89 - Om att fixa samverkan och slopa stuprören

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• Anna Granevärn - Hälso- och sjukvårdsdirektör
• Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• Ebba Stor Dyrssen - Fysioterapeut, initiativtagare till projektet
• Cecilia Andersson - Samordnare inom fysisk aktivitet och FAR på Folkhälsoenheten
• Håkan Lundqvist - Programledare

Håkan:
Jaha, då är det dags för nästa avsnitt av den här podden som heter Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen. Det är avsnitt 89 som jag har kommit fram till, Anna Granevärn.
Anna G:
Ja, men vad härligt. Vi närmar oss det här hundrade avsnittet. Det får vi nog peppa lite extra inför.

Håkan:
Jag är lite orolig över vad som kommer att hända då. Du har pratat om det där tidigare. Jag hoppas det är positivt.
Anna G:
Ja, men det får det ju vara.

Håkan:
Ja, tack!
Anna G:
Vi kanske kör utomhus för att få lite sol på oss.

Håkan:
Ja, eller kanske flyttar ut och kör live hos någon verksamhet. Det vore ju kul.
Anna G:
Precis. Det kanske vi ska ta och göra.
Håkan:
Eller vad säger du Sjövall?

Anna S:
Ja men det lät ju faktiskt väldigt spännande. Hittar du någon verksamhet? Det blir bra.

Håkan:
Ja, jag tänkte på Hjärtkirurgen. Kanske inte det bästa stället. Men i entrén på Stora sjukhuset skulle man kunna vara.

Anna S: Ja, kanske.

Håkan:
Jag nämner ju er vid efternamn här men det är ju Anna Granevärn och Anna Sjövall och Granevärn är ju Hälso- och sjukvårdsdirektör och Anna Sjövall är verksamhetsutvecklare och jag kallar er mina ständiga vapendragare i den här podden.
Men kanske är det omvänt, att jag är er vapendragare.

Anna G:
Men vi hjälps väl åt, det är så man gör i en klunga (Cykelterm).

Håkan:
Ja, och det var så skönt att du sa det där för vi ska ägna oss lite grann åt begreppet samverkan. Vi har två sköna gäster med oss idag. Hej på er, jag tänker att ni får som presentera er själva. Vi kan börja med dig då.
Ebba:
Ja, jag heter Ebba och jag är fysioterapeut och jobbar på Krokom Hälsocentral och har jobbat med vår nya gravid- och nyblivna mammors satsning.
Håkan:
Ja, och den ska vi komma in närmare på. Kul att du är här.

Ebba: Tack!

Håkan:
Spännande, välkommen. Du bor i Duved vet jag, för du har redan skvallrat innan vi började spela in.

Ebba:
Precis, ja.

Håkan:
Vad drog dig dit? För du hörs inte som att du är från området.

Ebba:
Nej! Jag har växt upp i Stockholm men jag har bott i Alperna i tio år och jobbat som skidlärare innan jag blev fysioterapeut.
Jaha, du är skibum alltså.

Ebba: Ja, precis.

Håkan:
Fortfarande i hjärtat.

Ebba:
Och då var det lite skidåkningen som ledde in till att jag blev yogalärare också. Och då på min yogalärarutbildning så träffade jag en lärare som också var fysioterapeut. Och då landade sista pusselbiten för hur jag kunde fortsätta åka skidor resten av livet men ändå jobba med någonting kul och intressant.

Håkan:
Okej, så en kombination av kärlek till både skidåkning och människor.
Ebba:
Precis.

Håkan:
Eller människa.

Ebba:
Ja, verkligen. Rörelse på matta och skidor.

Håkan:
Och så hittar du rätt med jobb inom regionen också.

Ebba:
Mm, precis. Jag trivs superbra i Krokom. Det är en fantastisk arbetsplats.

Håkan:
Det älskar Granevärn att höra när medarbetare...

Anna G:
Ja, men väldigt mycket. Jag är ju gammal primärvårdschef och har varit i Krokom också många gånger och träffat alla medarbetare där. Det har ju förändrats under åren såklart. Väldigt mycket men det finns en väldigt stark tradition av att jobba med lite forskning integrerat. Mycket utvecklingsprojekt från Krokom.
Väldigt duktig på samisk hälsa också. Så jag har många fina bilder från Krokom.

Ebba: Ja men kul. Det var en stor anledning till att jag valde att börja jobba där också. Det är fantastiskt kul att ha en arbetsplats där alla är taggade och lyfter varandra.
Anna G:
Har ni kvar den här tavlan i personalrummet där man kan följa förbättringsarbeten?
Ebba:
Ja men det har vi. Absolut.

Håkan:
Och för er som bor i Skåne och inte vet vart Krokom ligger så ligger det lite väster om Östersund. Ett par mil. Så du pendlar till jobbet från du antar?

Ebba.
Ja precis. Tar tåget. Och då har jag också lite chans att kunna arbeta med de här projekten också. Läsa på och utveckla och så. Det är superbra.

Håkan: (uppmanar)
Ja kom hit och jobba. Ni hör ju själva hur bra ordnat det här med infrastruktur och pendling och den här natursköna närheten till fjället.
Och så har vi nästa gäst. Halloj!
Cecilia:
Cecilia Andersson heter jag och jag jobbar som samordnare inom fysisk aktivitet och FAR. Det gör jag på Folkhälsoenheten. Där håller jag till.
Håkan:
Kul! Och är du från länet?

