42 - Ögonkliniken, från noll till hundra, vilket ställe

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• LL - Lena Lindholm - Verksamhetsutvecklare , Ögonkliniken
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:
Region Jämtland Härjedalens podcast är tillbaka. Här diskuterar vi ämnen som rör vården och omställningen inom den. Det kan handla om både den digitala såväl som utvecklingen i nya arbetssätt och nya arbetssätt kan ju komma naturligt också i en digital omställning, eller hur?

AG:
Absolut, det är ju ofta arbetssätten det handlar om och tekniken. Digitaliseringen är ju ett stöd för att underlätta för oss för våra medarbetare och våra patienter.

HL:
Anna Sjövall är här också idag. Precis som vanligt, verksamhetsutvecklare.

AS:
Hallå där hej!

HL:
Idag har du har dragit med en person som sysslar, i alla fall titelmässigt med samma saker som du gör nämligen verksamhetsutveckling.

AS:
Ja, precis fast ännu närmare verksamheten.

HL:
Ja, och vem är du?

LL:
Jag heter lena Lindholm och är verksamhetsutvecklare på ögon och jobbar även som ögonsjuksköterska till viss del.

HL:
Det är lätt att säga att du ser bra ut.
Men det är ett lite billigt skämt, välkommen hit.
Vad kul att du vill vara med ögonavdelningen har vi inte haft i den här podcasten i något avsnitt, faktiskt så det är kul att du får höra lite mer från dig.

LL:
Ja, det må vara ett litet organ, men det är en jättestor verksamhet, så är det.

HL:
Hur är det då på ögonkliniken? För jag vet att ni har pysslat på med en hel del utveckling senaste åren för att få ordning på till exempel köer och väntan för medborgarna och patienterna.

LL:
Precis så är det, ögonsjukvården är under enorm utveckling. För 15 år sedan ungefär kom det en ny behandlingsmetod mot svullnad i ögats gula fläck och det är gula fläcken som gör att vi kan se skarpt och läsa liten text, 2010 hade vi fyrahundrafyrtio besök på vår makulamottagning som verksamheten heter.
Förra året hade vi 4700 besök på samma mottagning och det har gjort att vi har ställts inför enorma utmaningar.

HL:
En tiofaldig ökning på på 12 år?

LL:
Ja, så det utgör nu 20 % av vår verksamhet ungefär.

HL:
Men blev den omställningen i den verksamhet där arbetsbelastningen skedde över en natt?

LL:
Nej, det har gått successivt, men det har gått i ett rasande tempo skulle jag vilja säga från 2018.

HL:
Hur har ni mött det inom verksamheten då?

LL:
Vi har ju försökt så gott vi har kunnat med att rekrytera och utbilda, men trots att vi varje år gör allt fler, så växer våra köer hela tiden.

HL:
Beror det på att folk blir mer sjuka i sina ögon eller tillgängligheten som har ökat?

LL:
Nej, den här sjukdomen kommer med åldern och i takt med att vi har en allt äldre befolkning så är det ju fler som insjuknar så är det och ju mer forskningen går framåt desto fler kan vi erbjuda vård.

HL:
Och det är ju ändå positivt?

LL:
Ja, ja, för förut vart dom här patienterna socialt blinda inte helt blinda, men man ser inte mitten i synfältet och kan inte läsa.

HL:
Då är man snart där känner jag.

LL:
Säger du? Nej, men det är väldigt otroligt svårt för patienterna.

HL:
Ja, men det kan man ju förstå. Alla vill ju kunna se.

LL:
Ja precis

HL:
Men om du, om vi går ner lite grann på vad det är ni har förändrat då under den här tiden för att kunna möta de här patienterna.

LL:
Det började våren 2022, på initiativ av våra läkare att vi skulle gå över till en ny behandlingsregim som egentligen innebär att de som har en stabil sjukdomsbild.
Dom försöker man glesa ut behandlingsintervallen för och ändå ha en maximal effekt och de här patienterna med stabil sjukdomsbild får då gå hos sjuksköterska i stället för läkare.
Så då gjordes det ett nytt lokalt medicinskt vårdprogram och utifrån det så har vi då jobbat tillsammans med alla yrkesgrupper för att ta fram nya arbetssätt som är anpassade då till den här nya behandlingsregimen.

