39 - Nära vård, ett samlat grepp med samma kontakter för medborgaren

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - Sjuk- och hälsovårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• HI - Helena Ivansson - Projektledare kommunerna
• MH - Maria Höög - Projektledare regionen
• LG - Lisbet Gibson - Regionöverläkare
• GÖ - Göran Örnung - Divisionschef, Område medicin
• AF - Anna Fremner - Divisionschef, Nära vård
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Välkommen till Region Jämtland Härjedalens podcast Anna granevärn och Anna Sjövall. Vi har 2 andra gäster har också. Ni ska få presentera här också.

MH: Maria Höög, jag jobbar tillsammans med Helena då som projektledare i ett projekt som heter gemensam plan. För Hälso -och sjukvård på primärvårdsnivå. Inom ramen, god och nära vård, som man ibland brukar jag säga.

HI: Helena Ivansson, jag jobbar tillsammans med Maria Höög och är anställd för länets kommuner. Men vi jobbar tillsammans med det här uppdraget.

HL: just det och det ska vi prata mer om i det här avsnittet.

Men först för er som inte har hängt med i den här podcasten så är det lite premiär på poddhotellet. Hur känns det, tycker ni annars?

AG: Jätteroligt vi har ju länge jobbat med hur vi skulle kunna dela med oss utav de här poddavsnitten så att de är lite lättare att hitta, så det här är jätteroligt.

HL: kul och vi brukar ju också prata lite träning i den här podden eftersom ni är så aktiva och även jag ska väl sägas också så att man inte är så blygsam och så där. Men innan vi gör det tänkte jag så här, varför gör vi den här podden för den som inte har hängt med?

AG: Ja, men vi började göra den här podden för att vi såg ett behov av att kunna dela olika exempel på hur vi jobbar med digitalisering inom Hälso -och sjukvården. I första hand så var det för våra medarbetare för att det var inte så lätt att ha koll på vad andra har gjort och hur man kan lösa problem som andra redan har löst visade det sig.

Där startade vi och sen har vi haft en del som har följt oss också utanför vår region och då tyckte vi nu att det var väl en god idé att kunna dela med sig av det här lite bredare.

HL: I avsnitten så har vi lyft en hel del olika exempel på sådant som har varit både digital omställning men också omställning inom själva arbetssätten inom sjukvården.

AS: Ja, men precis vi har ju haft många exempel från verksamheterna själva som får berätta vad de har gjort för förändringar. Så det har ju varit väldigt, väldigt roligt och inspirerande att lyssna på.

HL: Men då tillbaka till våra gäster och där man pratar om det här begreppet lite grann, god och nära vård som man ser svischa förbi lite grann till höger och vänster.
Det finns i massmedierna. Det finns på många myndigheters sidor, vad är det man menar egentligen?

HI: Nej, men reformen är av ordet är att ställa om Hälso -och sjukvården så den blir mer anpassad till individen i stället för organisationen.

HL: Det är en stor omställning och det är ju ingenting som man har kommit på inom region Jämtland Härjedalen. Utan det här är ett regeringsuppdrag.

Och ni samverkar ju du, (HI) representerar ju då kommunsidan kan man säga Helena och du då å andra sidan själva regionen Maria, hur jobbar ni ihop då?

HI: Ja vi har jobbat ihop sen efter sommaren och fysiskt sitter vi nära och har i uppdrag att ta fram en gemensam plan tillsammans med arbetsgruppen och fredags gruppen. MH: Ja, vi nöter på. Vi har tagit fram ett förslag till beslut om målbild som är en del i gemensam plan och själva underlaget gemensam plan. Det är ju en riktning vart vi ska.

HL: om man då tittar mer på innehållet än pratar om gemensam målbild. Vad är det för någonting?

HI: Ja, men målbilden den kommer sig ju utifrån medborgarfokus och där Maria, det var ju mycket utifrån enkätutskick och vart vi vill i Jämtland.

MH: Ja precis. Vi hade i uppdrag att fråga medborgarna vad de tyckte var viktigt vid kontakt med Hälso -och sjukvården och det här var mitt under pandemin som vi höll på med starten av projektet och då kom vi fram till att vi ska skicka ut en enkät så regionen tillsammans med länets kommuner hade en enkät ute där vi ställde just den frågan, vad är viktigt för dig vid kontakt med vården och de svaren som vi fick där var både och. Det var ett antal skattningar man fick göra, skatta hur man upplevde tillgängligheten, om man kände till sin och hade träffat samma personal i Hälso -och sjukvården och andra frågor. Sen kunde man också skriva i fritext hur man upplevde och liksom lägga ut texten lite mer.
Det här har vi använt oss som grund till målbilden, utformandet av målbilden.

