44 - Om patientsäkerhet med Mattias Skielta, chefsläkare

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• MS - Mattias Skielta, Chefsläkare, patientsäkerhet
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

AG:
Du ska salta lagom mycket. Du ska ha de här riktigt grova grynen, de ska ligga i vattnet en liten stund innan du sätter på spisen. Sen ska du inte ha för hög värme utan den ska liksom puttra ihop lite lagom fint och sen ska du toppa den ordentligt med bär från frysen och värma på dom. Lite grann.
Nötter är gott, lite frön, ja eller så tar du frukt vill du ha något riktigt smaskigt så kan du ta lite jordnötssmör och banan.

HL:
Det låter ju fantastiskt och det ni hör är faktiskt Anna Granen som är tillförordnad hälso-och sjukvårdsdirektör.
Ni lyssnar till Region Jämtland/Härjedalens podcast. Det var skönt att vi fick det här grötrecept att starta med.

AG:
Ja ja, det bjuder jag på.

HL:
Ja, för att det är det där du laddar upp med kanske innan du startade i Vasaloppet.

AG:
Ja, men det stämmer. Jag kör alltid den varianten med banan på gröten när jag ska åka något skidlopp eller så.

HL:
Berätta då hur gick Vasaloppet för vi brukar alltid börja prata om lite träning och i ditt fall då tävling.

AG:
Jag är jättenöjd faktiskt. Jag stakade Vasaloppet hela vägen, hela, hela vägen.

HL:
Ja, grattis till det!

AG:
Jag är supernöjd.

HL:
Ja, för igår hörde jag Jörgen Brink (före detta elitåkare) på Mästarnas mästare att till och med nu stakar ju till och med motionärerna, så ja, det gjorde man ju inte förut, men det där hade du ju inte klarat om du inte hade liksom legat i och tränat innan.

AG:
Nej, precis nej och ätit havregrynsgröt varje morgon i alla fall.

HL:
Vad har du för placering då?

AG:
Runt 400 någonstans.

HL:
Måste ju ändå anses vara ganska bra?

AG:
Ja, det var bättre än förra året.
Jag tror att det var 500 någonting klar förbättring.

HL:
Anna Sjövall välkommen hit du också vår verksamhetsutvecklare.

AS:
Tack!

HL:
Hur är läget?

AS:
Det är väl bra?

HL:
Ja, du hörde ju grötrecept det här från början, även du har ju blivit inspirerad av havregrynsgröt?

AS:
Ja, men jag är ju inte lika avancerad. Jag är lite för trött på morgonen, jag är inte lika pigg så att och så vidare.

HL:
Mattias Skielta. hej och välkommen hit till podden.

MS:
Tack så mycket.

HL:
Jag har länge suktat efter att du ska få komma hit, alltså jättekul att ha dig här, berätta vem du är för den som inte känner till det.

MS:
Jag jobbar som chefläkare inom regionen. Utbildad i internmedicinare och reumatologi.

HL:
Du forskar har du skvallrat för mig också innan vi började spela in.

MS:
Ja precis forskar inom kardiovaskulära riskfaktorer hos patienter med diagnos reumatism.

HL:
Forskning är ju väldigt viktigt att den finns på Östersunds sjukhus eller hur?

AG:
Ja, det är det. Det är jätteviktigt och vi hoppas ju att fler vill jobba hos oss och forska och ha kombinationstjänster.

HL:
För det där hänger ju ihop med att vara en attraktiv arbetsgivare. Det gör det att det är en bra forskarmiljö.
Vad tycker du Mattias?

MS:
Ja, absolut, för min del har det varit jättebra. Ja, jag är jätteglad nu att det kommer komma de här kombinationstjänsterna, alltså att man kan få in andra specialister, kanske som verkligen vill satsa på forskning på heltid.
Att man skulle kunna komplimentera med 1 halvtids forskartjänst till exempel. Det tror jag skulle dra många och vara enklare liksom att få hit dem kanske.

HL:
Är det ett bra för att liksom jobba med rekrytering till ett sjukhus? Att det finns den här forskarmiljön.

MS:
Ja absolut, det tror jag. Det blir ju en väldig skillnad egentligen i känslan hos i alla fall mig. Alltså får väl prata för mig själv kring det.
Men just det här att vi gick ifrån att vara vanligt länssjukhus till att vara ett subb universitetssjukhus.

AG:
Egentligen när vi fick läkarutbildningen hit. Då blev det ju en helt annan känsla av och vi gick ju från att vara i botten med publicerade artiklar till att vara den som publicerar flest medicinska artiklar per capita i Sverige.

HL:
En framgång.

AG:
Ja absolut!
Det är ett otrolig driv liksom, vi har haft väldigt många engagerade. Både professorer och docenter.

