71 - Sjukt bra arbetsmiljö hos AK-mottagningen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - Hälso- och sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• AB - Annica Breil - Sjuksköterska, AK-mottagningen
• KH - Kristina Hällestrand - Sjuksköterska, AK-mottagningen
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

AK-mottagningen (antikoagulationsmottagningen)

HL: Vårdens utveckling i Region Jämtland-Härjedalen och de vi säger extra välkommen till idag är två specifika gäster och ni ska faktiskt få presentera er själva och vad ni heter och vad ni gör. AB: Jag heter Annika Breil och är sjuksköterska på AK mottagningen i Östersund. HL: Vad står AK för den som inte vet.

AB: Våra blodförtunnande läkemedel kan man säga jobbar vi med.

HL: Ja, sedan har vi?

KH: Kristina Hällestrand, också sjuksköterska, jobbar på AK-mottagningen.

HL: Och ni har jag jobbat där ganska länge, vad jag förstår?

AB: Det har vi jo. Jag är snart inne på 15-16 år kanske. Vi jobbar lite med förmaksflimmerpatienter och trombospatienter också.

HL: Men vi är inne på hjärtat, vi inne på blodomloppet och hjärtkärlsjukdomar och sådana saker. Varför har ni jobbat så himla länge på den här avdelningen? Varför har inte ni rört på er?

AB: Därför den är bäst trevligast.

HL: Jaha, så enkelt är det.

AB; Vi kommer ju från vårdavdelningen på hjärta innan vi kom in på mottagningen, började jobba där, men här är vi. Vi har en fantastisk arbetsgrupp och jättebra chefer så att då är man kvar och man trivs.

HL: Och det har vi pratat om några gånger i den här podden, hur man skapar en gynnsam och bra arbetsmiljö så att man får behålla dem som man faktiskt gillar att jobba med. Ja vi kommer att glida in lite mer på det lite längre fram. Ett välkommen idag också till våra ständiga medverkanden Anna Granevärn, tack, hälso - och sjukvårdsdirektör.

AG: Ja!

HL: Välkommen hit! Läget?

AG: Jo, men läget är bra. Det är ju faktiskt så här att det är lite snö ute och då blir man ju alltid glad. Eller hur Håkan?

HL: Det kom ju ett bakslag. Det är 8 maj när vi spelar in och när jag drog upp rullgardinen drog jag snabbt ner den igen och svor för mig själv för jag gillar ju inte de här bakslagen, men jag förstår att du gör det annars som älskar att åka skidor. Eller kanske har förmågan att se det positiva i alla sammanhang som du brukar ha?

AG: Ja, men det får man försöka göra. Sen går det ju inte att åka så mycket skidor på den här lilla snön och det är väl inte så kul att ge sig ut på rullskidorna heller om det är lite minus. Men det är fint.

HL: Det är ljust och fint.

HL: Anna Sjövall du är verksamhetsutvecklare och alltid med i den här podden gillar du också bakslag i vädret?

AS: Jag brukar vara positiv, men just snö i maj, då är jag lite mer ….det blir lite deppigare tycker jag då.

HL: Ja. Känn dig inte nedrustad Anna Granevärn utan så här är det bara vi är olika, vi människor, olika är bra.

AG: Ja visst är det bra.

HL: Det ska kretsar kring metoder inom Waranbehandling och lite fokus kring egenmonitorering som vi har pratat om tidigare i den här podden, alltså att kunna vara en medborgare eller patient som kan skicka in sina värden digitalt och göra det hemifrån eller om man är på resande fot och hur den här utvecklingen kan ta vägen lite åt det hållet har vi tänkt att vi ska snacka om och vi var ju inne på att ni två har ganska lång erfarenhet och ni säger själva att ni har jobbat 15-16 år och om vi börjar på år ett, hur tycker ni att utvecklingen har varit under hela den här perioden?

AB: Ja, men den har varit enorm. Den har gått jättefort. Vi började ju arbeta med ett läkemedel. Idag har vi 5 läkemedel som vi jobbar med och doserar och ska ta hänsyn till olika aspekter i de här läkemedlen. Och vi hade papper och penna först. Nu har vi datastödssystem. Automatisk utskick via post och liknande, sådant som vi satt och skickade via kuvert förut, så det har hänt. Jättemycket om vi pratar vi om hur det var för 15 år sedan. KH: Och utvecklingen går ju fortsatt framåt. Vi är ju på g nu och kunna, i stället för att skicka ut doseringsbrev med Warandosering till exempel eller andra provsvar och de har ju skickat ut via brev. Det gör vi fortfarande. Men vi är ju på väg in i 1177 att för att kunna skicka doseringsbrev till patienterna så att de får de i direkt samma stund som vi har doserat och det förenklar ju folk för folk i allmänhet. Nu när postutdelningen är lite långsammare också en.

Det är också en utveckling med tiden. Så att det här är också en positiv utveckling, så det fortsätter på flera plan.

HL: Märker ni av responsen då från de ni skickar till att de också höjer tummen upp. Att det blir enklare.

