65 - Om samisk hälsa och hälsocentral på fjället

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• NW - Nicklas Wärme - Distriksläkare, specialist i Allmänmedicin, Föllinge
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Hör ni, det här är podcasten vårdens utveckling i region Jämtland Härjedalen.
Anna Granevärn är här, hälso- och sjukvårdsdirektör, Anna sjövall, verksamhetsutvecklare och ni kommer ju hit nästan med andan i halsen uttryckte det som att ni har blivit marinerade i några timmar.

AG: Det har vi blivit för vi har umgåtts med alla våra verksamhetschefer i hälso- och sjukvården och där var också regionledningen, den politiska ledningen och en hel del av våra stödfunktioner fanns på plats också.

HL: Berätta lite kort. Vad är det ni har blivit marinerade i?

AG: Goda exempel för att förbättra regionernas ekonomi medarbetardriven utveckling.

HL: Går det bra?

AG: Mycket bra, jättebra, det är spännande.

HL: Fyra timmar är lång tid.

AG: Ja, men kort tid för varje verksamhetschef.

HL: Ja, jag hörde de hade 8 minuter på sig.
Ja, då gäller det och klart för sig vad man vill berätta om.
Ja, spännande då blir det någon fortsättning på det där så klart för arbetet fortsätter.

AG: Ju arbetet fortsätter och vi kommer ju vilja följa upp och säkert höra mer också.
Det finns väldigt stort engagemang och stort intresse.

HL: Men idag, i dagens avsnitt så ska vi grotta ner oss lite grann i begreppen nära och personcentrerad vård på patienternas villkor.
Ur en samisk kontext tänkte vi och det ska vi göra tillsammans med dig. Niklas Wärme och jag tänkte du ska få berätta var du jobbar inom regionen och vad du gör för någonting?

NW: Ja precis, jag har en delad tjänst eller vad man ska säga. Jag har två tjänster, jag är specialist i allmänmedicin och jobbar i Föllinge 60 % och sen så ”idiotiskt” nog så har jag tagit på mig en specialitet till, så jag håller på och utbildar just nu till specialist inom palliativ medicin. Jag har en Sd i palliativ medicin (kunskap, särskilt kring vård vid allvarlig sjukdom, som inte längre är behandlingsbar, men där vården strävar efter så bra livskvalité som det är möjligt för patienten, anm.)

HL: Men idiotiskt?

NW: Men du vet, man blev först färdig specialist och sen kommer man på att då ska man göra en specialitet till precis när man har blivit färdig. Det kan ju vara lite konstigt fortsätta plugga.

HL: Ja, fast något slags driv finns det ju i botten då som gör att du känner att det här vill jag också.

NW: Det gör det ju annars så skulle jag nog inte fortsätta.

HL: Med gissar jag någonstans, att det också finns en stor portion omsorg.

NW: Det är det.
Det grundar sig i det teamarbetet att få jobba med människor.

HL: Du när jag uttrycker mig så här ur samisk kontext. Det låter ju så här lite ”högtravande”, men om man tänker sig att vi ska prata om vård
och samisk hälsa vad landar vi i då?

NW: När du säger att du uttrycker det högtravande så tänker jag så här att vem är jag att prata om samiskvård egentligen?
Niklas värme, låt inte samiskt, inget samiskt klingande efternamn eller någonting och då skulle man ju ha någon här som hade den det perspektivet också. Det tänker jag att jag har. Jag har en del rötter i det samiska och ett intresse för samisk hälsa.

HL: Jag var inne och läste lite grann på sametingets sida om just samisk hälsa och vad det betyder för samer på deras egna villkor, alltså för urfolken som vi har här i landet.
Om du skulle förklara det lite grann, vad skulle det innebära?

NW: Ja det är en stor fråga egentligen, men om man tänker på att samer är ett urfolk så har ju de vissa rättigheter, andra rättigheter än andra har.

HL: Vad är det för typ av rättigheter?

NW: Ja men rättigheter att få en kulturellt anpassad vård att eller egentligen anpassad utveckling av hela hälsoområdet.
Att få vara delaktig i dom frågorna som rör deras egna vård.

HL: Vad betyder det att möta samerna på deras egna villkor för sin egen hälsa?

NW: Ja, jag tror egentligen att det betyder allt. Jag tror att det är ett steg i rätt riktning för att göra någonting bra för den samiska populationen och den samiska hälsan.

HL: Berätta hur din vardag kan se ut då när du träffar samer som du ska vårda.

NW: Ja, men när jag träffar samer eller när jag träffar vanliga majoritetssvenskar på hälsocentralen så, ibland vet man ju inte ens vem som är vem.
Det är inte alla som har ett sameklingande namn eller vem som definierar sig som same. Ja, det kan vi prata länge om.
Men i grunden så utgår jag väl ifrån eller jag gör på samma sätt när jag träffar en same som jag träffar en annan patient. Men samtidigt så gäller det att ha med sina kunskaper om att man kanske ser på hälsa på olika sätt.

