66 - Den distansarbetande och digitala sjuksköterskan i Storsjö Kapell

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• GA - Gertrud Abrahamsson - Sjuksköterska i Storsjö Kapell
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Ja, det är ännu ett avsnitt av vårdens utveckling i Region Jämtland-Härjedalen. Hej Anna Granevärn, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör. Hur är läget idag?

AG: Jo, men det är bra. Vi har ju fortfarande vinter här och det är ju en årstid som jag tycker väldigt mycket om.

HL: Det har vi ju hört dig berätta om några gånger. Själv är jag spy ess på den, får man säga det?

AG: Ja, man får faktiskt tycka det kanske.

HL: Blir kanske ett etikettsbrott gentemot det här med vårvinter och sådant där, men jag, jag tycker vintern har varit alldeles för lång.

AG: Det har varit en lång vinter. Den började tidigt.

HL: Ja ja, så jag ser fram emot att den snart är slut. Ja, så där har vi lite olika du och jag kan man säga. Men olika är också bra.

AG: Det är också bra och jag uppskattar ju olika årstider också. Varje årstid ha sin charm.

HL: Ja diplomatiskt. Anna Sjövall, du är också här idag, verksamhetsutvecklare. Hur är läget med dig?

AS: Jag har precis kommit hem från fjällen där det gärna får vara vinter länge till. Jag hade nog faktiskt kunnat stanna kvar.

HL: Det är sportlovstider nu när vi spelar in det här och du har ju lite yngre barn också som går i skolan.

AS: Ja.

HL: Ja, vart har du varit och njutit då några dagar hemma vid eller?

AS: Nej, men vi har stuga i Klimpfjäll, Västerbotten där är min oas.

HL: OK, härligt att få några dagar med familjen också.

AS: Ja, det är fantastiskt.

HL: Nu fyller de på lite energi och så där, i de flesta fall om de inte blir så trötta, ungdomarna. och så.

AS: Men jag tänker att fjälluften ändå tonåringar, uppskattar faktiskt.

HL: När mina barn var lite yngre och spelade (Dator) så fick man gå och säga till dem kl. 4. Att nu är det nog dags att gå och lägga sig.

AS: Oj kl. 4.

HL: Ja när det var lov och så där alltså.

AS: Mina får inte spela kl. 4.

HL: Det fick inte mina heller. De gjorde det ändå, så jag kallade dem Vampyrbarn, för de sov hela dagarna sen.
Gertrud Abrahamsson, Sjuksköterska uppe i Storsjö Kapell.

GA: Ja!

HL: Hej och välkommen! Det är du som är vår gäst idag.

GA: Ja.

HL: Och det var så roligt med dig, för du hörde av dig själv och sa, ”jag vill gärna vara med” och det tycker vi om i den här podden, att medarbetarna själva, höra sig och vill vara med och snacka lite grann. Berätta Gertrud. Vad var det som gjorde att du kände? Ja, men jag vill gärna vara med podden.

GA: Nej, men det är väl det här med digitaliseringen som jag känner att det behövs i glesbygd. Jag har själv jag ansvar för egenmonitorering utav patienter med högt blodtryck för Myrvikens hälsocentral där patienterna mäter sina sitt blodtryck hemma och har en app där det läses av direkt till appen från ett blodtryck som har tagits. Och så får jag upp de där värdena på min dator hemma och så meddelar jag ansvarig läkare värden då hur de ligger.

HL: Oavsett om de avviker eller om de är normala?

GA: Ja, alltså speciellt om de avviker då uppåt eller neråt.

HL: Det har vi ju pratat om några gånger, i podcasten, det här med egenmonitorering att på distans kunna avläsa saker med stöd utav digital teknik. Där du jobbar. Det törs man väl säga, att det är gles glesbygd, eller i vart fall glesbygd.

GA: Ja verkligen, det är det absolut. Det är ju 6 mil till Funäsdalens hälsocentral och 10 mil ner till Myrvikens och 10 till Svenstavik.

HL: Berätta mer om det här med att ställa om, och dina tankar kring det, och vad det har varit värt för dig? Berätta lite grann, hur ser din var dag ut egentligen? Som sjuksköterska i bygden?