KH: Ja, absolut. Det finns ju en efterfrågan att vi ska vi ska kunna meddela oss på annat vis än brevledes. För mång är ju bortrest under sommaren på semester de tar prov men är inte hemma och kan kolla brevlådan sin så att det finns ett stort önskemål sedan länge om att ha lite kortare väg och snabbare väg med svar till patienten.

HL: Och det kanske inte är så konstigt. Eftersom de allra flesta idag är ju rätt digitala.

KH: Ja.

HL: Sen finns det ju en grupp människor som inte är digitala, kanske inte alls har mobiler eller datorer och kan koppla upp sig och så vidare. Men de blir ju då beroende utav brevskicket då så att Säga.

AB: Ja, det kommer finnas olika varianter. Vissa har ju hjälp av andra vårdgivare, också där kommunicerar vi med dem eller vissa vill ha sina brev, men vi tror ändå att en ganska stor del komma vill ha det här digitala möjligheter.

HL: Jag tror inte man behöver tro utan det kan man nog konstatera, men man måste också ta hänsyn till den här andra gruppen. Telefon funkar ju alltid.

AB: Ja!

HL: Vi startade när vi pratade om att ni, det slog mig att när ni jobbade så länge, jag vill hänga kvar med det lite grann. Tänkte att vi pratar lite om hur bra den här arbetsgruppen är, att det är bra chefer och så vidare. Kan vi knåda lite grann kring det så ni får dela med er, om ni kan dela med er, av hur det ser ut i arbetsgruppen, var kommer den här sköna och goda känslan ifrån?

KH: Ja, men den kommer av att vi alla har jobbat rätt länge. Vi om vi ser till bara AK-mottagningen som vi jobbar på. Vi är 4 sjuksköterskor som inte jobbar heltid och 2 av våra kollegor de har ena foten på annan del av mottagningen och hjärtmottagningen. Men om vi säger hela hjärtmottagningen, så är vi ungefär 10 pers. som jobbar och vi har alla jobbat tillsammans ifrån början inne på hjärtavdelningen. Vi har jobbat ihop oss i både lugna perioder och tider då det kom mycket patienter. Många sjuka då teamar man ihop sig ganska bra. Och i det gäng som vi jobbar i nu på hjärtmottagningen är vi ungefär ganska samma ålder. Vi har ganska liknande intressen. Ja, och alla är väldigt kunnig på sin sak och gör sitt jobb och det. Det bidrar till en avslappnad stämning. Vi kan lita på varandra vi kan lita på att alla gör det de ska och vi kan lita på att vi ställer upp för varandra. AB: Sen har det ju alltid varit ganska tillåtande. Vi har inte varit så toppstyrda utan det har varit tillåtande att själv komma med förbättringar och idéer liksom, för oss, och för patientgrupper och liknande, som vi har fått igenom och som vi har kunnat driva igenom.

HL: Vem är det som tillåtit det klimatet?

AB: Ja chefer och läkare antar jag alltså. Det är bollat med de som har ytterst ansvaret hela tiden när vi kommer med idéer och i vårt lilla område då, Jämtland, så är inte jättemånga som är så insatta. Så när vi åker på utbildningar och plockar åt oss bra saker från andra mottagningar eller sjukhus så har du lyssnat på oss och vi har kunnat drivit vidare hos oss.

HL: Du är ju inne på, varför jag ställer frågan som jag gör, det här med tillåtande klimat. Det är ju liksom för att det är sådant som behövs för att man ska hitta det här som ni också pratar om, medarbetaredrivna förändringsarbetet. Det har ni ju bestämt någonstans, att:” så här ska vi ha det”.

KH: Jag tänker på en sak också. Det är att vi inte som många som jobbar med vår mottagning liksom, så att när vi får en idé om någonting som vi vill förändra. Vi är ju fyra AK-sköterskor till exempel så vi alla är med på tåget och tycker vi att det är en bra förändring så är det ju ganska snabbt att göra den förändringen. Det är ju fördelaktigt och vi känner ju också att vi har tillåtelse. Vi driver ju själv mottagningen, så kommer vi med någon idé till förbättring så finns det ju goda möjligheter. Det är vi som kommer med den förändringen och det är vi som driver på den och vi får ju också stöd och backning för det.

Så att det gör ju mycket för en när man jobbar, att man känner att man har inflytande. På det man gör och på det man vill förbättra. Vi vill ju bli så bra som möjligt.

HL: Och varför är det så viktigt, att det känns bra på jobbet?

KH: Jo, men att man känner sig delaktig i det man jobbar med och att när man ser att det kan bli bättre så kan man även ändra på en gång ganska ofta om det inte är något väldigt stort då att.

HL: Det finns ett ledarskap som visar den här vägen och tillåtande klimat och att det finns en öppenhet Hur är det på den fronten då? Har ni alltid haft samma chef eller?

