47 - Medarbetardriv frigör vårdplatser hos Infektionsavdelningen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• MB- Maria Berg - Sjuksköterska, Infektionsavdelningen
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

AG: Det är tidig förmiddag och när vi tittar ut genom fönstret är det ungefär ja 2,5 dm nysnö som vi älskar.

HL: Jag förstod att vi skulle landa i det för då har väl skidorna inte ställts undan än?

HL: ? Ska du fortsätta skidträna för du har ju ställt om till löpning tidigare?

AG: Ja precis, det blir ju lite intressekonflikt för jag älskar ju att åka skidor som alla vet, men nu är det ju vatten. Ja så jag måste ju cykla också så att jag har ju hängt upp cykeln inne och trampar ju till förbannelse. Man kan ju bli dum i huvudet av att köra cykel inomhus när det är snö ut där?

HL Jag förstår, sitter du på sådana här valsar då?

AG: Ja, men precis man kopplar upp den digitalt faktiskt och kör på någon träningsbana någon annanstans i världen. Har du en sådan där storbildsskärm hemma på en liten plats?

AG: Ja. HL: Men det blir ändå inte som på riktigt?

AG: Nej, men jag har ju upptäckt att det finns en till dimension på det här och det är faktiskt att man kan blunda och cykla när man cyklar på det sättet då förstärks ju alla andra sinnen.

HL: Tack ja och vi pratar ju om träning för vi vill gärna koppla ihop det lite grann med folkhälsan som är så oerhört viktig, inte minst för vårdapparaten för ju sundare man lever desto mer kan man ju faktiskt undvika att landa på sjukvårdsinrättningar som ett sjukhus. Ja, och när vi pratar med dig Anna Sjövall då handlar det alltid nästan om löpning och styrketräning.

AS: Jag har fått ett nytt program nu äntligen. Jag körde långpass i söndags. Men jag är inte jätteglad för snön nu. Här hade jag gärna sett fram emot i söndags, då hade det ju börjat snöa så det blev långpass på löpband.

HL: Det var bra mental träning,

AS: Men det blir så mentalt krävande HL: Men det kanske också är bra?

AS: Ja, förmodligen, även om det är skönast att spring ute.

HL: Du har ju siktet på Göteborgsvarvet vet vi?

AS: Ja, det är ganska nära nu.

HL: Ja, förra gången var det lite oklart när det gällde vilket datum det var. Har du tagit reda på när du ska vara där?

AS: Men jag tror jag tror att loppet går den 13 maj tror fortfarande. Jag tror att det är en lördag, alla fall, ja, och det är väldigt kort om tid kvar, det vet jag.

HL: Ja, det är ju bara ett par veckor bort. Det kommer gå jättebra tror jag. Sen har vi dagens gäst, hej välkommen, du ska få presentera dig själv.

MB: Hej tack! Maria Berg heter jag.

HL: Du jobbar som sjuksköterska på infektionsmottagningen. Du har haft mycket att göra senaste åren kan man väl säga.

MB: Det skulle man kunna säga om man kopplar på pandemi svängen här som har varit. Ja, vi fick lite extra jobb där.

HL: Bra jobbat då kan vi säga, hur var det att ta sig igenom? Så här i efterhand.

MB: Som sjuksköterska som tycker om infektionssjukdomar så var det ju. Fantastiskt kul. För att sammanfatta det hela?

HL: Vad var det som gjorde att det blev kul? Alltså var det man fick vara med liksom från start på en pandemi? Tänk och berätta det för barnbarnen liksom? Det är klart att det skrevs världshistoria och du är en liten del av den kakan.

MB: Ja eller det är vi ju alla på många sätt.

HL: Men innan vi startar liksom samtalet med dig som ska röra medarbetardriven förändring och antibiotika, pump och nära vård så måste vi höra hur du har det med träningen också.

MB: Ja, men jag simtränare en del. Började en kvällskurs vid årsskiftet. Ja, så jag tillbringar en del tid i simhallen.

HL: Okej, har du simmarbakgrund? MB: Nej, nej, ingenting faktiskt.

HL: Varför hoppar du på just simningen då?

MB: Det är väl intresset, har funnits där länge, redan i grundskolan så tyckte jag det var kul och det roligaste på idrotten var simningen så jag gjorde slag i saken. Jag har gått och väntat i många, många år.

HL: ja, hur är det då? Det jag vet är att det är en ganska skonsam träning.

MB: Ja så där ja, men det är jättekul.

HL: Okej, Häftigt. Vad är det längsta du simmar när du tränar?