HL:
Omställningen i arbetssätt hur då?

LL:
Det var läkarna som gjorde det som sjuksköterskorna gör idag.
Men nu är det en ny behandlingsregim där en del av patienterna går på kontroller hos sjuksköterska. Kontrollen går till så att sjuksköterskan gör en synundersökning och tar en bild på ögats gula fläck och så bedömer läkarna bilden vid ett annat tillfälle och planerar för fortsatt vård och behandling.

HL:
Hur reagerar ni på det här? Anna Sjövall just det här sättet?

AS:
Ja, men jag tycker att det är jättespännande hur ni har tagit tag i det här problemet och verkligen jobbat med. Hur kan vi göra det på ett annat sätt? Nyttja den kompetens som finns, nyttja de tekniker som finns.

AG:
Just det här med bilder är ju någonting som vi har jobbat mycket med att få till att fungera lite bättre. Jag vet inte hur det fungerar hos er, om det är smidigt eller om det är lite otympligt som många andra upplever det.

LL:
Med bilder alltså, våra bildbehandlingssystem är ju kopplade till den medicintekniska utrustningen och bildbehandlingssystemet ägs ju utav det här medicintekniska företaget. Det som blir komplext, det är ju när man ska kombinera olika varumärken och bildöverföring.

Då leverantörer, helt enkelt företagen som står bakom den medicintekniska utrustningen det är liksom väggar emellan och vi använder ju samma medicintekniska utrustning som i Umeå och ändå så kan vi inte få dem att ta upp våra bilder i samma bildbehandlingssystem.
Vi skickar ju cd-skivor fast de egentligen har samma system där.

HL:
Ni måste bränna ner bilderna på en cd eller cd rom då sen skicka över?

LL:
Det är ju multinationella företag. Om det har göra med att det är därför, att det är andra regelverk som styr därför att det finns i så många länder.

HL:
Ja, vad ska man säga om det här? Varför är det sådana här tajta gränser? Varför kan man inte ställa ett krav på en leverantör då? Även om dom är multinationella är det för att dom är ensamma om tekniken eller?

AG:
Sjövall vi pekar på dig, tänkte att du kanske har ett bra svar?

AS:
Vi stöter ju på det här problemet hela tiden skulle jag säga. Men det har ju också med interna regelverk att göra, hur vår IT-miljö ser ut här hos oss och hur, i det här fallet deras ser ut i Umeå, det är ju brandväggar och säkerhet.
Jag är ingen expert, men jag har förstått så mycket som att det är sällan så enkelt som att bara öppna upp liksom emellan. Det krävs ganska mycket.

HL:
Ja, för är det någonting som är omgärdat av sekretess så är det ju sjukvård?
Ja, ja, vi får inte glömma bort det.

HL:
Så det inte är så enkelt så att liksom bara gå på en upphandling och ”det här är våra skakrav.”

AS:
Nej, men även om leverantörerna skulle kunna det så är det ju inte säkert att det i inom våra väggar går på grund av liksom olika system och regelverk.

HL:
Hur upplever ni det? Den situationen då?

LL:
Ja, alltså. Det fungerar ju bra så länge vi håller oss till ett bildbehandlingssystem och ett varumärke, men det är om vi ska ta in en kamera av ett annat märke och lagra upp bilder i ett bildbehandlingssystem. Det är då det blir besvärligt.

HL:
Så då jobbar ni i flera olika system då

LL:
Det är en sak som vi har haft problem med. När vi gjorde upphandlingen av den här OCT enheten. Kameran som vi använder på mobila mottagningen så ville vi att den ska vara kopplad till folkbokföringsregistret så att vi inte kan registrera fel personnummer för vi har haft avvikelser på det, men det har vi inte fått.
Trots att de vann upphandlingen och skulle garantera det.