AB: Nej, det har vi inte alls haft, men i och med att det är så specifikt, vad ska jag säga? Specifik kunskap runt det här lilla området, så det är ju inte alla som är insatt i det sen när vi har kommit med våra förändringar så har ju oftast oavsett vad vi haft för chef gått vidare till ytterst ansvarig läkare och så har man bollat säkerhetsaspekter och liknande. Och så har vi fått ett svar på hur vi hade tänkt driva det åt något håll.

HL: Är det kul med förändringsarbete och att få komma fram med egna förslag och idéer?

AB: jag har alltid tänkt att eftersom vi inte har någon riktig läkare som är ytterst, eller vi har yttersta ansvariga, men vi har inte någon som är jättedjupt insatt i det här området som storsjukhusen till exempel, så har jag alltid tänkt att våra Invånare ska ju ha precis samma behandling och samma moderna tänkesätt runt de här medicinerna som övriga Sverige har. Så att ja, jag tycker det är jättekul med utveckling.

HL: Högst ansvarig är ju faktiskt du Anna Granevärn.

AG: Ja men precis.

HL: Jag vill bara höra hur du reflekterar över hur de beskriver hur de har det med sin arbetsmiljö?

AG: Jag tycker det låter alldeles toppen och det är ju jättekul och så otroligt viktigt med kontinuitet brukar vi många gånger komma in på, för att vi ska kunna fortsätta bedriva utveckling, och inte få det här tappet hela tiden med att ja någon alla slutar eller någon slutar och vi får börja om från början. Men jag står och funderar lite på en sak som är kanske helt självklar för er, men det är ju ofta så. När vi pratar om läkemedelsordinationer, att då är det läkare som gör ganska mycket här. Har ni utarbetade arbetssätt och är ni väldigt självständiga i det här arbetet? Vill ni beskriva lite hur det har förändrats under åren? Har läkare varit mer involverade i arbetet tidigare? Har man kunnat lägga över mer arbetsuppgifter och ansvar. På er, i era roller som sjuksköterskor?

AB: Ja, när jag började så var det mer läkarstyrt så med vår utveckling. Vår erfarenhet när denna förlängts liksom och. Vi har haft några läkare som har varit väldigt involverade som när de har slutat, så har det lagts på oss mer och mer och vi har ju tydliga dokument om vad våra ramar är, men de är ganska vida så att säga.

Det är mycket läkaruppgifter, men naturligtvis har vi ju frågor där inte vi tar beslut, utan där är det ju läkaren som tar yttersta beslutet. Vi har läkarkontakt varje dag också.

AG: Men det är bra. Har ni bra kontinuitet i det arbetet också? Att det är samma läkare ofta.

AB: Nej. Det kan det bli lite.

AG: Bättre ja, men det är bra. Vi har saker att jobba med också. Sen funderar jag på ert team är, är ni 100 % sjuksköterskor eller finns det fler yrkeskompetenser som jobbar tillsammans med er runt de här patienterna?

KH: Ja, när det gäller just på AK-mottagningen så är vi sjuksköterskor och som sagt var en läkare som stöttar med det vi inte får ordinera eller frågor vi inte kan svara på.

HL: Det finns ingen så här teknisk IT-historia som är inblandad i när det handlar om just själva egenmonitorering och såna lösningar, eller?

AB: Jo absolut, vi har ju ett köpt system som gör att vi kan dosera i som ger oss också exempel på hur vi ska dosera och det är ju tekniker då utanför sjukhuset som ser till att allt det här fungerar samt, kemlab som analyserar provsvaren som kommer upp till oss som vi hanterar, men det är ju inte personer som vi träffar dagligen. Vi har kontakt med dem när någonting krånglar.

HL: Om ni fick ge ett tips till andra enheter eller avdelningar eller någonting annat inom sjukvården som också behöver komma framåt som ni har gjort när det handlar om det här tillåtande öppna arbetsklimatet, vad ska det vara för någonting?

AB: Ja, jag tänker att man ska titta på när det är när man får liksom stopp i är det långa köer eller om vi har vi frustrerade patienter, det beror ju på någonting. Hur kan vi förändra de bitarna så att säga? Många saker är ganska enkla om vi bara engagerar oss och försöker hitta på en lösning.

HL: Prata hellre lösning än att äta fel.

KH: Jag tänker också på det där att man ska kolla av med de som jobbar med specifika frågor. Som oss nu på AK-mottagningen, vi måste ju ändå säga att vi kan ju det bäst. Vi sitter ju och gör det här varje dag. Vi ser flödet och vi ser när det uppstår problem. Vi ser vad som kan bli bättre så jag tänker att man kan förlita sig kanske lite mer på de som jobbar med det som är aktuellt liksom och frågar oss. HL: Ni som är inne i själva, kärnverksamheten.

KH: Absolut! Inte att man kanske sitter ett steg högre upp eller flera steg och så klart det ska ju vara en kommunikation. Men jag tror ändå att förlita sig på de som jobbar närmast.

HL: Det är det här som sjukvården i regionen är ut och far efter hela tiden. Att den här tillitsfrågan ner mot verksamheterna för att få tillbaka det här medarbetardrivna utvecklingsarbetet som det så fint heter, eller förslag eller idéer på saker och ting som man skulle kunna göra bättre. Vad säger du? Anna sjövall, vad står du och tänker på när du hör detta?