Cecilia: Nej, men från grunden är jag från Norrköping, men har bott i några år i Göteborg. Men sen är det ju det att det är så mycket som lockar här uppe. Det är ju det.

Håkan:
Jag måste ju fråga dig också vad det var som drog dig hit då? Ja, alltså det var ju mycket vintrarna ska jag säga. Och liksom närheten till fjäll och så. Men just det här att faktiskt ha snö och lite mindre Göteborgsregn. Det har känts ganska bra.

Håkan:
Ja, Göteborgsregn är ju aldrig roligt. Så bor ni i Göteborg, kom hit.

Anna G:
Nej, det kommer lite underifrån och från sidan.

Håkan:
Ja, vi hittar de här gemensamma nämnarna som också pågår inom flera olika rekryteringskampanjer för att få människor att komma hit till vårt område och jobba här. Och framför allt inom regionen kanske. Så kul att ni hittar hit. Vad roligt. Och nu har ni hittat till poddstugan också. Och det är ännu roligare. För vi ska prata om någonting som du var inne och snudda på. Vi ska lyfta ett utvecklingsprojekt i Krokom som har målet att förbättra fysisk aktivitet för gravida. Om vi börjar med dig Ebba. Vad är det här för någonting?

Ebba:
Så vi har ju då sett ett stort behov både från våra patienter genom våra barnmorskor och de vi träffar som har smärta och behov av stöd och hjälp hitta rätt när man är gravid. Så bestämde oss för att lägga till det här som en del i våra föräldragrupper. Att de får komma i gång med fysisk aktivitet och träning tidigt i graviditeten men vill även nå ut till ännu fler. Så därför har vi gjort ett digitalt alternativ också.

Håkan:
Men Cecilia, du är ju på Folkhälsonheten. Det är ni som erbjuder de här utvecklingsprojekten som det kallas. Kan du berätta om dem, vad det är för någonting?
Cecilia:
Ja, absolut. Det är faktiskt så att vi i flera år nu har haft möjlighet att ha utvecklingsuppdrag och de här uppdragen egentligen, har vi haft genom hälsovalet.
Det är där vi har gjort det möjligt. Men utvecklingsuppdragen rör att man ska jobba mot hälsofrämjande insatser och sjukdomsförebyggande insatser inom primärvården.
Nu har vi haft i några år. Målet är att man inte ska behöva söka upp sjukvården innan det har gått lite för långt.

Håkan:
Ebba, vad var det som fick er att fastna vid, att det här ska vi haka på? Nu ska vi haka tag i det här och se till att ordna någonting här.

Ebba:
Vi märkte ett behov hos våra patienter men även jag själv har en två och ett halvt åring och reflekterade mycket under min graviditet. När jag gick till, varje gång jag gick till barnmorskan, hos BB, på efterkontroller.
Då frågade jag väldigt mycket om fysisk aktivitet. Hur kan jag träna? Vad ska jag göra? Vad ska jag inte göra? Och jag tyckte att jag fick väldigt vaga svar.
Och ett vanligt svar var, ”gör det som känns bra”.
Och vi har så otroligt mycket forskning och evidens som behöver kunna komma fram och lyftas fram till de här kvinnorna. För även jag som har stor vana vid att träna och är fysiskt aktiv hade väldigt svårt att navigera i det här. Med de här vaga svaren som att göra det som känns bra.
Vi kan mycket bättre än så och vi behöver bara lyfta fram det här så kan vi ge det till våra gravida och nyförlösta mammor.
Håkan:
Så du var ute efter något konkret här? Du nöjde dig inte med det svar du själv hade fått?
Ebba:
Precis, för som under min första trimester, om barnmorskan då skulle säga till mig, men gör det som känns bra. Men då kanske jag skulle ha lagt mig på soffan och bara ätit en fjärde kanelbulle.
Och även efter förlossningen, när man behöver ta det lugnt, man behöver bålaktivera, bäckenbotten, aktivera långsamt bygga upp. Då ska inte jag sticka ut och gå med en tung barnvagn upp för en lång backe i snömodd.
Då behöver jag veta vilka som är varningstecknen för att kanske jag har gjort för mycket. Och kunna läsa av det, stanna tidigt och också kunna ta hjälp om det behövs.

Håkan:
Hur gick det till då när ni drog i gång det här utvecklingsprojektet från Folkhälsoenheten? Var det Ebba som tog kontakt med er eller var det tvärtom? Hur funkar det?

Cecilia:
Om vi då tittar på fjolåret här så var det att vi hade en öppen ansökan så man kunde komma in med sina ansökningar. Vi hade utformade kriterier. Det var en ganska öppen ansökan förra året att det var inte specifikt mot någon särskild målgrupp utan generellt att det skulle vara för att främja det sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande arbetet.

Håkan:
Så ni jobbade med vida begrepp?

Cecilia:
Ja, det var ganska... Så många som möjligt skulle börja klura och tänka lite grann. Ja, precis. Det var inte någon särskild målgrupp. Men sen var fokuset att det vara liksom mot hälsosamma levnadsvanor. Och det som vi liksom efterfrågade där är ju mycket liksom att vi är ute efter nya arbetssätt nya metoder och tillvägagångssätt då liksom inom primärvården. Så att det är ju det liksom vi var ute efter. Så att det kom ju liksom en rad ansökningar och sen så tillsammans med mina kollegor då på Folkhälsoenheten så var vi ett litet gäng som satt och gick igenom de här. Och sen så att vi kollade då efter de här specifika delarna.
Och sen så valde vi ut vilka vi skulle kontakta och höra mer från och gå vidare med.