HL:
Hos folkbokföringen och det där måste väl du som hälso- och sjukvårdsdirektör kunna driva på Anna Granevärn

AG:
Ja, absolut, det finns ju regelverk för det också så klart. Och har vi tecknat ett avtal med en leverantör där vi har kravställt att det ska levereras olika saker så ska ju de sakerna faktiskt levereras och fungera och görs inte det så brukar det också vara reglerat i avtalet kring om det blir fråga om vite eller till och med bryta avtalet om vi inte får levererat det vi ska ha. Det här är ju tyvärr inte heller helt unikt utan det ser vi ju i en del andra sammanhang också.

HL:
Dd kanske inte känner till hela det här caset nu? Men så vi står och spelar in den här podden?

AG:
Nej, det gör jag inte. Men en annan sak. Vi fick en dragning av en verksamhetschef för ett tag sen på ett annat möte, lite kring hur ni jobbar med de här köerna och det, så att jag är ju lite insatt, men inte i detaljerna kring system och teknik.

LL:
Där har vi ju väldigt mycket kvar.

Bilder är ju någonting som vi kan ha väldigt mycket nytta av inom många områden i sjukvården och vi kan dela bilder med varandra, överföra, spara, få bedömningar av någon annan. Men det är ett bekymmer när vi inte får till det. Bilder i remisser är ju jätteviktigt. Vi har ju en plastik verksamhet också där man ska bedöma förändringar i ögonlock och annat. Vi hade nog kunnat spara många läkarbesök på att faktiskt kunna bedöma bild först.
Du bor Sveg till exempel har ett rött öga och att kunna skicka en bild för att få en bättre bedömning av våra jourläkare.
I stället för att patienten måste åka 20 mil. Eller kunna ta ett kort med sin privata mobil och Sms: a och skicka till ja till jourtelefonen.

HL:
Så det är många delar och det är ett svårt område. Men just bilder och bildöverföring. Här har vi ju jättemycket att vinna på att få till det. Ja, informationsklassning brukar man prata om ibland när det handlar om sekretess och sådant.
Ja vi har ju svårt att liksom bena vidare i det här, men det är ju intressant att höra, för att när man ser problem så brukar man också börja prata om eventuella lösningar och det görs ju också Lena.

LL:
ja absolut,

HL:
Hur skulle du vilja säga att drivet är hos er på ögonkliniken när det gäller liksom att hitta nya arbetssätt att fundera kring digitala lösningar eller arbetssätt som inte är digitala?

LL:
Ja, alltså i och med att vi har så dålig tillgänglighet så blir det en väldig stress för personalen. Många mår dåligt av att inte kunna hjälpa patienterna.
Det gör ju att många funderar ju på, hur kan vi bli effektivare? Hur kan vi jobba bättre? Så det kommer ju förslag hela tiden på små förbättringar. Det behöver inte vara stora grejer.

Man ställer en apparat på vår mottagning så att man slipper gå så långt med patienten eller så.
Det är ständig utveckling och det har det varit i många, många år för att anpassa oss till just den här verksamheten som har sprängt sig in hos oss.

HL:
Hur mycket medarbetardriven skulle du vilja säga att de här idéerna och förslagen ändå är och vad går det att göra verklighet utav tycker du?

LL:
Ja, alltså. Det mesta kommer ju från medarbetarna och jag skulle kunna säga att vi kan göra jättemycket och vi har ju blivit eget område och fått en ny organisation sedan ett halvår tillbaka.

Nu så kommer vi ha mer krut i vårt förändringsarbete och det tror jag kommer ge resultat så småningom.

HL:
Kan du ge exempel på någon annan konkret åtgärd som liksom har vuxit fram?
Tack vare medarbetardriven.

LL:
Alltså det är det vi har gjort med makula mottagningen.
Det är ju inte bara själva mottagningen.
Det vi har gjort också är att vi har utbildat 2 ögonsjuksköterskor att ge ögoninjektioner så att från och med vecka ett det här året så har vi varit i gång med den nya makulamottagningen i full tappning både på mottagningen och infektionsmottagningen. Förra året så stod läkarna för 89 % av alla besök på makula mottagningen 89 % av 4700 i år så står läkarna för 22 % av 4700, radikal omställning.
Vi har vänt på pannkakan helt.

