52 - Åre ska få ett närsjukhus

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• KN - Kerstin Norrbin - Divisionschef, Nära vård Krokom, Strömsund och Åre
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:
Anna granevärn är här.

AG:
Hej, hej.

HL:
Anna Sjövall är här.

AS:
Hej hej

HL:
Hur har ni haft det så här en bit in på sommaren?

AS:
Jo, men vi har det väl ganska bra.

AG:
Absolut så får jag några lummiga stunder i trädgården.

HL:
Ja, vad härligt allt är sig likt då på sommaren i Jämtland så det har varit en fleecetröja och skalplagg och så en kaffe ute man får vara flexibel.

AG:
Man får vara beredd på att ibland är det varmt och ibland är det kallt. Man får hitta dom där stunderna, liksom när solen väl är framme och värmer lite grann kuta ut lite snabbt.

HL:
Precis, om man inte har värmen som kan pågå i några dagar. Ja, det var det om vädret, hörni? Hur har det gått med träningen så här långt och man kan ju bli lite slö slapp under sommaren har jag känt.

AS:
Nej, men det tror jag inte. Jag måste ju hålla i gång, tänker jag.

HL:
Ja, du gör så, du ångar på så att säga.

AS:
Ja precis ja. Har provat på spinning också så att nu har jag ju lagt till den på CV.
Det var ju inte roligt, är inte roligt, det kan jag inte.
De farhågorna besannas att jag inte tycker att det är okej. Jag följer med min svägerska.

HL:
För er som inte vet, det är ju att sitta på en ganska avancerad träningscykel och ånga på i form av intervaller under en 40 till 60 minuter.

AS:
Det var lagom att börja så.

HL:
Ja, det kan vara bra att börja med.
Ja, du får hoppa på det där 90 minutaren sen med tunga intervaller.

Det är ju väldigt länge med 90 minuter tycker jag.

HL:
Men utomhus är det ju ingen match.

Anna Granevärn, du har spenderat många, många timmar i sträck på hojen ute på landsvägarna runt Storsjön.

Hur har du haft det med träningen så här långt då?

AG:
Jo, men fördelen med den här säsongen då, även om jag såklart saknar vinterns skidåkning så är det ju att man kan göra så mycket olika saker och få en väldigt stor variation. Så regniga dagar kan man fördjupa relationen med skiergen och andra dagar så går det ju att plocka fram rullskidorna eller cykeln eller löparskorna.

HL:
Jag tycker du uttrycker så bra att fördjupa relationen med Skiergen (Anm. stakmaskin). Det är alltså den här stakmaskinen vi påminner om det och ni undrar kanske varför vi pratar träning och sådana här saker varenda gång och det gör vi därför att vi tycker att det är viktigt med att ha en sund och hälsosam livsstil för det förebygger ju vissa sjukdomar som vi vet. Man behöver inte skierga i 2 timmar eller cykla i 8 timmar, men se till att få in lite motion och lite ordning på käket så kanske det ordnar till sig lite. Kerstin Norrbin, är du med oss?

KN:
Jajamän.

HL:
Där sitter du och lyssnar på lite distans. Ska vi ta en runda vem du är egentligen för den som inte har hängt med i svängarna?

KN:
Ja, det gör vi. Kerstin Norrbin heter jag och är verksamhetschef för nära vård i Åre, Krokom och Strömsund och nära vård då det omfattar ju både ambulanssjukvård och primärvård tillsammans.

HL:
Och du har ju varit med i den här podcasten tidigare och vi blev ändå lite nyfiken på att snacka med dig igen, kände vi.
Vi har ju pratat med dig förut när du hade din dina erfarenheter kring utlandstjänstgöring Kerstin när du var i Kuwait och byggde upp ett helt nytt sjukhus.

KN:
Det stämmer bra.

HL:
Ja, och det var det här som gjorde oss lite nyfiken på dig för att det pågår ju hela tiden utveckling och verksamhet inom vården när det gäller Region Jämtland Härjedalen och nu har vi förstått det som så att Åre nu ska klassas upp som sjukhus. Det pågår ett arbete.

KN:
Ja, du vet att jag har ju som sagt varit i Mellanöstern och byggt upp ett sjukhus och fick nu tidigare i år i vinter en idé om att, ja, vi kanske ska bygga ett sjukhus här i Åre också.

HL:
Jag kan tänka lite grann så här när du säger att ni ska bygga ett helt sjukhus då, då handlar det ju inte om att bereda mark och smälla upp en helt ny byggnad. Det ska vi vara lite noga med.