MB: 1500 meter om man mäter i längd, men 35 40 minuter ligger jag i. Sen var jag med på Vansbrosimmet faktiskt för några år sedan.

HL: Här har du 2 kompisar har också har varit plaskat. (Anna G och Anna S har simmat Vansbro)

AG: Vi tränade ingenting. Jag tänkte, det här är ingen match vi vill uppleva den här masspsykosen som vi brukar prata om när flera hundratals människor iförd badmössa bara gå rakt ut i vattnet, helt i stillhet och försvinner ner. Det är fantastiskt.

HL: OK hur gick det i Vansbrosimmet då?

MB: Ja, men det gick bra. Det gick över förväntan.

HL: Men vad härligt, kul, då ska vi snacka lite medarbetardriven förändring, vad det faktiskt kan innebära och hur ni jobbar med det och hur du ser på det och vad ni pysslar med där på infektion vad betyder det för dig?

MB: Vi har ju lite den kulturen att det har lett till förändring och vi löser ofta saker, är lösningsorienterade och Försöker hitta lösningar på det mesta.

HL: Hur går de där processerna till då liksom? Vart startar ni? När ni har det mindsetet.

MB: Ja, men kan sitta på fikaraster men även i arbetet så har vi öppet klimat och pratar fritt om hur vi skulle kunna göra saker. APT (Arbetsplatsträff) och sådana saker så det pågår liksom i den dagliga verksamheten. Vi medarbetare känner att vi har vår chef också med oss om man säger, som också är väldigt driven och det smittar av sig på varandra.

HL: Men har alla då liksom samma typ av fokus. Eller blir det ibland lite motstånd? För det kan ju också vara att man stöter och blöter lite grann?

MB: Jo, men absolut så kan det vara. Vi har ju inte samma vilja allihop. HL: Vad säger ni Anna och Anna när ni hör om att det sker.

AG: Ja, men det är en jätteviktig förutsättning att ha en chef som stöttar och som skapar rätt förutsättningar för att man ska kunna bedriva utvecklingen i arbetsgruppen. Så det gör mig glad.

HL: Ja, Sjövall.

AS: Nej, men absolut. Jag håller med och sen tänker jag att det är de här sakerna i vardagen, de här små sakerna. Det är ibland det som förändrar. Kanske mest för det gör man ofta. Vi behöver större projekt ibland också, men mycket av det här som pågår liksom att ja, men man kommer på ”det här kan vi göra på ett bättre sätt, eller ska vi prova det här?” Då förflyttar man sig ju framåt. Det var lite det jag fastnar på.

HL: Man kanske ser det som att det är så otroligt stort, det som behöver göras, men som Anna pratar om här med små sakerna. Håller du med?

MB: Ja absolut, så är det ju. Det är ju och det är ju där vi som medarbetare kan vara med och göra saker.

HL: Kan du se något sådant där litet konkret exempel som vi kan få ta del utav?

MB: Ja, men det är det stora projektet som vi har nu, det är ju uppstart av antibiotikabehandling i hemmet. Där var det en av medarbetarna som fångade upp hur det görs i andra delar av världen. Att man ger antibiotika i hemmet, med en sorts pump som går i 24 timmar. Hon kom hem och presenterade det för resten av personalgruppen.

HL. Hen hade hämtat en erfarenhet någon annanstans, och ni inser att den här förändringen skulle vi kunna göra? Och varför skulle den vara bra för både göra patienterna? Framför allt?

MB: Ja, men vi har ju en viss patientkategori som det här passar extra bra på. Det är ju våra patienter med andra kriterier som har en infektion i hjärtklaffen som behöver IV behandling i 4 till 6 veckor, att de behöver dropp direkt i blodet. Då är det första 2–3 veckorna. Sen är det det enda de får när de ligger inne. Det är det här droppet 4 gånger per dag. Och för att förbättra deras livskvalitet och göra det bättre för dem så kan dom få det i hemmet.

HL: Ja, då vinner på det här som vi har pratat om några gånger i den här podden att inte behöva åka in på sjukhus utan att kunna vara i sin egen trygga hemmiljö när det fungerar. Hur gjorde ni när ni satte i gång med det här då?

MB: Ja, men vi började kolla upp lite grann. Dels efterhöra vad. Var finns det här? Vilken typ av pump är det som använts och hur bereds den här antibiotikan i pumpen? Vi tog kontakt med tillverkare och fick i gång det och sen började vi ju själv på kliniken på dom inneliggande med att prova fram det här och se så att det fungerar, alltså pumpen.

HL: Det är ingen jättestor manick ska vi väl säga. Net är som en liten flaska som rymmer 250 ml.

