70 - Team och samspel mellan Region och kommun ger rätt fokus

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• LG - Lisbet Gibson - Regionöverläkare
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

Håkan: Välkommen hit, Lisbet Gibson regionöverläkare. Du har ju varit med i podden förut men du har som aldrig varit med i studion.

Lisbet: Nej, precis.

Håkan: Hur känns det då?

Lisbet: Det känns bra.

Håkan: Lite spännande?

Lisbet: Ja, det känns bra.

Håkan: Lite kul?

Lisbet: Ja, det gör det ju.

Håkan: Och Anna Sjövall är här idag verksamhetsutvecklare Blir du också lite så där dagavill när solen skiner

Anna: Dagavill vet jag inte Men jag skulle gärna vara ute en sådan här dag än att vara inomhus

Håkan: Ja men visst känner ni som jag, att ni känner av att det blir lite extra energi påfyllnad efter en lång mörk och tradig vinter.

Lisbet: Ja det skulle jag säga Den här årstiden är ju…. man vill ju helst vara på skidorna på Skaren.

Håkan: Ja, sådan är du och Sjövall vill ha barmark så du kan springa.

Anna: Jag älskar ju att vara i fjällen också, en vardag i helgen. Men åker kanske utför eller går på tur eller så där.

Håkan: Och jag står redo att kasta mig ut på... någon av mina båda olika cyklar, en mountainbike eller en landsvägare, det beror på hur det blir. Men det blir mer snack kring motion i vårt lilla hälsosamtal som vi alltid rundar av med senare tänkte jag.

Men Lisbeth Gibson, du är här egentligen för att vi tänkte prata med dig lite grann om nära och personcentrerad vård och landa i det här med samverkan mellan Region Jämtland/Härjedalen och kommunerna. Ett ganska stort område men jag vet att du jobbar väldigt intensivt med det också.

Lisbet: Ja det har blivit en sak som jag har ägnat mig åt i många år faktiskt och inte minst nu. Jag har ett övergripande ansvar på regionen för just kommunsamverkan när det gäller vård och omsorg. Och det är ju någonting som vi ständigt arbetar med. Det är ju som du säger stora frågor, många berörda och viktigt för medborgarna att vi samverkar på ett bra sätt.

Många personer är ju både på regionen, antingen i primärvården eller på sjukhuset eller så har man samtidigt kontakt med kommunens primärvård för de har ju också en primärvård.

Håkan: Ja, man kan väl säga att samverkan alltid har funnits, men om man tänker, om man då pratar om begreppen nära och personcentrerad vård så är ju det någonting annat, en ny reform eller en nygammal reform, den börjar bli lite…Den har något år på nacken.

Anna: Precis, och reform vet jag inte, men det kanske man kallar det.

Håkan: Jag brukar kalla det reform.

Anna: Precis, men samverkan har väl alltid, i alla fall så länge jag jobbat, funnits på olika sätt. Sen har det ju varit många olika former genom åren.

Håkan: Hur går det då, Lisbeth Gibson, med just delarna nära- och personcentrerad vård i den här samverkan?

Lisbet: Jag tycker att det går bra och det känns som att vi är i väldigt lika, vi har samma riktning. Vi pratar mycket om att vi behöver samverka för att skapa personcentrering, se individerna, göra det så smidigt för dem som möjligt. Och att vi behöver ju också vara effektiva tillsammans så att vi inte dubbeljobbar.

Att vi använder våra resurser på bra sätt. Så det känns som att vi har i väldigt stor utsträckning samma syn på vart vi vill, tycker jag.

Håkan: Vad finns det för utmaningar eller möjligheter?

Lisbet: Ja, en utmaning är att vi ska ha människor som finns och kan jobba Personalrekrytering gäller både för regionen och för kommunerna och inte minst lite längre ut i länet där det är mer glesbygd så är det en väldigt tydlig utmaning.

Och sen är naturligtvis ekonomin en utmaning för både regionen och för kommunerna. Så att det kanske är de största utmaningarna och så kanske det här att vi ska bilda riktiga sömlösa team tillsammans. För då är vi inne på kulturer och tvärsöver organisationer och det är alltid en utmaning också.

Håkan: Ja, ska vi grotta ner oss i den utmaningen lite grann för det kanske är det som också är nyckeln till en nära och personcentrerad vård där individen också sätts i centrum.