HL:
Vad kul? Det här tror inte så många känner till om Östersunds sjukhus egentligen.

AG:
Nej, vi har nog en hel del att göra här faktiskt när det gäller att sprida mer kring det här.

HL:
Vad häftigt det är jättekul det där för jag vet ju att du nämnde ju till mig Anna Granevärn, att utav, om det var 13 läkare så är det 11 som valde att stanna kvar på storsjukhus senast
efter utbildningen?

AG:
Dom läkarstudenterna som precis har avslutat sin utbildning och som går mot att påbörja nästa del, den praktiska delen sin utbildning, 11 väljer att stanna kvar av läkarstudenterna.

HL:
Det är väl också ett gott betyg?

AG:
Mycket gott betyg för att vi har ju det här, vi kanske aldrig nämnt i den här podden, men vi har ju en regionaliserad läkarutbildning här som drivs från Umeå, men där man under de sista åren utav sina studier får göra den lokalt eller regionalt i Östersund och har den möjligheten. Det här är en jätteviktig del för oss för att kunna kompetensförsörja med läkare i vår region, att vi har läkarutbildningen här.

HL:
Mattias du, det var kul att få höra det här och vi frågade aldrig dig om träning. Men du ser ju väldigt fit ut så jag förutsätter att du håller på med någon form av fysisk aktivitet.

MS:
Ja, jag försöker löpträna. Ja.

HL:
Långdistans?
Ja, du har en långdistanskropp om jag får säga. Rätt så lång och lite gänglig och det är väl så man ska se ut då. Anna Sjövall, du ju också långdistansare.

AS:
Ja inte så långt men jag har hög kadens.

HL:
Ja och kadens är då frekvensen på löpstegen.
Har du långa löpsteg eller korta?

AS:
Korta

HL:
Ja då sparar du på energi.

AS:
Ja, de påstår det.

HL:
Du får prova dom långa så kommer du märka skillnaden.

Mattias Skielta vi ska prata med dig om det som kallas patientsäkerhet som kanske kan vara något man faktiskt behöver ta med ganska mycket kring när man pysslar med digital omställning.
Som Region Jämtland Härjedalen håller på med inom sjukvården. Om man börjar med just patientsäkerhet.
Det begreppet. Vad är det för någonting egentligen?

MS:
Vad det begreppet är. Det handlar ju egentligen om hur säker vård vi bedriver inom regionen. Vilka förutsättningar vi har och att vi utifrån dom förutsättningarna bedriver vården så säkert som det går.
Det handlar ju om egentligen allting vi håller på med inom regionen.

Så att, ja, jag har sagt någon gång den att det viktigaste för patientsäkerheten det är varje medarbetares egen insats i det man håller på att jobba med, till exempel den att bara under covid när det var som värst, så var ju liksom nyckeln till framgången den att alla som jobbar på städ, helikoptrarna var städade och ambulanserna och nere på infektion och akuten så det var ju superviktigt. Det kan ju vara liksom en del som man inte
tänker på den, att det är så viktigt men det är superviktigt, maten och vad vi har för digitala instrument.
Läkemedel och ja, så att det är ju allting. Det hör ihop, alla som jobbar med någonting inom region Jämtland Härjedalen påverkar ju patientsäkerheten på något sätt.

HL:
Så oavsett vad jag gör på Östersunds sjukhus är en stor del utav att patientsäkerheten ska fungera.

MS:
Ja ja, så är det och jag tycker absolut att egentligen varenda medarbetare där ska lyftas för den insats de gör för om de inte gör den insatsen då kommer det att fallera.

HL:
Ja, men det kanske man inte är medveten om när man går där och jobbar varje dag då, att jag sysslar faktiskt med patientsäkerhet också?

MS:
Nej, jag tror inte det.

HL:
Vad bra att vi lyfter i den här podden då.

MS:
Jo, det kan kan säga, jag menar ta dem som är på diariet, att det är ju viktigt att det sköts och sen att alla rutiner sköts.

HL:
Om man tänker då kring den digitala omställningen som rullar på, det är de stora kliven ibland och ibland är det lite mindre kliv.
Vad ser du för utmaningar?

MS:
Jag tror att det är lättare att vi bestämmer för patienten.
Vad är det dom ska använda, och att vi inte utgår ifrån vad de har för behov egentligen? Sen ska vi liksom försöka lyfta vården hem till patienterna vi ska skjuta kunskapen utåt. Då måste vi ha förutsättningarna för att kunna göra det också till exempel.

HL:
Du tänker på det som pågår med nära vård (reform som genomförs i hela landet) och den omställningen, eller?

MS:
Ja exakt, och sen är frågan, vad är nära vård då? Frågar du i Sverige så är det ju ingen som kan säga det egentligen, att det är det här som är nära vård. Det här ska alla införa.
Det kommer ju vara olika för varenda region egentligen hur man gör det.

