67 - Genombrottsarbetet på område Kvinna

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• SL - Sanna Lantz - Verksamhetsutvecklare, Område Kvinna
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Sanna Lantz, hej, välkommen till den här podden, vet du vad den heter?

Vi börjar direkt med en kuggfråga, men den heter ju "Vårdens Utveckling i Regionhjälp Härjedalen". Ja, och vi har länge velat få hit dig. SL: Vad spännande.

HL: Ja då vet du det du är barnmorska?

SL: Ja, barnmorska i grunden, nu jobbar jag som verksamhetsutvecklare på område kvinna.

HL: Ja, och vi ska prata med dig om hur du har det på område kvinna och hur ni jobbar med omställningsfrågorna. Men först ska vi säga hej till våra ständiga medverkande.

Anna Granevärn, tillförordnad ……….

AG: Nej!

HL: Vilken nyhet hon bara droppar, Så nu är du Hälso- och sjukvårdsdirektör?

AG: Sedan i fredags.

HL: Men grattis. Och grattis regionen får man väl säga. Vad kul! Anna Sjövall är här idag också. Båda ”Annorna” alltid är med. Hur är läget med dig idag?

AS: Ja, härligt och solen skiner och strålar utomhus.

HL: Vi är liksom med raska kliv på väg in i det som kallas vårvintern. Jag tyckte jag hörde någon form av dialektal så där att du kanske inte är bördig härifrån egentligen.

SL: Jag är ju östgöte i grunden. Och den kommer ju fram när jag är lite upprörd eller stressad så det kan ha varit något sådant.

HL: Vi ska prata mycket med dig om ett genombrott som heter Bäckenbotten. Berätta lite grann om det här initiativet och projektet som handlar om bäckenbotten.

SL: Ja, men det är ju ett av de här genombrotten som regionen genomför. Från början var det tänkt att vi skulle titta på de bäckenbottenflöden som vi har idag. Regionen har ju två bäckenbottenflöden. Det är ett hos oss på område kvinna och så är det ett inom kirurgin. Där man hamnar när man får problem, kanske lite senare i livet.

Vad var frågan?

HL: Nej, jag tänkte du skulle berätta lite grann om projektet.

SL: Ja, men det har rullat ett år och vårt projekt, har ändrat lite karaktär kan man säga. Mot när vi började.

HL: Hur var det när ni startade?

SL: Då var det de här två flödena vi skulle titta på. Är det möjligt att bli ett flöde? Så vi samlades en grupp på och det introducerades som att det här var ett stort lärande på gång, ett genombrott. Och det har det ju verkligen varit.

Jag var väldigt ny i min roll när jag fick det här uppdraget att vara coach, i det här uppdraget.

Men lärande det är väl bara förnamnet för mig då, högt och lågt och det ställde mycket krav på mig, tyckte jag, och det var ett ämne som kanske inte var helt förankrat i verksamheten, att det var det här vi skulle satsa på. Så det tog lite tid för oss att vrida och vända lite grann på det här, så det slutade med att vi skippade liksom uppdraget, ” vi gör om det här, vi vågar ta steget och titta på vad vill vi göra av det här? Ja, men då tittar vi på i stället för hur ser det ut i graviditetsflödet? Och Bäckenbottenhälsan.

Hur kan vi förebygga bristningar och när det ändå uppstår en bristning kan vi då tidigt hitta och åtgärda det så att man inte får problem senare i livet? Hamnar det i kirurgins flöde? Så målet är ju att helt frikoppla kirurgens flöde och titta på hur vi kan förebygga i stället. Då blev det ju väldigt intressant när man börjar tänka på genombrottets

Syfte, att sträva mot nära vård. Hur kan vi förändra vården från specialistvård till primärvård eller kanske ännu längre, tidigare, till kvinnan själv?

HL: Det är det som är nära och personcentrerad vård, de här begreppen vi rör oss med som handlar jättemycket om mitt eget behov som patient och att jag önskar att vården lyssnar på det.

AG: Lyssnar utifrån förutsättningar.

HL: När du började prata så sa du att ni gjorde om uppdraget, ni gjorde någonting där ni kanske gick utanför inte ramarna. Men det kanske var tillåtet att ni fick göra så, att det var det var det här vi ville göra.

Det är ju sådant som kan leda till riktig förändring när man inte är så begränsad av att någon säger hit men inte längre, så det krävs ju något slags mod.

Men om man tittar på ert förändringsarbete så handlar det om att det ska vara medarbetardrivet.