HL:
och när man vänder på en pannkaka då kan man ju få bästa sidan upp.

LL:
Ja men precis.
Men det jag tror är en framtida förbättring.
Det är ju dels specialistsjuksköterskor tror jag, de kommer vara jätteviktiga för kompetensförsörjning, dels också undersköterskor och medicinska sekreterare som jobbar på toppen av sin kompetens och vi har jätteduktiga medarbetare som tycker det är jätteroligt med ögonsjukvård som vill patienternas bästa och inte är rädd för att prova nya saker.

HL:
Vad kul.

LL:
Ja, det är jätteroligt att jobba med dem de är helt fantastiska.
Vi har sekreterare som lägger ut läkarremiss.
Det brukar läkare att göra på andra ställen, men vi har sekreterare som fixar det och sekreterare som bokar och undersköterskor som gör sjuksköterskearbete och ögonsjuksköterska som gör läkarjobb.

HL:
Hur är sammanhållningen då?

LL:
Jättebra.

HL:
Hur yttrar sig det?

LL:
Ja, men dom här sitter ju inte på jobbet och så ska dom ut på något quiz nu vet jag.
Många är med i personalföreningen och följ med på aktiviteter som dom ordnar. Så att ja det är det. Det är bra sammanhållning och det är stort intresse för patienterna och.
Idag på APT så berättade en optiker om sin resa till Mexiko där han provat ut glasögon till fattiga med en organisation som heter Vision för då jobbar hon ideellt.

HL:
Ja. Inspirerande att få lyssna till sådant så klart.

Jag tycker är jätteintressant att höra om just det här med sammanhållningen och personkemi och sådana här saker för att med det kan man ju faktiskt uträtta ganska mycket när människor trivs med det man håller på med och visslar när man går till jobbet brukar jag säga och inte när man går hem.

Men vart kommer den kraften ifrån om vi får bli lite smått filosofiska.

LL:
Ja, men dels tror jag är att våra patienter är väldigt nöjda. Det hör vi dem säga ofta direkt till oss och man hör när dom kommer, att dom pratar så om jobbet, att det är så bra på ögon. Även om vi har dålig tillgänglighet, så har man väl kommit till oss så är patienterna nöjda och det tror jag är drivet.

HL:
Så när man får höra den här feedbacken om nöjdheten då händer det någonting mer, än man känner att man gör skillnad också för dem.

Vad ligger bakom den här snabba omställningen?

LL:
Frågan var ju att ta ställning till att utbilda de här sjuksköterskorna.
Så den har varit uppe hos oss.

AG:
Jag står lite grann och tänker här också på det du säger medicinska sekreterare. Det är en fråga vi har pratat om idag på hälso och sjukvårdsledningen. Bristen på utbildningsplatser för just medicinska sekreterare som är ett bekymmer och vi behöver ju vara på den bollen i tid och gärna lite före, så att ni kan planera verksamheten och ta de kliv som ni ser är möjliga. Då behöver vi vara snabba från vårt håll.

HL:
Ja, och då är vi inne på rekryteringsbehovet som alla skriker efter i hela landet kan man väl säga så finns det något generalrecept mer än att lova en miljon i månadslön till dom medicinska sekreterarna.

AG:
Här handlar det om att skapa tillfälle till att kunna utbilda sig till medicinsk sekreterare i Östersund och det ser vi inte ut att ha just nu, om inte vi från regionen gör någonting åt den frågan.

HL:
Ja, men det här låter ju jättespännande. Kan du berätta mer? Har ni funderar på att starta ett utbildningsprogram eller samverkar med universitet eller var landar ni? Vad kan du berätta?