HL: Vad är det du behöver ta hänsyn till då eller hur behöver du liksom hantera situationerna?

NW: Nej, men det jag behöver ta hänsyn till och det går långt tillbaka, det jag har reagerat på.
Om man går tillbaka hela vägen dit, varför jag står här och pratar idag?
Det var ju att jag konstaterade när jag började jobba inom vården, att det fanns en grupp människor som kanske inte dök upp på sina hälsokontroller.
De kom inte på sina årsbesök.
Det var exempelvis dåligt justerat blodsocker, dåligt justerad diabetes eller hypertoni och dyker inte besökarna upp då blir man ju som doktorn lite så här.

Jag kanske är lite irriterad, börjar fundera, men är de inte mån om sin hälsa? Och sen konstaterar man att, men vad är det för människor som inte dyker upp? Och så ser man att de kanske har ett annat efternamn eller har en familj och tänker att ja, men det här är samisk.
En samisk befolkning som inte dyker upp och då har ju inte vi eller ska jag säga. Man tar inte hänsyn till att deras liv ser ut på ett annat sätt.

Vi har ganska lång framförhållning i våra liv. Vi majoritetssvenskar vi kan bestämma att vi ska ha ett hälsobesök om 3 veckor eller om 2 månader och så sätter vi av tid till det för att vi har en vardag som vi kan påverka så pass, att det går alldeles utmärkt att gå till doktorn, men då måste man komma ihåg att samernas liv är, eller i alla fall de renskötande samerna.

Nu ska man ju definiera det också.
Renskötande samer medan de flesta samerna bor ju kanske i Stockholm och inte har renar eller håller på med renskötseln.

Men de renskötande samerna har ju renen som primära styrning av sitt liv. Det är ju renen som styr när de kan göra olika saker och då lägger vi in ett hälsobesök mitt i slakten eller mitt i kalvmärkningar.
Då kommer man inte.
Det där måste man ju liksom skaffa sig en viss kunskap om för att kunna förstå hur du som läkare då ska kunna agera och möta dina patienter.

HL: Hur har du fått göra?

NW: Nej, men jag tänkte så här, hur ska vi göra det här på bästa sätt och läste på lite grann? Men då måste man börja med den förutsättningen att det är ganska många saker i historien som är gjort med tanke på det samiska, av oss majoritetsvenskar eller majoritetssamhället där man inte har inkluderat samerna i beslutandet.

HL: Snarare tvärtom.

NW: Utan snarare tvärtom. Man har kört det över tagit beslut för dem. Så kan det se ut historiskt.

HL: Men så kan det se ut fortfarande.

NW: Ja och i forskning också. Jag tänker, vilka är det som har tagit sig rätten att definiera vad som är viktiga händelser i deras historia, det är ju vi eller majoritetsvenskarna.
Jag började helt enkelt med att jag frågade min befolkning och min samiska del av befolkningen. Hur ska vi göra det på bästa sätt?
De föreslog att jag skulle göra hembesök, vilket jag gillar, att göra hembesöket tycker jag visar att man får mycket information där.
Men samtidigt så blir det lite lurigt att göra hembesök till människor som flyttar mellan vinterland och sommarland och bor på olika ställen ute i länet.
Väldigt tidsödande, så vi kom helt enkelt överens om att, men då gör jag hembesök när ni är samlade många i samebyn.

HL: På samma ställe.

NW: På samma ställe och det slutade med att jag åker upp till fjällen två gånger per år på kalvmärkningen på sommaren och på renskiljningen som är på hösten.

HL: Det är två bra tillfällen då?

NW: Två bra tillfällen då de flesta i samebyn är samlade på samma ställe och så har jag mottagning där.

HL: Och när du gjorde den här omställningen då till det här arbetssättet. Det innebar ju då att du var tvungen att ha en dialog och involvera människorna i de här samtalen för att få veta hur ska jag som läkare anpassa mig till de här särskilda behoven? Och vad är de särskilda behoven?

NW: Ja det är just det där med tillgången och sen vet vi ju av erfarenhet att det är ganska lite forskning gjord egentligen. Men den forskning som är gjord så ser man ju att samerna har i grunden ett lägre förtroende för vården och särskilt för primärvården.
Så på något sätt, om man ska gå tillbaka, så för att bli specialist i allmän medicin så ska man göra ett förbättringsarbete. Så det här var ju mitt förbättringsarbete.
Och grunden i idén var ju att försöka förbättra tilliten.
Nu blir det ju ganska personbundet med 1 sånt här projekt, men att försöka förbättra tilliten för vården.

HL: Fast personbundet kanske inte är fel?

NW: Det kanske inte är fel, men det hänger ju också på att jag får fortsätta göra det och att jag finns där.

HL: Anna Granevärn, vad tänker du kring det här när du hör det?