AS: Men jag tänker jag en massa saker, men jag tycker det är precis det här man sätter fingret på, att alltså även i min roll till exempel. Jag är ju inte expert på saker och ting som jag stöter på, utan det är ju de som jobbar ute, det är där expertisen finns, det är där kunskapen finns det är där idéerna finns. Sen ska ju vi runt omkring stötta det och hjälpa till liksom om, hur kommer vi framåt då? Så att jag tycker att det är precis det. Sen tar jag fasta på delaktighet och alltså en känsla av att man kan påverka. Jag tror det är otroligt viktigt att man känner det. Det tror jag de flesta känner oavsett vart man jobbar, att man kan påverka sitt arbete på något sätt i en i en positiv riktning och känna att man kan liksom driva i det Jag tror att de flesta ändå tycker att det är roligt att man känner att man förbättrar det man jobbar med. Och ja, men man slipar på någonting eller skruvar på något.

HL: Det behöver inte vara i sjukvården generellt, utan det kanske handlar om yrkeslivet generellt.

AS: De flesta tänker jag ändå är lite så.

HL: Sen finns det ju institutioner som är toppstyrda och där det är stuprör och linjen ska hållas och så vidare, och där man kanske inte känner att man blir lyssnad på eller det är ingen mening att lägga någon idé för det blev ingenting förra gången så då gör jag det inte. Så att det gäller att bygga det klimatet också och det verkar ni ju ha gjort på eran enhet.

AB: Tänker att när du berättar så tänker jag, det är mycket upp till människorna liksom att man vill, att man får med sig gruppen. Det kommer ju alltid vara några som är drivande. Några som är tänkande och tar det lite lugnt och sådant, men alla behövs ju i en grupp, men att alla blir lyssnade till.

HL: Ni har hittat grejen, tycker jag känns det som. Jag vet inte om du håller med henne, men.

AG: Ja, jag tycker det låter helt fantastiskt. Det är verkligen ett gott exempel för vår region och det är så vi vill att det är på fler ställen. Att man känner att man har möjlighet att påverka och vara med och vara delaktiga och kan driva utvecklingen framåt så att vi, ja, vi har ju våra utmaningar också med ekonomi och att kunna finansiera. Så att det blir ju som begränsat ibland, att vi kan göra till en viss del eller vi kan testa nya arbetssätt i ibland och se om vi kan räkna hem det. Och det är väl det som är vår utmaning också med. Hur mycket kan vi satsa och på vad? Och vad blir liksom långsiktigt bra för vår region.

HL: Men hur hanterar ni det på er enhet då när ni stöter på patrull eller ser att här finns det inte ekonomiska förutsättningar? Skruvar ni på grejerna då så att ni ändå försöker komma fram eller ger ni upp eller tar ni tag i surdegen ändå?

AB: Envisa, som till exempel det här som vi kommer till nu med egenvårdsmonitrering med att man kan ta sina PK-prover hemma för de som har varan ju. En produkt som har funnits länge och den har kostat, den har kostat runt 5–6 tusen. Nu kostar den 8,5 tror jag. Och det är inte alla patienter då som haft råd med det där, men vi har ju stridit i många, många år för att det ska kunna bli subventionerat också för jämtarna.

En period fick vi klicka ner ett gäng, då hade vi inte den här utbildningen, fick vi skicka ner dem till Södersjukhuset och någon period så började det lossna lite grann att vi fick pengar till att köpa in några och kunna leverera och nu har vi fått en stor andel sådana här apparater av, vad heter det pengarna?

KH: Det heter statliga nära vårdmedel, nära vårdmedel. AB: Ja just det precis. Som vi har fått ut.

AG: Det känns igen. Det var jag som undertecknade det beslut. AB: Ja, men precis och då fick vi först 25 och sen har vi fått 50 och det är en ansenlig andel patienter nu som har kunnat få möjligheten till det här.

HL: Du pratar 25 och 50. Det är de här apparaterna som man som patient får ha hemma för att kunna skicka in sina olika värden till er så att ni kan läsa av på sjukhuset och de kan fortfarande vara kvar hemma. Då är var vi inne på nära- och personcentrerad vård och människors behov och vad jag har förstått så är det ju någon form av ökning hos er i år när det gäller antal patienter som kommer få de här apparaterna.

AB: En stor ökning blir det ju.

HL: Ifrån vad till vad?

AB: Alltså, vi hade ju runt 30 personer som hade eller som kan sin apparat och som doserar sina läkemedel själv och så låg vi på kanske runt 20 som hade apparater men ville att vi skulle dosera så de rapporterade in världen. Och så har det ju sett ut många år, men nu kommer det ju bli ja, 75 totalt till då som kan få möjligheten.

HL: Får alla som vill, eller hur funkar det?

AB: Nej man, man måste ju ändå vara lite dedikerad till det så att säga vara engagerad, noggrann och också ha ett behov. Så vi tar emot önskemål från patienterna och vi försöker få till det. De som är arbetsföra där det kan underlätta livet för dem försöker vi att de ska få en apparat.

