi vet ju att det är kanske bara 1/3 av de kvinnor som har besvär som faktiskt söker sig till vården.

HL: Vad beror det på? Är det för att det är tabubelagt?

IA: Men lite så, eller många tycker att det här kanske inte vården tycker är så viktigt. De kanske inte tror att vi prioriterar det eller inte prioriterar själva och tänker att nej, men jag kanske inte ska störa för det här, och en del tänker faktiskt också att ja, men det här kanske man får leva med om man liksom har fött några barn. Det kanske inte går att göra så mycket och så där, men då ger vi dem ett gott och försök i alla fall.

HL: Ja men alltså lite så hör av. Hör av dig till vården tycker jag, för att jag menar vår primärvård kan svara på massa frågor. Bättre att fråga en gång för mycket.

IA: Ja men verkligen, och så får man veta sen vad man ska börja med. Om man ska komma på ett besök eller ska man börja med en app eller vad man ska göra?

Det är ju det är ju inte alltid så lätt att veta själv!

Nu tar podden en liten paus. Det ska ju vara jul och det ska vara lite ledigheter för många. Men kom ihåg alla de som faktiskt också jobbar och ser till att systemet fungerar under lov och semestrar, bland annat de inom vården, de inom regionen och alla kommuner.

Hjältar i Allmänhetens tjänst, kan man ju säga.
Vill ni lyssna på alla avsnitt utav den här podden så finns den i en poddspelare nära dig där poddar finns.
Vi är tillbaka i podden. Vårdens utveckling i region Jämtland Härjedalen efter helgerna, någon gång i januari.