HL: Som en liten läskburk kanske?

MB: Ja ja, det kan man jämföra med ja och den där bär man då med sig som patient fastklistrad på kroppen eller i någon liten väska kan man ha den runt, runt halsen eller runt midjan.

HL: Vad har ni fått för respons då från de patienter som har den här antibiotikapumpen och kan vara hemma och slipper åka till sjukhuset?

MB: Det är ju bara positiva reaktioner, de får ju vara hemma som sagt. Där de vill och sova i sin egen säng. Och som sagt, den är ju liten och behändig och lätt att ta med.

HL: Då är det här sprunget ur en medarbetardriven tanke från början som sedan resulterar i. Just den här åtgärden, då har ni flera såna här tankar och funderingar på hur ni ska hålla folk borta från sjukhuset?

AG: Ja, det här är ju en jättebra del för att den här patientgruppen tyckte jag verkade vara ganska vanlig hos er när jag var och gick med på eran vårdavdelning. Att det var ganska många patienter som hade den diagnosen och om några utav dom i alla fall kan få hjälpen i hemmet så är det några vårdplatser som frigörs och det är ju det vi har problem med i alla fall just nu och har haft en längre tid på sjukhuset, att kunna ha tillräckligt med vårdplatser.

HL: Så är det också ett resultat av det som ni då skapat , det blir den här kedjereaktionen. Jag tänker lite grann så här: om man ska jobba medarbetaredrivet och så ska man sätta i gång någonting, någon tanke eller någon något förslag eller någonting liksom. Att det är ett riktigt tillåtande klimat. På det sättet att ni har den där höjden i taket att här är det inget snack, utan här jobbar vi på det här sättet.

MB: Ja, men det tycker vi. Vi känner oss ju bekväma och att vi har det tillståndet om man säger. Vår chef litar på att vi löser problemen ja inom vissa ramar då såklart. Man kan ju inte hitta på vad som helst.

HL: Nej, det vore ju tokigt kanske ja. Om man tittar på eran egen arbetsmiljö då inne där ni jobbar. Vad betyder de här nycklarna för utveckling, för er själva tycker du?

MB: Ja, men det är ju roligt att kunna komma med idéer, som man sen ser leder någonstans också. Då tycker man ju det är roligare att jobba och att driva dom här utvecklingsfrågorna.

HL: Men får ni andra sådana här positiva effekter? Jag tänker på mindre stress kanske, eller det här behöver. Vi kanske inte lägga ner så himla mycket planeringstid på sådana saker.

MB: Jo, men det tycker jag nog att man kan se också. Ja, det är bara positivt.

HL: Anna Granevärn, nu när du hör det här liksom. Det är ju ett exempel på någonting som är medarbetardrivet och har resulterat i någonting väldigt konkret. Vi är ofta inne på den här frågan. Hur man ska överföra eller inspirera andra på andra avdelningar att försöka anamma det här mindsetet lite mer då.

AG: Ja, exakt och det, det är ju det svåra, men det är klart att vi vill dela exempel. Det här är ju ett sätt att göra det, att vi lyfter exemplen i den här podden och vi kommer att försöka lyfta dem ännu mer internt på olika sätt. För det som är lite svårt är ju att nå ut. Vi vet inte riktigt var man fångar upp saker som vi vill berätta om eller informera om när vi skickar ut blad, som ligger ute som man kan läsa och titta på enkelt, eller om det är att vi lägger ut det via webben internt. Eller att vi samlas i hörsalen och delar goda exempel eller i den här podden så jag tror att vi behöver göra lite av varje.

Men tänker också på det här klassiska när man hamnar i resursbrist som vi ofta gör, inte bara i våran region utan i många andra regioner och kommuner också, och det blir dags att se över vad pengarna går till.

Då är det ju lätt som ledning att den här klassiska, att vi använder osthyvelprincipen, alla får dra ner lite grann, eller vi tar beslut om att ändra bemanningen. Vi styr de här delarna som är egentligen det vi kan det vi vet.

HL: Ja, dom har lite lågt hängande frukterna som man brukar säga. Det som är som är lätt och ta till och som vi gör som vi brukar göra.

AG: precis så får vi det resultat vi brukar få. Det blir lite sämre arbetsmiljö och vi tappar några medarbetare och tillfälligt så kanske vi tappar en del kostnader. Men vi tappar också kvalitet.