Vi har ju ett nav med ett sjukhus i mitten och jag menar, vi har väl ändå jobbat ganska mycket med det ändå vård nära och du har hälsocentralen nära och sådant där, dom har hög kompetens på alla som jobbar på hälsocentraler och sådant där, så att jag menar vi har ju en bra vård nära ändå, men det är just det här är att flytta ännu mera närmre hemmet kanske. Man har ett större samarbete, kanske med kommunerna och att det blir liksom på något sätt en personcentrerad vård som är nära vård egentligen.

HL:
Det begreppet har vi ju rört oss med i andra avsnitt utav den här podden, vi har rört oss med begrepp som att man måste bli mer medveten om vad man som patient själv kan göra. Några risker då som du kan se?
Något man kan peka på att det här behöver vi liksom få på plats för att det verkligen ska fungera?

MS:
Det finns ju många olika risker men alltså det gäller ju att ska man jobba med digitala delar så måste man ju då ha en möjlighet till att kunna kommunicera digitalt till exempel, eller att kunna kommunicera mellan varandra.
Och vad är syftet?
Är det liksom en envägskommunikation eller är det dubbel kommunikation?

Hur mycket ska patienterna kunna göra själv? För sig själv, så säger jag liksom, om vi ska klara av det här med omställningen, med att vi har så få, alltså lite personal, och vi har en växande befolkning med samma behov så måste vi liksom få så många som möjligt att sköta sin egen sjukvård själv och dom som har behov av vår hjälp, dom stöttar man.
Och så att man då kan gå in och hjälpas åt på det sättet.

Jag tror att på något sätt är väl också den att det här att man har verktygen och att vi kommer överens på något sätt tillsammans. Jag, jag, jag tror ju här att vi måste utgå från att patienterna är vårt gemensamma.
Alltså, den är gemensam och vi ska bidra med sjukvård från alla håll till den patienten och att det inte är så, att just nu är det min patient och då ska du vända dig dit och sen när de är klar då får du vända dig hit, utan att man får försöka fokusera på patienten i mitten och sen så jobbar vi allihop för den hela tiden.

HL:
Det här teamet runt individen, patienten?

MS:
Ja och beror ju på vart den patienterna är då. Är den då i Stora Blåsjön.
Ja då är det kanske få som är i närheten av den patienten och att och många måste då jobba digitalt för att kunna vara på samma plats, så att det är väl liksom den utgångspunkten som ska vara det.

HL:
Ja, det kräver ju också då att patienten har möjlighet att också vara digital.
Med ett sådant exempel, alltså med både teknik och kunskap.

MS:
Absolut, men det är det där jag menar, just det här och att så länge du kan klara det själv, då ska du ju tillåtas göra mycket av vården själv,
Medan har du behov av ett stöd i det, det är då du ska få stödet.

MS:
Anna Granevärn du hör Mattias berätta här. Vad tänker du?

AG:
Ja, men jag står och tänker på patientsäkerhet och risker just nu, för det har vi ju i många olika sammanhang och ibland i sammanhang som man kanske inte tänker på direkt att det också kan uppstå risker.
Det kan ju handla om dom här ganska långa processerna som vi har ibland, för att vi är en offentlig organisation och myndighet och att vi måste följa många olika slags lagstiftningar.
Men det finns ju tillfällen när en process går så trögt så att vi riskerar att till exempel stå utan en väldigt viktig utrustning för att kunna ta hand om patienter på ett säkert sätt.
Då händer det att jag lyfter luren och kontaktar Mattias för att ha stöd från vår chefläkare.
Vi behöver kanske gå utanför de rutiner eller regelverk eller till och med lagstiftningar som vi har att förhålla oss till och att det blir en så pass allvarlig patientsäkerhetsrisk.

HL:
Men då gör du någon slags bedömning utifrån vad den här patienten faktiskt behöver, är det fara för liv då?

AG:
Ja, men det kan handla om dom här svåra stora besluten.
Mattias var ju till exempel involverad när vi behövde göra direktupphandlingar av hyrpersonal för att kunna bemanna tillräckligt många vårdplatser. Det var ju ett sådant beslut som gick utanför. Och skulle det vara så att vi står utan en utrustning som vi behöver för att kunna hjälpa patienter till exempel i våra ambulanser och att vi plötsligt inte har den utrustningen, då behöver vi ju bedöma hur allvarlig, den risken är och kanske hantera den i ett kortare perspektiv än att gå ordinarie process så att säga.

HL:
Mattias, det låter som att du har mycket på dina axlar när Anna ringer, mellan varven i alla fall?