AG: Ja, men just nu står jag och tänker på att vi pratar ganska ofta i den här podden om att vården ska vara personcentrerad och det blir ju det här, verkligen personcentrerat, men på ett litet komplext sätt för att det är ett beroende också för fler. Alltså personcentrerat för fler samtidigt.
Det bygger på något sätt på att det inte bara är du och en patient som jobbar tillsammans utan du jobbar med flera samtidigt och ska få alla pusselbitarna att falla på plats.
Jag tycker det är jätteintressant. Jag stod också och tänkte på hur länge vi har jobbat med det här, för det är ju ganska. Det är ganska många år som det har tagit för dig att komma dit där du är nu.

NW: Ja precis, det här är ju ingenting som började i fjol utan jag tror att det var 6 år sedan, som jag började med det, på det här sättet, och nu tänker jag att ja, vi hade nog lite fördel.
Jag hade en chef då som var väldigt intresserad av samisk hälsa också så vi hade en vad vi kallade det för, en temadag om hälsa ute på Frösö park.
Vi bjöd ju in alla samer i de olika samebyarna och informerade lite grann om samisk hälsa. Vad det finns för något, eller vad finns det att tillgå på en hälsocentral?
Hur gör man för att komma i kontakt med vården och lite allt möjligt?
Lite lyftteknik.
Psykologen pratade lite om depression tror jag, psykisk ohälsa, och chefen pratade mest om hur man kommer i kontakt med vården och läkaren pratade lite hjärt- och kärlsjukdom och så där.

Jag tror att många hade nog sett mig innan och visste vilken jag var och det tror jag, att det var en fördel. Men nu pratar vi om det 10 år senare

AG: Ja precis, och det jag tänker, just det här engagemanget också från chefen blir så avgörande om vilken riktning ni tar på hälsocentralen tillsammans.
Och jag vet att det här är ett ämne som har varit ganska flitigt förekommande på planeringsdagar, också många utbildningsaktiviteter, olika inslag och hur mycket ledarskapet påverkar riktningen.

NW: Jo, jag tänker att det är en resursfråga också.
Man måste ju få tid att göra det här. Det som blir problemet i det hela, det är ju det som jag pratar om tidigare, att det är renarna som styr.
Jag vet aldrig när det blir att jag ska åka i väg på renskiljning eller kalvmärkning.
Det får jag reda på från en dag till en annan ungefär när det passar.

HL: Kan man inte tänka bort resursfrågan då? Om det handlar om en grupp människor, i det här fallet urfolket då som behöver vård på sina egna villkor?

NW: Men det är ju jättebra om man kan det, men då krävs att det finns en chef som gör det, som tycker att det är OK att göra det, att jag till exempel alltid har möjlighet.
Och nu gör jag det här på min semester och jag har alltid semester i början på juli. Två första 2 veckorna.Att jag får bereda möjligheten för att kunna åka i väg med kort varsel.

HL: Men jag tänker också på ekonomiska resurser, och nu är inte ni dom som bestämmer över medlen, men någonstans måste man ju ändå skjuta på för att få det här att fungera om det ska ske på deras (samernas) egna villkor.

NW: Ja, jag tänker alltid det här med ekonomin. Det är som alltid nervöst som medarbetare alltså. Det ekonomiska, och chefer byts hit och dit och de slutar och de kommer. Och hur ska jag göra.

HL: Det liksom inte walk the walk and talk the talk om ni förstår vad jag menar.

NW: Jag gjorde ju faktiskt så här, att när jag skrev på som allmänspecialist på min Hälsocentral så fick jag det här skriftligt, att det ska fortsätta med det, så länge som jag jobbar där.

HL. Du fick det här mandatet?

NW: Jag fick mandatet att fortsätta med den här mottagningen på det sättet som jag har gjort.

HL: Det var både slut och smart av dig.

NW: Jo, men jag är rätt nöjd med den.

HL: Och också där, drivet av då ett eget engagemang.

NW: Ja, precis och omsorgen för de här människorna.

AG: Men också en väldigt stor tillgång för regionen vill jag lägga till.
Det får vi inte glömma bort, vi är ju inte på något sätt missnöjda med det här avtalet.

HL: Nej skönt att höra så det inte sitter någon och svär i någon korridor någonstans. Vad har vi hittat på här?
Ja, men vad spännande vad betyder det då att kunna ha en hälsocentral ute på fjället egentligen två gånger per år?

NW: För mig betyder det mycket, jag får komma ut. Jag menar, jag älskar att vara ute i naturen.

Det är nog mitt samiska påbrå som älskar att vara ute på fjället, men sen för dem så tänker jag, att jag inte har gjort någon sådan.
Egentligen ska man ju önska att man hade någon enkät innan och lämnade ut och sen kunde liksom få det på papper, hur bra har det blivit?
Men det jag hör är ju bara positiva tongångar, och det jag ser är ju framför allt, så tyckte jag att till en början, då var det mycket kvinnor som hörde av sig till mig.
Jag har ju dels en bokad mottagning men har också dropp-in mottagning.