HL: Och underlätta livet kan ju handla om vad man har för olika behov. Om man har långt att resa så kanske man vill slippa en sådan sak till exempel eller om man är ute och rör på sig mycket i landet så kan man också vilja slippa behöva åka in på sjukhuset.

AB: Långt att resa, svårt med provtagning, rörlig. Har vi mer eller fler anledningar? Svårstucken kan det också vara.

KH: Men precis och vi har tänkt på när det gäller de här apparaterna. Den heter ju KG-check den här och det handlar ju om de som har Waran som läkemedel och de som heller inte kan ha något annat preparat för att förhindra proppar. Är det så att man kan gå över till de här? Det finns ju ett gäng nyare läkemedel som kom för drygt 10 år sedan där man inte behöver ta regelbunden blodprover. Man har samma dos men med varan så, varandosen styrs ju av ett blodprov och det är ju så när vi ska dela ut de här apparaterna då är det ju då är det ju till patienter som enbart kan stå på Waran och det är av olika anledningar.

Patienter som har opererar in mekanisk klaff till exempel kan bara ha varan som sådan här proppförbyggande behandling. Det finns ingen annan som är tillräckligt säker. Det vet vi att de är betjänt av att ha en sådan här apparat. De kommer till att ta jättemånga PK-prover resten av livet.

HL: Vad får det för förrespons då från de som får den här möjligheten?

AB: De är jättetacksam samma absolut, de är supernöjda, de blir ju mer fria. De behöver ju inte ha lika mycket vårdrelationer. Det kan ju vara en önskan för vissa och samtidigt så är varan ett så otroligt känsligt läkemedel. Det kan skifta i värdena så snabbt så att de får ju egentligen en säkrare behandling eftersom de vet hur de mår. Behöver jag värktabletter? Har jag någon annan åkomma just nu är det liknande som de kan ta i sin extra kontroll eller justera sitt läkemedel.

HL: Anna Granevärn du sa att det var du som skrev under det här beslutet? Berätta hur växte det fram?

AG: Jo men vi jobbade med en pott för näravårdpengar dit alla fick skicka in ansökningar eller förslag på saker som man ville genomföra. Det var ganska höga krav på det här för att inte säga att det var ganska tuff konkurrens också.

Det är mycket vi har valt att inte finansiera eller delfinansiera. Så då har vi tittat på alla förslagen och så har vi valt ut dem som bedömdes ge störst effekt och det här är ju ett sådant arbete som ger effekt både för patienter, för medarbetare, för regionen totalt som förflyttar oss i önskvärd riktning. Vårdens omställning mot en god och nära vård.

KH: Det man har sett med patienter som har sådana här apparater är ju att de får en väldigt, de får en väldigt bra, Vad ska jag säga? Sen deras behandling kom till. Den ligger väldigt jämnt och bra när de själv kan monitorera. De kan ta värden lite oftare som Annika sa om det blir någon förändring man blir sjuk eller man behöver ta. Man blir insatt på några nya läkemedel eller annat som påverkar det här PK-värdet som är väldigt påverkbart så kan de själv justera så att behandlingen blir jämnare än vad den skulle vara annars och det har man ju sett i studier att det är väldigt bra vinning. De blir ju experter på sin egen behandling.

HL: Du är inne på det du brukar nämna ibland Anna Sjövall, man är expert på sin egen hälsa.

AS: Ja, men precis och jag tänker ju också att man inte blir begränsad i livet om man inte måste. Tänker när ni säger att man kan reser eller att man har långt åka det är svårt att ta prover och så där. Det är personcentrerad vård står jag också och tänker på, att människor dels kan påverka sin egen sin egen behandling och hälsa. Och att en livslång behandling eller sjukdom påverkar livet, kanske i övrigt? Jag tänker att det är fantastiskt, fantastiskt vinning för patienterna.

AB: Och om man bortser från allt positivt som har gynnat patienten så vet man via studier att 1,5 till 2 år så är det kostnadseffektivt även för vården. För det är någon som ska ta det här provet. Den personalen ska ha sin lön, det ska transporteras, det ska analyseras, vi ska dosera. Så att vi tjänar även lite pengar på det.

AG: Och mycket av de här effekterna som ni nämner känner vi igen från egenmonitorering i andra sammanhang också. Just att det blir stabilare värden över tid. Patienterna lär sig sin egen hälsa, och när man mår bra och liknande och att det är en fördel att kunna göra de här täta kontrollerna har vi sett på andra patientgrupper också, för att då får vi bättre koll. Och ja, men vid inställning av läkemedel och annat att det blir många positiva effekter.

HL: Kanske trist att prata om ekonomi när det handlar om vård av människor, men det hänger ju ändå ihop och vi hör ju här att gå och räkna hem det på 1,5 år. Jag antar att ni också har suttit och räknat på direktionen så klart.