Lisbet: Ja det är i alla fall väldigt viktigt tillsammans med kontinuiteten tänker jag, det är extremt viktigt med ett team med kontinuitet som kan göra väldigt mycket bra saker.

Håkan: Ja och vi har ju hört exempel på det i den här podden förut, det så kallade MINT-teamet till exempel som finns, det kan ni söka upp ni som gillar att lyssna på den här podden men hur får man ihop det här sömlösa teamet?

Ska teamet bestå av Både människor från regionen som arbetar med det här och kommunerna eller?

Lisbet: Ja så tänker jag att det är för vissa personer, medborgare, så blir det ju så att det behövs ju kompetenser som kanske bara finns på regionen och sen behövs det kompetenserna i kommunen och så behöver man jobba tillsammans, lära varandra, kommunicera och lita på varandra, det behöver vi.

Håkan: Hur uppnår man det här då, Sjövall? Hur bygger man ett bra, sömlöst team för mig som medborgare som har särskilda behov av vård?

Anna: Ja, det ser säkert olika ut men jag tänker att vi har ju också delvis, beroende på om man definierar det som team eller hur man gör. Som vi redan jobbar med, till exempel distriktsläkare på hälsocentralerna tillsammans med kommunens distriktssjuksköterskor kring patienter som har hemsjukvård eller patienter som bor på särskilda boenden, då är det ju väldigt nära samverkan mellan region och kommun egentligen, väldigt nära kontakt mellan läkare och sjuksköterska framför allt då.

Det kan man ju också…….det skulle man kunna definiera som ett team kanske, och så jobbar vi och det skulle jag nog säga fungerar väldigt väl.

Sen finns det ju kanske andra team eller man skulle behöva utveckla. Men vi har ju också saker som fungerar väldigt väl.

Håkan: Alltså behoven kan se såklart olika ut för vad som behövs, men om ni ger några exempel på vad ska det vara för funktioner som ingår i ett team då för en kanske äldre person

som skrivs ut från sjukhus och kanske har någon form av demenssjukdom eller någonting annat, vad är det för team man får i händerna så att säga?

Lisbet: Först tänkte jag hålla med Anna litegrann att vi har ju de här kärnteamen med kommunens distriktssköterska och även undersköterska på boendena till exempel och distriktsläkare.

Det är ju som ett kärnteam för väldigt många. Men jag tänker om man har det som du pratar om Håkan, så tänker jag att ofta kan det vara behov av kanske en arbetsterapeut eller en fysioterapeut och sjukgymnast.

Den typen av kompetenser. Det kan vara speciella saker runt maten. Kanske man behöver konsulta en dietist som kanske inte är nära i teamet men som ändå behöver vara med. Man kan ha olika saker, ibland är logopeden berörd till exempel. Det kan vara en kurator. Det måste man ju skräddarsy för den personen.

Men jag tror det är distriktssköterskan, doktorn, undersköterskan och kanske arbetsterapeuter, fysioterapeuter, som är de vanligaste i teamet, tror jag.

Håkan: Du nämner ordet skräddarsy, nu tycker jag vi börjar närma oss lite mer det här med personcentrerad och nära vård. Är det en skillnad då i det sätt ni jobbar idag med de begreppen nära- och personcentrerad vård jämfört med tidigare? Innan det blev ett begrepp.

Lisbet: Det var det jag sa i början också att jag tycker att när vi pratar i samverkan att vi tänker lika runt att vi har individer som har olika behov och vi behöver titta utifrån det om det ska bli bra för den personen och försöka ta hänsyn till vad är det för människa jag har framför mig, vad är viktigt.

För den personen. Och det pratar vi mycket om. Så på det sättet tycker jag att det är en skillnad idag jämfört med för 10–15 år sedan.

Håkan: Så det är väl lite den skillnaden man vill försöka uppnå med nära och personcentrerad vård?

Lisbet: Ja, det är en kärnfråga verkligen.

Håkan: Om man pratar om då... Utveckling, om man pratar om förändringar och sådant där, hur skulle du säga att läget är på den fronten? Är du med vad jag menar?

Lisbet: Om det har hänt något?

Håkan: Ja, det var du som sa det. Har det hänt något?

Lisbet: Ja, det tycker jag. Jag tycker att vi har rört oss närmare varandra i samverkan tycker jag. Just det här enheten om vart vi vill. Sen tänker jag på regionens primärvård och arbetssätt där till exempel att vi gör betydligt mer hembesök.