GA: Ja, jag jobbar ju 50 % åt Myrvikens Hälsocentral som har en filial då uppe i Storsjö Kapell och så 50 % åt 1177 som telefonrådgivningssjuksköterska. När jag jobbar åt 1177 då sitter jag hemma, och även när jag jobbar administrativt åt Myrviken så sitter jag hemma, så jag har en arbetsplats hemma och det har ju blivit så sen pandemin kan man ju säga, att jag har fått en arbetsplats där uppe och då är det ju lite långt att sitta och pendla in till Östersund på Trygghetens hus (Där 1177 sitter)

HL: Men, men innan pandemin då satt du på trygghetens hus?

GA: Nej då satt jag uppe på mottagningen men sedan flyttade jag hem alltihopa.

HL: Vad var det som avgjorde det valet? Var det dina egna önskemål, eller var det att ni såg att här finns det en lösning?

GA: Det har varit så trångt uppe på mottagningen, skrivbordet där med 4 skärmar så att jag valde att ta det hem och det är jättebra och hundarna är glada.

HL: Hur många har du?

GA: 3

HL: OK så då är det lite hundspring också.

GA: Jag stänger in mig och så de får vara ute.

HL: Hur har du varit, tycker du då? Nu har du jobbat då på distans kan man ju säga då med om vi tar 1177 först och hur tycker du att den här omställningen har varit för dig och din arbetsmiljö? Hur har det fungerat tycker du?

GA: Jättebra, visst man saknar ju arbetskamraterna, men vi ses en gång eller varannan APT så ses vi inne i Östersund på Tryggheten hus, annars så är vi på länk då via Teams. Och under ett arbetspass så har vi ju avstämningsmöte då på morgon och börjar man på eftermiddagen så har vi det på kvällen eller på eftermiddagen då så att vi ses och pratas vid då.

HL: Berätta lite grann om hur tankarna gick när den här omställningen görs från att flytta från en central ort till hemmet och med hjälp av digital teknik kunna ha en sån lösning. Hur gick dina tankar och var det svårt eller var det? Omständligt eller vad det enkelt?

GA: Nej, för mig var det enkelt. Jag är ju en sådan här liten datornörd privat också, så att för mig gick det jättelätt. Det var inga problem.

HL: Men så här i efterhand, hade det behövts förkunskaper för att kunna göra. Flytten?

GA: Ja det tycker jag. Ja, det är inte vem som helst, är man inte kunnig i datorer och sladdar, hit och sladdar dit och hur det funkar så går det inte.

HL: Och för de som hör av sig till dig så är det ingen skillnad. Du är ju en sådan som svarar i telefonen eller svarar du på chatt också.

GA: Ja vi har ju chatten då, men den har ju inte blivit fullt utvecklade ännu för att det inte har gjorts så mycket reklam för den än.

HL: Men den finns.

GA: Ja, den finns.

HL: När gör ni reklam för den då?

GA: Vi har väl legat lite lågt, det kom ju ut någonting förra veckan tror jag, först var det första i sociala medier. Och det är väl på grund utav att man känner väl viss osäkerhet efter den här kritiken som var tidigare, när alla chattar blev nedstängda.

HL: Ja just det, Anna Sjövall, du är ju då chef för Gertrud, ska vi säga.

AS: Tillfälligt.

HL: Vad var det som kom ut förra veckan kring?

AS: Det var egentligen ett färdigt material som var förberett om chatten på 1177. Ett material som kom ut i sociala medier, men som man bestämde att vi behövde skicka ut?

HL: Ja, så att medborgarna blir medveten om att det funkar?

AS: Ja, precis sen är det ju inte det som ungdomsmottagningen har gjort med stora kampanjer och så, det är ju inte på den nivån, utan det är mer en information som skickades ut.

HL: Men, Gertrud, vad har du för funderingar och tankar kring omställning generellt? Om vi pratar om den digitala resan som alla regioner och hela Sverige och världen faktiskt gör för att det är möjligt och i vissa fall också nödvändigt?

GA: Ja då är det ju att det finns ju möjlighet att ha besök för patienter på via länk med mottagningar och så på sjukhuset. De patienterna har ju ganska långt 17 mil enkel resa.

HL: Vi pratar om de som finns i ditt område så att säga. Ljungdalen, Börtnan.