Håkan:
Det här är ett exempel på när det finns människor, du i det här fallet Ebba, som tänker lite grann kring ditt arbete och förändring och utveckling. Och plötsligt ser du chansen här via Folkhälsonheten? Det är ett bra exempel på hur samverkan kan uppstå inom regionen. Berätta hur ni har jobbat ihop för att komma framåt?

Cecilia:
I början var det mycket teamsmöten ska jag säga. Och att vi tillsammans lade upp planering av insatser för hur det skulle bli framåt. Och så utformade vi en handlingsplan för just ert projekt och hur och vad det skulle inkludera. Så mycket planerande i början och många teamsmöten initialt i alla fall.

Ebba:
Ja, mycket planerande och sen har jag testat det här med en massa olika gravida i individuella patientbesök. Frågat verkligen, vad är det du behöver? Vad är det du söker? Vad är det du inte har hittat? Men jag har testat.

Håkan:
Alltså du har inte gett de här svaren att ”gör det som känns bra”?

Ebba:
Nej. Jag har försökt verkligen att hålla mig ifrån det. Det är det här du ska uppnå. Och det här ska du inte göra. Lite do's and don'ts på det sättet.
Och sen har vi under det här året i föräldragrupp och även vid dropin-tillfällen så har vi kunnat testa de här med presentation och träningstillfällen med våra gravida.
Och känna efter, vad är det för frågor vi får? Vad är det de ber mer om? Vad är det de inte förstår? Kunna förtydliga. Läsa på mer. Så det har verkligen varit någonting som har utvecklats och formats om väldigt många gånger.

Håkan:
Ni har ett antal föräldrar och gravida kvinnor som har varit med. Har ni sett några av de mål ni har varit ute efter när det gäller hälsoeffekterna?

Ebba:
Absolut! Vi har fått några fina, fint feedback från våra gravida. Det var till exempel en gravid kvinna som delade i föräldragruppen att när jag på den presentationen visade vad fysisk aktivitet kan förebygga som till exempel trötthet, nedstämdhet sömnsvårigheter, förstoppning. Så radade jag upp de här och då var det en kvinna som delade ”att under min första trimester så hade jag alla de här, kunde knappt ta mig upp från soffan.
Men nu har jag börjat kunna komma i gång och träna och det är mycket, mycket bättre nu.”

Håkan:
Vad härligt. Anna och Anna, vad tänker ni när ni hör detta? Vi pratar ofta på just de här begreppen att samverka, att gå över gränserna, att lyfta sina egna idéer som kommer och vilja göra någonting utav det.

Anna G:
Ja men precis, vi pratar ju jättemycket om det, medarbetardriven verksamhetsutveckling och det är ju någonting vi tror väldigt starkt på.
Jag står också och funderar mycket på det här personcentrerade förhållningssättet och arbetssättet som vi också väldigt mycket försöker att få in i alla delar av hälso- och sjukvården. Och här borde man ju kunna liksom verkligen se att det här blev en del utav det ni gjorde.
Eller hur? Ifall att ni har haft dialog med patienter eller gravida då. Inte patienter kanske, men gravida. Kring vad just de behöver eller vad just de saknar eller så.
För det kan ju vara väldigt olika. Man kan ju också ha väldigt olika referenser till vad som gör att det som känns bra eller vad som är lagom eller så, att rekommendera någon att kommer du ut och går 30 minuter tre gånger i veckan så är det jättebra.
Men den personen har kanske sitt normala på åtta timmar konditionsträning i veckan och då blir det plötsligt liksom helt åt andra hållet. Så jag tänker att det måste vara något jättepositivt att fånga upp varje kvinna i det här.

Ebba:
Ja, absolut. Och det här har ju verkligen skett supertätt med våra barnmorskor. Och det är ju de som verkligen är experter på graviditeten. Så att kunna bolla med dem hela tiden fånga upp vad patienterna frågar dem har varit supergivande för mig också.

Anna G:
Är de patient hos dig och gravid hos barnmorskan eller hur är det?

Håkan:
Men är man sjuk när man är gravid?

Anna G:
Nej. För det är ju inget symptom. Det är en process.

Ebba:
Jag skulle vilja säga i grupp så skulle jag nog säga gravida. Om de söker till mig för ett specifikt problem så kanske jag säger patient.
Men något som är viktigt är också att vi alltid har med oss partnern.
Partnern är inbjuden till de här föräldraträffarna.
Så när man ligger där på soffan och är trött, nedstämd, förstoppad då kan partnern komma in med lite medvetenhet också och säga, du nu ser jag det här hos dig. Nu går vi ut och gör någonting tillsammans.

Håkan:
Det är inget bra om du säger, nu får du sticka ut och kuta fem kilometer medan jag lägger mig på soffan. Så det här handlar om partnerskapet, man jobbar ihop med det här.

Ebba:
Ja, och det är någonting som vi verkligen lyfter på de här föräldraträffarna, att nu vet ni partners om det här också, så ni får vara med och hjälpa till med det här.