SL: Och det var det kanske inte från början utan det här var någonting vi fick uppifrån. Och därför tog det tid att vrida vända. Men för att vi ska bli motiverade att göra någon slags förändring så behöver vi göra någonting som vi tror på. Och när vi ändrade syftet blev det någonting som vi faktiskt kände att vi kan satsa på.

HL: Händer det någonting med dig själv? Jag tänker liksom på att man plötsligt får ett annat driv.

SL: Ja absolut, det var som faktiskt som en sten som släppte, vi pratade igenom där igår och sa, ”men det här var som stenen som föll, ja, men nu kan vi göra någonting åt det här”.

HL: Bort med kvarnstenen runt halsen för att kunna åka vidare.

SL: Ja, och så ändrade vi gruppen också. Vi hade rätt personer men nu bjöd vi in även primärvården, som är en stor del av att få igenom det här förändringsarbetet.

HL: Spännande att höra om det här med mod och att man plötsligt får göra sig av med någon slags tyngd som begränsar en i ett förändringsarbete.

AG: Ja, men jätteviktigt. Jag står och tänker lite på att du har ju varit i många olika roller i regionen och du har jobbat både i primärvården och på sjukhuset. Och nu har du rollen som verksamhetsutvecklare. Hur mycket tror du att din erfarenhet från helheten här har bidragit till att ta tänket vidare i den här gruppen i det här arbetet?

SL: Absolut en bidragande faktor, ja, och tänker man då också i det här med den nära vården, att vi ska förflytta vården mot primärvård och mot kvinnan så är ju min erfarenhet inom primärvården jättestor för jag ser att det finns jättemycket vi kan göra och vi kan lägga över ganska mycket på den friska kvinnan, för att vara gravid är ju inte att vara sjuk, utan du är ju frisk och du är ganska motiverad.

Tydlig med livsstilsförändringar och du vill ofta vara insatt och påläst, inte alla, men många. Så det är ju jättebra förutsättningar för att kunna äga mycket av sin egen vård.

HL: Men som Anna frågar, när du kommer in med den här breda erfarenheten, en stor palett av verktyg, know-how och kompetenser då hjälper det då?

SL: Absolut.

HL: Är det en drömkandidat vi har här framför oss?

AG: Ja, men det tänker jag att det är det här. Vi vill också att man som medarbetare i regionen ska kunna utvecklas över tid, att fylla på med kunskap, kompetens, nya erfarenheter, vidareutvecklas och hitta nya utmaningar och känna att det ger någonting att gå till jobbet.

Att jag tar mig vidare. Det tror jag är en viktig motivation också för att vi ska vara en attraktiv arbetsgivare som är en utav våra andra utmaningar. Där det handlar om både arbetsmiljö och stimulans till att utvecklas och känna att man får någonting tillbaka. Och det är väl det jag står och funderar lite grann på här att ja, men du har gjort en resa, du har varit i primärvården du har sett väldigt mycket under åren och nu har du kommit till en roll där du bidrar till utvecklingen och till dina kollegor till patienterna i ett bredare perspektiv.

SL: Och det som du säger att det att vi är olika som personer. Jag, jag vill också komma vidare hela tiden att utvecklas. Det här var jättebra steg för mig att ta den rollen som verksamhetsutvecklare.

HL: Ytterst kanske bra för medborgarna också. Men så här långt då i det här genombrottsprojektet då för att hitta den här lärande biten, vad har ni lärt er tycker du? På vilket sätt om ni om man säger att ni startade någonstans på 10?

SL: Vi startade på noll. Ett stort lärande vi fick med oss. Det var när vi tog hjälp av våra kvinnor och pratade med dem alltså. Det var nog en wow-grej. Alltså dialogen, professionen samlades tillsammans med kvinnorna och fick gå igenom vårt flöde.

HL: Vad hände där då? Vad? Vad skedde?

SL: Ja, men mycket fokus på att det vi gör är rätt. Vi bjöd in till en diskussion med ganska stora tankar och förhoppningar om att få till oss någonting från kvinnorna som skulle kunna revolutionera vården, och det blev inte riktigt så.

HL: Hög ambition. Vem är kvinnor bara så att vi är tydliga. Pratar vi om kvinnor som är gravida.

SL: Kvinnor, helt enkelt kvinnor, gravid. Man kunde ha fått barn och men även den äldre kvinna, alla typer.

HL: Så ni fick perspektiv.