AG: Ja exakt, det är ju viktigt för oss också. Sen kan det ju finnas saker som vi gör, för det sker ju en medicinsk utveckling hela tiden och en teknisk utveckling som gör att vi också behöver lägga mer pengar på en del behandlingar för att det är utvecklingen där helt enkelt. Vi kan hantera väldigt mycket mer än vad vi kunde för x antal år sedan och det finns också en förväntan om att vi ska göra det och vi kan inte skilja oss för mycket mot andra regioner. Men i de här fallen när vi kan göra en utveckling som också är ekonomiskt gynnsam så är det ju många vinster.

HL: Utvecklingen går ju fort. Hur gör ni för att hänga med och fortbilda er och skaffa er nya kunskaper?

AB: Jag tycker mycket får man från utbildning som vi går på, idag är det mycket digital utbildning men vi kan ändå träffa andra i samma arbetsposition i Sverige. Och läser nya studieresultat och liknande. Ibland får vi presenterat från en doktor som har snappat uppnått som vi måste tänka till och se om det är något som vi ska införa.

HL: Men, hur jobbar ni med just den biten systematiskt? Får ni tid för det avsatt? Att nu ska vi få den här utbildningen och det finns det tid för att det är möjlig. Utan att man känner att man inte kan gå från jobbet menar jag.

AB: Inte avsatt tid har vi inte, men vi har ju varit lite förskonade och kunnat fått åkt på någon utbildning i alla fall varje år. Och speciellt nu när det har blivit digitalt så är det ju inga problem. Då är vi ju på plats och kan göra vårt arbete samt ta till oss information. Men avsatt tid har vi inte, men vi har stort engagemang.

HL: Någonstans måste det ju ändå finnas in inne i liksom arbetssätten, annars skulle det ju inte ske.

KH: Och jag tror att det egentligen ligger ju i vårt eget driv att vi vill i väg för vi tycker att det har gett så mycket när vi har varit och åkt i väg på utbildningar. Då har vi ofta då träffat vi sjuksköterskor på AK-mottagningar runt om i Sverige och det är alltid ett bra utbyte. Man får med sig något någonting som vi kan göra för bättre, liksom i våra egna rutiner, och sen kan vi få till oss inte bara rutiner som vi sköter själv utan även det som har med läkemedel att göra och sådan hantering, så att det är det vi driver själv.

HL: Ser ni också om det finns en stor andel patientnöjdhet då kring just de här som har egen monitorering och är de här varan patienterna?

AB: Ja. Alltså vi, vi har ju återkommande träffar med de här och de ringer ju också när de behöver oss vi får bara positiv feedback, de ser väldigt mycket. Ja, vad ska man säga, förbättringar i deras liv när de kan sköta den här biten själv.

HL: Handlar om ens egna livskvalitet. AB; Exakt. Ja den höjs ju rejält när du kan bli självständig.

HL: Jaha, vad intressant det här var känner jag.

AG: Ja, men det här är jätteintressant och vi har ju i tidigare avsnitt också varit inne och snuddat lite vid den här diskussionen med att satsa på kompetensutveckling för att ta hem nya metoder och arbetssätt och att det ger en ekonomisk lönsamhet. Dialysen är ju ett sånt exempel som vi pratade mycket om och då också. Hur viktigt det är att inte stoppa kompetensutveckling och utbildningar för att det är ekonomisk kris. För att det är det är den vägen vi behöver gå för att komma framåt. Vi kan inte sluta att utveckla oss utan vi måste utveckla oss ur krisen.

HL: Jag kan nämna också akuten, det avsnittet när vi med akutens chef just när det handlar om kompetensutvecklingen.

AG: Hur viktigt det är. Ja, och det får man ju ändå säga, för att vi har ju många åtgärder för ekonomin just nu. Men vi drar inte ett utbildningsstopp, det har gjorts ganska många gånger tidigare. Men det är ett väldigt medvetet val från vår sida. Att vi inte drar det kortet för vi tror inte på det.

HL: Här finns det en röd linje?

AG: Ja.

HL: Det låter ju klokt i tider av när man behöver ställa om och utveckla och förädla.

AG: Det är nyckeln.

HL: Nu har vi pratat mycket om apparat och omställning och människor ska sköta grejer i hemmet. Vad är det för apparater vi pratar om och hur funkar det?

KH: Den här är ganska, höll jag på att säga fickvänlig nästan. Man kan ha den i fickan. Den här apparaten är ju ungefär stor som handen och i den sticker man in en liten testremsa man har, med en liten penna som man laddar med en liten nålspets och så gör man ett stick ute i finger, ungefär som diabetiker gör man får fram en bloddroppe lägger den mot den här testremsan som sitter i apparaten. Och den analyserar och får fram ett aktuellt PK-värde på patienten.

HL: Och sedan skickas det då digitalt via någon app då in till sjukvården eller?