Håkan:
Jag blir så glad när du säger det. Det är ju det som är att vara partner. Eller hur?
Nu vart det nästan familjeterapi här. Ja men det var kanske lite bra. Ja det var kanske lite bra. Jag har inte haft den vinklingen. Det kanske skickar någon signal till någon partner där ute
som kanske inte har förstått det. Cecilia, vad tycker du att din roll har varit i det här arbetet?
Cecilia:
Nej men jag har ju, om vi tittar från grunden när de här ansökningarna kommer in, där har det varit att tillsammans med kollegor välja ut och gå vidare. Och sen så har vi, lite beroende på vilka uppdrag som man sökt, varit fler än det här Krokom-projektet så har man liksom då fördelat sedan en kontaktperson. Och då, ja men det faller sig ganska naturligt där att jag blev för er då i och med att jag jobbar mycket mot fysisk aktivitet.
Så det har varit många saker tillsammans skulle jag säga. Vi har jobbat med handlingsplan och om vi säger manus och liknande. Det är ju absolut du Ebba som har varit den mest drivande motorn. Men det har ju varit många vänder, att vi har feedbackat och resonerat under tiden.

Håkan:
Så det har funnits en bollplank kanske. Har ni haft kul ihop då? Hur viktigt är det att man har roligt på jobbet när man samverkar, att man kompar och att man kan ta varandra med både styrkor och svagheter?

Cecilia:
Det måste jag säga, det är faktiskt en av de sakerna som har varit allra roligast. Dels att vi har lärt känna varandra, dels just det här för mig att få komma närmare verksamheterna och få möta de här bra idéerna. För det är ju de som är bär, och kollegor, det är ju de som vet i kliniken vad som behövs och vad vi behöver jobba med.
Så jätteroligt för mig att få vara med där och finnas med.
Det var något som verkligen behövdes när vi skulle filma de här träningsfilmerna och också den teoridelen, det blev en föreläsningsdel också.

Håkan:
Vi ska säga att en del av det här är digitalt för de som är med och en del är på plats.

Ebba:
Precis, så det är ju tanken då att man ska få det redan vid inskrivning och då är det en föreläsning om fysioaktivitet och träning under graviditet och efter förlossning och sen är det också fyra träningsfilmer, så en för varje trimester. Trimester 1, 2, 3 och sen trimester 4 efter förlossning där man fortfarande ska vara lite försiktig och behandla kroppen som man är höggravid fortfarande.

Håkan:
För man ska återhämta sig.
Ebba:
Det är jätteviktigt att man återhämtar sig. Absolut. Det är inte bara... Man kan tänka att man är... Det tar ungefär ett år för kroppen att komma tillbaka. Om man inte har haft några komplikationer eller någonting extra utmanande. Och första tre månaderna efter förlossning så är det bra att man tänker på sig själv som att man nästan är höggravid fortfarande. Och i längden så är det väldigt viktigt att man kommer i gång tidigt med bäckenbottenträning, ökar blodcirkulation, stimulerar läkning.
Håkan:
Jag kniper här när du säger det. Blir det så för alla när man säger bäckenbottenträning? Att man automatiskt bara kniper lite?

Ebba:
Precis, så är det ju. Det är lätt att glömma när man knappt får sova direkt efter. Så det är jätteviktigt att vi stöttar upp där.

Håkan:
Vad har ni lärt er av att samverka som ni skulle kunna dela med er av till andra? För det behövs mer samverkan inom regionen. Vad finns det för medskick?

Ebba:
Jag tror det är viktigt att vi har båda perspektiven. Att vi har haft det under arbetet. Du har ditt perspektiv och så har jag lite mitt. Och sen så möts det här på något bra sätt. Så det tycker jag har varit en bra grej som har varit bra.
Samla in från patienter, samla in från barnmorskorna.
Och sen så det här större perspektivet. Folkhälsoperspektivet. Hur kan vi främja det här för kvinnor?
För att jag tycker, jag har ingen evidens bakom det här, men jag tycker att alla kvinnor som jag träffar som kanske har fött barn för 30, 40, 50 år sedan har ofta grundlagt en instabilitet i bålen som sen leder till inkontinensproblem eller bäcken, bäckensmärta, ländryggsmärta. Så det är viktigt att man frågar och man hjälper dem här från början.

Håkan:
Ja. När jag jobbade på radio en gång i tiden så hade jag alltid med Susanne Lanefeldt den här gamla 80-tals-ikonen som hon propagerade hårt för bäckenbottenträning. Jag fastnade ju där lite grann. Det gick inte en radiominut utan att hon berättade vilka kurser hon hade och hur viktigt det faktiskt var.
Det är roligt med samverkan. Det märks att ni trivs ihop. Blir det fler utvecklingsprojekt Ebba, som du går och tänker på? Det som är medarbetardrivet som Anna Granevärn säger.

Ebba:
Ja, absolut. Det är jag och min kollega Karin som är kurator. En fantastisk medmänniska och kollega som vill jobba med stressrelaterad ohälsa framöver. Kombinera både terapi, mindfulness och fysisk aktivitet. Men vill också fortsätta arbeta med kvinnohälsa.
De båda de två ligger mig väldigt nära hjärtat. Spännande.

Håkan:
Stressrelaterad ohälsa är ju ett folkhälsoproblem. Det känner du väl till Cecilia eftersom du jobbar på Folkhälsoenheten.