AG:
Jag måste bara kolla med tillförordnade hälso- och sjukvårdschefen. Är du medveten om de här planerna?

AG:
Ja, det här är ju ett av genombrotten faktiskt som vi följer.

HL:
I vår podd för tidigare i våras så gjorde vi ett avsnitt om genombrotten och där är ju också du involverade. Anna Sjövall, för du är coach där?

AS:
Ja, jag hjälper till lite grann i det här teamet som Kerstin har då.

HL:
Bra, då har vi rätt folk på rätt plats i podden, det låter tryggt och skönt Kerstin, men nu får du kasta dig över planerna, vad är det som har liksom, hur fick du idén och varför?

KN:
Jo, men det började så här i att jag satte och reflektera i samband med att vi skulle skriva en årsberättelse som man alltid gör då för att summera året som har gått.
Och det satt vi med det i januari och då funderar jag så här, vad är det som gör att vi
ska göra den här förändringen och omställningen till nära vård?
Om man tittar då på hälsovalet. Vad är det som gör att vi är bra och stark i Åre?
Vad kan vi bidra med som gör att vi blir mer konkurrenskraftiga också?

Jag funderade väldigt mycket kring det här och då slog det mig så här. Ja, men vi är ju väldigt, väldigt duktig på att ta hand om både planerade besök av invånare och turister, men också väldigt mycket akuta besök och då slog det mig så här ja.
Vad gör vi för någonting egentligen?
Det vi gör på plats. Det är ju otroligt mycket sjukvård som inte alla gånger beskrivs i hälsovalet. Kravspecifikationen, om man säger som så, utan vi gör ju en hel del som vi egentligen också skulle kunna utveckla ännu mer och då som sagt att sitta så här och läsa dokument och fundera fram och tillbaka, och i samma veva
fick jag också kontakt med miljösidan(fastighetsavd) som av en händelse. De sa till mig så här, att vi kommer nog att börja renovera de här fastigheterna som ni befinner er så att det kommer att bli en helt annan logistik för vår del, i hur vi går in i fastigheten och hur vi kan använda de här olika lokalerna.

Och då tänkte jag så här, ja, men nu har vi pratat om att flytta ut vård från specialistvård från sjukhusen till primärvården.
Vad kan vi göra?
Ja, tänk om vi skulle göra så att med ny typ av utrustning, till exempel eller med andra lokaler, eller att de är utformat på ett annat sätt, kan ha vårdplatser där vi
jobbar mer med teknisk utveckling och digitaliseringen, kanske har virtuella vårdplatser som vi monitorerar på distans då vi har fantastisk kompetens.
Då bygger vi ett sjukhus, tänker jag, och då är det ju inte som fastigheten i sig, utan det är ju processer, jag pratar om vad vi gör i fastigheten.

HL:
Så att saker och ting liksom föll på plats utifrån när du satt och reflekterade som du säger när du fick klart att här ska det renoveras lokaler så att det var en del av en pusselbit som ramlar in ytterligare.

KN:
Ja, och dessutom kom det ytterligare en pusselbit lite senare under.
vårvintern och det var att vi skulle lämna ett svar till IVO som hade granskat akutsjukhusen i Sverige och vårt i Östersund var ett, där det framkom en del brister och vi fick då på ett möte med alla verksamhetschefer frågan om vad, vad kan vi göra för att hjälpa till där?
Vad är det vi faktiskt kan ta för konkreta steg och aktiviteter i att nu göra den här omställningen?
Och då lämnade jag ett svar i samband med det som handlade om att ja, men kan vi få annan typ av utrustning som gör att patienterna kan vårdas här i Åre i stället för att åka i väg till Östersund?
Kan vi få annan typ av kompetens att börja jobba hos och kan vi använda lokalerna på ett annat sätt då kan vi också hjälpa till med att verkligen på riktigt flytta ut vården.

HL:
Anna Sjövall. Hur kommer du in som coach i det här genombrottet?

AS:
Ja, men jag är halv coach, kan man väl säga.
Det är Ingela Fahlquist som också var med i podden för ganska länge sen nu.
Hon är väl huvudcoach kan man säga, så vi hjälps åt att hålla i hela den här arbetsgruppen.
Det är spännande att vara med och det är fantastiskt roligt och härligt och lyssna på dom här.
Kerstin är väldigt bra enhetschefer också.
Det är jättejätteroligt att lyssna på dem. Det är många idéer som kastas upp faktiskt både högt och lågt.