Och jag uppfattar att det här med att se individerna, jag tycker att det, får du kommentera Anna också, men jag tycker att det finns en annan, vi jobbar på ett annat sätt där. Kommunen har ju alltid gjort hembesök med distriktssköterskor så de är ju liksom mera hemma men jag tycker vi rör oss mer dit för de som verkligen behöver det där det liksom är komplext och så, så att absolut att det har ändrat sig på hur vi jobbar.

Anna: Ja, det skulle jag också säga.

Håkan: Dels gör vi både distriktssköterskor, hembesök, läkare gör mer hembesök, undersköterskor från hälsocentralerna gör mer hembesök. Och bara det att det är tillåtet också. När jag jobbade som distriktssköterska så var det väldigt undantagsfall att man hade möjlighet att göra det.

Det var kanske om någon bodde väldigt nära hälsocentralen och man hade tid över man kunde planera in det. Så var ju det ändå undantagsfall. Så jag tycker det är väldigt roligt att man liksom också har den vi har rört oss dit och det är tillåtet att göra det för det tar ju lite längre tid men vi kanske å andra sidan ser patienten på ett annat sätt och tar oss tid och det kanske ger jag tänker att det ger någonting i slutändan.

För den enskilde måste du göra det.

Anna: Precis och skapa trygghet och jag tänker att man jobbar också i team på många hälsocentraler kring hälsocentralerna. patienter som har en skörhet kanske, det behöver inte vara ålder bara, det kan vara andra utmaningar när man behöver teama ihop sig kring en enskild individ.

Och då kan det också vara att man har kommunens distriktssjuksköterska med. Det kan också vara att man har specialistvården med i dem. Och också att distriktsläkare, många distriktsläkare ser ju som att man vill vara navet, att man är den som har huvudansvaret och fokus.

Håkan: Alltså primärvårdens distriktsläkare då?

Anna: Ja men precis och så tar man in expertis när det behövs men att man är den som står närmast patienten. Och den skiftningen tycker jag har blivit tydligare de senaste åren.

Håkan: Så där har det uppstått en skillnad tycker du, för det är ju skillnad man är lite grann ute efter.

Anna: Ja men absolut, det tycker jag.

Håkan: Förr i tiden fanns det hemsamariter, min mamma jobbade som det i Eskilstuna och jag fick följa med som barn. De hade nästan oändligt med tid när jag tänker efter att tillbringa

tid med den här personen i hemmet och om det handlade om att lägga om sår eller städa eller laga mat eller något sådant där.

Det var bara en avstickare. Stod och tänkte på det medan vi pratade. Riktigt så ser det ju inte ut idag. när det gäller människor som till exempel skrivs ut från sin vårdplats på sjukhuset. Finns det någon skillnad där som ni skulle önska eller en vision som ni ser att det här vore det ultimata nära och personcentrerade arbetssätt

Lisbet: När man går hem från sjukhus?

Håkan: Ja.

Lisbet: Jag tänker att det optimala är att man aldrig hamnar där.

Håkan: Ja, det är ju jättebra.

Lisbet: Och det går ju inte alltid att undvika om det händer akuta stora saker. Men vi jobbar väldigt mycket med att försöka vara steget före Anna är inne på de sköra individerna och samarbetet där mellan regionens primärvård med doktor och distriktssköterska och andra och då kommunens hemtjänst kanske och även distriktssköterska i kommunen att man har liksom, man känner till de personer som är sköra och då kan man i ett tidigare skede göra insatser som gör att det inte går förbi den här Point of no return när det blir för. problematiskt och svårt.

Håkan: Nu måste vi in på sjukhuset?

Lisbet:

Ja, det blir det som blir lösningen. Det finns mycket att göra där med att ha kontinuitet, känna personerna, notera när det svänger åt fel håll. En del personer kan själva bevaka sig, kanske väga sig för att se att man inte samlar på sig vätska eller vad det nu kan vara.

Och så kan man åtgärda saker innan det blir akutmottagningen som blir lösningen. Det skulle jag vilja trycka på allra först. Som kanske är det viktigaste och det pratar vi mycket om att jobba med. Men om man väl har hamnat på sjukhus därför att det hände något som inte gick att undvika eller vad man ska säga.