HL: När kommer liksom en region som Jämtland, Härjedalen och sjukvården att ha funnit sin plats i det här?

HI: Nationellt så är det ju många län som har satt en deadline 2030. Vi har egentligen inte lagt det förslaget utan vi har börjat och vi bara fortsätter och genomför.

HL: Varför inte något årtal?

HI: Ja, men det är svårt att svara på. Men där tänker jag väl att vi lämnar öppet. Det är viktigt att börja. Det är ungefär som det vi gör som det vi läser om att vi behöver göra. Det är ju att man jobbat på så tidigt som möjligt, men vissa delar kräver mer förankring om man ska ändra arbetssätt eller göra något i samverkan som man inte har gjort tidigare. Och vissa saker är ju lågt hängande frukter som man kan börja med nästan direkt. Man har fattat beslut eller förbereda så att man kan genomföra beslut vi fattat.

HL: Kan ni ge några exempel på de här lågt hängande frukterna eller något som är sjösatt eller är på gång alldeles snart?

HI: Jag tänker egenmonitorering, är ju testat på primärvårdssidan och har gett goda resultat och där.

HL: Vi har pratat jättemycket om egenmonitorering (med hjälp av tillgänglig teknik själv hålla koll på sina värden, samt att sjukhuset kan läsa av dem på distans)

HI: Uppdraget var att göra den här gemensamma planen och så finns det ju i varje kommun så sitter man också ihop, region och kommun, med att ha en samverkansarena och där har man tagit fram lokala planer för vad man vill börja med. Kopplat till omställningen just i den kommunen och där är det ju mycket lågt hängande frukter, på ett annat sätt.

MH: Ja, men vi vill börja jobba preventivt eller vi vill jobba med fallprevention. Man har gjort som en handlingsplan och den börjar man jobba med direkt och det kan väl vara värt att nämna. Man ser ju att ¨vissa delar är olika i olika kommuner, men det allra mesta ser likadant ut. Fokuset i detta är väldigt mycket om att fasta kontakter. Personcentrerade team ibland kan vara svårt att förstå. Vad är personcentrerade team, när man pratar om det?
Men då kan kommunsidan till exempel säga ja, men på sommaren då gör vi ett hemtagningsteam för att vi fler går på semester och så och det är ju också en sådan här lågt hängande frukt. Det är ju ett personcentrerat team om man använder det.

Det är ju när våra medborgare. åker in på sjukhus till exempel och senare ska hem. Det ska ske någon slags överrapportering i system eller muntligt mellan sjukhuset och mellan oss aktörer?

Det är sådana saker som till exempel står i alla planer. Personcentreringen lyser igenom alla lokala planer.

HL: Att arbetssätt ska förändras och att strukturer ska byggas om och att medarbetarnas kompetenser ska tas till vara på och att det ska vara mer medarbetardrivet. Det är helt givet när det gäller att ställa om till nära vård. Göran Örnung är divisionschef på Östersunds sjukhus för område medicin.
Så här går hans tankar kring nära vård.

GÖ: Ja god vård, det tror jag alla förstår är att ta hand om, men begreppet nära vård.
Där är ju mer utrymme för dialog, men jag skulle vilja byta ut nära mot närmare vård, Det vill säga att hur ska vi titta framåt på de olika vårdnivåer som vi har idag, det vill säga hur ska vi föra den vården så nära patienten som möjligt med utgångspunkt faktiskt ifrån hemmet? Vi har en väldigt traditionell struktur idag på vad man gör i öppenvården på hälsocentraler, vad vi gör i specialistgrupper med vård på sjukhuset och vad vi gör i i sluten vård på sjukhusen. Det är väldigt traditionellt och där har vi kanske nu först och främst kvar då den fjärde och kanske de nya viktigaste värdeorden, patientens egenvård.

Hur ska vi kunna ta oss ann detta?
Patientens egna beslutsstöd för att inte ens behöva kontakta vården men också se strukturellt vad vi kan utreda som faktiskt går att behandla hemma som vi inte gör idag. Vad vi kan utreda och behandla på hälsocentral eller i närheten av den som vi traditionellt inte gör idag utan.