HL:
Ja, och vi vet ju det Kerstin, du har ju berättat det tidigare hur ditt ledarskap funkar liksom att där är det mesta tillåtet eller nästan allt. Det är ingenting som är förbjudet när det handlar om att komma med idéer och förslag. Det händer någonting med arbetsmiljön och medarbetarna och det här drivet man gör tillsammans.

KN:
Det blir ju en sådan kreativ miljö också att tillåtas att prova, alltså att i tordas ta steget och det värsta som kan hända är att vi misslyckas eller körde i diket och får hoppa upp igen och prova igen. Så har ju jag jobbat många, många år och har mycket verktyg i min verktygslåda och det som vi ska göra nu är väldigt spännande för vi testar ett helt nytt grepp.
Jag har ju fått en idé, jag vet inte hur den ska rent konkret manifestera sig för det kan ju handla om som jag sa, ny teknik, utrustning, vårdplatser, att vi ska kunna göra hjälpa till med screening, göra återbesök hos specialister på plats eller kanske som är operationer eller infektioner, så det finns en uppsjö av saker vi skulle kunna göra för att äta ihop öppenvård och slutenvård och också samarbete med kommunen. Hemsjukvården på ett helt nytt sätt och för att börja då i rätt ände då tänker vi gå ut och fråga invånarna varför de att de har för behov av framtida vård i den här delen av regionen, så vi har bjudit in till dialog innan vi sätter i gång och tror en massa vad vi tror att de behöver.

HL:
Du är inne på ett spår som vi har diskuterat i tidigare avsnitt. Att vården vet hur man tolkar vad det finns för behov. Men de här samtalen med individerna eller patienterna kan utebli och det vill man bli mycket skickligare på, det hade vi väl också uppe i genombrottsavsnittet?

AG:
Ja, men det ingår ju i lite grann i det här. De här genombrotten, arbetena att vi ska ha med patienterna och medborgarna blir invånarna med i alla steg i processen, egentligen i alla de här arbetena.

Det är som är roligt med just Kerstins arbete är ju att dom på riktigt går ut och frågar öppet också.
Det är väldigt spännande.

HL:
Hur kommer de här dialogerna eller de här samtalen, mötena att göras?

KN:
Vi bjuder ju in då genom att gå ut i Media att med en annons om att vi vill ha dialog tillsammans med invånarna. Vi har då bokat en lokal i Åre och hoppas på stor uppslutning.
Där ska vi ha alltifrån runda bordssamtal till en paneldebatt och vi ska försöka inspirera också till att visa på vad man kan göra för det är ju kanske inte så lätt för dem som inte är helt initierad i vad sjukvården kan göra, vad de ska tycka till om så att vi både presenterar det här och också lyssna in vad deras tankar och funderingar kring framtida sjukvård innebär.

HL:
Jag ser rubriken framför mig på en inbjudan, så här: ”Vi vill bygga sjukhus, vad vill ni ha?”

KN:
Ja.

HL:
Det är ju rakt på liksom.

KN:
Ja och dessutom parallellt med det här så har vi ju också då dialog med medarbetarna för de är ju nyckeln i det här. Att deras kunskap är ju på något sätt det som ska möta det behovet som finns. Så parallellt med det så har vi också planeringsdagar där vi jobbar tillsammans med alla medarbetare som också får vara med att flytta om vad som är möjligt och se hur vi kan utveckla det här tillsammans. Det är ju en enorm kraft i det och vi har ju nu liksom i förstadiet.
Här kan man säga till den här idén kommunicerats väldigt mycket med olika intressenter, alltifrån medarbetare men också kirurger, ortopeder, chefläkare
Till det ska det tjänstemän, politiker och etcetera så att det pågår en väldigt
stor kommunikationsinsats kan man säga på olika sätt.

HL:
Vad är gensvaret då? Vill alla jobba där senare, eller?

KN:
Ja, det finns ett stort intresse. Det finns ett väldigt stort intresse och jag träffar ju människor från olika delar i Sverige och också ute i världen och de tycker att det är jättespännande det vi gör just nu.

HL:
Kan det betyda att ni suger åt er de som redan har kompetens som ni kanske saknar idag eller som känns det att det blir lite enklare när man höjer statusen på att det här blir ett riktigt sjukhus? Så era planer lockar ännu mer?