Det är bara att rycka tag i mig om det är någonting och jag tyckte till en början att det var mest kvinnor som sökte.
Men nu sista gångerna här när det har gått flera år helt plötslig så är det män som söker med och det ser ju jag som en stor tillitsgrej.
Det känns ju som att då händer det någonting för mig och gör mig glad och ger mig driv att fortsätta.

HL: Människor i allmänhet kanske har svårt ibland att söka sig till sjukvården för att man är lite tillknäppt eller inte känner till eller man lägger det åt sidan. ”Det är säkert inget, jag behöver inte titta på det just nu”

NW: Nej, precis, och jag tänker just det här med tilliten också att det kanske har varit en del insatser för den samiska befolkningen, men det kommer mer som punktinsatser, man gör saker och så rinner det ut i sanden och så blir det något nytt och så gör man någonting och så rinner det ut i sanden.
Men om man ser att nej, men OK, den här snubben, han kommer ju tillbaka varje sommar, varje höst då växer tilliten.
Då växer lite mer det som är kontinuitet.

HL: Det finns ju i grunden rättigheter för våra urfolk, även när det gäller samisk hälsa.

NW: Ja alltså, tittar man på det arbete jag har gjort.
Om jag går ut och berättar om mitt arbete så är det ju många gånger man får kommentarer som är nästintill rasistiska och de tycker, att varför för dem och inte vi och mycket sådant är det som försiggår.
Det gäller att komma ihåg att en vård på lika villkor inte är en vård som är lika på något sätt. Att man behöver individanpassa vården eller gruppanpassa som jag har gjort.

HL: Så okunskapen är ganska stor.

NW: Egentligen, ja, den är ganska stor, tänker med sociala medier och allting. Det sprids ju mycket falsk information på internet.
Jag som har vänner från både majoritetssamhället och en del vänner från det samiska ser vad som skrivs från bägge håll och det här är någonting som den samiska befolkningen hela tiden får kastat på sig. Oavsett om det gäller rennäring eller om det gäller gruvdriften eller
rovdjurstrycket hela tiden.

HL: Besöksnäringen?

NW: Besöksnäringen nu senast om svenska fjällen. Absolut.

HL: Och då kan man ju förstå att tilliten kan tryta gentemot majoritetssamhället. Relationen då för samerna till marken och naturen och så vidare. Hur spelar det roll då när du när du möter nya patienter?

NW: Nej, men jag tänker att, bara av platsen där jag är, där jag möter patienten alltså. Jag kan aldrig ha ett så bra samtal med en patient som jag har när man sitter bredvid elden och pratar, eller när man vandrar längs fjällkanten och pratar och tittar ut över renhjorden. De samtalen får man inte på ett mottagningsrum, oavsett hur bra du är i konsultationsteknik eller vad det än kan vara, dit kommer man inte.

HL: Jag står hela tiden och tänker på det här samtalet som nära och personcentrerad vård faktiskt innebär för alla, och formen av samtal.
Behövs det fler lägereldar och fler promenader för att kunna möta patienterna rent allmänt för att komma åt det här, dom egna särskilda behoven man kan ha som, sjukvården ska ta hänsyn till.

AG: Ja, men det kan det nog alldeles säkert behövas och jag tänker att den kan också ske på många olika sätt. Jag hade ju förmånen att få åka med mint-teamet en dag. Dig har jag inte haft förmånen att åka med ännu Niklas, men jag hoppas att den chansen kommer också.

HL: Du lyser upp lite!

AG: Den möjligheten med mint-teamet, då är man ju hemma hos.
Patienter och möter den i sin miljö och ser vad som lagas till i ugnen samtidigt som vi pratar om olika saker och även i det tillfället så dök det ju upp saker som kanske inte hade dykt upp ifall att samtalet hade skett på det vanliga sättet för det som finns i omgivningen och runt omkring gör också att man kommer in på andra saker i samtalet och det dyker upp någon tråd som vi spinner vidare på och så plötsligt dyker det upp ett hälsoproblem som vi inte hade kanske annars tänkt på att fråga om.

HL: Lägereld var ju en metafor!

AG: Förstod det, det kan vara ugnen också.

HL: Det kan vara ugnen eller det kan vara promenaden det kan vara bilturen. Ja, det kan vara TV- soffan eller kaffetåren, den här lite mera avslappnade inställningen då till att möta patienter som Niklas ändå visar upp här. Hur ska man få alla att jobba på det sättet? Vi är inne på den här hurfrågan vartenda avsnitt.

AS: Jag tror ju att. Det här kan ske på olika sätt. Man kanske måste vara öppen med det.
Alltså. Jag tror att vi från vårdsidan måste vara lite mer öppen med att människor har olika behov. Och vad är hälsa?
Nu pratar jag inte bara om samisk kontext, men jag tänker att hälsa är olika för alla egentligen.
Vi är väldigt bra på att tala om att det här är hälsofall, och då är det för alla.