KH: Nej, det gör det inte, utan antingen så, en del patienter som har de här apparaterna, de har fått lära. De har fått ett doseringsschema så att de tittar på det här doseringsschemat de ser vad har jag för PK-värde idag och så ser de ja, men ligger det bra, då gör jag ingen förändring och så ska jag ta ett prov om så här många veckor. Är det för lågt då tittar de på schemat ligger det inom den här referensramarna då minskar jag så här. Ligger det för högt. Då står det på schemat att jag ska ta bort så här många tabletter. Andra patienter som har apparaten doserar inte själv, utan då ringer de in till oss och säger det här värdet har jag idag på apparaten och så doserar vi då säger vi att ja, men du fortsätter på din dosering, eller så gör du så här, du tar ett nytt prov om så här många veckor och så hör du av dig till oss igen.

HL: Olika delar här då beroende på vem man är som patient kanske och vad man har för behov och så vidare. Men det är en stor andel. Vad ska man säga? Egenvård kan man ju säga här, att ta hand om mig själv. Men vad får man för typ av grundutbildning då? För man kan ju inte bara sätta en apparat i händerna på folk och säga gå hem och så hör du av dig om det är något.

AB: Nej, absolut inte. Det är noga kontroll på det här och då lär man sig först apparaten och det är ju viss teknik och en hel del saker som man inte ska göra för att kunna få fel värden. Sen när man har lärt sig apparaten så måste man ta dubbelprover mot kemlab för att säkerställa att man är rätt patient så att det säkert stämmer med värdena. När man är klar så går man en utbildning med oss och då är det oftast en kväll på runt 3 timmar när man har teori då med en läkare och så några av oss sköterskor där vi vill säkra att de förstår det här. Vad som händer i kroppen med de här läkemedlen och när de ska se upp, och när de ska se extra kontroller och hur de ska hantera sina scheman så småningom som de får oss av oss då. Så det är ganska mycket vi gör i de här för att de ska kunna bli så kunniga som möjligt.

HL: Det ska ju vara patientsäkert.

AB: Också, absolut, det är jätteviktigt.

HL: Ja vad spännande att höra allt det här som ni som ni sysslar med. Vi ska ta och glida över på något som vi brukar kalla hälsosamtalet här. Och det är ju väldigt vanligt inom sjukvården och jag har själv varit på ett sådant här hälsosamtal inför att jag ska fylla 60 år. Man får ett erbjudande från regionen, då får man fylla massa frågor på enkät om hur man har det med sin livsstil och så vidare. Och sen får man gå på hälsocentralen eller vårdcentralen för att träffa sin doktor, då sitter man där och pratar om vissa justeringar man behöver göra i sitt liv och i mitt fall kan jag helt öppet berätta att det är bra om jag slutar snusa och det är bra om jag börjar leta mera nyckelhålsmärkta produkter när jag ska äta mat så då det är sådana där grejer och att jag får in lite mer vardagsmotion i mitt liv för att ja hålla mig friskare och fräschare så ser det ut för mig. Och just snusningen kände jag. Då skyllde jag lite på frun för hon snusar också. Hon vill aldrig sluta och då tyckte doktorn det var ju lite fegt av mig att skylla på det, och till slut höll jag ju med så att jag har bestämt mig för att sluta, men jag ska sluta efter semestern så jag drar lite på det. Så det blir den 23 juli när jag kommer tillbaka på en liten resa då ska det vara klart, tänkte jag, eller att då ska jag påbörja? Hur gör ni med era livsstilshöjande åtgärder om vi kallar det så med motion och kost och sådana saker?

AB: Men vi tränar mycket både i grupp. Vi har nästan alla på mottagningen har varit tid att kunna gå ifrån och träna på arbetstid. Så vi tränar ofta tillsammans. Vi är ett tränande folk där uppe, helt enkelt.

HL: Det är gemenskapen här hela tiden som genomsyrar liksom eran verksamhet, att vi går och tränar tillsammans och vi gör det här tillsammans och vi gör de här bitarna tillsammans, det finns en kraft i det.

AB: Ja, det gör det absolut. Jag tycker att det om man tänker psykisk arbetsmiljö också så har vi gjort grejer som peppar, inte bara det här, att vi tränar fysiskt som tränar man själv så får man med sig någon fler utan vi har ju gjort lite andra grejer. Vi hade något år så gjorde vi en hittaut-utmaning. Bland oss samla hitta ut kontroller.

HL: Det här med att orientera i staden här och att hitta och kontroller.

KH: Väldigt bra grejer. Då hade vi en utmaning i arbetsgruppen samlat. Sen har vi ju i flera omgångar tippar fotboll.

HL: Stryktipset?

KH: Alltså, EM och VM har vi gjort. Det är nog tror jag 5–6 gånger och då är det faktiskt så att alla inte är fotbollsintresserade. Men det är inte riktigt det som är grejen. Det är att alla, oavsett om man är jätteintresserad och insatt till den som inte alls tittar på fotboll någonting ändå gör det här tipset och sen blir det ju ändå. Vi har en jätteengagerad kollega som håller i det där som kollar efter varje match. Vi får uppdatering om vem som har dragit in poäng och inte och det är ju, det är väldigt bra för den psykiska arbetsmiljön, för vi har väldigt trevligt tillsammans. Man följer den här tävlingen under tiden.