När vi jobbar på det här sättet som vi har drivit ganska hårt från ledningen att vi ska komma till mer medarbetardriven verksamhetsutveckling för att hitta de här förbättringarna har ju vi kunnat frigöra vårdplatser. Hos er på ett sätt som vi inte hade lyckats med om vi hade sagt att nej, men vi drar ner lite på eran bemanning eller ni får inte ta in hyrpersonal eller vi skalar av lite här. Det hade ju inte fått den effekt den nu får, en effekt också för patienten. Kvalitetsmässigt att den får vara hemma sova i sin egen säng. Bara det och välja vilken mat jag vill äta.

HL: Det låter ju så otäckt när vi står här och säger att hålla folk borta från sjukhuset det handlar ju om att skapa den här tryggheten för patienterna, att ge dem den absolut bästa vården. Men kanske inte att de behöver vara på sjukhuset därför att det är ingen bra miljö heller att vara i om man får säga, det är bäst att vara hemma själv.

Jag tänker lite grann på det här med att plocka de här klassiska lågt hängande frukterna.

Vad är det som måste till att kliva bort dem och titta kanske på hela tårtbitar i stället till förändring. För det kan ju också sitta i vad man har för egna egenskaper och erfarenheter. Så hur ska man liksom lösa den gordiska knuten om man får säga så?

AG: ja, det är ju inte helt lätt. Här gäller det ju som ledning att hålla fingrarna lite ur syltburken att försöka få en gemensam bild av det vi har att göra med och våga bara stå kvar och ge den tilliten till våra medarbetare att vi vill alla samma sak för då handlar det ju liksom från sjukhusledningens håll att kunna släppa kontroll och inte vara inne och dutta som det brukar kallas och vara lite trygg i det också, och stå kvar i att skapa den här förutsättningen för sådana som dig då Maria och andra inom sjukvården att den här friheten finns inom vissa ramar då såklart.

HL: Men hur gör man det då? Det är ju en ledargrej.

AG: Ja och det då hamnar vi i det här igen med att kunna kommunicera ut till verksamheten, att det är det här vi vill, för det är inte så lätt att nå ut alla gånger, men nu har vi jobbat med det här i ett år ungefär från ledningens sida och verkligen gjort allt vi kan för att det ska märkas och det ska vara tydligt att det är det här vi vill. Och jag hoppas att man börjar märka det ute också eftersom det händer ganska mycket. Det tycker jag ändå är en signal på att man förstår att det är OK.

HL: Ja, det händer flera olika saker i den där riktningen. Men känner ni då själva att det här är supertillåtet hela tiden? Nu är det tredje gången jag ställer den frågan redan svara på det så du ni är ju det goda exemplet kan man ju säga ja, men om du fick inspirera andra arbetskamrater då inom sjukhuset till exempel, liksom vad, vad skulle du vilja göra.

MB: På något sätt kanske jag skulle vilja dela med mig lite grann. Just att visa att det är tillåtet att det här att vi är lösningsorienterad som jag varit inne på tidigare att det inte är ett blankt nej direkt på många frågor utan ett ja, men vi löser det. Ja, vi ändrar våra rutiner kanske lite grann och så där. Där är ju även covid som vi var inne på tidigare ett ganska tydligt exempel hos oss där vi Fick ställa om väldigt snabbt.

HL: Och där var det inget snack utan i stunder av kris så funkar ju sådant här absolut bäst. Det vet man ju.

AG: Och kanske specifikt för er som var på då. Så det här handlar ju liksom om att överföra erfarenheter och kunskap hela tiden.

HL: Ja, annars ska du bjuda in Maria då till nästa träff med något gäng så att det blir lite fart?

AG: Ja, men absolut. Jag undrar om inte Maria kanske är med i eftermiddag på Clarion?

MB: Det stämmer ju faktiskt.

HL: Ja, vad händer? Vad händer då?

AG: Precis då har vi uppstart faktiskt i ett antal genombrottsprojekt som vi har lyft och sätter lite extra fokus och stöttning på nu för att vi tror på dem och det är medarbetardrivet.

HL: Vilka är det som samlas där då?

AS: Ja, men det är du Anna och Maria och Elisabeth Liljekvist, som är divisionschef på division kirurgi som håller ihop det här lite. Maria kommer att vara där och ett antal kollegor till Maria också från olika delar av hälso- och sjukvården som har andra jättespännande projekt som vi kommer kunna dela med oss av här.

HL: Ja, okej, det är lite låter lite småhärligt.

AG: Ja, ja precis, men Maria är ju först ja först ut här.

HL: Vad kul, här har du en chans nu Marie att verkligen liksom sätta ett märke. Hur känns det då?

MB: Nervöst på något sätt också, men inspirerande och kul.