Cecilia:
Jag tycker absolut att det låter intressant. Nu vill jag göra lite reklam här och passa på med det. Jag tänker att just vad det gäller utvecklingsuppdragen så är det faktiskt så att vi har just nu öppet så att man kan göra en intresseanmälan för årets utvecklingsuppdrag. Och den kommer att vara öppen till 26 februari.
Så det finns fortfarande möjlighet att lämna intresse om det är så att man skulle vilja jobba med något utvecklingsprojekt. Men i år har vi ett litet annorlunda fokus än vad vi hade förra året.
Så i år så kommer det vara mot vuxna med särskild risk och det kan ju då exempelvis vara personer som har diabetes eller cancer eller hjärt-kärlsjukdom och liknande.
Så nu har vi liksom en fokusmålgrupp. Och sen så är det ju liksom i grunden, så är det ju just det här att det finns ett behov inom primärvården att jobba mer med hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser. Det är ett stort behov och vi behöver hitta nya vägar för att göra det. För de här utvecklingsuppdragen vi efterfrågar.
Då är det mycket det här med att vi vill ha nya arbetssätt och vi önskar nya metoder och tillvägagångssätt.
Så det är lite som kriterier för det. En möjlighet också faktiskt är just det här att testa.
Vi säger att man beviljas ett utvecklingsuppdrag och man har en idé som känns intressant och spännande och man jobbar på med den och det kan ju vara så att man kanske inser att nej men det här var inte riktigt så vi skulle jobba i den här frågan eller det här arbetssättet tillförde faktiskt inte riktigt vad vi hade tänkt. Ja men då är ju också det här en lärdom i sig.
Då får vi fundera på, kanske kan man göra på något annat sätt eller inte.
Och det är också lite där vi kan välja då vilka man väljer att jobba vidare med och kanske sprida vi till fler hälsocentraler som är ju den stora önskan om det är någonting som fungerar väl.

Håkan:
Jag tänker lite grann på att ibland kan man ju när man är inne i en verksamhet och arbetar, om man är medarbetare, man har liksom lite fullt upp med sitt, ditten och datten och det är jobbet som går först och så ska man kanske också tänka på att vara med och komma och kläcka idéer till den här typen av projekt.
Vad fick du Ebba för möjligheter med att förvalta tid i det här projektet? Kände du att du kunde frikoppla dig från basverksamheten om man säger så? Medgav det här projektet det?

Ebba:
Absolut. Jag har ju den här fantastiska möjligheten att jag har min admintid på tåget också. När jag sitter helt ostörd och kan djupdyka i forskning och läsa på, lyssna på poddar, se vad som behövs och fördjupa mig själv. Så det har varit en stor nyckel för mig att kunna göra det här. Det som har öppnat upp under tiden som barnmorskornas hjälp är också hur öppna patienterna, våra gravida har varit för det här, och hur intresserade de har varit.

Håkan:
Jag är lite mer ut och far efter, fick du tiden eller blev det liksom att du behövde lägga det uppe på allt det andra du arbetar med eller kunde du liksom avsätta x antal timmar i veckan för att jobba med det här specifikt?

Ebba:
Det är ju min admintid då som jag har jobbat med det här. Och sen så har vi tagit ett par dagar då för inspelningen. Eller inspelningarna.
Och sen så har ju vi utvecklat det här över tid. Vi har också gjort två fantastiska utbildningsdagar. Där vi också kunde bjuda in fysioterapeuter och barnmorskor från regionenen att komma till oss i Krokom och gå en utbildning. MammaFysio heter den och OMT-specialisterna i Umeå som kom till oss då.

Anna G:
Vad roligt, för jag stod precis och var lite nyfiken på spridningen till kollegor runt om på alla andra hälsocentraler.

Ebba:
Precis, och det är någonting som vi så fort alla filmerna är klara kommer att dela med oss förhoppningsvis på vår nästa fysioterapeututbildningstillfälle. Där vi samlar alla i regionen. Då kommer vi att dela med oss av den powerpointen och det träningsprogrammet vi använder till de fysiska träffarna i föräldragrupp och droppin.
Men även kommer trycka upp så det finns QR-koder och information. Så att förhoppningsvis vid alla inskrivningar så kommer de gravida att få den här träningsprogrammet. Så att de får titta på föreläsningen och sen så kan de följa en träningsvideo för varje trimester.

Håkan:
Okej, så förhoppningen är att det sprider sig till andra hälsocentraler och att man får något annat med sig än bara det här ”gör det som känns bra”.

Ebba:
Absolut!
Utan här får du i stället, här har du det här är ett trendprogram, här hittar du de digitala lösningarna, det här är viktigt därför att och så vidare så att det blir ett helt annat erbjudande.
Håkan:
Vad kul! Jättekul. Cecilia, när man får ett sådant här utvecklingsprojekt, får man då stålar med sig då så att man kan liksom ha en liten kassa?

Cecilia:
Ja precis, det är liksom en summa som vi har som vi då får fördela mellan utvecklingsuppdragen helt enkelt. Det blir som en dialog oss emellan. Jag tänker att jag ska flika in det att det kan ju vara så att man kanske jättegärna vill göra någonting och jobba för de här olika delarna. Nya arbetssätt, metoder och liknande. Men att man själv kanske inte riktigt har idén. Det går fortfarande att göra en intresseanmälan då så kan vi tillsammans vi på Folkhälsoenheten bolla med de som är intresserade.

Håkan: Det var bra för att ibland behöver man knåda saker. Man får någon liten sådan där grej upp i huvudet. Så kanske man tänker, nej, jag gör inte det. I stället kan man gå till er och säga, jag har tänkt på det här lite grann. Och så sätter man i gång och knådar. Så kanske man kommer fram till ett suveränt utvecklingsprojekt tillsammans med er.

Cecilia:
Ja, exakt.