Hela grundidén och tanken är ju att patienten ska slippa förflytta sig och att vi i stället förflyttar vården.
Åt det hållet som är lämpligaste vårdnivån och skapa förutsättningar för det.

Idag skulle vi kunna göra mer väldigt mycket, mycket närmare patienten, men vår egen organisation struktur hindrar att vi gör det. Så när vi pratar om det här begreppet så pratar vi rätt ofta om att vi ska skapa förutsättningar för medborgarna och patienterna. Inte för den egna organisationen det är det som är den stora omställningen, att vända på den här vågskålen.
För möjliggöra det här så är det så att vi kommer behöva förflytta kompetenser. Vi kommer behöva förflytta beslutsstöd så att vi jobbar tillsammans på ett helt annat sätt.

Med specialist och generalist och med vår kunskap.
Vi måste förflytta oss och sluta att flytta patienter fram och tillbaka mellan våra enheter. Hur ska vi nyttja så klokt och smart som möjligt, så nära patienten som möjligt och då, det är det som är kommer bli, har vi sett, den jobbiga delen.

HL: Anna Granevärn, jag ser att du är på väg mot micken här och står och stampar lite grann. Vad tänker du?

AG: Jag tänker många saker. Det är ju så att Helena och jag har ju ett förflutet tillsammans där vi har suttit i sådana här samverkansarenor.
För 100 år sedan känns det som, men så länge sen är det faktiskt inte och där brottats med de här frågorna utan att det fanns någon gemensam plan och något gemensamt mål. Då kan det vara ganska svårt att genomföra förändringar mellan olika organisationer där vi alla måste gå hem och få våra beslut i vår organisation kring att man ska göra saker och det är många saker som kan krångla med gemensamma upphandlingar eller att vi ska in i samma IT system eller annat.
Här skapar vi nu förutsättningar för att kunna jobba tillsammans så att vården blir personcentrerad och att vi inte bygger utifrån var och ens organisation för det minsta man som patient eller medborgare vill hålla på och tänka på hur de här bitarna.

HL: Man vill att det ska funka bara.

AG: Ja, inte fundera på om det är till kommunen eller till hälsocentralen eller till sjukhuset eller 1177 jag ska ringa när jag får bekymmer.
Man kan fundera på att ha en gemensam målbild och det känns väldigt övergripande och den är inte så detaljerad, men det ska den inte vara heller för att utvecklingen går så otroligt fort, så att det vi gjorde för 5 år sedan det hade vi aldrig funderat på att göra idag och det vi gör idag, det skulle vi aldrig kunna föreställa oss för 5 år sedan.

Att sådant vi skulle göra idag, det här är ju något som Helena och jag också har upplevt tillsammans, när vi trodde att vi var på någonting som verkligen var framtiden och det har vi passerat många gånger om nu.

Att alla de här detaljerna kanske inte ska skrivas in i en så långsiktig målbild för att de inte kommer vara aktuella då och som du säger målen kan ju vara kanske svåra till en början att liksom applicera på varje enskild kommun.

Hi: Ja, och det är ju väldigt olika förutsättningar i olika verksamheter och lokalt kring hur vi kan rekrytera. Eller vilken befolkning det finns i just den här kommunen eller i den här byn? Vad har man för behov, vad har man för andra förutsättningar?

HL: Ja och det finns andra som också har kommit ganska långt i sina strategier kring att få till det här med nära vård och att det blir medarbetare drivet och.

En utav dem är Anna Fremner. Hon är divisionschef för just område nära vård. Hon tänker så här kring nära vård:

AF: Ja, men jag tänker vi har en profession som distriktssköterskor som egentligen får det här nuförtiden med sin utbildning.
De får den här delen med sig, att jobba med patienterna och med deras egenvård.
Det är ju det här att med patientens hjälp och med små medel ibland.
Mycket är annars teamarbete kring patienten för att det ska bli rätt.

Men man kan säga att vissa saker görs mycket idag ute med patienterna själva
Vi har diabetespatienter som vi har jobbat i många, många år och att de tar sitt blodsocker hemma. De vet när de ska öka sitt insulin.
De vet att när de behöver extra hjälp så kommer man till distriktssköterskan och behöver distriktssköterskan extra sår de till distriktsläkaren.

Då är man ett team kring patienten.
Som jobbar med det och jag tror att det kommer att bli fler och flera diagnoser som man jobbar med på det här viset, alltså sjukdomar.

HL: Varför tror du det?