MS:
På något sätt säger det ju min uppgift där i den här regionen. Det är ju att vara patientens advokat på något sätt. Jag ska ju alltid utgå ifrån, och se på deras behov, så att jag menar just det här med om man tar ambulans eller någonting så där ja, om det är utrustning, eller att man inte hittar det man behöver eller att det finns inte tillräckligt med ja andra resurser ja, då måste jag utgå från dem och tänka att ja, men om vi inte gör det där då är det väldigt farligt.
Så att det är ju min uppgift på något sätt den att både vara bollplank , men även vara liksom ifrågasättande och trycka att ja, men är det här verkligen rätt? Satsar vi rätt eller gör vi rätt eller? Är inte det här en risk, eller ska vi inte stanna det här nu och så fundera lite grann? Vad ska vi tänka om och göra något annat? Eller ja, hur ska vi göra det?

HL:
Så det blir lite det där inte motståndet ska jag säga. Men det är interna ifrågasättandet bidrar ändå till någon form av utveckling eller åtgärd som är det bästa då för patienten.

MS:
Det är det som är bedömningen?

MS
Jag tycker det, jag beskriver mig själv som en lobbyist.
Får jag inget gehör där går jag till nästa och så pratar med dom och, ibland lyckas jag ibland lyckas jag inte, men då var det ju inte rätt heller då, det som jag var ute på.

HL:
Hur mycket får du lobba då?

MS:
Det beror ju såklart på våra handlar om.

HL:
Vad brukar du ha för taktik?

MS:
Jag tycker det är viktigt att man ska få bra underlag för beslut, att man har tänkt igenom. Och ibland kan det vara så att man inte har tänkt på allting.
Jag menar, så är det ju för en annan också, att man ser liksom bara en viss del utav månen för den andra delen är skymd på något sätt och sen när man då ser hela så förstår man att okej, jag var lite ute på helt fel liksom, men det ja, så att det är ju en dialog tycker jag.

HL:
Du, du är inne på samverkan?

MS:
Absolut ja, jag menar om man tittar, om vi nu ska prata patientsäkerhet och det här med nu kanske vi glider ifrån just det här att det ska pratas digitalt men just det här den att det är viktigt tycker jag, med att vi jobbar i en region där vi till exempel har många Lex Marior.
Därför att Lex Marior är en bekräftelse på att vi verkligen tittar på vår vård och om den är bra? Är det något vi kan lära oss utav?

Om man till exempel skulle man åka till sjukhus utan många, lex Maria.
Är det ett säkert ställe då, eller är det så att du är på ett ställe där man egentligen inte bryr sig?

HL:
Då skulle du stå där och fundera liksom?

MS:
Ja, absolut ja.

HL:
Finns det nåt slags normalitet i Lex Maria man bör ligga på?
Det låter ju konstigt att fråga det, men att man bör ligga på en viss nivå, eller?

MS:
Nej, det tror jag inte. Det finns, alltså dom tycker väl från IVO att det sjunker och att det borde vara fler och sådana här saker men.
Det finns det inte så, utan det är mera det att vi själva måste fånga upp allting och lyfta det för att vi jobbar ju nu ganska mycket med att försöka identifiera risker.

Det har väl egentligen varit som ett paradigmskifte.
Det kan man väl säga även om man har pratat mycket om det förut så innan covidpandemin kom, då var man ju ganska reaktiv och satt och väntade på att saker och ting ska ske och så skulle man hitta då och utreda varför och så sen så komma på att ja, men det var så här vi borde ha gjort. Och så försöker man implementera.

Nu jobbar vi ju mycket mera med risker i och med att det var ju det som hela covidpandeminsvängen var, att hela tiden försöka ligga steget före hela tiden.

HL:
Utifrån pandemin, är det helt nya arbetssätt när det gäller den här biten, då?

MS:
Ja i alla fall från vårt håll, införande av gröna korset och risker.
Och hur analyserar vi det? Ja, det är mycket möjligt att man kan säga det.

HL:
Vad innebär det för framtiden?

MS:
Ja men alltså om man nu säger om vi ska gå in på det här med digitalt, alltså patientsäkerhet i den digitala världen, då handlar det ju mer om att hela tiden försöka tänka, OK var det här smart nu? Ska vi hoppa på den här typen utav system eller hur ser det ut? Någon annan som kommer med något annat system? Finns det någonting vi kan liksom få ihop alltihopa? Kan det implementeras i vårt journalsystem.

Ja så att det är hela tiden det man jobbar med, inte sitta och vänta på att okej, vi införde det här och så sen så nej, det där var inget bra utan.

HL:
Då uppstod ett problem och så får man börja hantera det?