SL: Ja, ja. Och vi lyckades nog fånga det mesta och sen hade vi intervjuer både fysiskt på plats. Men vi bjöd också in till en digital intervju för att kunna nå dem glesbygden. Så det var spännande.

HL: Så ni gjorde en grundlig undersökning, kan man ju säga? Att gå till botten.

SL: Ja. Vi ville få till någonting av att ja, men vi kan redan i skolhälsovården börja prata om bäckenbotten. Men det kanske inte var de sakerna som vi kommer känna att vi jobbar vidare med. Men vi hade de funderingarna till och med.

HL: Hur skulle du säga att ni har det idag då där ni jobbar liksom när det gäller det som Anna pratade om här, arbetsmiljö och att må bra på jobbet och kontinuitet och sådana saker.

SL: Ja, det finns mycket vi kan göra bättre. Jag tror att vi har en bra arbetsplats. Men, vi vill alltid göra mer för oss själva, på arbetet men också för de vi jobbar för.

Det är ju en grupp kvinnor som ställer lite krav, de vill ha mycket och det är naturliga saker. Mycket medicinska förutsättningar som ger säker vård och den här balansen den är personcentrerad.

HL: Så det är lite utmaningar, tolkar jag det som.

SL: Vi har utmaningar.

HL: Men ni ligger där och tuggar liksom, att det inte blir för mycket lugn och ro, om du förstår?

SL: Det är aldrig lugn och ro.

HL: Vad, vad finns det för mål då? Vart vill ni landa någonstans? Har ni har ni satt något gemensamt mål? Man kan ju förstå vad kanske ledningen vill, men har ni själva satt något konkret mål?

SL: Målet var att titta på om vi kan förebygga förlossningsskador och få med oss kvinnan tidigt, men också när det uppstår en skada, att vi ska kunna identifiera den tidigt och åtgärda den tidigt. Det var ju som målsättningen.

HL: Alltså hur ni jobbar?

SL: Ja, professionellt arbete som vi säger RAK

HL: Och RAK ska vi väl säga. Det är ju en förkortning för rätt använd kompetens. Du är ju i evidensbranschen. Har ni sett något konkret resultat när det gäller patienterna eller kvinnorna att det har blivit bättre när det gäller att förebygga?

SL: Ja, det har ju inte kommit dit än. Men våra förslag går väldigt mycket hand i hand med de nationella riktlinjer som presenteras vi är på god väg.

HL: Hur, hur jobbar du som chef då och ledare med dina medarbetare, för att fånga det här som kan behöva komma fram. Vad har du för metoder? Hur gör ni?

SL: Jag har tagit hjälp i min roll eftersom jag är ny på jobbet, och var det för ett år sedan, så har jag tagit hjälp av en person på patientsäkerhet. Som har varit min högra hand.

HL: OK lite mentor.

SL: Lite mentor.

Det finns lite metoder i ryggmärgen, så att jag har fått hjälp av henne. Sen i arbetslaget så är det ju vår stora utmaning tiden, det blev krav på mig att vilja veta framförhållning, vad gör vi det här mötet och gör vi det här mötet och vad?

HL: Ställde du motfrågan, vad tycker ni?

SL: Och det är ju svårt, det kan ju inte jag göra men säg, vi har 6 möten inbokade. Men vilket möte ska jag komma på kunde det frågas. Det har fungerat som allra bäst när vi har varit i hela gruppen när alla professioner har fått säga sitt och dra sitt strå till stacken, då har vi kommit någonstans.

HL: Annars är det ju rätt viktigt när man blir kallad till mötet, att man vet varför man är där brukar jag säga.

SL: Det tycker jag också ja.

HL: Har vi inte alla varit på möten där man sitter och undrar, vad gör jag här? Anna sjövall. Har du varit där?

AS: Det händer det kan man väl säga.

HL: Det handlar ju också om en kultur som kan finnas på en arbetsplats att kalla till möten hela tiden. Folk kommer och går. Man har ingen agenda och man visste inte vad man skulle prata om. Men det var gott kaffe. Det är utmanande att inte ha agenda.

AS: Men det jag tycker är så roligt är ju när man börjar med någonting som man tror att det är det här vi ska jobba med och sen så kommer man längs resans i gång på någonting annat som egentligen är resan med, som både alla vill jobba med och kanske det som egentligen leder till förändring. Jag tycker sådant är fantastiskt häftigt och man får tillåta så här i det här genombrottet att göra det, liksom skiftet. Jag som följde er på sidan av tyckte det var jättekul att se.