GA: Ja. Och där har jag ju stött på, för jag hade en patient som väldigt gärna skulle ha velat gjort ett återbesök via länk så jag ringde till mottagningen som det här rörde då, men de hade inte kunskapen. De hade materialet men inte kunskapen på att koppla upp patienten.

HL: Så de hade material, vad menar du?

GA: Skärmar och videokamera på mottagningen.

HL: Så tekniken var på plats, men själva Know how? Hur vi ska använda den lyste lite med sin frånvaro då alltså?

GA: Ja!

HL: Okej, det kan ju låta nedslående på ett sätt, men man kan ju också se det som en möjlighet.

GA: Ja.

HL: Och så ska man ju komma ihåg det, att alla återbesök går ju inte att göra via länk.

GA: Jag har ju bland annat patienter som har återbesök uppe i Umeå via länk, och det funkar klockrent.

HL: Och det är det vi pratar ofta om, nära- och personcentrerad vård är det. Är det då dina patienter som har det här önskemålet om att gärna göra det via länk eller via telefon, eller via någon annan lösning, för att jag vill slippa resan.

GA: Jag har bara fått en förfrågan om just det, men nu efter jag fick den så har jag händer det någonting här uppe. (Gertrud pekar på sitt huvud) Varför inte? Och när jag fick höra då att mottagningarna har resurserna, men de kan inte. De har inte kunskapen om materialet och tekniken.

HL: Vad skulle du vilja föreslå då, om det skulle komma från dig.

GA: Jo, men liksom, patienterna kan komma till mig på mottagningen och ha sitt återbesök via länk med respektive mottagning.

HL: Men om man tänker på dina medarbetare då som kanske traktar efter den här kunskapen och vill men kanske inte riktigt har tagit steget, förstår du vad jag menar? Ja.

HL: vad skulle man kunna göra?

GA: Utbilda dem. De måste utbildas i de här systemen.

HL: Det låter som en fråga för dig, Anna Granevärn.

AG: Lite grann ja, det här är en jätteviktig fråga och vi pratade faktiskt i början på den här veckan också om att kunna ha de här samtalen mer som trepart, för ibland kanske det behöver vara med någon från en kommun eller man har en anhörig som kanske inte ens bor på orten som hade varit värdefullt att ha med sig i mötet med hälso och sjukvården. Det är en fråga som står högt upp för oss verkligen.

HL: Men vi pratar ju ofta om det här, liksom behovet av att utbilda och kanske också att enskilda medarbetare eller avdelningar eller mottagningar också vågar testa lite grann. Hur ska man nå fram? Vi är inne på den här hur frågan ständigt, liksom hur ska man inspirerar de här medarbetarna?

AG: Man försöker både inspirera, men det behöver ju också efterfrågas och det är jätteviktigt att ställa frågan nästa gång också tänker jag, som du ser, en patient som hade kunnat få sitt besök på det här sättet i stället.

HL: Jag tänker ibland att vi pratar ju ofta om piloter som ni sysslar med inom regionen, alltså det kan vara projekt eller det kan vara pilotprojekt för att kunna utvärdera vad funkar och vad funkar det inte.

Om man handplockade en sådan här mottagning. Man vet att här finns tekniken på plats, men det är ingen som liksom har greppat den. Vi har inte fått den där riktiga farten på det, skulle man inte kunna liksom skapa en liten pilot på ett sådant ställe. Rakt upp och ner.

AG: Jag vet inte hur mycket det behöver var pilot egentligen Sjövall? Det är ju mycket som egentligen är inarbetat. Det är ett verktyg.

AS: Alltså, vi har ju, när det infördes för ganska längesen nu, så pilotades det ju. Vi vet ju egentligen att tekniken fungerar. Jag, jag tror att vissa saker kan ha att göra med att från början så strulade tekniken ganska mycket och de som vågade prova då blev liksom brända, kanske att det inte funkade. Att man tycker att då ett insteg är lite för stort. Sen är det ju väl kanske. Jag vet inte, vi är ju också till naturen, vi människor lite bekväma med det som man vet, det man vet funkar. Det är klurigt, men jag tänker att det finns ju exempel på någon som gör så här och det kan ju vara.

Det finns ju exempel på när man också har jobbat mellan hälsocentraler om du har en läkare. En fast läkare, så har man då kopplat upp återbesök för diabetespatienter tillsammans med diabetessköterskan till exempel. Det finns exempel på. PCI labb alltså de som gör. Ja nu tappade jag namnet.