HL: Ja, men det låter jättekul. Man vill ju jobba hos er, det känner.

KH: Det vill man för vi har det jättebra. Faktiskt.

HL: Hur har det gått med tippandet? Har ni blivit miljonärer?

AB: Jag har faktiskt vunnit en gång. Det var ju på damernas, tror jag. Du också, eller? Jag har varit.

KH: Jag har precis oväntat. Nu vann jag också en på den där hitta-ut utmaningen.

HL: Ja, men det är ingen illegal spelklubb Men just sådana här grejer, det hissar jag ju gemenskapen. Motionssidan då? Hur gör ni där och snusar ni som jag?

KH: Jag gör inte det, men.

AB: Jag är tyvärr snusare, men jag håller på att trappa ut nu. Jag har min egen lilla variant. Det kom ju en studie som rapporterades jättemycket. Alla läkare och sköterskor och undersköterskor var jätteengagerade i den där när man faktiskt ser att man ökar hjärt- och kärlsjukdomar. Vilopulsen ökar. Det har inte varit så mycket studieresultat så att man har liksom tyckt att det går väl bra ändå.

Det är värre med rökning har man tänkt, men nu har jag tänkt om och jag klarar inte av att sluta tvärt utan jag kör en nedtrappningsvariant så jag har läst in mig på vad varje portionssnus har för milligram nikotin, så nu är jag nere i den lägsta som finns på marknaden. Ser ut som en liten ja, en liten sockerbit, den här dosan och nu så. Minikapten heter nu då och sen så när den är slut så är det. Slut.

HL: japp så du fasar ut liksom med läkemedel.

AB: Men precis jag kör en fegis. Jag fasar ut.

HL: Många som slutat direkt får ju också besvär när de slutar tvärt. AB: Jag är omtänksam mot min omgivning, liksom att jag inte ska bli så grinig.

HL: Liksom inte så bra för arbetsmiljön om du bara helt plötsligt lägger ner. Ja, OK, ja, här har vi att det är ett helt gäng här som liksom de är inne på flera olika spår. Psykosociala arbetsmiljön. Det handlar om gemenskap och kamratskap. Ställa upp för varandra och här ska det sluta snusas så det görs aktiva val och så vidare. Hur har ni det? Man har ju nästan aldrig hört hur du har det på din arbetsplats Anna Granevärn vi hör ju bara om hur du själv motionerar och sköter din mat och så vidare.

AG: Jag stod faktiskt och tänkte lite på det här när ni berättade, för vi har ju ganska många gånger varit med i vårruset och haft ett litet team där. Sen brukar väl Sjövall och jag ha den här tävlingsnummerlappen på, så vi kan ju inte bara göra det där utan vi måste ju också tävla. Få den åt oss själva och den tid vi har tänkt oss (loppets tid), men det här fikat efteråt, picknickkorgen, och det här, är ju supertrevligt, så det är ju faktiskt några av de finare stunderna som jag tänker på då. När jag hör er berätta har vi ju Sankt olofsloppet där primärvården har ett lag och jag har varit med i det nästan varje år skulle jag tro kanske Sjövall också har sprungit.

AS: En gång blev jag övertalad. HL: Ska ni vara med i år eller?

AG: Jag brukar bestämma mig ganska sent, men det är ju en liten tradition och det är ju Olof som håller ihop det här laget åt oss. Han var ju den som fick mig att åka längdskidor från allra första början. HL: Vi har haft lite barmarssäsong, Anna Sjövall du som gillar att springa lite grann. Eller ganska mycket, så att jag antar att du har haft det ganska bra en period. Det här bakslaget, det, det är ju borta om några timmar hoppas jag.

AS: Ja, men jag var ute igår kväll. Det var jätteskönt.

HL: Ja, vad härligt. Jag har hoppat på hojen, haft ett, tyckte jag då, ganska långt cykelpass. Anna Granevärn tyckte det var bra att starta med en lite lättare runda.

AG: Du valde ju den lätta backen också.

HL: Precis ja, men det är ändå skönt att komma i gång med hojningen när det är den säsongen för jag tycker det är en väldigt bra skonsam träning också. Bra för pumpen. Jag hade faktiskt tänkt cykla idag, men nu har det kommit snö nu vet jag inte riktigt vart jag befinner mig. Det blir någon form av motion idag, det kan bli gymmet eller det kan bli. Det är lätt att välja bort hojen känner jag när det har kommit snö, det kanske är nu man ska stålsätta sig lite grann eller vad säger ni?

AG: Ja, men det är ganska obehagligt att cykla när det blir kallt. om händer och fötter ja.

HL: Så där fartvinden när man kommer upp i 30 blås, i nedförsbackarna menar jag. Hör ni, det var jättekul att ha er här idag och vi tar gärna återbesök. I den här podden så ni är ju varmt välkommen tillbaka någon annan gång faktiskt.

KH: Tack så mycket. Det var trevligt att vara här. AB Tack.

HL: Tack till er också anna Granevärn och Anna Sjövall.

ALLA: Ja men tack, hej tack.