AF: Ja, men jag tror att idag vill människor ha den här kontrollen, om jag blir sjuk med en kronisk sjukdom så vill jag veta mer om den.
Jag vill inte lägga ansvaret hos någon annan i det enbart.
Sen tror jag också att vi behöver det här för att vi har den specialiserade biten i vården i alla fall i vår region med långa geografiska avstånd och då tror jag man måste liksom jobba med teamet nära den patienten i stället.

HL: Dialysen är ju också ett annat exempel som har prisats alldeles nyligen.
På den stora Vårdgalan för sitt arbete med att förmå patienter eller genom förbättringar i sin egen organisation att genomföra dialysen på distans och att patienter inte ska behöva hålla på och åka in till sjukhuset?

AF: Nej, men absolut. De är några av sakerna vi har till exempel på psykiatrin. Då har man ju idag att men kan skriva ett kontrakt med psykiatrin.
Om att man kan komma dit och lägga in sig själv ett visst antal dagar på en månad när man känner att” nu klarar inte jag mig mer hemma”.
Då har man gjort en överenskommelse om det så att det pågår idag med olika delar.

Men jag tror att man pratar om det här så tänker man att det ska vara så stort och så fluffigt.
För mig är det väldigt praktiskt. Det är här och nu med patienten.

HL: Om du fick titta lite grann framåt i kristallkulan. Det kan vara svårt att säga förstår jag också. Men den här omställningen som pågår, vad tror du? När kommer det på riktigt att kunna märkas stora effekter?

AF:Ja, men jag tänker att min förhoppning är ju att patienter redan nu märker av det och under det här året kommer att märka mer att det blir att man blir mer delaktig i vården. Det hoppas jag verkligen att vi kommer se i år.
Sen finns det ju saker med teknik, som det är klart att det tar något mer år, och sen har vi ju en tradition i Sverige att man ska ha hjälp på sjukhuset fast egentligen är det kanske mer kompetensen man behöver som hjälp.
Den kanske man kan få på hälsocentralen i Backe till exempel för att det är där man har sin trygghet och sin kontaktsjuksköterska eller distriktsläkare och att det blir det som blir den viktigaste punkten där man tycker att man är trygg i sin vård.

HL: Vad är svårigheten eller möjligheten till exempel då man tänker på medarbetarna inom vården med att ställa om till nya arbetssätt?

AF: Men jag tror att vi i vården har ju mycket att vi styrs utav mycket rutiner som har funnits i väldigt många år, så att jag tänker det här liksom är att jobba mycket mer för. Personalen, att det är arbete med kompetensen som finns och att kompetensen kan komma utifrån den specialiserade vården och att jobba med patienten lokalt.

Att inte tänka att man måste flytta patienten till kompetensen utan att ha den här andra delen, och det tror jag att det är många som är på väg med.
Men jag tror att det tar lite tid med hur arbetssätt och hur vi exempelvis skickar våra remisser idag, då skickar vi de till sjukhuset och då tänker man att patienten ska komma med.

Det kanske är mycket flera frågor, remisser, att man ställer frågor till den specialiserade vården och den hjälper oss med patienten i på hälsocentralen.

HL: Anna Granevärn pratar ju mycket och det gör ju ni också i ert ledarskap om att det ska vara medarbetardrivet och att man ska fånga upp via APT-möten och andra sätt att fånga upp medarbetarnas egna idéer. Hur ska man liksom få det där att gro och växa ännu mer?

HL: Men jag tror att det är den resan. Här är ju den påbörjad och det handlar tycker jag om att få tillbaka besluten och ansvaret och känna att man är delaktig som medarbetare. Det tror jag absolut är det viktigaste och då blir ju liksom samarbete med den närmaste enhetschefen och medarbetarna och den medicinska kompetensen viktig. Det är ju där vi hittar, utvecklingen och mycket av de sakerna vi idag testar.

Till exempel Odensala hälsocentral som jobbar med ett specifikt telefonnummer för äldre multisjuka personer som kan ringa in. Det gör den delen tillgänglig.

Det är medarbetarna som har kommit på den idén.
Det är de som ser lösningarna. Det är ju där vi har den otroliga kompetensen.

HL: Och då känner man sig plötsligt också sedd och lyssnad på och det blir ett slags tillåtande klimat för medarbetarna.

AF: Då tror jag att man tycker så här Region Jämtland, där vill jag absolut jobba.

HL: Ja och då är man i nästa steg med arbetsgivarvarumärket?

AF: Ja, absolut.

HL: Det är väl där ni blir en attraktiv arbetsgivare Anna Fremner.
Tack för att vi fick störa och har det så bra nu framöver.