KN:
Verkligen, och vi har ju fått kontakter med andra specialiteter än vad man kanske normalt sett tänker när man tänker primärvård och eftersom det är ett sådant speciellt område också med ganska mycket akuta skador som dyker upp så har vi också tänkt på hur man kan jobba gränsöverskridande om man har flera olika kompetenser som jobbar tillsammans. Vad det gäller akutläkare och specialister i allmänmedicin som jobbar sida vid sida eller andra kompetenser. Så det beror lite grann på vilken väg vi tar framåt i också hur vi kan sy ihop uppdraget som en helhet, mycket spännande.

HL:
Åre hälsocentral är väl i Sverige kända för att vi brukar kanske mest gips i hela Sverige eftersom det är ganska mycket olyckor i backarna med stukade tummar och brutna ben och lite sådana saker.

KN:
Ja, det är ju det. Det är en stor lekplats för vuxna och barn. Det är mycket hög energi på trauma. Det är alltifrån skidåkning på vintern till cykling på sommaren och andra spännande aktiviteter, så det finns massor med saker att göra här.

HL:
Ja själv var det där 1986 med dubbla stukade tummar så jag fick ett gips på varje hand en gång i tiden, då var de så skicklig så att de gipsar det så att jag kunde greppa stavarna så att vi kunde fortsätta åka skidor.

Var inte det klokt?

KN:
Ja det kan man kalla specialitet.

HL:
Anna granevärn. Det är klart att du är har koll på de här planerna, men vad tänker du? Vad tillför det liksom för regionen som helhet?

AG:
Jo, men det här är det här är faktiskt jätteviktigt och det jag tänkte på när jag körde hit.
Är att när du Kerstin jobbade i regionen innan din utlandstjänstgöring, då vet jag att du hade blickarna lite riktat mot Åre den gången också. Då pratade vi mycket om det här med att transportera bort människor från området, för det var resursbrist. Ambulanserna åkte mycket, helikoptern åker och kan inte alltid vara på alla ställen samtidigt.
Så då pratade vi om tåg som möjlighet att flytta patienter och eller hur man skulle kunna på olika sätt lösa det. Och nu är det tvärtom. Nu försöker vi lösa det vi kan på plats utan att behöva transportera patienterna, det är ju tänker jag, att ibland behöver vi tiden på något sätt, för att man ska komma till den lösningen som faktiskt blev helt rätt.
Och det här är ju otroligt spännande och följa. Har du själv tänkt på det som vi pratade om då för ett antal år sedan?

KN:
Ja, jag tycker den är så spännande för och det är som du säger, ibland är det ju tiden och tajmingen att vissa saker måste få värka till, eller vad man ska kalla det, att det behöver gå några varv till och nu pratar vi ju ett helt nytt grepp att bygga upp en mer hållbar organisation i slutändan, där behovet av transporter kan komma att minska till och med. Samtidigt så tycker jag att det är fortsatt spännande att använda de resurser vi har, så jag har nog inte helt släppt det här med tåg.

AG:
Precis, men du använder ju ambulanserna på ett annat sätt i ditt närområde också. Om du slipper ha dem på vägen in till Östersunds sjukhus i den utsträckning som det är idag.

KN:
Ja och det finns ett lyckat exempel på integrationen mellan ambulanssjukvården och primärvården också.
Jag tänker på det vi etablerade tidigare i höstas och här håller vi ju på att testar oss fram i hur kan vi hitta samarbete mellan den akutsjukvård då som ambulanssjukvården kommer med och närvården med hälsovalet-uppdraget, att gifta ihop de två uppdragen är ju det som vi håller på att testar just nu.

Det har visat sig väldigt framgångsrikt och inte minst för dem vi är till för, patienterna tänker jag.

HL:
Hur, vad kan det betyda för Åre som kommun egentligen för ni har ju ett ganska stort upptagningsområde om man får kalla det så.
Jag kan tänka mig som kommunpolitiker jublar man ju om det faktiskt byggs ett sjukhus i Åre.

KN:
Ja, jag tänker, det ger ju en fantastisk möjlighet för jag tycker om att bygga utifrån våra styrkor istället för att fokusera på våra frågor så tittar vi på våra styrkor och det finns en attraktionskraft i det här området och det är expansivt. Det ringer människor som vill komma hit och jobba och vill flytta hit och då tycker jag att det är ju synd om vi inte tar vara på den kraften som finns i området.
Och att då bygga ett sjukhus är ju någonting som helt går II takt med den utvecklingen av att fler vill etablera sig här.

AG:
Jag kan ju inte riktigt släppa det där med dina tummar Håkan och det är det är ju faktiskt så att vi hade Anna-Karin Andersson har tillsammans med Elisabet Liljekvist i våras och pratade om just det här. Anna-Karin lyfte vad som är viktigt för patienten.