Då när man går hem så tänker jag att kontakt med alla parter som tar vid, vilket vi också jobbar en hel del med att doktor på sjukhuset kan ha mera kontakt med den övertagande distriktsläkaren som ska vara navet som Anna säger och då den kontakten tror vi att vi kan arbeta upp bättre så att man liksom vet mer och så har man ju, jag tror att många andra yrkeskategorier har mer kontakt med varandra och stämmer av mellan sjukhuset och kommunen eller primärvården.

Men just att våra doktorer har mera kontakt med varandra när det behövs i sådana fall där det är lite mer komplext, det tror jag vi kan jobba på.

Håkan: Så där finns det någon slags utvecklingspotential?

Lisbet: Vi tittar på det, hur vi skulle kunna göra det mera, så att man känner just att man kan vara navet som distriktsläkare, att man är informerad och när det är lite mer Problematiskt särskilt då.

Håkan: Skulle du vilja säga att den utvecklingen är någonting som ni strategiskt jobbar med och i sådana fall hur?

Ja, vi tittar just nu på Jönköping som har jobbat med kontaktvägar framför allt mellan doktorerna, hur man når varandra i båda riktningar. Att om man är på sjukhuset behöver nå distriktsläkare eller tvärtom och vi har ju många sådana kontakter det har vi ju men att vi ska systematisera det där på något sätt vi jobbar just nu med inspiration från Jönköping de har gjort lite sådana lösningar som vi är intresserade av som vi tror att vi kan utveckla på vårt sätt

Håkan: Det är jättebra att titta på hur andra gör och sno det som är bra. Planka, lyssna av och ha den där dialogen med till exempel Jönköping så slipper man göra om misstag eller uppfinna hjulet igen. Om man tänker sig då individen i centrum, för nu pratar vi mycket om distriktsläkaren som navet och så vidare. är det inte Individen som ska vara navet egentligen i nära och personcentrerad vård, att det är där man ska landa

Lisbet: Individen är en del i teamet skulle jag vilja säga, man ska lösa någonting där i mitten en uppgift eller någonting och sen är vi många som är runt den där uppgiften varav individen är en av de personerna som ju naturligtvis är väldigt viktig Så mycket man kan ska man förstås få möjlighet att hantera själv.

Håkan: Och det som är möjligt, kanske resursmässigt?

Lisbet: Ja, det beror på vilken person man har där och en del personer är ju väldigt självständiga men då blir det inte det här att samverka med kommunen för de har ju inte kontakter på det sättet utan de vi pratar om är lite mer sköra individer. De behöver också vara en del av teamet, tycka till.

Tala om vad som är viktigt, vad som motiverar dem, vad de har för tankar, förstås.

Håkan: Ja, och ska anhöriga finnas med i bilden? Jag tänker om det är en väldigt skör person som kanske inte kan uttrycka sig själv.

Lisbet: Absolut, det är ju till och med väldigt vanligt att de anhöriga också är en del.

Så egentligen blir nära och personcentrerade, alla blir som involverade på något vis. Det går inte att komma undan liksom, om man vill någonting.

Lisbet: Nej, men är det problematiskt så blir det väldigt många inblandade.

Håkan: Vi har ju tidigare haft människor i den här podden, Anna Sjövall, som har pratat om det här beslutet och målbilden och planen som beslutades i januari kring samverkan.

Anna: Ja, vi har haft mer projektledare än från regionerna än från kommunerna som jobbade med det.

Håkan: Nu är vi inne i april. Hur går det?

Lisbet: Ja, vi har precis bestämt när vi ska följa upp våra olika mätetal. Till exempel under året, lagt in ditt årshjul och det är klart att det inte har hänt jättemycket sedan januari. Men vi har ju under tiden, ja det är drygt mer än två år vi har jobbat med den här planen ihop och då har ju hänt saker under tiden.

Man bygger ju sina relationer, man samlas kring gemensamma tankar och så att det är ju liksom Det är ju ett pågående arbete, men jag kan inte säga att det har hänt jättemycket sen januari.

Håkan: Men man kanske inte kan kräva det? Jag är bara lite nyfiken på om det finns den där framåtrörelsen fortfarande som behöver finnas.

Lisbet: Ja, det tycker jag.

Anna: Sen kan man ju tillägga att det finns ju också på varje... Alltså varje kommun har ju lokala samverkansområden till exempel med den regiondrivna primärvården både på strategisk och operativ nivå faktiskt. Så det tänker mycket händer ju också där på de samverkansarenorna. Liksom rent hur man jobbar tillsammans.