HL: PCI är inte det hjärta, dom opererar väl kärl.

AS: Precis ja! Dom var väldigt tid ute med det här. Att patienter kan sitta på en hälsocentral och koppla upp sig mot dem och ha vissa besök så, särskilt när man har långt att åka då så att det finns exempel, så de är oftast goda.

HL: Sen har vi ju också Roger Pettersson IT-pedagogen. Vars uppgift är att faktiskt dra runt i organisationen och utbilda. Och det du säger med, att vi är så vi människor av naturens lite. Det är ju alltid så med förändring att det kan vara lite motstånd och man gör det som man alltid har gjort därför att man klarar av det, man tycker att man är bekväm med det. Så det är lite grann det där att ha modet kanske att våga hoppa lite grann och testa sig fram någon gång. För att se och det är klart, lever man då med att någon har på mottagning när man jobbar, har provat och så funkade det inte då, så det är alltså när det inte funkar. Det sitter som benhårt kvar.

AS: Ja, så är det ju negativa saker fastnar ju liksom, det är tyvärr så. Ja, jag tycker den är den är klurig.

HL: Den är klurig, för det är lite. Det är lite det här med att förflytta sin tanke någonstans. Det här vi börjar landa lite grann på det mellanmänskliga lirandet med varandra.

AG: Ja, och jag håller med när någonting inte går riktigt bra första gången så är man inte så benägen att gå nästa gång.

HL: Nej, men det är så lätt att säga till andra med att prova, testa, du måste våga någon gång så där, men då är man mitt i vardagen också kanske Hur mycket kan det handla om att man kanske faktiskt frigör tid?

AG: Precis och man måste ha en chef som också vågar säga att jo, men det är OK att du testar, så är det ju.

HL: Finns det ju också andra exempel på som vi har pratat om i podden. Jag tänker på Åre till exempel.

AG: Ja.

HL: Gertrud, jag tror när du är inne i din dagliga verksamhet och så vidare, så antar jag att du känner dina patienter ganska väl.

GA: Mycket väl Ja.

HL: Hur är det, tycker du?

GA: Det är ju bra, det är det, men de är ju även mina vänner, många utav dem, och då är det ju liksom om de drabbas utav någon allvarlig sjukdom så kan det ju vara jobbigt.

HL: Men då. Då hamnar det lite mer på det personliga planen och det kan man ju förstå. Men. Jag tänker om man kopplar på de här begreppen som vi rör oss med rätt ofta i vård-Sverige just nu, nära- och personcentrerad vård. Att känna sina patienter i din situation. Vad tror du det betyder i det sammanhanget?

GA: Jättemycket betyder det. Jag känner patienterna och läkarna åker ju upp två gånger ja två gånger i månaden. De turas om de i Myrviken och de känner ju sina patienter också väldigt väl.

HL: Har du, skulle du säga att det blir lättare då för dig att liksom få fram de här behoven som patienter kan ha om det handlar om att inte behöva resa eller att kunna göra De saker kring att länka (besök, via video exempelvis) eller andra typer av behov.

GA: Under pandemin när den var som allra värst så var det ju många söderifrån som flyttade temporärt till sina fritidshus uppe i Skarkdalen, Ljungdalen. Då ökade det och de var ju helt förbluffade över att de fick komma till läkare och det var flera som säger att de aldrig har blivit så bra undersökta som de har blivit här och det stöter man på hela tiden.

AG: Och någonstans måste det betyda någonting nu med det här fasta bemanningen tänker jag. Kontinuiteten, men också att vi har en väldigt fin primärvård som vi har satsat på och när det gäller just den här mottagningen som Gertrud har, så är ju den väldigt speciell. Det vi pratade om i förra avsnittet. Hälsocentral på fjället så är ju det här hälsocentral vid fjället i en kontext som är mycket speciell och det här har vi verkligen valt att satsa på. Den är viktig. Jag tror alla regiondirektörer har varit hos dig och fått se din mottagning och träffat dig, du är du är en av få medarbetare som verkligen har träffat alla regiondirektörer.

GA: Ja!

AG: Och vi lyfter fram det här för att det är speciellt med de här avstånden och det är en otrolig trygghet för befolkningen att det finns hälso- och sjukvård att tillgå.