Håkan:
Så det är lite tanken att det kan ju vara så ibland att det är lite svårt att veta kanske exakt vad som behövs också.
Man kanske har lite små tankar, men då kan ni tillsammans prata om det. Ni som är medarbetare och lyssnar nu tar ni kontakt med Cecilia och gänget på Folkhälsomyndigheten.
Till den 26 februari har man på sig.
Anna Sjövall, det här låter som en lite våt dröm för en verksamhetsutvecklare. Håller du med?

Anna S:
Men det är väl så här det ska gå till. Nu tänker jag, det är ju det här specifika utvecklingsuppdrag men överhuvudtaget så är det ju så här, det är ju, ja man får med sig patienter, man får med sig om man kallar det patienter eller gravida men man frågar vad de vill, man testar saker man utvärderar, man gör om, man jobbar tillsammans i team så jag tänker på att vi behöver bli bättre på att jobba tillsammans, som i det här fallet barnmorska, fysio och vi hjälper våra medborgare att säga att vad kan jag göra själv?
För det tror jag att vi måste bli ännu bättre på. Att de inte ska behöva komma till vården. Både förebygga och att ”de här sakerna kan jag faktiskt göra själv hemma”.
För att ta hand om mig.
Håkan:
Det här med att ta ett eget ansvar för sin egen hälsa.
Anna S.
Ja, precis. Då kan man ju behöva stöd. Ja, men vad ska jag då göra? För jag har exakt samma erfarenhet. Jag fick också samma råd. Ja gör det som känns bra. Och googla fick jag också.
Så det var ju så.

Ebba:
Det känns ju så viktigt att vi når ut med teorin. Kring de effekter som faktiskt fysisk aktivitet kan ge. Både till gravida och egentligen såklart till allmänheten också. Dels är det ju, även om man är gravid så är det fortfarande alla de hälsovinster du kan få av fysisk aktivitet. Som att du kan förbättra sömn och minska oro.
Du kan generellt få mer energi och också att det har en sjukdomsförebyggande effekt. Jag tänker att det är jätteviktigt att vi når ut med det här till de gravida som man faktiskt vet effekterna som man kan få. Och lika så att det även kan till viss del förebygga graviditetsrelaterade besvär också.
Och vi vet ju även att det är en grupp som rör sig ofta mindre än vad rekommendationerna säger. Och det är ganska vanligt att man går upp lite mer i vikt än vad man egentligen behöver. Så jag tänker att det är väldigt bra att man vet om det här. Sen kan man absolut behöva anpassa aktiviteten så att det fungerar. För som tidigare, det är inte säkert, vi säger att man får ont av att promenera.

Håkan:
Då kanske vi behöver hitta något annat alternativ i så fall, som ett exempel. Ja, då kan man behöva en liten extra knuff och ett litet extra stöd. Vi vet ju att man mår bättre av att både röra på sig och kanske äta lite sundare än vad man kanske gör mellan varven.
Man säger jag. Jag och andra. Så det där tjatar vi om.

Anna G:
Vi brukar ju bikta oss här Håkan.

Håkan:
Jag tänkte komma till den punkten. Men jag är fortfarande så himla intresserad av just det här med samverkan. Eftersom vi har haft uppe det så många gånger i den här podden.
Att vi måste få ordning på samverkan inom regionen och inom sjukvården. Det är så kul att höra det här exemplet på hur ni med glädje tar er an varandra.
Utifrån olika perspektiv och olika kompetenser och få det att funka.
Här handlar det ju rätt mycket om, jag landar tillbaka i det här med modet att våga testa, testa brukar du säga Anna Granevärn, att man inte backar när man får en liten signal upp i hjärnan att det här ska man kanske prova att inte lägga det där bak utan lyfta upp det, diskutera det med kollegorna, ta det vid fikabordet i korridoren och säg inte det klassiska, det går aldrig. Det brukar man ju rätt ofta stöta på och så blir det ingenting. Vi testar, vi hör med Folkhälsoenheten eller vi hör hur Ebba och dem gjorde i Krokom och så vidare. J
ag hörde på podden hur det var. Så att man tar chansen och möjligheten. Det blev en lång utläggning kände jag. Men jag ville peppa lite. Det är kul att samverka. Det är ju aldrig roligt att stå som en solitär.
Här står ni och samverkar kring en mick till exempel. Anna Sjövall och Anna Granevärn. Och så krockade ni ihop här lite grann.
Anna G: (skratt när de krockar ihop vid inspelningen)
Vi får bli bättre på att samverka. Vi tog sats båda två. Vi var engagerade.

Håkan:
Men vad var det du tänkte på Sjövall nu när du tacklade Granevärn här lite grann?

Anna S:
Du sa att det var en lång utläggning. Men det var jättebra tänkte jag säga.

Håkan:
Ja tack.
Anna S:
Det är precis det vi behöver. Jag tänker också så här i det långa loppet:
Vår region är ganska liten och ganska glest befolkad på många ställen. Vi behöver ju samverka för vi räcker ju inte, vi kan ju inte räcka till med de resurser vi har heller. Vi måste ju hjälpas åt. Ja. Jag är helt övertygad om det.

Håkan:
Bra. Hjälp varandra. Men det finns en annan viktig aspekt på det här också och det är ledarskapet. Att se till att det här klimatet är vidöppet så att de här grejerna kommer upp på bordet. Stimulera medarbetarna. Kom igen. Släpp ut det ni går och tänker på. Det kan ju leda till stordåd.

Håkan:
Nu ska vi prata om hur vi har med vår egen folkhälsa, tänkte jag i vårt hälsosamtal. Eller ville du säga något, Anna Granevärn?
Anna G:
Nej, nej, nej. Vi går på hälsodelen.