AF: Tack!

HL: Samverkan brukar vara nyckeln till många framgångar. Det vet vi om tittar på ett fotbollslag, till exempel. Om man är X antal spelare på plan så går det jättebra.
Är man själv så är ju är det inte lika roligt.
Hur lätt är det att få till en samverkan då utifrån 2 organisationer där det kanske har eller fortfarande finns ganska mycket stuprör och inte lika mycket hängrännor än?

HI: Ja, men det är väl en utmaning måste man väl ändå säga, men sen har vi ju god samverkan sedan tidigare. Vi har ju vårt län och det är ju stort och vidsträckt. Och vi har ju jobbat länge med samverkan.
Det är ju att bygga vidare på det här och koppla till omställningen mot nära vård och vad det innebär att vi ska flytta ut vården och omsorgen eller vården då närmare medborgaren. Det får vi ju titta på vad det innebär, men. helt enkelt är det inte, men vi har goda förutsättningar.

Men det finns utmaningar så klart och då får man ju ta sig an dom då och försöka lösa dom, absolut.
Men en del av det här med att göra en gemensam målbild och en gemensam plan för länet. Det är ju något också som visar riktningen vad vi behöver ta ställning till att ställa oss bakom tillsammans alla oavsett om man är politiker, tjänsteperson eller medarbetare i alla verksamheter som berörs.

Det ska finnas saker som vi ställer oss bakom gemensamt som är länsövergripande. Men sen har man ju utöver det sina lokala samverkans planer.

HL: Om vi backar lite grann till den här enkäten. Ni skickade ut till medborgarna som fick svara. Var det någonting där som överraskade er eller var det sådant där man kunde liksom förutse vad svaret vore givet?

MH: Nej, vi fick in väldigt många svar så att det var väldigt roligt. Det var många som tyckte det var viktigt att svara. Sen skattar man vården på olika sätt. Ibland kan det vara svårt när man har skattningar, eller undersökningar och förstå vad det är som ligger bakom. Men primärvården, om vi tar den som exempel, och nu pratar jag om den regiondrivna, har ju fått goda alltså hög skattning och det såg vi väl även här.

HI: Men några lösryckta ord ur enkäten som du har berättat för mig, Maria. Det är ju att det kunde stå att de jag möter kan samverka och har rätt kompetens utifrån mina behov.
Många skrev att de vill vara trygg, de vill nå sina kontakter när det passar dem bäst på lite olika sätt.
De ville ha möjligheten med flexiblare vardag.
Och att dom ville känna sig informerad, dom ville gärna veta vem dom skulle kontakta

Alla svarar väl inte så, men många svarar att de gärna ville veta vem de hade, vem som var deras kontakt, och att man vill bli sedd som en hel människa är också något som återkom i fritextsvaren. Man vill slippa upprepa sig

HL: Man vill inte dra sin historia än en gång? Ja, det där känner vi ju igen!
Anna Sjövall, du som är verksamhetsutvecklare, på vilket sätt kan du liksom stödja? Det här gänget i sitt arbete?

AS: Ja, men det handlar väl egentligen om vad vi ska göra i Regionen, då?
Sen sitter jag också med i något samverkans orum med kommunerna så där vi också diskuterat de här typen av frågor, men kopplat till digitalisering.
Det handlar ju om att stötta det man vill göra och hela tiden jobba mot målen tänker jag och försöka komma på vad det är vi kan göra.
Jag tänker även att alla som jag pratar med, alltså med min bakgrund som distriktssköterska också.
Vi vill ju samverka med kommunerna, för patienternas skull och medborgarnas skull. Det är nog ganska många överens om, sen är det ju vägen dit, den kan ju vara en annan nöt att knäcka.

HI: Jag tror att vi har den grunden och det är ju inte en så dålig grund att stå på tänker jag alltså vi vill det bästa. Vi vill inte att våra patienter trillar mellan stolarna. Vi vill att dom ska må bra och få den bästa hjälpen.

HL: om man tänker på medarbetarna då och om man pratar om till exempel digital omställning och verktyg och sådana saker, hur tas det emot?
Tycker ni utifrån ert perspektiv?