Annars hade det varit jättelångt och det kan vara dåligt väglag och det kan vara flygproblem med helikopter. Jag har ju hört dig berätta om väldigt många situationer som faktiskt har uppstått där ute och där alternativen hade varit väldigt få om inte du hade funnits där.

HL: Blir det personrelaterat för att du är Gertrud, eller är det funktionen? Jag menar inte att vi ska ersätta dig Gertrud.

AG: Nej, vi ska inte ersätta Gertrud. Det är båda delarna, för kontinuiteten är viktig. Jag tror inte heller att vem som helst hade känt sig bekväm att jobba på det sättet ensam och att ja, men man känner alla och vet att precis vad som helst kan hända. Det är nog många kollegor till dig som inte vill stå helt ensamma i det läget.

GA: Nej, jag tror inte att man kan som nyutexaminerad sjuksköterska eller efter några år kan man nog inte jobba så där utan man måste nog ha ganska mycket på bena och jag är ju narkossköterska i botten så jag har ju det här med smärtlindring fria luftvägar och så vidare. Så att det är ju mycket som jag har med mig från det akuta.

HL: Den breda erfarenheten då var du med länge. Men dina kunskaper och det du har lärt dig hittills i ditt yrkesliv och med tanke på där du verkar. Hur ska regionen ta vara på dem, tycker du? För att inspirera andra medarbetare?

GA: Ja för min del så har ju regionen verkligen ställt upp med bra utrustning. Det är ju som en liten akutmottagning där uppe och jag vet inte Anna, vad ska jag säga?

AG: Men det finns. Det finns ett perspektiv till på det här som jag tycker är väldigt viktigt och det är att behålla kompetensen i glesbygd och det gör vi genom att du kan jobba digitalt. Hade vi lagt alla digitala arbetstillfällen centralt och sagt att nu ska alla sitta på en arbetsplats här i Östersund för vi kan monitorera alla patienter och vi kan chatta med dem i hela länet. Då hade vi tömt resten av regionens geografi på hälso- och sjukvård när den faktiskt behöver finnas på plats här och nu. Det tycker jag är viktigt, och att kunna kombinera att använda digitala arbetssätt för att också behålla kompetensen där ute.

HL: Jag tänkte också på, skulle Gertrud kunna vara en sån här som dräller runt eller far runt i regionen och liksom inspirerar och berättar om sin vardag och hur hon jobbar.

AG: Ja, men det tycker jag absolut och podden här är ju ett sätt att sprida det.

HL: Och därför var det så bra att du hörde av dig, Gertrud, och ville vara med.

GA: Och så jag är ju helt ensam, är jag sjuk så är jag, är jag sjuk och då finns det ingen annan. Nu när jag opererade mitt knä så var jag borta i 3 veckor och då åkte ju undersköterskorna upp. En undersköterska åkte upp med läkarna då, men det vart ju bara en gång för jag kom ju tillbaka så pass snabbt efter den operationen.

HL: Kanske var en sådan här ERAS patient? Early recovery eller vad det heter, alltså uppe och rör på dig direkt efter operationen, ska upp och studsa.

GA: Det är bara att köra, det var det. HL: Men om man då pratar om 1177. Det kan väl inte vara så att jag som står med min okunskap för att den digitala verksamheten där har kommit ganska långt med medarbetarna?

AG: Ja och det här kan säkert Gertrud mer om, men det finns ju ganska många hemarbetsplatser och distansarbetsplatser som medarbetarna har och sitter runt om i länet, andra delar av Sverige till och med och det är liksom det som är det som jag slås av. Det är liksom vardag, det är inget konstigheter med tekniken.

HL: Ja, men så där sitter liksom arbetssättet. Det är inga konstigheter, det är helt naturligt och det digitala är ett verktyg som många andra verktyg och så vidare. Ja så där har man kommit en bra bit längre, då kan man kanske då säga, än vissa delar inom sjukvården när det gäller mognaden om vi kallar det så.

AG: Men precis och det har väl drivit sig själv lite också genom att vi har behövt kunna rekrytera. Då har man sett det här som en möjlighet och det har väl också funnits ett en efterfrågan hos medarbetare att kunna jobba med både och att jobba på 1177 men kanske också jobba lite på en hälsocentral i någonstans på en ort där man bor.