Håkan: Det här är ju ingen Quick fix historia utan det är ett arbete som kanske kommer att ta... lång tid innan det sitter i väggarna och i kulturen och att det här arbetssätten Lisbet. Men om du fick ha några tankar och funderingar kring framtiden vad skulle det vara?

Lisbet: Jo, det jag tycker att vi behöver jobba mer med det är egentligen det som är specialiserat vård på sjukhuset att vi får tillfälle att arbeta ännu mera med de som finns på sjukhuset i den här förflyttningen, för jag tycker att primärvården i regionen och kommunerna har vi ju hunnit jobba ganska mycket med och haft mycket samtal, så vi behöver, nu tänker jag att delvis är ju sjukhuset med, absolut, men det skulle kunna bli mer av det.

Håkan: Okej, så ni har fångat in två av tre kan man säga då, den här treenigheten behöver man få ihop då?

Lisbet: Ja, lite mera på sjukhuset tycker jag.

Håkan: Spännande. Håller du med, Sjövall?

Anna: Ja, absolut. Så tänker jag också. Man kan ju tänka att man tar hela tiden små steg framåt. De här genombrottsprojekten som vi har haft i podden det är ju så här små saker som vi kanske jobbar både med specialiserad vård och det har landat i vissa av dem att man tar med kommunerna fast man inte hade tänkt det.

Jag tänker att alla... Tänker bara det här som Lisbeth pratade om, att vi börjar tänka på ett annat sätt nu gör ju att man i vardagen också kanske tar andra kontakter, funderar kring vad kan vi göra kring den här individen.

Håkan: Förändring och utveckling är ju att ta sig från en punkt till en annan och då måste man ju kanske ändra sitt mindset.

Några måste driva förändringen av det mindsetet.

Lisbet: Ja, men vi är ju inte ensamma. Men visst är det så. Det är ju en kulturförändring och det tar alltid tid.

Håkan: Nu är det lätt att tro att du, Lisbeth, mest sitter på kontoret och planerar saker och ting och får ihop samverkan mellan region och kommun. Men det stämmer inte riktigt, för du jobbar operativt.

Lisbet: Inte så stor del, men 20 procent i alla fall. Då provar jag hur systemet fungerar och jobbar i det som heter neuroteamet. Det är personer med svåra neurologiska sjukdomar. Då är vi ett gäng på. regionen på sjukhuset och vi gör en hel del hembesök faktiskt till de som är riktigt sköra och kanske inte orkar komma till oss på sjukhuset och då är vi ju också tillsammans med både primärvården och kommunens, alltså primärvård både från region och kommun.

Det är väldigt givande tycker jag.

Håkan: Om du inte hade den här möjligheten, om du var en sådan som satt och mest planerade och så vidare och inte var ute i operativ verksamhet vad betyder det att du ändå kan vara det? Du får ju kanske se saker och ting och känna in saker och ting med helt andra ögon

Lisbet: Ja det ger ju mig ett perspektiv på hur det fungerar i verkligheten och det ger ju mig också arbetsglädje för att jag tycker att det är roligt men just det här att se det från olika håll ha kontakt med distriktsläkare med kommunens distriktssköterska, med andra ute, hemtjänstpersonalen eller ja, de man träffar så det kan vara anhöriga förstås tillsammans med patienten så det är ju tycker jag är väldigt givande.

Ja, och det måste vara viktigt för hela samverkan att du gör så, tänker jag.

Lisbet.

Ja, det är som en liten finess, tänker jag. Ja, för ibland är vi människor så här, den sitter mest på kontoret och förstår inte mig. Så det måste ju tillföra den här dimensionen.

Lisbet: Ja, det är klart att det blir lite mer trovärdigt om man prövar systemet själv.

Håkan: Eller hur? Ja. Vad bra! För att sådant här behövs ju också, för det blir lite mera, när du säger trovärdigt, det kanske blir lättare att nå fram mellan varandra också då?

Lisbet: Ja, det handlar ju så mycket om att bygga relationer och då är det ju alltid bra om man har sett det från lite olika håll och har lite olika perspektiv, kan ju underlätta sådant.

Håkan: Så den här biten vill du inte vara utan?

Lisbet: Nej.