HI: Nej, men det kan väl variera. Det som är viktigt är väl att det är ett stöd för medarbetarna i deras vardag. Det krävs samverkan och det är ett av syfte med den här planen också att vi gemensamt ska ställa oss bakom att vi måste jobba för det här tillsammans så att vi får till det.
Man måste kunna ha säkra digitala möten.
Vi kan inte åka till Sveg jämnt för att ha en sådan här SIP- samordnad individuell planering, utan man behöver kunna koppla upp sig och ha den digitalt.
Det kan ju också vara så att det är en person som inte riktigt orkar ta sig till tröskeln på hälsocentralen och nödvändigtvis inte behöver sjukhusvård. Att man i stället kan göra digitala hembesök. Att vi har ett annat smörgåsbord så att vi kan samarbeta kring.

Det kan ju vara kommunens distriktare och läkaren på hälsocentralen som kopplar upp sig och det blir minst lika bra som att någon måste ta sig över tröskeln till hälsocentralen för att bli bedömd.

HL: Vad kommer nästa steg att vara då?

MH: Ja, men vi jobbar ju på, men processen är ju att planen blir beslutad så att vi kan verkställa. Då handlar det ju om att vara stöd och implementera. Men också att man gör ett gediget arbete som alla ställer sig bakom så att vi överens om vad vi ställer oss bakom, att vi följer det sen.
För individerna Jämtlands läns skull, för att förbättra och förändra. Det ger ju ringar på vattnet vilket blir sannolikt mycket bättre med arbetsmiljön för medarbetarna också.

HL: Vi har ju lite olika begrepp här och när man sitter och lyssnar kanske man inte hänger med, ni nämnde bland annat SIP, vad om man ska vara lite konkret, är det för någonting då?
SIP är samordnad individuell plan, och det är ju individens plan alltså, den ska tala om vad som ska hända i vården.

HL: Men om du ger till exempel om jag är medborgare, brukare, individen eller vad vi nu kallar det och så sitter jag ner med till exempel kommunal hemtjänst, hur går det till? Får jag svara på frågor eller är med i ett samtal och planerar eller så långt det är möjligt.

HI: Ja, men jag tänker att en plan ska upprättas om man har behov av det. Det kan ju också vara en överenskommelse mellan mig som läkare eller sjuksköterska eller en annan funktion och dig som individ som söker vård eller omsorg. Men man brukar prata om att det är fler än en aktör som individen behöver stödjas av, då bör man göra en SIP och det är en samordnad individuell plan.

HL: Förlåt om jag avbryter. Men jag har behov av primärvård från regionen och så behov av hemtjänst från kommunen. Då träffar jag er 2 eller det behöver inte vara er 2 men 2 andra eller?

HI: Om man tänker sig någon generell plan.
Då är det ju att man ska man utse vem som stödjer individen och den personen ser till att SIP, blir gjord, att den blir uppföljd, att man följer en viss metod att man tar fram en plan som pekar ut, vem är ansvarig från verksamheterna och när ska det vara genomfört?
Att det finns någon som håller ihop det, men oftast är det ju den som har mest kontakt med dig.

Och det kan ju vara så att man av ålder eller av olika åkommor inte kan medverka i sin SIP. Då har man ju ofta sin förälder med eller en anhörig med eller en annan utsedd person.

HL: En god man kan ju vara.

HI: Det kan det vara, men det viktiga är ju att alla som behövs för din SIP sitter med runt bordet så att vi kan komma till och göra skillnad för individerna.

HL: Ja ta till vara på mina intressen.

HI: Både dina intressen och dina behov av vård och omsorg så du får rätt hjälp också så inte dina behov ramlar i diket.

HL: Det är samverkan har på flera olika plan från högsta hierarki ända ner till mig på individnivå. Vi ska höra vad Lisbeth Gibson tänker. Hon är Regionöverläkare, på Östersunds sjukhus, kring begreppet nära vård.

LG: Jag tänker ju att det är en förändring av nuvarande sätt och arbeta och tänka i vården som vi har idag. Och framför allt tänker jag nog att det har mycket med att göra att man tänker på den här personen jag har framför mig som patient. Hur vill den här personen vara med?

Ja, hur vill den här personen ha det och hur ska det här vara
Hur ska den personen kunna vara delaktig på ett sätt så att det här blir så bra som möjligt?
Att man liksom tänker utifrån den personen och man kan ju tänka sig att man är den här personen själv.
Nu är det ju inte så att alla vill ha det som jag vill ha det, men en hel del är ju ganska lika.
Om man tänker lite så här, ”om det vore mitt barn eller om det vore min mamma eller om det vore jag” och så lyssnar man in liksom.
Vad vill den här människan? Vad är viktigt för den här personen? Det tänker jag är en sådan här kärnpunkt i nära vård för mig.