Vi behöver kanske liksom vara mer öppen på att det faktiskt inte är lika för alla. Jag tror att vi, vården, behöver göra en omställning generellt i hur man bemöter människor och att de människor vi möter är expert på ens egen hälsa och ens eget liv.

AG: Och att allt det här kan ske på väldigt olika sätt.
Jag tänker också på när de digitala läkarbesöken dök upp alldeles precis i början och vi hade kontakt tidigt i den här podden med en distriktsläkare från Jönköping.
Han brukar beskriva att han fick en helt annan bild utav hela situationen när han plötsligt fick komma in i patientens hem via den digitala kontakten och det har jag för mig också.
Att en av våra distriktsläkare från Brunflo, som tidigt började med de här videobesöken fast med den teknik som vi hade då, att hon också beskrev just att hon såg lite till.

NW: Ja, jag kan ju hålla med där, jag har jobbat delvis på en lite större hälsocentral i Krokom då och så har jag jobbat i Föllinge och skillnaden däremellan blir ju i Föllinge hamnar man närmare rent geografiskt också.
Vi gör mer hembesök och jag tycker ju att det är oerhört spännande att göra hembesök till patienterna.
Det finns mycket mer information som man får då man kliver in genom dörren, man ser tavlan över älgen eller älghornet man ser de blöta stövlarna jag har här r personen som faktiskt varit ute och gått, varit utanför dörren.
Man får information så fort man kliver in.
Och det är det som är intressant också att jobba med palliativa vården.
Vi åker mycket hem till patienterna, träffar dem på deras hemmaplan.
Och det här är ju verkligen det samiska projektet som jag har eller fjällmottagningen. Det är ju verkligen hemma hos patienten, det är ju där de är hemma.

HL: Vi pratar också om just det, rätt ofta i den här podden, om människans behov att få vara i sin egen trygga miljö som kan vara hemmet och att det är där saker och ting faktiskt kan komma.
Omställningen inom vården pågår väl i högsta grad? Men vad är det?
Det är så lätt att liksom hetsa sig fram i en omställning, men det är ju en gigantisk apparat att ställa om ett helt förhållningssätt, inom hälso- och sjukvård från regionens sida, men med utgångspunkt från det ni hörde idag då i det här marineringsträffen ni hade på förmiddagen går det att reflektera någonting kring det?

AS: Ja, men jag tänker att vi ändå är på väg åt rätt håll. Sen får man väl vara ödmjuk och säga att saker och ting tar tid och en omställning till som du sa Anna för något avsnitt sedan när du var lite mer filosofiskt. Är det en inställning eller är det en fysisk plats vi flyttar eller vad är nära vård?
Vi får ha respekt för det, det tror jag. Men det finns ju hur mycket exempel som helst på att man framför allt i primärvården tänker jag, att man jobbar närmare patienterna där de bor och är hemma, tillsammans med kommunerna, tillsammans med specialistvården, i vissa fall också för att undvika att människor hamnar på sjukhus och
kunna hjälpa till med det man faktiskt behöver.
Och inte det här att vi tror att vi vet vad alla behöver, för det vet vi ju inte alltid.

HL: Och du sa det så bra att ingen kan ens egen hälsa så bra som person.

AS: Jag lyssnade på en föreläsare en gång som sa det, men vi måste ju lyssna på människorna vi möter, för det finns ju ingen som kan den människans liv så bra som den själv.
Och jag har ett exempel på en kompis till mig som vars pappa var sjuk.
Fick en stroke och hade en ganska lång rehabiliteringsprocess och så var han till fysioterapeut som tyckte att han gjorde fantastiska framsteg och han tyckte inte det och hon sa: ”Men du följer programmet precis och vi har liksom avstämningar. Det går jättebra” och han bara ”fast jag kan inte gå i skogen med mina hundar, det är ju dit jag ska” och hon bara ”fast det kanske du aldrig kan” och då var han så här, ”varför går jag hit för då?”
Alltså liksom pyttelitet exempel, men just det där att ja, men för honom spelade det ingen roll att han kunde gå platt på golvet i mottagningsrummet.
För att så länge han inte kunde gå i skogen med sina jakthundar så spelade det ingen roll.

HL: OK, så om vi leker med tanke att samtalet i stället hade varit, vad är det du vill?
Jag vill kunna gå i skogen med mina hundar dit vill jag nå.
OK då lägger vi upp ett program för hur det ska kunna vara möjligt utan att lova någonting. Då Inger man ju ändå någon slags hopp.
Möjligen någon slags resa på väg till dit man vill.

AS: Ja men att möta människor där de är.
Tror jag ändå att vi måste. Ja, vi måste dit.

HL: Ja Niklas nu har du varit i gång med hälsocentral på fjället, heter det så eller är det bara något ni själva och säger eller är det vedertaget liksom?