MS:
Då ja, och då kanske det är för sent då och då sitter vi med det där och ett avtal på längre tid eller ja, vad det nu är för någonting som inte fungerar fullt ut.
Man kan bara ta att vi håller på med en upphandling om söksystem och det är ju en.
idé för att söka, alltså via personsökare när man söker läkare eller andra nyckelpersoner på sjukhuset idag.
Och det är ju risk, för att det är ju ett gammalt system och det är svårt att nå kanske och det är ett envägs system bara, du vet inte om den du har sökt nåtts utav sökningen eller inte. Är det någon som kommer eller inte? Du har ju som ingen aning i det där. Du får ingen bekräftelse direkt. Utan du skickar i väg något och sen hoppas att någon dyker upp, men jag kan ju aldrig söka en kollega i primärvården till exempel, utan då får man ju förlita sig på telefon eller sådant där. Men just det här har ju tagit lång tid, men det blir nyare och nyare saker och så hamnar vi digitalisering och vi har större behov utav kunna nå varandra och det finns nya saker så att det drar ju liksom ut på tiden.
Man måste ju sätta ner en fot, att nu är det "good enough", nu måste vi köra men just vikten av att vi alla ska kunna nå varandra kommer ju vara en grund i den här digitaliseringen.

HL:
Ha, så det är en upphandling som pågår och det alltså när jag hör det så handlar det egentligen om att vara grundlig och ställa massa frågor och kanske vara lite besvärlig. Ja, och att andra förstår att det finns en anledning. Till varför?

MS:
Ja.

HL:
Vilket spännande jobb du har.

MS:
Ja, det är jätteroligt.

HL:
”Nu kommer Mattias, stäng dörren” (skratt, skämt)

MS:
Ja just det, igen.

HL:
Ja ja, men det är ju oerhört viktigt. Det du säger.
För vad skulle alternativet vara, att gå baklänges nästan?
Att gå baklänges in i framtiden är ju kanske inte det bästa.

MS:
Ja jo, men exakt och det finns mycket liksom grejer man kan fundera på och tänka efter att vilken vård är det vi bara planerar för, är det tjugo tjugotre eller är det tjugo femtio? Vad är det vi ska ha?

HL:
Vi får fråga Anna Granevärn, är det någon som vet så är det ju du.

AG:
Ja eller vår verksamhetsutvecklare kanske Anna Sjövall?

AS: Ja, det kan man ju undra.

HL:
Det är Nobelpriset på den frågan?

AS
Jag tror det ja ja.
Ja, det tycker jag är svårt att säga. Det beror på vad det är för någonting, men det jag tänker, man behöver också fundera på är så här.
Att man behöver kanske också ibland testa saker, för ibland så kan man ju undra om våra gamla sätt att arbeta verkligen är säkrare än nya.
Det behöver man också ha med sig. Jag jobbar som distriktssköterska tidigare, är det säkra att patienten kommer in med 1en lapp i luckan och att den lappen kan försvinna någonstans, än att man skickar in ett meddelande via 1177 till exempel?

Är telefonen säkrare än ett videosamtal?

Ja, det finns ju massa som man också behöver ifrågasätta, gamla sätt att arbeta och där man liksom är van också. Jag tycker det är jättespännande.

HL:
Ja, och då är man ju inne på just det här med att ställa om till andra arbetssätt eller effektivare arbetssätt, eller i det här fallet då säkrare arbetssätt eller patientsäkra arbetssätt.
Vad är liksom, vad skulle du säga Mattias. Hur borgar man för att personalen då blir trygga i att få nödvändiga utbildningar när man pratar om digital omställning. Hur skulle dina frågor se ut? Hur skulle du fundera för att du till slut skulle landa i att det är patientsäkert? Det är ganska omständligt fråga, jag fattar det, men du får ju ett försök.

MS:
Ja, men det var en som beskrev för mig att de bästa digitala verktygen det är sådana som inte kräver utbildning. De som är så intuitiva.
Är det så att det kräver liksom en dags utbildning för att överhuvudtaget kunna göra det här? Då är det ett system som är för svårt, då blir det för knepigt.

HL:
För det sätter hinder och det sätter mig på prov.
Och jag måste ha något slags grundförståelse, eller?

MS:
Ja absolut ja, som vårt journalsystem till exempel, den hade vi ju jättebra utbildning i, innan vi fick det, men vi har ju som ingen kontinuerlig utbildning på det, så det gör ju det att ja, men jag kan ju bara gå till mig själv.
Jag jobbar ju utifrån som jag var lärd från början, men det har ju utvecklats något enormt under tiden här, så många nya delar och sådant där. Nu jobbar ju inte jag så mycket med patienter, men jag är ju alla fall i inne i systemet flera gånger i veckan.

HL:
Så att i ditt fall hade det behövts då kontinuerliga fortbildningar eller kompetensutveckling?