HL: Varför ligger det här nära dig, det du nämner?

LG: Jo, därför att det blir ett annat sätt att tänka och nu är det ju så att inte folk tänker så här. Men vi tänker för sällan så här tycker jag.
Det skulle bli jobbigt och komplicerat? Men i själva verket om man tänker så, så är min erfarenhet att det blir både bättre och det blir också enklare för man har ju då med sig patienten i det man ska göra. Då kan man ju också se.

Vad är det som motiverar den här människan till att kanske göra en förändring i livet eller komma ur det här på ett så bra sätt som möjligt. Ofta så är det ju till exempel en sådan sak som att ha kontinuitet och bygga relationer.
Det vill ju jag om jag råkar ut för någonting så vill jag ha en bra relation med den som jag träffar och jag vill gärna träffa samma person för då behöver jag inte tjata om allting och det skapar en helt annan trygghet så att det brukar vara en sådan här viktig sak.
Eller jag tänker att det är väldigt viktigt.

HL: Då pekar det ju ut några saker här att det här begreppet och i det här nya arbetssättet som man vill försöka hitta eller komma fram till eller som man redan jobbar med att man ska ha kontakt med helst en person som försöker samordna det som behövs göras kring mig som patient och medborgare.

LG: Det behöver inte vara en person. Det kan också vara ett team om jag vet att de här människorna pratar med varandra och har koll så vet jag att de finns för mig och de gör kanske lite olika saker. Men de kommunicerar bra så att jag vet att de kommer att kommunicera med den andra parten och de andra som jobbar i teamet och så flyter det på. Det skapar ju en oerhörd trygghet för människor att ha det på det sättet.
De löser det här, och jag får vara med.
Det är ju också oerhört viktigt att jag då, om jag är patient. Få vara med liksom och säga vad som är viktigt för mig och det motiverar ju också mig. Jag förstår ju på ett annat sätt om jag är med och skapar det här och jag vet vart jag ska ta kontakt om jag behöver trygghet och det leder ju till att det blir liksom färre inblandade och tar mindre tid för mig i mitt liv som patient. Det gör mig mycket tryggare.
Det vet man ju, att det är så, så jag tänker det här liksom att ta med sig människorna, att de är en del i teamet och man använder deras kompetenser.

De är ju oftast många, inte alla förstås, men många är ju väldigt kompetenta och kan ju hantera ganska komplicerade saker om de bara vet vad de ska göra och har rätt verktyg så det tycker jag också är väldigt viktigt i nära vård just det här. Ta med människor.

Jag brukar tänka mycket på till exempel de som tar insulin, en diabetiker med typ-1 diabetes som behöver ta insulin. De har ju en ganska avancerad behandling där de kollar själva sitt socker och doserar en medicin som potentiellt är jättefarligt om man gör fel och det klarar många alldeles utmärkt. Så att man kan tänka att det finns många andra exempel på att patienter klarar ofta mycket, om de vet vad de ska göra, de tycker också att det är ganska bra att hålla koll själva, för det är ju de det handlar om.
Sen kan ju inte alla det, men man låter människor göra det, de som klarar av det så får man ju mera tid för dem som verkligen behöver vår hjälp rent handgripligen.

HL: Anna Granevärn nu har du position vid micken igen?

AG: Ja för det här är så viktigt.
För Hälso -och sjukvården har ju traditionellt varit ett väldigt gott exempel på stuprörs organisationer och när vi nu har tagit steget till att vi verkligen ska ta SIP:en till vårt hjärta och jobba med den så handlar det ju om att komma ifrån det och vara den här personcentrerade vården som vi ska vara.

Har du behov av Insatser från kommunen, du kanske har LSS-insatser, du kan ha kontakt på psykiatrin, du har kontakt på din hälsocentral, du kanske har kontakt med ortopeden eller kirurgen eller någon av medicinkliniker. Då kan ju det här vara väldigt ansträngande för dig att hålla reda på och ha alla kontakter och då behöver du få ha en kontakt.
En distriktssköterska från din hälsocentral som håller ihop det här till dig och bevakar dina intressen lite grann i det här och ser till att vi får till den här planen där du vet vad som är målsättningen med alla de här insatserna och hur du får hjälp så du blir trygg.

HL: Mera hängrännor ska byggas.