NW: Fjällmottagningarna kallar jag den.
Om jag får återkoppla lite bara. Jag tänker det du pratar om.
Jag tänker att här har vi en vård som har varit ganska pressad under många år. Och då blir det lätt att man styltar upp saker.
Man skapar stuprörsprocesser, till exempel för de här patienterna gör väl så här, för den här ska gå på den här platta ytan här tre steg eller vad det kan tänkas vara.
Men det här med att titta upp och se vad är det patienten vill egentligen, vad kan man göra, våga lyfta blicken och titta och kanske ibland frångå som man brukar göra, jag ska inte säga mer. Det blir en het potatis här, men……

HL: Vadå? Frångå formulär 1: A liksom?

NW: Ja, jag undrar om jag förstått vad patienten vill egentligen? Det kanske är så att den här patienten inte vill åka in på sjukhuset.
Jag ställer den ganska ofta. Vad vill du i det här fallet?
Vad kan vi göra? Mycket, på två sätt?
Antingen kan vi göra som det står här att jag ska skicka in det på sjukhuset och ska intravenera antibiotika eller så kan vi prova att behandla den hemma med de här tabletterna. Det kanske blir bra.
Kanske blir lite sämre får vi se. Därefter kan jag garantera att ganska många väljer alternativ B ändå.

HL: Men utifrån din erfarenhet du Niklas skulle vara en bra pilot eller ett försök att liksom försöka förändra det här frågebatteriet.
Att, nu har vi en ny manual här på de här inom hela hälso- och sjukvården att förhålla oss till.
Det är så här vi ska fråga och det är så här vi ska föra våra samtal.

NW: Ja, men lite mer än vad du menar, och jag tänker så här, mycket handlar ju om vi ska. Samtidigt så går regionen ut med att det är mycket pengar som saknas och vi går back så här mycket. Vi måste tänka oss för och som jag ser det. Vi har börjat prata mycket om ”chose wiseley ” (välja smart anm.) i primärvården till exempel.
Att gör vi verkligen rätt saker? Är den nödvändig den här röntgen?
Vad är det egentligen som vi får ut för information av det?
Vad gör vi annorlunda om vi får ut den informationen kontra om vi får ut den informationen att tänka efter innan man beställer prover och sådana saker och det har ju med det där att göra, kan man involvera en patient i det?
Hur tänker du i det här fallet?
Det gör vi ju väldigt mycket inom palliativ vård. Vi frågar ju patienten, där finns ju både patienter, men närstående också.
Hur mycket klarar de själva här hemma, vad kan vi göra, vad vill du? vill du åka in på sjukhus?
Vill du att vi ska ge oss på hjärt- och lungräddning här?
Fast det kanske inte är verksamt oftast, det är ju ett beslut som är upp till oss i grunden, men att vi ändå involverar patienten i de frågor vi har.

HL: Nu vet jag att det pågår, det lät ju som att jag påstod att det inte pågår den här typen utav omställning, men det är klart att det gör det.

AG: Ja då. Vi har ju också haft många här som har pratat om nära vård och vi har väl också pratat mycket om den här frågeställningen.
Vad viktigt för dig som har funnits med i det här arbetet med nära vård väldigt länge.
Men det är som Anna Sjövall säger också, det tar det tar tid att ställa om, och samtidigt så inför vi kunskapsstyrning där vi tänker att vi ska vara ännu mer strukturerade och egentligen följa de här mallarna, vilket kan bli lite grann en krock när vi också pratar personcentrerat.
Och vi pratar mycket om kloka kliniska val och vad som är bäst för patienten. Vad behöver vi verkligen göra?

HL: Fast kloka kliniska val kan ju komma efter att man har haft samtalet med personer.

NW: Ja det kan också vara en del i samtalet.

HL: Jag förstår Niklas.
Niklas om du tittar framåt då, vad? Vad finns det för utmaningar eller förbättringsmöjligheter eller vad skulle du vilja önska och se?
NW: Ja, men jag skulle väl önska att det är fler som vågar lyfta blicken, fler som vågar kliva utanför de här ramarna som finns.
Det är inte alla de som jämförde en gång med vet barnens klosslåda där med fyrkantiga klossar och trekantiga klossar. Det går inte att pressa ner den här fyrkantiga patienter trekantiga håret. Vi måste ibland anpassa oss, lyfta på locket, stoppa ner den på sidan om att vi vågar lyfta blicken. Nu är jag kanske omotiverat optimistisk när det gäller vården egentligen och framför allt primärvården.

HL: Men, vet du det får man vara.

NW: Bra.

HL: Jag har en stor portion optimism, allt är inte mörkt.

NW: Nej, men det känns verkligen så.

HL: Det känns som det för det är mycket tunga rubriker där ute, men det pågår ju en massa fantastiskt arbete. Det får man inte glömma bort. Men det är så sällan det kanske uppmärksammas på samma sätt.
Men för den egna verksamheten, då vad ser du framför dig?