AG:
Ja, men det vi diskuterar idag handlar ju om ska vi köpa en uppdragsutbildning till exempel. Vi försöker påverka så klart att det ska finnas den utbildningen här i Östersund.
Det är ju förstahandsvalet såklart, men har vi inte det då kanske vi behöver satsa på en uppdragsutbildning så att den som är intresserad av att bli medicinsk sekreterare har möjlighet att utbilda sig här och göra sin praktik här hos oss.

HL:
Det låter ju spännande att det kan finnas någon form av satsning på gång då?

AG:
Ja, det är jätteviktigt för vi ser ju också att behovet förändras. Vi får ju nya arbetsuppgifter när vi jobbar med att omfördela precis så som man har gjort här på ögonmottagningen så behövs det plötsligt en medicinsk sekreterare som gör någonting som någon annan tidigare gjorde och då räcker det inte med att bara räkna på pensionsavgångar och hur mycket vi behöver utbilda utan vi behöver också utbilda för att kunna göra andra arbetsuppgifter än vad vi gjorde.

LL:
Medicinska sekreterare är oerhört viktiga. För några år sedan så hade vi specialistsjuksköterskor som satt och bokade alla tider och det var drygt en heltidstjänst som vi har fört över till sekreterare.

HL:
Ja, som kanske inte är specialistsjuksköterska egentligen ska behöva jobba med dom ska ju stå i injektioner och bedriva vård.
Ja, det är ju lätt att säga att man slösar på kompetensen där till höger och vänster. Men det är ju också tecken på att alla som jobbar vill få ihop det, liksom att verksamheten ska fungera. Även om jag är specialistsjuksköterska så jag tar det här ändå liksom för att se till att det funkar.

LL:
För det ser man ju att personalen tycker det är roligt att jobba på toppen av sin kompetens och dom blir ju stolta när man klarar av det här och vi har ju till exempel en sekreterargrupp som är jättestolt och lyckas och undersköterskorna är ju jätteduktiga. Vi har undersköterskor som assisterar på operation, det gör inte sjuksköterskor.

HL:
Det är ju och då det gör också att man trivs och stannar på en arbetsplats därför man får utvecklas.
Det är alltså, det låter som ett väldigt tillåtande klimat?

LL:
Ja, men allt som liksom är inom lagens ramar, om man har rätt kompetens, det får man göra och man är inte tvungen, men det kan man göra hos oss om man vil

HL:
Alla vill jobba på ögon nu.
Vad häftigt det låter och det brukar ju vara lite så här kan jag tänka mig, att när saker och ting liksom har ett bra rykte och det är kul att jobba och så vidare.
Hur ser det ut för er? Då får ni spontanansökningar, märker ni att hit söker sig individer?

LL:
Alltså när det gäller att rekrytera läkare så är det ju nästan omöjligt. Det är nationell brist på ögonläkare, men undersköterskor är det jättemånga sökanden sjuksköterskor är det också sökande, men medicinska sekreterare är det
en väldig brist på.
Sen tror jag våra arbetstider också är attraktiva.

HL:
Är det kontorstider eller?

LL:
ja, det är det så det är inga kvällar, nattliga besök och sådant där, utan det är läkarna som har jourer då.

HL:
Om vi ska fundera lite grann kring digitala verksamheter.
Om du fick liksom visionera lite grann kring, vart kan vi vara i framtiden och vad är det ni skulle vilja att någon uppfann för typ av lösning så att det blev ännu mer digitalt eller ännu mer effektivt för ögonmottagningen.

LL:
Vi nyttjar ju inte röntgen och labb utan vi har nästan all medicinsk medicinteknisk utrustning hos oss och det är väldigt kostsam utrustning. Den här kameran som vi använder på över en miljon till exempel och för att våra läkare och sjuksköterskor ska kunna göra sitt jobb så måste vi använda de här apparaterna så det kan begränsa oss lite grann i digitaliseringen.
Men det vi har gjort sen tror jag över 10 år tillbaka. Det är att vi har en liten mobil kamera som vi tar med oss ut på hälsocentralerna och gör ögonbottenscreening på diabetiker,
det är väldigt uppskattat det.