Plötsligt så hände det någonting efter ett antal träffar och så liksom. Det var lite motigt från början och sen så när det väl liksom hände något så vart det en helt annan karaktär på det. Jag tyckte det var väldigt kul att se.

SL: Vad roligt att du säger det, för det var ju ganska stor stress när vi inte kom någonstans och ni andra liksom flög förbi oss. Men ja, vi reflekterat över det. Att det var nog bra att vi tog tid för oss.

HL: Har det varit bra också att det finns flera parallella genombrottsarbeten som ni kunde ja, men snegla lite på och få lite inspiration och kraft från?

SL: Från stressen att alla sprang före och så tycker jag det absolut. Det har gett väldigt mycket, en ögonöppnare att man kan göra på olika sätt.

Många grejer tänker jag att vi tar med oss till vår verksamhet som vi har gjort i andra genombrott.

AG: Det är jättebra. Ja, det är ju ett stort skifte från att vi har jobbat med att försöka breddinföra olika saker som vi har tagit beslut om i ledningsgrupper, och tänkt att det här är vägen framåt, till att vi gick mer mot medarbetardriven verksamhetsutveckling och förändringsarbete och nu till att vi är lite strukturerad form till och med öppnar för de här genombrottsarbetena som är medarbetardrivna, men där vi stöttar upp.

Och ser till att skapa tid och resurser för att det här arbetet ska bedrivas. Jag tror att den kombinationen vi har nu av att vi försöker stötta IT-utveckling ovanifrån, skapa förutsättningar, se till att verktygen finns, men att vi också skapar tid och utrymme för det medarbetardrivna och inte stoppar för många arbeten och tycker att vi inte kan hålla på med allt, utan vi måste prioritera och göra de här stora.

Men en prioritering kan ju vara också att verkligen varje arbetsplats hittar det som gör störst skillnad för medarbetare och patienter.

HL: Men är det som är regionen och sjukhusets ledning, att skapa förutsättningar ge de här möjligheterna snarare än att peka med hela handen.

SL: Absolut, det måste bli så, sen är det ju stora är ju tiden.

HL: Jakten på tid för.

AG: Och pengar.

HL: Pengar, inte minst, det är ju något vi läst och hört och sett ganska länge.

AG: Och det är ju en begränsning för oss, att vi inte kan investera oss riktigt ur det läget vi har, utan vi behöver jobba med det vi har, det viktigaste vi har.

Det är ju kompetensen som finns hos våra medarbetare, och det är den vi måste värdera i det här läget, och skapa förutsättningar för att ja, men det är där vi har kraften, det är där vi kan göra något.

HL: Och att ni får behålla dem, ja, så att man inte drar vidare för

Att slippa hyrberoendet eller så minskade vårdplatser? Det är en ingen rolig balansgång att hålla på med.

AG: Nej, men det är ju bra att minska vårdplatser om vi har läget att vi inte behöver dem, att vi har ställt om till nära vård där vi kan göra mer på dagtid och vara förebyggande så vi inte behöver så mycket vårdplatser för akuta flöden.

HL: Sanna, börjar ni hitta någon slags, tycker du?

Manual eller någon form av checklista där ni upptäcker att det här är mönster som går igen och det här kan vi liksom hitta formen för?

SL: Ja, men det här genombrottet har ju liksom gett en indikator för att bland annat händelseanalyser och andra förbättringsarbete som vi gör, att de stämmer, så det tycker jag.

HL: Om man är konkret då, om man om man pratar om nära- och personcentrerad vård. Har ni hittat nyckeln till ett annat arbetssätt? Man pratar ju också om dialogen med patienter, liksom att det börjar sitta i väggarna?

SL: Vi är redo för att testa.

HL: Ja ni är redo för att testa.

SL: Och vi har lagt förslag som vi ska presentera uppåt. Vi har ju inte kommit så långt att vi har testat eftersom vi ligger lite back i tid, men vi har ju förslag på saker. Vi tror på kan gynna vården och omställning till nära vård. Liksom ändå kommit en ganka bra bit på väg.

AG: Jag tycker att det är kul att du nämner händelseanalyserna också, för det här är ju ändå ett strukturerat sätt att jobba med att försöka fånga upp. Vad är det för någonting som har gått fel i en situation och använda det till utveckling? Det ligger Kanske ett mönster här?

HL: En händelseanalys, är det alltid något som är negativt, eller? Kan det vara något som är bra?