NW: Men jag ser framför mig att jag får fortsätta att göra det här, se till att kunna utveckla det kanske hitta modeller som funkar ännu bättre. Och sen så tänker jag så här, det här är ju på ett sätt lite orättvist, för det här är ju en sameby som jag har i mitt upptagningsområde. Det finns ju många samebyar och det har ju redan dykt upp en del frågor från andra samebyar, kan du göra det här också?
Men då ställer det ju till det lite grann det här med listning och vilka man tillhör och min tid.
Vem är det som ska betala för min tid och lite sådana här praktiska saker som gör det kanske svårt, men kunde jag utveckla det och göra det hos flera samer?

AG: Du har någon kollega kanske?

NW: Eller ha någon kollega som kan göra det? Absolut.
Om de tycker att det är okej.

HL: Men man måste ju inleda med ett snack ja och ta reda på hur vill ni ha det och du har ju ändå hittat nyckeln till att mötas två gånger per år i alla fall för att köra hälsosamtalen.
Och få lite koll.
Är det möjligt att anamma det här över hela regionen tro?

AG: Ja, men det kräver ju att det för det första att det finns fasta läkare, vilket inte finns på alla hälsocentraler för vi kan inte jobba med utveckling med inhyrd bemanning på samma sätt.
Så det, det blir ju lite grann ett personberoende också och då är det möjligt om det finns det. Men det är ju dit på något sätt vi behöver gå för hela omställningen till nära vård.
Och det är också ett långsiktigt arbete som vi påbörjade i 2016 med att säga att vi behöver utbilda fler specialister i allmänmedicin och vi ökade antalet ST-läkare väldigt kraftigt i vår region.
Då hade vi 26 ST läkare tror jag det var, när jag klev in, och så satte vi ett mål på 60 som vi tänkte att det här kanske vi inte uppnår, men vi försöker och vi har väl passerat 70 för något år sedan.
Det är fantastiskt och nu börjar vi ju skörda lite frukter för nu.
Nu börjar man bli klar.

NW: Jag tror att det är 15 eller 17 som är klar i år och som stannar.

AG: Ja, det är jättehäftigt och där kanske du finner någon kollega som vill jobba ihop med dig. För det finns ju fler delar i länet också.

HL: Du sitter ju på, du skaffar du en enorm massa erfarenheter och kompetens, när det gäller det här

NW: Och det är ju intressant, när man börjar på att intressera sig för området. Då nappar man ju på utbildningarna och annat och jag har varit på studiebesök i Nordnorge och liksom man får en annan insyn.

HL: Hur mår samerna idag då?

NW: Ja nu drar vi alla över en kam här. Hur mår du?

HL: Nu mår jag bra.

NW: För jag hörde ju någonting om ditt samiska påbrå.

HL: Ja exakt ja en fjärdedel, upptäckte det när jag kikade bakåt i släktleden. Så jag upp det med en tjej som är same, hon sa antingen är man det eller så är man det inte. Då fick jag en liten identitetskris.

NW: Ju också en sådan här sak att prata om delar och på något sätt att invagga att det finns de som är samer och de som inte är samer.
Det är ju också någonting gammalt som ligger kvar, men det där hör man ju också ganska ofta.

HL: Så frågan är egentligen felställd, alltså när man drar alla över en kam egentligen?

NW: Ja, men jag tänker så tittar man alltså, vad kan man luta sig på då?
Men vi doktorer är väldigt noga med att vi lutar oss på forskning när det går och tittar man på forskningen så är det ju forskat väldigt mycket på psykisk ohälsa bland samer för det har liksom varit det som har stått ut på något sätt och det förekommer mycket psykisk ohälsa bland samer och jag tänker om man tittar på barn- och ungdomar idag så är det mycket psykisk ohälsa bland barn och ungdomar i allmänhet.
Och den samiska populationen där man som vi pratade om tidigare, där man ständigt utsätts för olika saker på nätet exempelvis.
Man går liksom inte hem.
Man kan ju liksom inte vara fredad någonstans utan det är ständigt det här som pågår, så det är klart att det sätter spår så jag tror att en stor del mår dåligt, men många mår bra.

HL: När ska du ut på nästa tur då?

NW: Ja, jag var faktiskt i höstas när det skulle vara renskinningen så tänkte jag så här, ja, men den brukar vara december.
Kanske året innan var den 18 december så jag tänkte att jag kan vara med på den för att jag var i väg på en kongress. Fick stipendium från glesbygdsmedicinska föreningen så jag var faktiskt, det här ska man inte säga högt att man har flugit så långt, men jag var till Australien på kongress om urfolk och där pratade de om andra urfolk.

HL: Det kanske var en nödvändig resa?

NW: Det var väl det, så jag var på kongress i oktober och då missade jag renskiljningen. För renarna fick fart när snön kom. Det var tidigt, så i år så det blir i juli, nästa gång.

HL: Men då måste du ha fått kommentarer om att du är saknad.

NW: Ja, de har ju frågat varför jag inte dök upp.
Och det har kommit diverse frågor till mig sen efteråt.