Många är jätteglada att slippa åka från exempelvis Sveg för att ta ett foto på 10 minuter hos oss, så då åker vi ut till dom och det är 2 sjuksköterskor som åker och dom har jättemycket patienter varje dag. Jag tror det är ungefär 100 patienter på 2–3 dagar.
De har ett väl inarbetat arbetssätt och är väldigt effektiva så de tar bilden och de bedömer bilden och informerar patienter på plats. Men sen har vi ju också haft ett projekt som har strandat lite och det var att det finns lite enklare kameror som skulle kunna stå på hälsocentralen och undersköterskan skulle kunna ta dom här ögonbottenbilderna och sen så skulle våra specialistsjuksköterskor stå för bedömningen.

Men det har strandat för att apparaten höll inte riktigt den kvalitet vi hade önskat och sen var det också problem då med att få en apparat av ett annat märke och få in bilderna i vårt bildsystem som ställer till det.

HL:
Så att det är ställt på is just nu?

LL:
Ja, men vem vet, det kanske går att hitta en lösning på det också? Det hoppas jag. Utvecklingen går ju ganska snabbt, det gör det, annars brukar jag skoja och säga, vi sätter på en släpvagn på mammografi bussen så kommer vi ut med lite apparater till hälsocentralen.

HL:
Why not, jag menar, man måste ju prova sig fram för att få veta om det funkar eller inte.

LL:
Vi har ju lite omvärldsspaning på det på det sättet genom konferenser och några

HL:
Men det låter som att ni har ändå en rätt spännande framtid där borta nånstans?

LL:
Ja, men vi vill vara lite framåt och vi brukar skoja och säga att vi ska bli Sveriges bästa ögon klinik.

HL:
Ja, det behöver man inte skoja om det kan man ju se till att det blir.

LL:
Ja, vi pratade om det senast idag och då ska det vara bra både för patienter och medarbetare.

HL:
Vad härligt och ha det här som gäst lena tack, hade du kul?

LL:
Ja, det är jätteroligt. Ja ja, nu ska vi bromsa lite grann och ska vi höra med dig är du?

HL:
Anna Granevärn du står här med nyfikna ögonbryn.

AG:
Ja, men precis för i all den här utvecklingen så kommer jag att tänka hur jobbar ni med webbtidboken?
En gång i tiden hade vi webbtidbok, men som när vi när jag pratade om dålig tillgänglighet så gäller det även på sekreterare fronten. Vi har haft diktat som har varit nästan 3 månader gamla ibland.
Utvecklingsarbete för medicinska sekreterare har inte riktigt prioriterats, men nu har det ju kommit en sekreterarepool som har varit oss till stor hjälp så att diktatfronten ser lite bättre ut.

Vi ska börja med taligenkänning och så sen ska vi genomföra webbtidbok. Det står i verksamhetsplanen för i år.

HL:
Ja ja, vad man satt i verksamhetsplanen då sitter det där ja.

LL:
Har man en webbtidbok så kan patienterna gå in och boka tider själv så det. Det är absolut ett mål som vi ska se till att uppfylla i år.

HL:
Pool för medicinsk sekreterare det var för mig någonting nytt.

AG:
Vi jobbar ju med att titta på pooler också. Har ju faktiskt infört en del för att kunna stötta avlasta och verksamheten. Det här är ju också någonting som vi fortsätter att utveckla utifrån de behov som finns.

AS:
Anna Sjövall när du hör det här om webbtidboken om du fick säga vad fördelarna skulle vara för Lena och hennes gäng då att verkligen komma i gång med den.
Jag tror att hon vet. Jag tror att de vet fördelarna också. Jag tror det handlar mer om att lära sig hur man ska hantera det.

LL:
Tror jag de flesta vet. Fördelar med webbtidbok, men det handlar om att liksom få till den där, hur ska vi jobba med det hos oss?
Men vi ska ta damma av den här rutinen.

Hör ni, det låter som att vi ska ta och runda av här, hör ni kul lycka till med allt kring förberedelser och ögonklinikens framtida utveckling och tack för att ni kom hit allihop tack tack.