HL: Du har ju också en befolkning, Gertrud, som kanske tillhör äldre-äldre, många människor som kanske inte är så digitala därför att de varken kan, vågar eller vill. Hur, hur tycker du att man ska jobba med den gruppen då?

GA: Ja, det är jättesvårt det. Jag har ju stött på det i den här egenmonitoreringen så då har jag frågat. För att kunna ingå i de här egen monitoreringen så måste man ha Bank-id eller mejl, och det har de inte och de tänker inte skaffa det heller för att de är rädd för. bedrägerier.

HL: Det är en utsatt grupp, så där finns det liksom en rädsla. Ja, och det här är ju ett strukturellt samhällsproblem som kanske inte är kopplat till regionens ansvar? Men skulle regionen kan underlätta för äldre som kanske skulle vilja testa ändå?

AG: Ja, det är ju en väldigt intressant fråga som vi kommer behöva jobba med, för vi ser ju ett behov av att kunna ha de här digitala kontakterna och uppföljningarna för att kunna kanske tillgodose erbjuda vården på ett bra sätt till alla oavsett.

HL: VI ska väl vara klara med att alla grupper tas det ju hänsyn till liksom. Alla kan ju inte vara digitala.

AG: Det finns alla möjligheter självklart, alltid.

GA: PRO har ju utbildningar i IT så att det vore väl kanske bra att lägga en del på dem och utbilda äldre, att de skulle kunna ta på sig ett ansvar. För jag vet att de har någon slags support för pensionärer. Ja och sedan har vissa kommuner, de brukar också ha viss form utav utbildning för äldre när det gäller biblioteken tror jag har ja.

HL: Biblioteken, jag vet ju att i Krokom körde man det i alla fall.

GA: Ja så det kan ju vara en möjlighet ifall man bara skulle vilja testa och se om det är något för mig.

HL: Kommer du alltid att du vilja vara där du är, tror du?

GA: Ja!

HL: Det är någonting med dig och Storsjö Kapell, är du bördig därifrån?

GA: Jag är från Hackås ursprungligen, men jag var väl kanske 8, 9, 10 år någonstans när mamma drog upp mig dit till fjällen upp på Helags.

HL: Vad hände då?

GA: Det hände som så att min mamma när vi kom utanför bygdegården där i backen och såg liksom fjällen, Storsjön, så sa mamma så här till mig att” här skulle jag vilja bo” och jag tänkte väl inte så mycket på det där. Men sen när jag hamnade där uppe så kände jag att ”vad jag skulle vilja bo här uppe”, ibland fjällen och tillgången till ren natur och alltihopa. Så när jag fick tillfället med hus och hyra och tjänst så tog jag det. Jag fick ha rådslag med mina barn och de sa det att du är ju ändå mest där uppe för jag hade träffat min särbo också då där uppe så att ja, det gav sig så.

HL: Ekade mammas ord i huvudet?

GA: Det gjorde det.

HL: Vad fint.

GA: Ja fast på den tiden. Då var det ju fruktansvärd väg dit upp. Då var det ju grusväg. Ja, jag fick ju stanna och kräkas för det gånger efter vägen.

HL: Åksjuk?

GA: Men ja.

HL: Men du, du återspeglar någonting som ligger inom rekryteringssidan eller hur?

AG: Ja verkligen. Mycket utav de fina kvalitéer som den här regionen står för kan ju också vara ett argument för att vilja bo här. Det är ju det, och vi har våra problem med kompetensförsörjning. Men att kunna ge den här möjligheten att man också kan bo så här och ändå jobba och inte behöva resa långt till jobbet varje dag.

HL: Jag vet ju att det är många som rekryterar med de här argumenten, hur regionen ser ut när det gäller livskvalitet och friluftsliv och de här bitarna, natur och miljö och så vidare. Där märker ni av det liksom när ni rekryterat är efterfrågas också.

AG: Ja, men de som flyttar hit gör ju det för att det här är en plats man vill vara på.

GA: Exakt.

HL: Spännande och så där får man ju tycka du att du blir som ett rättesnöre här Gertrud. Jag tror ja. Själv sneglar jag på att flytta söderut.

AG: Du är tokig, hur Tänkte du då?

HL: De har gröna gräsmattor.