MS:
Det funkar ju. Det är ett bra system så jag menar att jag klarar mig bra i det ändå, men med just de här smådetaljerna kanske man hade kunnat gjort mer.

HL:
Så där är det ju när man går någon utbildning i vad det än är så det känns ibland som att man plockar guldkornen därför att 1. det känns bekvämt för mig och jag förstår det och 2.
det där känns som en lite för stor utmaning, så då låter jag den vara där borta. Det kan ju något annat göra.
Håller ni med om att man funkar lite grann så?

AG:
Ja.

HL:
Men alltså, det här är ju bryggor man måste försöka komma över.
Det är vi överens om och det är lätt att säga och ibland lite krångligare att genomföra.

MS:
Men sen tror jag det att just det här som Anna Sjövall är inne på, just det här med att hitta på nya andra sätt att jobba och testa dom, är dom bättre, för att jag tror att man är för protektionistisk i sitt gamla arbetssätt.

HL:
Utveckla lite

MS:
Ja men alltså, det att man ska försöka hitta något nytt sätt.
Jag menar man såg ju bara nere i Kalmar till exempel, de hade väl någon digital ortoped där som hade minskat inflödet med remisser med 80 procent, bara genom att man hade någon digital kontakt.
Man kan ju fundera på att man har ju ändå ansvaret för sina barn och sin bil och olika sådana här saker.
Du bokar ju för en massa olika saker som du ska göra.
Det borde man ju kunna göra med sin egen hälsa också egentligen, att man ser sig själv bäst.
Kan jag beställa olika prover själv? Kan jag beställa en vanlig lungröntgen själv via 1177 eller alltså har jag någon av de vanligare sjukdomarna, kan jag då beställa dig själv?

HL:
Vad förträffligt det vore känner jag, fixa en egen lungröntgen eller beställa tiden.
Några utav de här möjligheterna finns ju via 1177.
Att du kan ju till exempel boka tid för labb och provtagning och sådana saker och boka tider själv eller i alla fall skicka meddelanden och få ett svar tillbaka.

AG:
Precis, det finns ju viss hemprovtagning också. Man kan beställa för klamydia till exempel.

HL:
Ja och om man pratar om dom där bitarna som du hinner på Mattias, hur, tänker du att man skulle? Eller hur långt skulle man kunna driva det då?

MS:
Ja men absolut, så får man ju…. liksom det där måste man ju diskutera i dom olika professionerna. Men jag tror att man kan lägga mycket mera på patienten.
Till exempel att är det så att du har en sjukdom som kräver kontinuerliga testningar för att se, är jag frisk eller sjuk till exempel?
Eller jag har den här medicinen, är det så att påverkar den min kropp tillräckligt mycket eller inte? Ja, men det borde man ju kunna bara sätta vilket referensintervall det ska vara i det här fallet?
Är du idet här referensintervallet är du frisk. Är du utanför den här så hör av dig.

HL:
Just det, och då måste jag kontakta sjukvården.

MS:
Och det borde jag ju liksom egentligen kunna sköta själv.

HL:
Nu är vi inne på det vi också har pratat om tidigare egenmonitorering för till exempel hjärtpatienter, hjärtsvikt och blodtryck. Patienterna med diabetes också eller?

AG:
ja, de har varit med ja.

MS:
Det är väl lite som självscanning på Ica maxi ungefär.

HL:
Det låter så läskigt, men du får det låta så avdramatiserat, om jag får säga så.

MS:
Ja, men jag tror att man måste prova och kanske för just den specifika patienten, kanske man tycker då att, ja, men vi kan inte lägga det ansvaret där.
Det är väl lite grann som ungefär som självscanning på Ica maxi.
Jag menar första gången så har det ju jättekontroll ganska ofta på att ta du skanna alla detaljer, men när allt har varit korrekt tillräckligt många gånger då dröjer det kanske ett år innan du nästa gång fastnar i den här kontrollen.

HL:
Jag har slunkit igenom väldigt mycket på slutet.

MS:
Men jag menar att man skulle kunna ha samma typ av säkerhetssystem liksom.
Jag har kollat mina prover och jag har skickat, det är godkänt att det stämmer det här.
När man ser på gruppen som inte klarar av det riktigt så kanske de behöver lite stöd från oss vad det gäller personal, men så länge du kan sköta dig själv så kanske du kan sköta dig själv.

HL:
Går det att vara 100 % patientsäker.

MS:
Nej, alltså så här, finns det någon dag då du är ute och kör bil som det är 100% säkert att köra bil?

HL:
Du har fått den här frågan förut jag hör det.