Håkan:
Vi brukar alltid göra en liten genomlysning. Granevärn kallar det att bikta sig. Då pratar vi ofta om vad känner vi? Hur vi känner, tycker, tänker och mår. Äter, tränar, sover och så vidare. Och det gör vi för att vi vill också försöka hjälpa till lite grann på det här folkhälsospåret. Och då brukar vi kalla dig Anna Granevärn en elitmotionär. Och det är väl helt korrekt titel tycker jag.
Hur har du det nu för tiden?

Anna G:
Ska jag börja?

Håkan:
Ja, jag tänkte det. Så slipper jag.

Anna G:
Jo men jag fick ju faktiskt en sådan här liten, du pratade om att man fick en liten signal i hjärnan att våga prova någonting. Och det gjorde jag. Jag har ju styrketränat lite mer sista halvåret än vad jag har gjort tidigare.
Och det var för den här gamla axeln som krånglade så jag fick hjälp av en fysio och han tyckte då att, ta tunga bålprogrammet också så du blir lite starkare.

Och för ett par veckor sedan så gav jag mig på att jag skulle staka upp för Granrisbacken.
Håkan:
Granrisbacken vet ju inte alla var den ligger.

Ana G:
Men du vet var det är. En Utav backarna här, (Nationalarenan för skidskytte) Det är den långa på tävlingsbanan om man stakar nerifrån snölagret och hela vägen upp till Björnberget.
Den är brutal. Första gången var jag tvungen att gå ut och saxa fem kliv i mitten. Andra gången klarade jag hela.
Håkan:
Det är väldigt bra.

Anna G:
Då kände jag att jag är starkare än vad jag någonsin har varit. För det där har jag aldrig kunnat göra innan. Jag hade aldrig ens kommit på tanken. Men man klarar ganska mycket om man bestämmer sig.

Håkan:
Du drog en utmaning med dig själv där.
Anna G:
Ja, det gjorde jag.

Håkan:
Vi pratar om nationalarenan i Östersund. Vi har en sådan här, förstår ni, ni som inte bor här. Där det finns utmärkta längdåkningsspår.

Anna G:
Exakt. Och nationalarenan för skidskytte, ska vi säga.

Cecilia:
Jag känner ju här att vi får nog ta en vända i den Granrisbacken du och jag och staka upp där.
Anna G:
Ja men vad kul, då kan du också. Det är en brant backe.

Cecilia:
Ja det är det. Men jag gillar att åka längdskidor i alla fall. Så absolut. Men den känns väldigt mycket. Det är lätt att känna lite mycket triceps där.

Håkan:
Men är det hela vägen från snölagret upp till där elljusspåret börjar? Eller hela den vägen man kör.

Anna G:
Ja men hela vägen upp till man kommer ut precis innan Björnberget och då kan man lika gärna ta den också.

Håkan:
Ja såklart. Ja, det där kan ni prova på om ni känner för det.
Men vad ska man säga då på temat att försöka utmana sig själv?

Anna G:
Ja men utmana sig själv och för mig blev det på något sätt att besegra backen och sen kontrade min tränare tillbaka och sa att ”ja fast den dagen det motsatta hände, vad hade hänt då?” Ja då har backen besegrat mig, nej men så vill jag inte tänka.

Håkan:
Man kan inte vinna alla lopp Vad kul Hur stärker det dig i ditt tänk kring motion och hälsa och sådant där?

Anna G:
Ja men det är väl att styrketräning är jätteviktigt och så finns det väl olika perioder i livet där det är viktigt av olika skäl och på olika sätt säkert men jag tror ju på att styrketräning är bra i någon form kanske alla delar av livet.

Håkan:
Ja, jag håller med. Man behöver inte ta Granrisbacken. Man kan ju faktiskt bara vara en vanlig motionär och hålla i gång några dagar i veckan med det man gillar. Men bra gjort. Om man gillar Granrisbacken så är det ok.
Sjövall, hur gör du det då?

Anna S:
Jag undviker granrisbacken kan man väl säga.

Håkan:
Ja, fast du kör ju löpning så då blir det ju backlöpning.

Anna S:
Ja men jag undviker skidorna också. Om de inte går utför, då åker jag gärna. När jag springer.
Håkan:
Du nöter på med vinterlöpningen.

Anna S:
Ja det är för att då får jag komma ut. Jag kan springa på löpbandet också men det är ju mycket skönare att vara ute. Och nu är det ju ljusare på kvällarna. Så snart så kommer jag kunna springa utan en reflexväst och pannlampa och sådana jobbiga saker. Jag känner att det är vår snart. Det blir lättare och lättare.
Håkan:
Det blir ljusare och ljusare. Det märker vi alla. Våra gäster brukar vi också ta på tempen lite grann. Hur har ni det med kost och motion och alla sådana bitar? Ni är ju fysioterapeuter också i grunden, båda två. Jag utgår från att det är inget problem.

Cecilia:
Ja, nej. Vad ska jag säga här? Jag gillar ju också att åka längdskidor och springa och så. Jag vill nog lyfta, det var ju en sådan fin dag här i Östersund i helgen. I lördags var det ju strålande sol, det var blåkupa, det var jättefint. Så då passade jag på att jogga med några vänner. Och det är ju typiskt sådant där som jag tycker gör det så mycket enklare. Just det här att faktiskt göra en aktivitet tillsammans. Så då glömmer man ju nästan bort det. Att man är ute och joggar. För att det var så fint också.