AG: Men du gillar ju fiske och det har vi ju här uppe och det, det går ju inte. Det går inte heller att göra det här poddavsnittet utan att prata om Gertruds fiskekrokar och fiske.

HL: Du berättade då vi satt och pratade lite grann här före eftersom du lyssnade på podden innan Anna och Anna kom och vi pratade om ditt fiskeintresse och du gav några exempel på där du har fått rycka ut. Och utan din närvaro på platsen så hade det blivit mycket omständligare.

GA: För fisketuristerna eller andra och som hade fått en krok i örat eller handen eller någonting.

HL: Så då betyder det något för fiskarna också. Det känns ju extra skönt att känna.

GA: Första sommaren då pandemin var som allra värst var det tjugotjugo eller var det tjugotjugoett? Då var det ju, för då var det ju hemester som gällde och då vart det ju fullbokat. Det var så många fiskare upp i Storsjö. Och då var det några krokar, jag tror jag drog ut en 20–30.

AG: Då det är nog få som har den mängd träningen som du har för just det.

HL: Ja, det är därför flugfiskare har hatt och glasögon. Om man liksom har förstått, för hatten håller linan borta när du står och svingar så slipper du få den i örat, kroken.

AG: Kanske ska ha en sådan här dräkt som biodlare har?

HL: Det är en sådan där prylsport. Nej, det tror jag inte. Ja, men vad härligt att få ha dig här Gertrud och att du berättade om dina erfarenheter. Är det någonting du tycker vi bör ta upp som vi inte lyfter här i och den tycker du?

GA: Nej, jag tycker bara fått med det mesta.

HL: Hör ni! Det börjar lida mot sitt slut, men innan vi rundar av så ska vi alltid ta ett litet grepp på kropp och själ eller i alla fall vårt lilla hälsosamtal. Jag satt och tittade på Vasaloppet i söndags.

AG: Saknade du mig? Det såg blött ut och jag hade speciellt fokus på Risbergsbacken. För de är lite roligt, Jag tycker om att se folk ramla. Förlåt. Men det var ingen som gjorde illa, tror jag. Men åkte du (AG)?

AG: Jo, men jag var på Tjejvasan och så hade jag dörren lite på glänt för att köra öppet spår på söndagen när jag ändå var där nere.

HL: Men stängde du den dörren?

AG: jag halvstängde den faktiskt. Det var lite sugigt i spåren från Hökberg och in och jag var väl inte så där vansinnigt sugen. Sen hörde jag att det var många problem med bilköer och sådant, men det jag gjorde var att jag klev på superfina krispiga spår i Evertsberg kl. 8 på söndag morgon. Och så körde jag in till Mora och sen åt en god lunch.

HL: Tog ett eget initiativ, alltså?.

AG: Jag volonterade som föråkare. (skratt)

HL: Perfekt.

AG: Ja.

HL: Hur gick Tjejvasan då?

AG: Tjejvasan gick bra.

HL: Du brukar ju vara lite tidsfixerat.

AG: Ja, det är årets roligaste lopp och jag gick väl i mål på ja, men ungefär samma tid som jag brukar köra på.

HL: Och vad var det då?

AG: Ja runt 1 och 50(Tim).

HL Och det är 3 mil.

HL: ja.

AG: Det är bra, jamen det kändes som en bra prestation med tanke på att vi inte hade fluor under skidorna nu och det var ganska blött så det är ju stor skillnad mot hur det har varit tidigare.

HL: Alright, var det du och ett annat gäng tjejer då, eller?

AG: Ja, det var det, eller alltså vad menar du? I spåret var det ju ett stort gäng tjejer, men det är ingen som vill åka med mig.

HL: Men jag tänkte om du var iväg, med ett gäng kompisar eller så där?

AG Nej, nej, det är inte så många som delar den här passionen.

HL: Passning till dig då Sjövall?

AS: Men jag har följt i med Granevärn simmat Vansbro. 00:32:37 Jag har i alla fall mest killkompisar som tycker om att åka skidor och de är ju lite grann diskvalificerade från det här loppet.

HL: Jag förstår jag tänkte eftersom vad som får oss att må bra är ju också relationer. Att kunna få göra någonting tillsammans med vänner och nära och kära.