MS:
Ja, och svaret på den frågan är ju nej, därför att det finns så otroligt många olika faktorer. Det kan vara en rattfyllerist du möter eller att det är isigt eller att det ungarna skriker i baksätet eller plötsligt så kräks de och du vänder dig om och, ja vad det nu var för någonting. Så att det och samma år sak, vi jobbar ju också med människor vi får försöka hela tiden och ha rutiner och det men...
Ja, det kommer ju vara så att vi avviker från den tiden. Man måste jobba på erfarenhet att jobba på alla de här andra sakerna och då har man ju liksom det kollektiva som jobbar tillsammans för att man liksom ska rädda upp situationen i akuta situationer och.

HL:
Men tror du på att en digital omställning kan bidra till att patientsäkerheten ökar, eller bibehålls?

MS:
Ja, jag tror absolut att den kommer att bibehållas och kanske det blir mycket bättre, så kan det vara. Jag tror framför allt om det är så att du har just system som är intuitiva och enkla att sköta själv.
Alltså, ja, vad är det som det innebär i självmonteringen för dig? År det egentligen bara att du har koll på dina egna prover? Ja, då borde du kunna beställa dina prover. Lämna proverna, kontrollera proverna själv och så sen så har man något digitalt möte.

HL:
Och följer upp och?

MS:
Ja oj och egentligen också, jag menar, det är ju ett samarbete om man nu ska ha patienten i centrum så är det ju ändå ett samarbete av patienten, att är man flera som lyssnar på patienten samtidigt i ett digitalt möte till exempel.
Då kommer det ju säkert att hitta mycket mer detaljer där än när du har separata möten.
Det är fler som lyssnar, det är fokus på just den person.

HL:
Vid samma ögonblick?

MS:
Exakt, då spelar det ingen roll om man sitter till exempel i Funäsdalen och kommunen är med och distriktsläkare och distriktssköterskan och så någon från sjukhuset.

HL:
Låter ju jättelogiskt, för vi ägnar oss åt det ibland när vi arbetar eller håller på med annat. Vi sitter i bikupor som det heter och resonerar och kommer fram till saker och redovisar på stort papper med tuschpenna. Kanske en dålig liknelse.
Men det du är ute och far efter är ju hjärntrusten.
Att när flera samspelar i samma samtal så dyker det upp saker.

AG:
Ja, men det är ju precis det här som är att bli personcentrerad också. Ja, i vården, att man fångar upp helheten för varje patient, inte bara kanske sjukdomsproblem men utan helheten.

HL:
Och jag som patient kanske då också känner en mycket, mycket större trygghet med min åkomma eller min sjukdom. Då jag blir omhändertagen på det sättet.

MS:
Absolut ja.
Nej, men så tror jag.
Absolut allt det, då tror jag inte det spelar någon roll egentligen, om det sitter personer som verkligen är intresserad utav dig på distans digitalt eller om de sitter i rummet.

HL:
Huvudsaken vi har samtalet och kanske ser varandra också?

MS:
Ja.

HL:
Mattias, om det är någonting så där som du står lite extra och funderar på kring patienter och hur vi har det och det här med patientsäkerhet vad är det för någonting då?

MS:
Ja, men det är alltså det här med primärprevention till exempel.

HL:
Vad är det, för den som inte vet?

MS:
Men du ska inte röka och du ska träna och du ska ha liksom ett BMI som passar inom referensen och du ska må bra och inte stressa.
Ja, allt vad det nu är för någonting för att du vet, att det är förebygger sjukdom i framtiden.
Men just den är ju jättesvårt att komma åt och man har ju gjort stora studier på det där och man har lagt ner stora insatser på att försöka få människor att ändra sig. Det är viktigt att göra olika saker och det går ju liksom inte utan den egna motivationen.
Där tror jag egentligen, hur ska vi liksom kunna få till det och då skulle man kunna ha det i någon form utav digital eller, att man ska redovisa vad man nu tränar eller vad det var för någonting.

HL:
Alltså ett kvitto på hur folkhälsan, eller min egen folkhälsa. Så är det så att jag begriper att jag mindre riskerar att bli allvarligt sjuk där borta. Om jag lever så här och nu? Ja, men det här hör vi ju ständigt.
Vi är ju så otroligt påpassade av andra, hur vi ska leva våra liv och vara och så vidare.

MS:
Jo, men ändå, så det är ju om det är så att man har bestämt sig för att nej, men jag vill vinna ett långlopp eller jag ska bli topp 300 eller jag ska bli... ja då har du ju den där inre motivationen, men det gäller ju att hitta den där inre motivationen hos alla egentligen. Hur gör man det liksom?

HL:
Jag brukar tänka att jag börjar närma mig 60 bast så jag brukar tänka, så här brukar jag tänka.
Jag vill ha ett så långt och innehållsrikt liv som möjligt. Jag vet ju inte när det tar slut.
Men om jag försöker förhålla mig till det så kan jag ju koppla på hur jag lever och så vidare. Och ibland ramlar man ju igenom kan bli en fest för mycket eller kanske en macka för mycket ibland. Men det är ju ingen katastrof så länge jag behåller mindsetet. Då har vi löst den här frågan, känner jag nu?