Håkan: Och du sa ju också att du gillar det. Sjövall skulle du önska att du fick vara lite mer operativ också du som är verksamhetsutvecklare kanske

Anna: Ja Ibland tänker du tanken Absolut

Håkan: Idag skulle jag vilja vara distriktssköterska Det jobbet jag hade var lite klurigt att kombinera, eftersom jag inte var här i stan.

Men absolut att jag kan tänka så ibland, att jag skulle vilja vara ute mer. Sen har jag ju fördelen och förmånen att jag jobbar mycket med dem som jobbar mer kliniskt och operativt. Så jag lär mig mycket så. Men det är ju väldigt roligt.

Jag tror vi människor mår bra av att göra lite olika saker ibland.

Anna: Absolut.

Håkan: Vi började med att prata om att solen skiner idag när vi spelar in. Och det är ju härligt, även om det var fyra minusgrader i morse. Man hade ju väl haft lite mer värme. Men vi ska ge oss in i det här lilla hälsosamtalet. Och jag bad er lite grann innan vi spelar in att fundera lite grann kring.

Har vi några tips till hur människor ska komma i gång med till exempel... motion eller kanske ett annat förhållningssätt till hur man käkar eller röker eller krökar eller ska vi har du något Anna? Har du något Anna?

Anna: Alltså om jag utgår från mig själv så tänker jag ju att nu när ljuset är tillbaka, alltså komma ut och få frisk luft och få lite dagsljus på sig är ju liksom en som jag tänker mycket på.

Det är en Jag tror att man behöver det. Och dock en promenad kan vara bra också. Man måste inte börja springa direkt. Om jag som spring-löptränar. Man kan ta en promenad också.

Håkan: En schysst promenad. Fånga dagsljuset. Sug i dig.

Anna: Jag tror det är viktigt. Det har varit mörkt så länge nu.

Håkan:

Men kan det vara ett bra tillstånd? Om man går och tänker så här jag skulle vilja springa, jag har hört Sjövall i podden jag skulle gärna vilja springa som hon men jag känner att jag är lite otränad så kan promenader till en början vara något. Starta med i alla fall.

Anna: Man ska ju inte börja med att springa om man inte har gjort det på ett tag.

Även om man har haft uppehåll så ska man ju inte börja gå ut för hårt. Då blir det ju gärna ganska tråkigt.

Håkan: Ja, så att... Man behöver inte heller leva på gamla meriter då. Man var jätteduktig för 20 år sedan.

Anna: Man får utgå från här och nu. Ja, så är det alltid. Så säger den PT som jag har gått till. Hon säger att man måste utgå från där man är.

Håkan: Ja, vilket bra tips.

Anna: Det kan vara jobbigt ibland.

Håkan: Jo, men verkligheten kommer att slå dig i ansiktet lite grann. Men då kan det ju bara bli bättre kanske.

Anna: Ja, absolut. Och så kanske man inte blir krasslig och tvingas uppsöka sjukvård och sådant där.

Anna: Ja, men precis.

Håkan: Man får ett liksom av det. Lite friskare liv.

Anna: Förhoppningsvis

Håkan: Du då Lisbeth, har du något sådant där? Det här kan vara bra att tänka på.

Lisbet: Jag är väl lite på samma linje där. All träning är bra träning. Den träning som blir av är bra. Om det är att jag går runt kvarteret. Eller om jag springer 13 kilometer. Det är liksom utifrån vilken individ det handlar om. Men att göra någonting.

Och promenader är ju väldigt bra. Särskilt om man kan gå lite längre. Så det är tiden man håller på också som spelar roll. Många kan promenera och om man gör det så är det väldigt värdefullt.

Håkan: Såg ni dokumentären om Gunther Svahn på SVT? Han låg och tjuvtränade och körde långt och långsamt. Det var ganska klurigt faktiskt.

Han blev en av våra mest framgångsrika längdåkare. Så man behöver inte springa milen på 50 minuter. Satsa på att ta ett maraton eller simma Vansbro. Långt och långsamt. Du var inne på det, Lisbeth.

Lisbet: Det ska vara inte för plågsamt, tror jag. För då blir det ju inte heller av. Utan det ska ju finnas någon njutning i det.

Att man känner att det är någonting jag kan klara av. Tack för att ni kom hit idag, Anna Sjövall. Verksamhetsutvecklare. Lisbeth Gibson. Regionhuvudläkare. Tack!