Håkan:
Ja, så ni springer och småsurrar lite grann och avverkar 10–15 kilometer eller något sådant här.

Cecilia: Ja, lite beroende på. Men det var ju en så fin dag så då fick det ju absolut bli lite mera. Ja, där ser man. Men just det här att göra något tillsammans liksom, är ju verkligen något som underlättar. Oavsett aktivitet kan jag tycka.
Att gå på gymmet eller att åka skidor. Det är roligt att göra ihop.

Håkan:
Jag håller med. Vi tränar tillsammans jag och min fru nästan jämt eller motionerar eller när det är någonting. Så det är faktiskt väldigt härligt. Man peppar varandra också när det är lite trögt eller man vill ligga i soffan och känna att det kan den andra säga. Nu drar vi.
Ebba hur är det för dig då?

Ebba:
Jo men det är bra. Kämpar på och går på gymmet även när jag inte är så himla sugen. Men mina träningsguldkanter är just nu att jag håller i fredagslunchyoga med personalen.
Väldigt kul och uppskattat, alla möts på mattan en halvtimme varje fredag. Det har varit jättehärligt att det har varit sådant engagemang och att det alltid är helt proppfullt inne i gymmet med kollegor som vill yoga.
Och sen för mig själv och med min familj så går vi alltid på lördagar så är det först barngympa i Duveds hallen.
Där de bara får springa av sig all energi, kör redskap och bana och dans och allt möjligt.
Då blir han ordentligt uttröttad också så då kan jag bara stoppa ner honom i vår Tulevagn efter och dra ut i spåren och kan faktiskt åka ganska mycket då för då kan han, som tur är fortfarande sova på dagen så att då kan man åka en riktig långrepa med längd också.

Håkan:
Bra strategi, trötta ut barnet först så att jag kan få mitt sen.

Ebba:
Precis!

Håkan:
Men grejen är ändå att ni gör saker tillsammans. Vi är inne på det igen.
Med mig går det rätt så fint, eftersom ni står och undrar.

Anna G:
Ja, men vi har inte hört så mycket om din skidåkning den här vintern.

Håkan:
Vet du vad? Nu tycker jag att jag har kommit i gång rätt hyfsat. Jag var också ute i lördags när det var blåkupa och finväder.
Fruns GP:s visade 22 kilometer, min visade 19,5, så vi säger väl 2 mil ungefär.
Så det var en underbar dag att vara ute. Och vi sa det när vi kom tillbaka. Vi var så här fyllda av endorfiner. Och välmående som man kan känna när man har kört en lite längre sväng.
Så det var härligt. Annars är det liksom regelbundet besök på gymmet. För att hålla i muskulaturen och så där.
Och så fuskas det lite med käket. Mellan varven och så där.
Jag var till svärmor igår och fick med mig en liten plastlåda med en kanelbulle, två kolakakor, en liten bit rulltårta.
Då sa jag så här till henne att ”nej men jag tar med den här nu”. Så den åkte med hem. Men jag har inte öppnat den än.

Anna G
Var är den nu undrar jag?
Håkan:
Den står i kylen. Den står och väntar på mig. Den står tillsammans. Vi får se hur det blir med den.

Ja, men vad härligt. Innan vi rundar av, några peppande ord Anna Granevärn och Anna Sjövall till medarbetare som går och grundar på egna förslag, idéer och utvecklingsprojekt.
Hur man ska komma lite mer framåt och förändra.

Anna G:
Ja men det är väl att våga prova och att vi har ett ledarskap som verkligen stöttar den här medarbetardrivna verksamhetsutvecklingen. Eller hur Sjövall?
Anna S: Det tycker jag att vi har. Och jag tycker att det är så fantastiskt i den här podden att vi får höra så många exempel på det. Så det är bara att fortsätta, känner jag. Fortsätt testa saker. Toppen, då vet ni det.

Håkan:
Cecilia, från Folkhälsoenhetens perspektiv, känner du så här, här finns det något specifikt som jag tar chansen att skicka med?
Cecilia: Ja, precis. Lite på ämnet här, då tänker jag att jag spinner vidare just att faktiskt använda fysisk aktivitet mer som behandlingsmetod inom vården. Delvis då mot gravida.
Men där tror jag verkligen vi har en stor potential att använda det mer.

Håkan: Ja, kul. Har du någon kuriosa?

Cecilia:
Ja, det jag tänker på lite här, det är väl faktiskt just det här att kunna använda fysisk aktivitet mer som behandlingsmetod inom vården.
Det känns som något som är lätt att glömma bort faktiskt, att det har en stor potential.
Och då tänker jag att nyligen gick man ju ut med det här hur mycket antidepressiva läkemedel som skrevs ut förra året. Ungefär 1,2 miljoner svenskar var det som då fick den medicinen.
Och här tänker jag, är det någonting vi kan göra då som ett exempel för att kanske mer använda fysisk aktivitet som metod?
Och kanske dra ner lite på läkemedelskonsumtionen, som ett exempel.

Håkan:
Bra medskick.
Jag tror vi ska ha ett sådant här folkhälsoavsnitt inom kort.

Cecilia.
Ebba, har du någon sista medskick som du står grunnat på?
Just för gravida så kan jag avsluta med att det som mamman mår bra av mår också bebisen bra av. Både i magen och sen utanför magen.

Håkan:
Hörrni, tack för att ni kom hit idag. Bra samtal känner jag. Tack själva. Tack så mycket. Tack så mycket.