Det är så lätt att säga det och svårare att göra, men krävs det som krävs för att slippa det här i framtiden, krävs det ännu mera ifrån samhällets sida då från sjukvården eller folkhälsoinstitutet eller vilken myndighet vi nu pratar om.

MS:
Nej, alltså, jag vet inte riktigt.
Jag vet inte riktigt hur man ska komma till, men ja, men just det här att undvika att folk blir sjuk måste väl ändå vara den största patientsäkerhetsfrågan för då blev jag ju aldrig sjuk?

HL:
Jag håller med dig.

MS:
Ja men det är ju jättesvårt att dela, att jobba med, och det jobbar vi inte så mycket mer än heller egentligen.

HL:
Okej, så här finns det mer att göra, men är det från sjukhusets sida då eller från regionens sida eller?

AG:
Det här är väl ett ansvar som ligger på väldigt många. Det handlar om politiska beslut, till exempel att vi ska göra saker.
Vi har ju de här hälsoundersökningarna, screening och sådant som har påbörjats i liten skala med att man ändå söker upp vissa åldersgrupper och erbjuder besök och provtagning så det kommer ju. Vi har ju också sett forskning från ganska länge sedan att det här har gett effekt över tid för människor som har fått dom här genomgångarna och varit med i dom forskningsstudierna. Det har ju säkert du koll på Mattias,

HL:
Men någonstans landar man ju också i dom här socioekonomiska faktorerna, liksom om vi bekämpar fattigdom så får vi det här resultatet. Det är så mycket som samspelar i samhället, så visst är det en politisk fråga.

AG:
Absolut, den är komplex på många sätt, men jag tror att det är jätteviktigt att vi alla som jobbar med hälso- och sjukvård också har det här framför oss på bordet och att vi har en förståelse för de här sakerna och hur viktigt det faktiskt är.

HL:
Mattias, det var jättehärligt att få ha dig här i vår poddstudio i den här podden. Har du haft kul, tycker du?

MS:
Ja, men verkligen, ja kul, gav mersmak.

HL:
Ja vad kul? Då är du välkommen tillbaka några gånger såklart

AG:
Man kan få göra återbesök.

HL:
Ja, ja, så har vi det här och vi är digitala så det är lugnt. Hör du vad har du på tapeten ikväll då? Är det ett långpass eller är det något annat?

MS:
Jag vet inte, kanske är väldigt inspirerad.

HL:
Vad härligt, men du sysslar ju mycket med dina ungdomar som håller på och tränar och tävlar också så att du lägger mycket tid där då.

MS:
Ja, ja, men det är kallt och mörkt på natten bara.
Nej, då tvekar man, men om man ska jobba med primärprevention så...

HL:
Ja ja ja, men du får in några gånger i veckan i alla fall, Anna Sjövall du då är det milen idag eller?

AS:
Nej, jag var lite förkyld förra veckan, så nu lyssnar jag på min PT (personliga tränare) som säger att du måste också lyssna på kroppen så jag ska inte träna idag.

HL:
Vad bra, så lyssna på kroppen också ibland, men då är du i någon slags sån där återhämtningsfas efter sportlovet.

Anna Granevärn. Du har väl redan börjat träna inför nästa års vasalopp om kan man anmäla sig redan?

AG:
Jag har anmält mig till Tjejvasan så det finns en plan nu för de kommande typ 50 veckorna eller vad det är då innan nästa Tjejvasan.

Vi får se vad det blir i kväll. Jag har styrketränande i morse. Ja, och nu ser jag att det singlar ner lite snöflingor och det finns ju egentligen inget mysigare än ut och åka lite skidor med pannlampan när det snöar lite lätt så här.

HL:
Ja du, du får lite för knoppen också.

AG:
Ja, exakt, det är jätteviktigt. Det är en väldigt viktig del av hälsan också.

HL:
Ja frågan är fri vad jag ska göra?

AG:
Ja, vi står och väntar Håkan.

HL:
Jag tänkte, jag tycker så konstigt när det kommer självmant. Jag vill gärna ha frågan.

AG:
Men ska du upp på nationalarenan?

HL:
Nej, idag blir det ingenting faktiskt. Jag ska ut och äta med ett gäng arbetskompisar från ett annat ställe så att det ska jag ägna mig åt.

AG:
Vad spännande vad ska ni då?

HL
Vi ska gå på en restaurang i Östersund får man säga vad den heter, jag vet inte.

Hör ni, tack för att ni kom hit allihop idag och ha det så bra så länge, tills vi hörs nästa gång.

ALLA:
Tack