AG: Men det uppstår ju alltid en del kontakter i spåret också när man är ute och åker. Från början är det lite tacklingar så där när man ska in och det blir färre spår och uppför Oxbergsbackarna och sen efter en stund så blir det ju mer att man hjälps åt och försöker stå lite slipstream bakom varandra och turas om att dra och gå ihop med klungor och så. Så det är alltid väldigt trevligt efter. En stund.

HL: Jag åkte öppet spår för 10 år sedan drygt.

AG: Fastnade du i tacklingstadiet?

HL: Tvärtom så tyckte jag att det inte var så trevligt. Ärligt talat, nämen jag fick ingen hjälp alls. Även fast jag stod och grät nästan av trötthet så var det ingen som stöttade. Jo, det kom en äldre farbror faktiskt och åkte upp, och han hade hela skidorna fullklistrad med vasaloppsmärken. Han var ju inne på sitt 100:e lopp eller något, och frågade. Hur det gick.

Det går dåligt sa jag. Ja, jag ser det, sa han sen åkte han.

AG: Hängde du inte på?

HL: Det gick inte. Jag hade inte kraft. Så jag promenerade på skidorna, bara hålla käften och staka på. OK, nu kommer snart det här håll-käftenvädret som vi brukar prata om här uppe när det blir vårvinter, Anna Granevärn. Och jag vet att du älskar den här perioden.

AG: Det är så fin skejt på skaren på morgonen.

GA: Det var faktiskt strålande sol när jag åkte i morse. Skulle var det i Storsjö. Ska vara strålande hela dagen idag.

HL: Men du Gertrud, hur gör du då för att hålla i form lite grann?

GA: Just nu så har jag ju precis i höstas opererat mitt knä och jag har fått besvär med ett ben, höger, ben och ryggen. Man tror att det är en spinal stinos så jag kämpar på.

HL: OK, men hittar du någon form av motion?

GA: Cykling, och då har jag motionscykel som jag cyklar på inomhus nu då den här tiden på året och så har jag börjat med ryggyoga.

HL: För speciella yogarörelser för ryggen. Som hjälper dig med tillståndet.

GA: Annars har jag ju sprungit mycket, åkt flera Vasalopp, men det var då det.

AG: Men du har inte tjänstecykel för hembesök?

GA: Det har jag faktiskt inte utvecklat. Det är lite långt Kanske.

AG: Ja, det kanske det är.

HL: Det finns ju elcyklar.

GA: Ja, absolut.

HL: Och Sjövall löpningen löper på. Alltså ibland känns det som att det är svårt att prata om det löpning för att det går som bara åt ett håll.

AS: Men just nu har jag en ofrivillig vilovecka, men jag har skottat snö i helgen och jag har åkt slalom och suttit i en snödriva och det var strålande sol när jag åkte hem igår. Det var också svårt att slita sig från snödrivan.

HL: Men vad är det som har hänt med? Har blivit lite skadad eller har.

AS: Nej.

HL: Utan, du har bara tagit en liten paus. Ofrivilligt

AS: Vi kan vi kan ta det en annan gång det är för mycket ångest. Det funkade inte just nu. Jobbigt att jag inte tränar just nu, kan jag säga.

HL: Nej, jag förstår, men så där är det ju lite grann med att hålla i gång. Alltså. Jag har legat i lite grann med min längdåkning i riktiga Torråsen. Ja, ja, det är en härlig sträcka. Har jag upptäckt? Den är fin, mycket jobb uppför halva och sen är det lite roligt på vägen tillbaka.

AG: Ja.

HL: Tack så mycket för att du var här idag Gertrud, faktiskt att ha tagit dig 17 mil ifrån Storsjö Kapell in till podstudion, kul att träffa dig.

GA: Ja detsamma!

HL: Lycka till i framtiden med allting.

AG: Och det kan ju bli återbesök också.

HL: Ja, verkligen. Att man kommer tillbaka tycker vi om, ja, och ni medarbetare som lyssnar tveka inte att höra av er till Sjövall eller Anna Granervärn eller till mig. Lätt att leta rätt på oss och berätta att ni vill vara med på och prata om hur ni har det på jobbet och hur ni ser på omställning, hur ni ser på digital omställning och såna saker som vi pratar om i den här podden så.

Hej då på er.

Alla: Hejdå, hejdå.