HL: Du har ju själv berättat här i podden att du är aktiv.
För nu ska vi in till vårt lilla hälsosamtal.

NW: Då tar jag tillbaka det där: (skratt)

HL: Nej, men vi vill gärna att människor inte landar inom sjukvården på grund av att man kanske inte tar hand om sin kropp och knopp ordentligt så där, käka rätt och kanske träna lite grann mellan varven för att hålla sig lite i bra skick och du ser väldigt fit ut Niklas.

NW: Jag skulle beskriva mig själv som lite gråhårig och blekfet tänkte jag säga.

HL: Långt ifrån det. Förutom att du kanske är ute i naturen mycket, håller du på att träna någonting med någonting speciellt?

NW: Jag skulle önska att jag kunde svara ja på den frågan.
Jag har då hållt på väldigt mycket tidigare.
Grundfysiken finns nog men sen så kom det in någonting där tjugosjutton en sådan här liten skrikande sak. (barn)

HL: Ja.

NW: Och sen har det varit mindre på den fronten.

HL: Ja, men var sak har sin tid.

NW: Jag tänker också, så det är en bra ursäkta om inte annat.

HL: Det är det, men i och med att du ändå är ute och rör på dig rätt ofta i naturen så kanske du får en stor portion där.

NW: Jo, jag tänker så, av vandringen, luften i alla fall.
Ja, och se till att äta rätt.
Man kan göra andra saker man ser till att äta bra.

HL: Och hur tänker du när du äter rätt?
Det är så tjatigt att alla ska äta.

NW: Rätt, så man ska ha den och den dieten man ska sköta.
Man ska ha medelhavskost e t c.
Om man kokar ner på familjenivå, så mitt tips är:
Byta ut smör och mejeriprodukter mot olja.
Det är mitt tips, olivolja, olivolja, gärna eller rapsolja den svenska.

HL: Man får läsa det finstilta har jag lärt mig på vissa oljeprodukter till och med olivolja. Vad som vad som faktiskt finns där.
Det är också ett tips, så ta med läsglasögonen, för det är så liten text, det kanske ni har upptäckt någon gång när ni har varit på affären?

AG: Ja, men precis texten krymper med åren.

HL: Anna Granevärn, sist du var här då sa du att nu är tiden inne för att börja skejta på sjön med hunden och då går det fort och då kan man ramla och då måste man vara lite extra försiktig.
Hur har det gått?

AG: Ja, men det har gått bra. Jag har lyckats. Jag har lyckats landa mjukt. Jag har ju lite det dilemmat att älgarna står precis på där jag åker med hunden när jag ska ut på sjön.
Speciellt om det är mörkt och då är det ju lite så där extra spännande att ge sig ut för hunden springer fort i början och får den doft av älg så går det ännu fortare om älgarna rasslar upp framför oss så ökar hastigheten ytterligare.

HL: Vilket spännande liv du har?

AG: Ja, det är jättespännande när man far runt där i mörkret med pannlampa och jagar älg.

HL: Har du varit på isen då?

AG: Absolut. Det är jättefint och så brukar jag ta fina bilder på soluppgångar och sådant.

HL: Och havregryn är fortfarande din. Vad ska vi säga basföda?

AG: Ja men precis, basföda gärna i grötform.

HL: Ja just det ni får lyssna på den där grötpodden du tipsade om förra avsnittet. Ja, just nu när vi spelar in så har vi supervackert väder. Det är blå himmel och det är nära nollgradigt.
Jag har tänkt åka riktiga Torråsen idag. Har faktiskt varit där och åkt 2 gånger till efter att jag avslöjade mig som att jag inte hade varit på riktiga Torråsen. Jag var ju i stället på pensionärsspåret och där skulle jag inte vara Anna Sjövall när det är vackert väder. Känner inte du att du vill dra på dig löparskorna liksom nu?

AS: Exakt.

HL: Så kan du göra det när du har arbetstid? Har du friskvård så att du kan bromsa och logga ur en. Timma?

AS: Men ibland om jag jobbar hemifrån och det är sammanfaller någon liten lucka med lunchen. Då kan jag ge mig ut. Det är ju de bästa passen.

HL: Är inte det schysst? Jo, att kunna göra så.

AS: Det är skönt framför allt på kvällen sen när barnen dundrar in och det är läxor och grejer och att man har träningen gjord. Det tycker jag är väldigt skönt.

HL: Hur har du det med havregrynen?

AS: Jo, jag kämpar på, med den där havregrynsgröten. Men jag är inte lika frälst som andra här kanske, men…

HL: Hör ni ta hand om er nu ni som lyssnar.
Man brukar väl säga 30 minuter om dagen en rask promenad.
Det räcker ganska långt.

ALLA: Ja.

HL: Det tycker vi att ni ska göra tack för att du kom hit Nicklas.

NW: Ja men tack ska ni ha.

HL: Och Anna Sjövall och Anna Granevärn, tack hejdå