AG: Det är det som är jätteviktigt.
Det händer ju att jag blir kontaktad som Hälso -och sjukvårdsdirektör av personer som fastnar i de här strukturerna och inte får rätt hjälp och då kan en SIP vara en väldigt, väldigt god lösning.
Det finns mycket arbete att göra, men det har påbörjats och det rullar på åt rätt håll.

HL: Spännande var det, det var någonting ni ville avsluta med innan vi släpper er, Helena och Maria.

HI: Maria, jag tänker ju att vi tycker det är otroligt viktigt att få fram de här orden kring gemensam plan för primärvården, det är ju att vi tittar på vad som är bäst för individen och att vi gör det tillsammans och att vi tar ansvar för vårt eget arbete.
Att vi återkopplat till steget före underlättar för steget efter. För om vi har lite det mantrat, oavsett om vi är chef, samordnare, koordinator, verksamhetsutvecklare, vi alla medarbetare eller medarbetarna som jobbar närmast dem det berör, om vi har det här framför ögonen. Så tänker vi att du gör skillnad.

HL: Innan vi rundar av så är det dags att snacka lite träning också för att vi hörde ju att du var på var på gymmet i morse Anna Granevärn och körde hårt eller det var hemmagymmet?

AG: I morse hemmagymmet!

HL: För er som inte har hängt med i de här poddavsnittet så pratar vi rätt ofta träning och du är på väg mot en klassiker.
Vilken i ordningen?

AG: Jag har ju gjort 1,5 ungefär. Det var ju en inställd Vansbrosimning ett år som ställde till det lite, så att jag ligger lite i otakt.

HL: Anna du är en flitig löpare, skidåkare, en allkonstnär kan man väl säga och håller i gång riktigt ordentligt.

AG: Ja, men det är ju lite av mitt intresse vid sidan av jobbet att ägna mig åt olika fysiska aktiviteter, men det är ju också att bidra till hälsa att inspirera andra tänker jag när vi pratar om det här. I den här podden.
För god och nära vård som vi har pratat om idag. Det handlar ju också otroligt mycket om hälsa att ta tillvara individens egna resurser och att kunna bidra till att själv kunna hålla sig i form så länge som möjligt. Så man slipper hamna i en situation i bästa fall där man kanske då inte kan ta sig upp för den där trappan. Man kanske klarar det några år till genom att man åkte lite mer skidor.

HL: För vi vet ju att ens livsstil naturligtvis påverkar.
Hur vissa sjukdomar och sådant där uppstår och är man medarbetare kan det vara jättebra att hålla sig i hyfsad form.

Eller vad säger du Anna Sjövall som en flitig löpare?

AS: Ja, men absolut.
Mentalt är det ganska bra för mig. I alla fall är det ju ett sätt att rensa hjärnan.

HL: Om du varit på något jobbigt samverkansmöte.
Då drar du ut och springer en mil och tömmar ur dig totalt, men det kan ju vara allt möjligt.

AS: Men jag tänker, det är ju inte bara det fysiska välbefinnandet med träning och att hålla sig i rörelse, det behöver ju inte heller vara hård träning. Det är faktiskt viktigt för den psykiska hälsan också.

HL: Ja, helt rätt. Jag fick ju motion på recept 2008 och det receptet gäller ju fortfarande.

AG: Ja, vad bra, kör du efter den då?

HL: Ja, faktiskt. Det stod inte hur många gånger osv. Men jag håller igång, många gånger i veckan 3 till 4 gånger
OK, vad står på tapeten idag då Anna Sjövall, är det vinterlöpning?

AS: Nej, det gjorde jag igår faktiskt, så det blir styrketräning tror jag ikväll.

HL: Ja och du Anna Granevärn.

AG: Nej, idag är det inte fler pass inplanerat, för jag måste ju vara ha lite ork också inför det här träningslägret. Jag ska på nu.

HL: Ja, just det. Vad är det för träningsläger?

AG: Ja, det är längdskidåkning. Jag ska ägna mig åt nu i 4 dagar eller i alla fall 3,5 och det är en rejäl uppladdning här då inför kommande lopp. Det är ju Vasaloppsveckan och så ett pass tidigt innan det, förhoppningsvis då testar läget här på hemmaplan.

HL: Tänk på att det inte behöver inte vara tävling utan man kan liksom köra sitt eget lopp i träningen.
Hör ni därmed sätter vi punkt för idag och återkommer med ett nytt avsnitt inom ett par veckor så då får ni hålla öronen öppna.
Ni hittar oss på sociala medier också såklart ifall ni känner er förvirrade tack för att ni kom hit allihop.