AG: Det kan ju leda till någonting bra.

HL: Ja jo, jag förstår det och lärandet. Men händelseanalysen. Kan de innehålla dom här goda exemplen?

AG: Inte i den formen.

SL: Men vi tittar också på sådana händelser inom mitt område att, hur kommer det sig att det inte blev en vårdskada här?

HL: Vad bra, så kan man ju alltid förstärka positiva saker.

SL: Och det där har vi ju andra arbetssätt som gröna korset. Det tror jag på. Vi måste prata om både dåliga och bra saker för att lära oss.

HL: När tror du att det kommer att börja märkas bland de patienter ni brukar ha?

SL: Det vi har kommit fram till?

HL: Ja, jag ska inte tvinga fram något datum, bara ungefär så där.

SL: Vi ska börja kunna se det, men utmaningen finns att gå igenom en hel del. Det är ju den organisation som vi sitter i som vi ser utmanande just i primärvården, att förflytta kompetens. Vi har tittat en del på fysioterapeuterna där, man har en ganska bra struktur på områden kvinna. Men att förflytta den vården ut till primärvården. Ja, men det är lite mer trösklar att passera. Vi är inne på det här med teamarbetet lite mer.

HL: Förklara.

SL: Nej, men att se helheten i till exempel bäckenbottenhälsa då som vi pratar om. Vad kan vi förebygga?

Det är ju inte bara barnmorskan som de ska träffa. Vi har viktiga kompetenser som läkaren och fysioterapeut. Idag har kanske barnmorska i suttit med ganska mycket egen kompetens men ja, men rätt kompetens ska vi också ha. Fysioterapeuterna kan ta ett jättemycket större ansvar för de kan ju muskler anatomi, de bitarna, mycket bättre än vad en barnmorska kan och tillsammans kan man få en helhet.

Vad som är viktigt för just den här kvinnan både på individnivå och i lite större sammanhang.

HL: Så teamet runt individen som bidrar. Det handlar om att riva murar mellan varandra, klösa ner dem.

AG: För du har väl varit med i en del spännande teamarbeten ute i primärvården, var du i Odensala när ni jobbade med speeddating stod jag och funderade på.

SL: Ja det var jag.

AG: Precis och vad man sysslade med där. Vill du berätta?

SL: Dejtingen ja, men då träffades man. Vi gjorde det på längesen APT. Då träffades man i korta träffar tillsammans, läkare undersköterska till exempel hade några minuter att prata och sedan gick man ju då vidare till nästa grupp.

Då kanske man träffade fysioterapeuten och en kurator till exempel. Och så pratar man riktlinjer. Vad kan vi göra tillsammans? Så här jobbar jag och så vidare. Det var ju givande. Det var länge sen, men vi tog med oss det arbetssättet här när jag jobbade i Krokom faktiskt.

AG: Vad kul och där jobbade ni också mycket med samisk hälsa?

SL: Absolut. Det gör vi inte lika mycket där jag jobbar idag.

HL: Vad spännande det låter med speeddating? Det är alltså yrkesgrupper då som träffas och river murar mellan varandra?

AG: Ja, ökar förståelse, och det här har väl varit ett tidigt steg för att tänka att den här utvecklingen fortsätter ju också mer och mer mot teamsamarbeten på hälsocentralerna där vi jobbar ännu mer strukturerat tillsammans.

Över olika professionsgränser med personcentrerad vård, men det där var ett tidigt steg. Jag tror att Odensala var väl lite först ut med det sättet och så tog med dig.

SL: Ja, det snappades upp och togs med.

HL: Anna Granevärn. Vi har haft de här samtalen ganska många gånger om team och nära vård och personcentrerat lär ni er mycket i ledningen när ni hämtar in erfarenheterna?

AG: Ja, det tycker jag. Det har ju i alla fall hittills för min del varit det absolut viktigaste sättet att hämta in kunskaper, att få vara ute i verksamheten och gå med olika medarbetare i deras vardag eller höra när man berättar om olika utvecklingsarbeten eller förslag, idéer och den typen av möten.

HL: Så det blir liksom en växel och verkan lite fram och tillbaka.

AG: Det är viktigt att komma lite nära ibland och vara där och ta med sig det upp i de övergripande, mer strategiska och långsiktiga diskussionerna kring vilken väg vi ska styra in på framöver.

HL: Och någonstans ska du också lyfta det mot beslutsfattare.

AG: Ja ja.