HL: Det här händer då alltså i eftermiddag, det är 25 april, ska vi säga när vi spelar in det här så att alla förstår att det är den dagen det handlar om. Ja, ja, jag ska inte grilla något mer på det. Vi får ta det något poddavsnitt. Det är lite spännande blir lite nyfiken. Om man pratar om den stora omställningen kring nära vård. Hur arbetar ni då?

MB: Ja, men vi har ju pratat om dom här, patienterna som klara sig själv som får gå hem med den här pumpen. Nästa steg där tänker jag för vår del, är ju att vi kopplar in patienter som bor på boenden, och hemtjänst som inte tar sig till oss. Vi har ju ett stort stort län och behöver få ut det här till hälsocentraler och kommuner.

HL: Och då pratar vi om ett ganska stort, mycket större utvecklingsarbete då för att hänga på den här omställningen till nära vård.

MB: Ja.

HL: Det låter ju också spännande. Ja, och hur ser den samverkan ut då? Sitter ni i grupper samverkansgrupper med kommuner?

MB: Och ja, det blir det lite det vi ska jobba på i eftermiddag och jag är inne i det liksom.

AS: Ett av genombrottetsprojekten är ju det. AG: Ja, det är det som är roligt, det finns så mycket otroligt mycket positivt på gång. HL: Ja, det får man inte glömma bort.

AG: Nej, det får man ju inte glömma bort för att så är det faktiskt.

HL: Och när Anna Sjövall säger roligt har ni roligt på jobbet varje dag? Jag menar, ni ser ju säkert många saker som inte är så roligt, men det är ju liksom så det ser ut inom vården.

MB: Ja det har vi. Vi har jättekul på jobbet.

HL: OK för sådant är ju jätteviktigt arbetsplats, att man känner att det här är kul att vara här. För då är man ju in och duttar i arbetsgivarvarumärket och så vidare. Är det stor personalomsättning och ser eller blir alla kvar?

MB: här hos oss då på mottagningen är det ju ett tryggt gäng, lite annorlunda inne på avdelningen, men det är ju lite det också det här jobbar med för det behöver ju inte vara de här patienterna som vi pratade om tidigare utan det kan även vara inneliggande patienter som kan ha den här pumpen där man då behöver göra ett byte av pumpen en gång per dag i stället för att gå och ge 4 gånger per dag. Så det är ju också lite arbetsmiljö för sjuksköterskorna inne på avdelningen som vi förbättrar.

HL: Vad härligt allting låter, men allt är ju inte guld och gröna skogar, men vi kan väl i alla fall få tycka det just nu, att det är mycket som är väldigt positivt. Maria det var jätteroligt att ha dig här och få höra hur ni har det där på infektion heter idet infektionskliniken eller heter det infektionsavdelningen?

MB: Infektionskliniken är ju hela kliniken då där infektionsmottagningen är en del och infektionsavdelningen är en annan del.

HL: Förlåt min okunskap. Det är därför så bra med experter för de kan ju allting jättebra.

Lycka till i eftermiddag på Clarion och de 8 genombrottsprojekten du kanske inte ska vara inblandad i alla, men vi får se vart det leder. Har du simning på tapeten i dag, senare på kvällen eftermiddag?

MB: Ja, men då har vi 45 minuter lärarledd undervisning och lärare alltså. Vi får lite tips och lite träningsprogram.

HL: Sjövall. Det är det snökaos idag.

AS: Jag sprang igår faktiskt. Styrketräning idag det låter klokt. Jag har inte direkt läst jättemycket på programmet. Jag har en aning om att det är mycket benträning.

HL: Mycket ben, så då blir det benböj och benspark. Brukar vara jobbigt i alla fall. Och utfall och lite sådant där, bulgariska utfall är trevligt. Anna Granevärn. Vad ska du göra för någonting? AG: Jag ska styrketräna och min styrketräning är ju mer inriktad mot skidåkning, så det är ju mer överkroppsstyrka, kanske lite stakmuskler. Men vi har nu har vi ju stått här och väntat jättelänge.

HL: Jag tänkte precis komma till det. Tack, jag ska ju också träna idag. Jag tränade också inte igår, men i förrgår både lördag och söndag blev det.

Men idag så ska jag ta med min yngste son för vi ska träna tillsammans och det tycker jag är roligt och få med sig tjugoåringen så vi kan tävla lite i benböj så att vi ska dra på gymmet. Så det är min plan och min plan är överkropp också. Det kanske syns börjar synas. Men hör ni sköt om er lycka till på Clarion med utvecklingsarbete och allt ni pysslar med de 8 genombrottsprojekten. Det blir spännande att få höra om de lite längre fram. Hej då!