Det kanske inte var att det gjorde ont i armen, eller i ditt fall i tummen, utan det viktiga för patienten var att kunna hugga ved eller att veden blev huggen och i ditt fall så vad var viktigt för dig?
Det var att du fick åka skidor.

HL:
Du helt inne på rätt spår för att det var precis den frågan jag ställde. Jag kom ihåg det så väl, det här var ju ändå i slutet av åttiotalet och jag åkte väldigt mycket skidor är både då det viktigaste var för mig att kunna fortsätta vara i backen.

Inte att tummarna egentligen blev gipsad. Jag ville ju få det undersökt, för jag kunde ju inte röra dom.

Det är ju personcentrerad vård, och jag tror också att det byggde väl en hel del på erfarenhet av den som tog hand om mig.
För den var inte detta första gången den såg den här typen av skada.
Det var ett framåtfall där jag tog emot mig klassiskt med tummarna, det kanske ni har provat själva någon gång. Kerstin, har du gjort det?

KN:
Ja, ja, faktiskt.

HL:
Ja, vad ska man säga mer då om det här bygget? Hur ser tidsplanen ut? Kommer det bli stora investeringar håller budget alla de där bitarna för det är mycket som villkoras för att det ska bli verklighet med saker och ting.

KN:
Ja, det är ju det och just nu så pågår det en intensiv planering, för det är ju många parallella spår som vi behöver hantera och inte minst i att vi kommer nu till en fastighet som ska renoveras och den kommer ju oaktat de här förändringarna så att är mycket olika hänsyn vi måste ta i det här.Jag har ju en fantastiskt härlig grupp av människor kring mig. Det är medarbetare och det är enhetschefer och nu har vi hjälp utav coacher och stöttning med den här metoden, genombrottet och de skrattar nog lite grann åt mig, men jag säger så här att 1 oktobertjugotjugofyra så har vi sjukhuset etablerat.

HL:
Jag står och tänker, kan man då utifrån det arbete som pågår med omställningen till nära vård och så vidare faktiskt kalla det ”nära vård sjukhus?”

KN:
Ja, det skulle jag säga.

HL:
För det visar ju någonstans också att man sätter ett statement, ett märke där ute och visar allvar på det här, den här verksamheten vi bedriver nu med personcentrerad vård och nära vårdtimme och så vidare.

KN:
Ja, verkligen.

HL:
Anna Granevärn du står och viftar lite grann ivrigt.

AG:
Nu kommer jag att tänka på Göran Örnung som också har varit här och pratat om bland annat den här virtuella vårdavdelningen som han hade i planen från sjukhuset. Men det här är ju någonting som ni kan starta upp oaktat lokaler egentligen Kerstin. Det handlar kanske lite om utrustning och arbetssätt och så vidare. Men hur ser planerna ut med den delen?

KN:
Jag tycker att det behöver inte alltid sitta i det fysiska utan att vi med hjälp av den teknik vi redan har och kanske vi behöver klä på oss ut ytterligare med utrustning och annat, kompetensen finns. Ja, då skulle vi kunna köra i gång den redan i ja inom kort för att det är inte så mycket som krävs för att vi ska vara så i startgroparna för detta.

HL:
Och om vi bara ska förklara vad begreppet virtuella vårdplatser innebär för den som inte har hängt med och förstår så berätta Anna vad går det ut på?
Ja, det som Göran tittade på utifrån medicinkliniken handlar det om att kunna monitorera och ha patienter uppkopplat. Det fanns en plan, det fanns ansvarig sjuksköterska läkare, det fanns inbokade besök via telefon och liknande och att patienten hade en väg att också ta kontakt, framför allt de bitarna. Och sen är det ju utifrån behov vad patienten kanske mäter hemma.

Hur man lägger upp det så att det blir väldigt personcentrerat. Det är också utifrån förutsättningar och när allt funkar så innebär det att vårdplatser än är i hemmet eller på någon annan bekväm plats.

HL:
Precis vilket frigör andra vårdplatser på ett sjukhus till exempel och man får vara i en trygg och skön miljö sova i sin egen säng kanske och äta den mat man gillar, ungefär som det vi pratade om kring antibiotika pumpen som är ett annat av genombrotten. Det finns ett avsnitt om det också, ni kan backa lite grann, ni som är sommarlediga och sätta i gång och lyssna på det också i hängmattan.

Anna Sjövall har något du står och grunnar på?