HL: Spännande, det låter oerhört intressant, och jag är alltid lite ivrig när jag frågar efter resultat, men jag förstår att det kan ta tid och det kanske måste få ta tid.

Det här är ju ingen soloräd som du håller på med Sanna. Utan gänget du har med dig, så är det ju svårt.

SL: Vi är ju ett stort team. Utan dom går det inte. Det är dom som ska driva det här.

HL: Kul, det blir intressant att hänga på er lite mer. Vi tycker du om när folk kommer tillbaka hit om ett tag och snackar lite mer om vad man håller på med inom sjukvården. Vi ska ta och, jag nämnde ju det fina vårvädret. Det är oerhört läckert ut det nu. Ingen vill sitta instängd i dessa soliga dagar så det spritter lite i kropparna på att få komma ut och röra på sig kanske. Det är dags för vårt hälsosamtal, för det är ju viktigt att man tar hand om sig.

Inte blir krasslig och hamnar inom sjukvården och det finns mycket man kan göra själv. Man kan till exempel göra som du gör Anna Granevärn.

AG: Äta kopiösa mängder havregrynsgröt (skratt)

HL: Vet du om att min fru sa så här till mig igår, vet du om att det bästa man kan äta är havregryn? Och jag tänkte, har du pratat med Anna Granevärn? För det brukar hon också säga.

AG: Så jag äter mycket havregrynsgröt och nu kommer ju själva finalen på den här vintersäsongen också. När jag ska åka Lofsdalen racet på lördag. Det ska bli roligt.

HL: Det är skidor förstås och självklart, hur långt är ett sådant lopp?

AG: Det är väl 55 km om jag inte minns fel, men det börjar med att man åker skidlift upp på fjället faktiskt.

Så lite spännande, ja man kör runt där upp ett tag och sen misstänker jag att vi kastar oss ner på något sätt då och ser mig själv som en snöboll.

HL: Man har ju sett klättringarna i Tour de ski. Här blir det lite tvärtom då. Spännande ja, men man behöver ju inte åka mängder av skidlopp eller ställa upp på mängder av maratonlöpningar eller halvmaraton och så där utan det räcker med att hålla i gång liksom en halvtimme om dagen är väl rekommendationen, och så kanske vara lite noga ibland med vad man krubbar och passa på att njuta också mellan varven. Hur gör du Sanna?

SL: Men jag försöker komma ut så mycket jag kan. Just nu är det mycket skidåkning med taxen som gärna drar mig ut. Nej men tack så hemskt tack.

AG: Mycket hund i liten förpackning.

HL: Ja hund gör ju också att man kommer ut.

SL: Absolut.

HL: För den ska ut. Den ska aktiveras så den är en bra anledning.

SL: Ja.

HL: Anna Sjövall. Hur har du det med hålligånget?

AS: Ofrivilligt träningsuppehåll, snart ska jag börja springa igen, men det blir mycket promenader och skidåkning har det blivit fast jag åker ju utför. Och det var ganska härligt i söndags ska jag säga när det var strålande sol.

HL: Man får inte glömma bort själen. Jag gjorde något för själen i söndags. Då var jag flugfiskade jag tidigt på säsongen och jag kände att jag liksom var tvungen att ta de här grejerna och sticka ut, till öppet vatten och få ”dänga” (kasta) lite grann. Därför det med välbefinnandet att göra mentalt och rör jag också på mig som ni vet.

AG: Har du börjat fixa med cykeln?

HL: Jag tänkte faktiskt att jag undrar om inte Anna Granevärn kommer att fråga mig nu när det blir barmark så att: ”har du har tagit fram cykeln?” Och jag har ett bra svar? Nej, inte ännu.

AG: Har du hängt den på trainern?

HL: Nej, men den ska fram för att jag har noterat att om man vill vara tidigt ute och landsvägscykla och så där så går det faktiskt att dra några repor för nu är det barmark på många fina vägar.

AG: Ja.

HL: Och då får man ha på sig de här extra skoskydden så man inte fryser om tårna. Ni som lyssnat, 30 minuters promenad om dagen det kan hålla doktorn borta så det är väl ett bra riktvärde.

Sanna, det var jätteroligt att ha dig här idag.

SL: Men tack för att jag fick komma.

HL: Hade du kul?

SL: Ja.

HL: Härligt. Och lycka till i framtiden. Anna Sjövall. Tack för att du kom hit idag också.

AS: Ja.

HL: Och Anna Granevärn sköt om er så hörs vi.

ALLA: Tack hej då hej då.