AS:
Ja nej inte som jag kommer på nu. Jag tycker det bara det är jättespännande att få vara med på ett litet hörn.

HL:
Ja, det är revolutionerande kanske?

För det låter ju inte så vanligt, att man smackar upp nya sjukhus i Sverige lite hur som helst.

KN:
Nej, det är ju inte så vanligt.

HL:
Nej, det är det ju inte. och Karolinska kanske är det senaste exemplet.
Det var ju helt andra miljarder vi pratar om där. Men om man pratar om den här digniteten då Kerstin känner du dig som att du är med och revolutionerar vården lite grann?

KN:
Ja, jag tycker nog det för att jag inte är rädd heller. Att vara gränsöverskridande och det tror jag är en bra egenskap i de här situationerna. Att inte fastna i det som alltid har varit utan att på något sätt både utmanar jag mig själv och mina medarbetare och chefer i det här sättet att tänka att tordas, ta klivet, att göra något annat, vara den förändring vi vill se. Så därför känner jag mig trygg med att vi kommer att genomföra det här och sen i vilken form det blir.

Det är ju det som är så spännande med att vi börjar med att fråga dem vi ska vara till för. Vad det sen kommer att utkristallisera sig i slutänden, vad det blir att bygga ett sjukhus. Det är någonting som inte är så svårt som det låter. Det gäller att sätta ett tydligt, tydligt mål om vad det är vi vill uppnå, då blir det mesta enkelt.

HL:
När jag hör dig berätta så påminns jag om en sak som jag faktiskt swischade förbi II morse, förutom att jag swischade min son så läste jag en sak på sociala medier och det var ett det var en skärmdump ifrån. Ett jättestort företag som säljer sportprodukter och där hade man listat då 10 olika egenskaper som det här företaget stod för alltså statement och där stod det så här att.
Vi misslyckas hellre för att nå bra resultat för då kommer pengarna per automatik så småningom.
Det är så att våga ta steget.
Kerstin, en viktig medspelare för regionen och är ju också själva kommunen, liksom när det handlar om att bygga ihop det här personcentrerade och nära vård kring patienterna. Hur tänker du kring det?

KN:
Jag tänkte jag har inspirerats mycket i de här tankarna kring det här fokuset i utifrån glesbygdsmedicin och det de sjukstugor som finns framför allt i södra Lappland och de hanterar ju, de här läkarna hanterar ju allt ifrån akuta fall till geriatrik, palliativt vårdförlopp, liksom allting och de bedriver på både öppenvård och slutenvård och tillsammans med kommunen hemsjukvård så att kommunen är ju en jätteviktig spelare.

De har vi haft den första inledande dialog med för att jobba tillsammans med dem för att bygga upp en gemensam vad ska man säga kompetens, och också struktur för att kunna ta hand om alla från noll till hundra som har ett behov av vård så att inte fokusera för mycket på de organisatoriska gränserna utan mer på vad är behovet och hur kan vi tillsammans hjälpa åt att ansvara för vården och ge den vården som de behöver.

HL:
Tillsammans är ledordet.

KN:
Tillsammans är definitivt ledordet.

HL:
Ja, men då sa Kerstin Norrbin, tack så hemskt mycket för att du var med oss i det här avsnittet så här mitt i sommarvärmen.

KN:
Ja, du vet ju det är härligt med sommarvärmen här i Jämtland, den kommer och går.

HL:
Det kan man ju säga det är ett vågspel, brukar jag säga.
Ja ha det så bra nu resten av sommaren och lycka till med allting framöver. Vi kommer säkert att ha med dig i något mer avsnitt längre fram så klart.

KN:
Ja, ha en fortsatt fin sommar.

HL:
Ja och till Anna granevärn så är vi också tack och hej och även till dig Anna Sjövall. Men först innan vi liksom lägger på nödbromsen blir det träning i eftermiddag eller någon form av rörelseaktivitet.

AS:
Absolut

HL:
OK En löprunda?

AS:
Nej, styrketräning blir det

AG:
Jag har kört styrketräning faktiskt på morgonen. Men jag ska säkert ut också någonting och njuta lite av de här sköna sommarkvällarna.

HL:
Jag ska ta mig en cykeltur, tänkte jag, det blir väl den vanliga runt viken jag börjar komma ner på bra tider nu, jag tycker om det.

AG: Ja, det är ju jättespännande att följa det här Håkan. (skratt)

HL:
Ha det så bra nu tills vi hörs nästa gång hör ni

ALLA:
Hej då hej då hej då.